Min tro. På ett sätt ett enkelt ämne, men samtidigt svårt att förklara.

Jag är prästinna av Avalon. Det innebär, för mig, en tradition inom Gudinnetro, med fokus kring brittiska/keltiska Gudinnor, med Avalon som centrum. När det gäller trosinriktning brukar Gudinnetro stoppas in under paraplybegreppet paganism, hedendom. Fast säger du hedendom i Sverige tänker de flesta på asatro, och skillnaden är enorm!

För mig är allt en del av skapelsen, och den kraft som ligger bakom skapelsen finns därför i allt. En del kallar det för panteism, tron att naturen är besjälad. För mig är det självklart. Det gudomliga är på en gång varken kvinnligt eller manligt och både kvinnligt och manligt, och min fokus ligger på det gudomliga feminina, på Gudinnan snarare än Guden. Men det finns alltid, och måste alltid finnas en balans. Med tanke på hur många som uteslutande tycks tro på Guden, känns det inte konstigt att jag tror på och följer Gudinnan. Hon är ursprunget, källan.

Gudinnan är liv och död, ljus och mörker. Det är ingen fluffig new age-tro där allt är kärlek och ljus. Allt är kärlek, men inte enbart. Fluffet är för mig något världsfrånvänt som förnekar utmaningar och mörker. Den lyxen har jag inte. För att utvecklas och komma framåt måste jag möta både mörker och ljus, svårigheter såväl som lättare partier; jag gör en ständigt djupare resa in i mig själv för att läka och lära; jag har tvingats konfrontera mitt mörker – och mitt ljus, något som är minst lika skrämmande. Jag har skådat in i den mörka spegeln och sett även det jag inte tidigare har velat möta. Jag tror på själavandring, på att det finns själar av olika ålder i världen, på att vi ibland kan komma ihåg saker från tidigare existenser. Jag tror att det finns parallella dimensioner i världen, mer än vad de flesta av oss kan och vågar se – jag har själv sett det; jag har vandrat mellan världarna, följt själar till andra sidan när deras tid har varit ute och kommit tillbaka. Det låter flummigt, men för mig är det bara så. Inget hokus pokus. Det bara är, och jag försöker inte övertala någon annan om att tro eller känna likadant.

Jag tror inte på religion, på den institutionaliserade och formaliserade form av tro som kännetecknas av heliga skrifter, dogmer, fastlagda Sanningar och ritualer, där människor bestämmer hur man ska utöva ritualer och tro, vad som är rätt och fel. Det är främmande för mig. Inom min tradition finns det ingen skrift som talar om vad som är rätt och fel, för hur skulle någon annan kunna avgöra det? Min tro är mellan mig och Gudinnan, vilken av Hennes aspekter det än gäller; vilket namn jag än ger Henne. Det är ingen missionerande tro, strävar inte efter att omvända. Den bara är. Det finns på ett sätt ett rättesnöre, som är i stort sett detsamma inom vilken tro du än möter: gör som du vill så länge du inte skadar någon. Harm ye none, do what ye will. Inte så olikt de kristnas gyllene regel. Och det innebär att jag inte har rätt att skada någon, ej heller mig själv, och absolut inte för egen vinnings skull. Men ”skada” är ett relativt och inte enkelt begrepp. För mig handlar det om att inte göra något av illvilja. Att vilja göra gott, vilja väl. Ibland tough love, ifrågasättanden som kan göra ont. Men aldrig med illvilja.

För min personliga tro är frihet, öppenhet och kärlek viktiga begrepp. Jag lever och andas kärlek och det är så jag vill leva mitt liv: i kärlek, med kärlek.

För mig handlar min tro, och mitt kall som prästinna till Gudinnan, inte om vad jag gör, utan om vad jag är. Det är inte något jag ägnar mig åt, något jag gör, utan något jag lever. Jag behöver inga ritualer, inga namn att åkalla, inga magiska föremål. Jag behöver inga altaren, men finner dem vackra, trygga och rogivande fokuspunkter.

Jag lever min tro. Jag är.