Psykiskt rubbad?

17 torsdag Dec 2009

Posted by in Empowerment, Ideal och identitet

≈ 4 kommentarer

Jag snubblade in på en dansbekants blogg och läste följande (för att inte hänga ut skribenten lägger jag inte in webbadressen):

Homosexualitet, bisexualitet, en man i en kvinnas kropp och tvärt om…..jag vågar påstå att dessa läggningar är psykisk rubbning av något slag. Om man utgår från att jag tror Gud skapade oss för att leva som man och kvinna, då är alla andra läggningar avvikande. Avvikande beteende har sin orsak. Orsaken kan vara någon (ärftlig) psykisk rubbning man lever (omedvetande) med. Det kan också vara att läggningen är framkommet starkt av en själv och vara byggda av åskter, värderingar eller motsättningar (motsättningar- ”vara” för att sätta sej emot normaliteten). En värdering kan sätta hårda spår och bli fast förankrat hos människan, man kan därför lätt (psykiskt) inta position som tex homosexuell.
Den psykiska rubbningen kan också bero på konsekvenser av sin uppväxt som barn eller annat hälsotillstånd i nuläget.

Nog för att jag vet att tjejen ifråga är djupt kristen, men hon har aldrig varit fördömande inför mig utan tvärtom väldigt trevlig. Vi har diskuterat tro och snuddat vid kvinnlig andlighet och där har hon verkat accepterande. Jag börjar misstänka att hon inte har förstått att jag är flata. Eller så är hon aningen mer accepterande i praktiken än i teorin.

Men det gör mig lite mörkrädd att människor fortfarande anser sig ha rätt att utifrån sin egen tolkning av Bibeln göra sig till tolkar för kristendomen/kristna och fördöma sina medmänniskor. För det första bygger det i allmänhet på en gammaltestamentlig kristendom, och enligt det jag lärt mig från söndagsskola och framåt så följer kristna framför allt det Nya testamentet. Johannes 3:16, Jesus dog för våra synder, gyllene regeln, kärleksbudskapet…? I min värld och så som jag har lärt mig om kristendomen är kärleksbudskapet centralt – eller borde vara – och det rimmar väldigt illa med fördömanden av människor med utgångspunkt från vem de älskar.

Jag har varit psykiskt rubbad på riktigt, jag har till och med papper på det, och jag vet att det inte är tillstymmelsen av en rubbning att bejaka den jag är. Homosexualitet togs bort som en psykisk diagnos den 19 oktober 1979, så det finns inte heller några som helst diagnostiska belägg för att jag skulle vara psykiskt rubbad.

Jag var 14 när jag förälskade mig i en tjej, och var i samma veva intresserad av en kille. Att jag var bisexuell var aldrig något som helst problem för mig, utan helt självklart. Jag försökte passa in, har trots mitt egensinne fallit för att man som kvinna ”ska” ha en man och verkligen försökt. Med några har det fungerat, men allt mindre så ju mer åren gått. Jag kan ha sex med en man, det är hur enkelt som helst (och de är verkligen så enkla!) men det ger mig inget särskilt, och jag tänder inte känslomässigt på män. Trots det tog det ända fram till i början av sommaren innan jag tog det sista steget ut ur självförnekelse och försök att passa in, skalade av det sista lagret av sociala masker och steg in i min sanna kraft, i ljuset av min sanning, den jag innerst inne är.

Det känns lite sorgligt att jag trots allt lät mig tyngas ned av den sociala acceptansens ok så länge, att jag var 35 innan jag till sist erkände fullt ut vem jag är. Jag tycker inte om vare sig etiketter eller stereotyper, lever mitt liv på mitt sätt, enligt mina värderingar. Och jag tar konsekvenserna. Jag har levt hela mitt liv med konsekvenserna av att försöka vara någon annan än den jag är, och det är slut på det.

I min världsåskådning ligger rubbningen i att inte acceptera och bejaka den man är av rädsla för vad andra ska tycka. Kärleken borde ändå vara större än rädslan…

Ingen riktig kvinna

16 onsdag Dec 2009

Posted by in Ideal och identitet, Om mig, Politik och samhälle

≈ 3 kommentarer

Det roar och irriterar mig högeligen när människor runt om i tillvaron anser sig ha rätt att definiera vad som är en riktig kvinna, en riktig man, vad som är normalt och friskt. Än värre blir det faktiskt när det är andra kvinnor som anser sig ha tolkningsföreträde och beslutsrätt och som utifrån sina egna snäva verklighetsuppfattningar sätter sig till doms över sina medsystrar.

Jag räknar mig i högsta grad som kvinna. En stark, självständig kvinna som inte längre låter någon tala om för mig hur jag ska vara och som står för den jag är. Personlighetsmässigt ligger jag några tusen mil närmare Lisbeth Salander än Anna Anka. Jag älskar kvinnor, får något dimmigt i blicken av kattungar, söta hundar, vackra dolkar och svärd men inte åt bebisar, ryser av välbehag åt en kvinna som vet att hantera vapen, har betydligt högre IQ än resten av befolkningen och skäms inte över det, har även ett betydligt högre EQ (dock bara nästan lika högt som mitt IQ) än normalgruppen, har vissa elitistiska, sarkastiska och ironiska drag samtidigt som jag är väldigt empatisk, vill absolut inte ha några barn, planerar gärna hämnder och har en inre massmördare i sann Dexter-anda, har yttrat saker om nödslakt och postnatala aborter, jag har en ganska naturlig fallenhet för såväl sparkar och slag som dans, jag är nördig, saknar matte enormt och kan lägga timmar på hjärnutvecklande spel medan vännerna är på krogen. En helt normal kvinna, alltså.

I samband med den andra Millenniumfilmen skrev Rigmor Robèrt en artikel i Newsmill (inte vad jag räknar som världens mest seriösa nyhetssajt, och att döma av stavfelen och de märkliga formuleringarna är artikeln inte ens korrekturläst – JA, jag anser att om man ska publicera något offentligt så ska det banne mig vara välskrivet) om varför Lisbeth Salander inte är en riktig kvinna. Jag vet visserligen inte vem som trodde att hon var det, om man med riktig menar verklig, lika lite som någon väl tror att Pippi Långstrump är en riktig flicka. Men vem bestämmer hur ”en riktig kvinna” är? Och vad är det som avgör riktigheten i den kvinnliga personligheten? Finns det ens en kvinnlig personlighetsmall?

Kan kvinnor göra som Lisbeth Salander?

Knappast, svarar jag. Lisbeth Salander är en kvinnlig hämnare med flera psykiatriska problem och kompetens i världsklass inom både it och stridskonst. Den kvinnan är inte på riktigt.

[…]

I verkliga livet är våldbenägna kvinnor varken it-snillen, mästare i marchal arts [sic!] eller flitiga i matematik. De brukar vara impulsdrivna, kan ha testat droger och ingå i ett gäng. Kvinnliga sekt- eller terrortorpeder, som Hanadi Jaradat eller barnflickan i Knutby, är inte som Lisbeth Salander ute efter revansch för egen del. De är troende och beordrade att döda för en påstått hård Gud i ett himmelskt dödsrike.

Den som skadats tidigt i livet av män kan känna behov av revansch. Man vill se våldtäktsmannen dömd eller död. Men kvinnor i verkliga livet äcklas av förövarens kropp. Våldtäktsoffer i verkligheten vill inte som Lisbeth Salander återvända för att hantera förövarens hud och kroppsöppningar på samma sätt som han gjort med henne. Lisbeth Salanders beteende är en författarfantasi.

Min enkla tanke är att många kvinnor visst drivs av revansch, till och med ett otroligt revanschsug. Alla vi som tryckts ned genom dumma människors oförstående för vår begåvning, som utsatts för mobbing, utfrysning, verbala, sociala, fysiska och psykiska övergrepp, har ett behov av revansch. Däremot lever de flesta av oss inte ut den revanschen på ett lika tydligt sätt som Lisbeth Salander. Vi har lärt oss att hålla inne med våra känslor och impulser, inte att släppa ut dem eftersom det inte är socialt accepterat. Gör det oss verkligen till mer riktiga kvinnor?

Hur är det med kvinnor och mäns hjärnor och deras benägenhet för våld?

Först och främst: räkna alltid med att en tredjedel av kvinnorna har mer manliga hjärnor och en trededel av männen har hjärnor som påminner om de flesta kvinnors. Man ska inte fastna i schabloner om kön och könsroller. Men faktum är att unga kvinnor enligt utvecklingshistorien förbereds på att ge närhet, näring och beskydd till små barn. För nästa generation är mammans försiktighetsprincip och känslighet mer funktionell än risktagande med lust till revansch och triumf. Lisbeth Salanders karaktär är inte kvinnlig.

Jaha, då kanske jag har en mer manlig hjärna. I mitt tycke syftar den här artikeln just till att cementera könsroller; inte ifrågasätta dem. Jag anser mig inte ha förberetts på att ”ge närhet, näring och beskydd till små barn”, trots att jag fick det ena syskonet efter det andra. Jag är en risktagare, en kicksökare, en person som hela tiden söker utveckling och utmaning, inte en vårdande modersgestalt. Jag skulle med våld beskydda mina vänner och nära och kära och inte minst mina och andras djur (djurplågare ska straffas enligt öra för öra, svans för svans), jag är inte snäll om jag blir trängd – då reagerar jag instinktivt, naturligt. Jag har lättare för att vara demonisk än söt. Lusten att triumfera räknar jag som en i högsta grad mänsklig lust, och tror inte för en sekund på att något av detta gör mig mindre kvinnlig. Om man inte med kvinnlig menar ett blont, undergivet litet våp som med glädje och självklarhet skulle ge upp sitt liv och sin karriär för en man och barn. Nej, då är jag inte kvinnlig och stolt över att inte vara det!

Jämför med Anna Anka. Enligt Robèrts syn är hon väl en riktig kvinna; i princip hemmafru vars hela tillvaro tycks handla om att tillfredsställa makens alla tänkbara behov. En Stepford Wife i 2000-talet. Jag har nog ingenting gemensamt med henne, en sådan person och hennes tillvaro får mig att rysa av obehag. Att leva sitt liv för att behaga någon annan? Aldrig! (Makarna Ankas förhållande verkar visserligen vara på väg att spricka, men ändå.) Och hon är en verklig kvinna även om hon i allt väsentligt ter sig som en karikatyr. I min föreställningsvärld är faktiskt Lisbeth Salander en riktigare kvinna som jag kan identifiera mig med än Anna Anka.

Jag lever inte ut min inre hämndängel, inte som Lisbeth Salander eller Dexter, men den finns där. Revanschlusten är fortfarande stor, men eftersom jag idag vet att jag på alla väsentliga sätt är mer lyckad och troligen lyckligare än idioterna från mitt förflutna så är behovet av hämnd i stort sett borta. Jag väljer att leva ut mina mörka sidor på kreativa sätt, inte destruktiva. Men hur kort är egentligen avståndet mellan kreativitet och destruktivitet?

Och jag är i högsta grad mig själv, en kvinna som fullkomligt skiter i om hon är riktig. Jag är en riktig jag, helt enkelt.

I morgon: Psykiskt rubbad?

Mat och träning

12 lördag Dec 2009

Posted by in Fri(sk)het

≈ 4 kommentarer

Jag har äntligen tagit tag i en av de halvtaskigt lagda bitarna i mitt livspussel igen: träningen. Fitnessmässan förra helgen inspirerade mig och var nog den spark jag behövde för att gå från ”jag vill” till ”jag gör” – alldeles bortsett att det var en mycket underhållande freakshow som fick mig att känna mig otroligt frisk. Så den här veckan har jag utöver två kvällar med dans tränat två gånger: Body Combat och Body Pump. Jag är otränad och har en kondis som jag skäms över, men jag klarar ändå av ett ganska intensivt pass som combaten, biter ihop och kör på, studsar inte hela passet, men jag ger inte upp. Visst, det svartnar för ögonen några gånger, hörseln blir sisådär (som den blir för mig när jag får yrsel eller håller på att svimma), men vadå? Jag har kul, jag överlever. Det är första gången på två år. Pumpen är enklare, det har jag kört så mycket att tekniken sitter klockrent (jag är teknikfreak och året med sjukgymnaststudier och anatomikunskaper har satt sina spår) och det enda är att jag har lättare vikter när jag har hållit upp ett tag.

Och jag tycker att det är fantastiskt roligt! Jag är ju en kicksökare och verkligen älskar endorfinkicken från träning, och adrenalinkicken av att sparka och slå, även om det bara är i luften. Jag mår bättre, stressen rinner ur mig tillsammans med svetten och jag är lycklig. Jag behöver träna för att må bra, och nu är jag dessutom taggad att komma i bättre form – inte minst för dansens skull.

Men: Jag har en historia av träningsmissbruk. Av att vara beroende av de där kickarna och överträna – och jag har slitna leder som en följd av det. Så jag frågar mig fortfarande två gånger extra om jag vill träna för att jag mår bra av det, eller för att jag ”behöver” kicken. Tanken att träna för att gå ner i vikt, även om jag antagligen alltid kommer att vilja gå ner i vikt, dyker inte upp särskilt ofta längre, och den är i vilket fall som helst en anledning som jag inte skulle lyssna på.

Numera vet jag egentligen att jag har tankarna under kontroll och att jag har en sundare inställning till såväl kropp som träning än de flesta, och att jag med 99% sannolikhet inte kommer att göra det till något destruktivt. Men jag är ändå försiktig, för endorfinruset är starkt och beroendeframkallande. Adrenalinet ännu mer så.

Något jag hoppas lite på nu är att jag ska få mer matlust av att träna. Det säger folk alltid, men det har tyvärr aldrig riktigt fungerat så på mig. En anledning till att jag inte tränat någon konditionsträning regelbundet på nästan 10 år är att om jag i så fall måste äta ännu mer än nu, och det känns inte som en vinst. Jag är inte särskilt förtjust i mat. Eller det är lite fel. Mat tillsammans med andra är jättekul och gott och allt det där, men att äta flera gånger varje dag är något jag gör för att jag måste, inte för att jag vill. Jag vet inte om det beror på att jag redan som foster var undernärd, matvägrade som baby och gick in i ett anorektiskt tänkande som litet barn, men mat har aldrig varit prioriterat för mig. Och eftersom jag dessutom har en väldigt barnslig och trotsig inställning till måsten, blir det också för det mesta inte odelat positivt.

Men det hade varit så skönt att få matlust igen. För just nu har jag en period när jag är nästan konstant illamående, och då är det måttligt roligt att äta. De här perioderna kommer då och då, ibland p.g.a. magkatarr, men inte den här gången, och jag har t.o.m. vid ett tillfälle haft en medicin som tog bort illamåendet (den finns inte i Sverige längre). Jag tror att det är så enkelt som något slags vagusnervpåverkan, och i och med att det alltid går över så oroar det mig inte. Det är bara irriterande, men jag har mina strategier för att ändå få i mig det jag behöver. Om jag däremot ska träna mer, så behöver jag få i mig mer, och där är jag ärligt talat osäker på hur mycket mer som är realistiskt.

Mat och träning ska vara roligt och lustfyllt, inte behäftat med krav och måsten. Mina tankar är idag inte alls färgade av ätstörningen, och det gör mig både stolt och lycklig, men samtidigt är jag medveten om att jag har ett sedan decennier inarbetat beroende av svält, och vet inte hur lättriggat det är. Så jag tänker inte utsätta mig för det!

Frustration

11 fredag Dec 2009

Posted by in Livet

≈ 7 kommentarer

Jag blir så frustrerad över mig själv ibland att jag skulle kunna spricka. Min arbetssituation just nu är långt ifrån perfekt och jag vet ärligt talat inte hur länge till jag kommer att klara mig som översättare om det inte börjar trilla in jobb. Det stressar mig så att jag nästan blir paralyserad och undviker att ta tag i situationen. Jo, visst funderar jag, men inget händer ju.

Så här är det: Jag har resurserna för att göra något åt det. Jag kan bredda verksamheten, ändra beskrivningen av den, utvidga den med andra saker jag gör. Jag kan göra det – men jag gör det inte! Jag fastnar i frågor som namn, utseende på hemsida, domän.
Jag kan gå på nätverksmöten; jag har ju redan tips på flera affärsnätverk, adresser och tider till deras träffar, och jag vet att det finns ännu fler nätverk om jag bara gör en enkel sökning. Det är så enkelt som att anmäla mig och gå dit – men jag gör det inte! Jag som dessutom är bra på att nätverka, intelligentare än de flesta och bra på att hantera människor…
Jag kan marknadsföra mig. Det finns mängder av sociala nätverk där det är så enkelt som att bara lägga ut något – men jag gör det inte.
Jag kan kontakta Drivhuset och be dem om råd. Även om det var längesedan jag var student så kan de kanske peka mig i riktning mot någon som skulle kunna vägleda lite – en mentor eller något liknande – och det mesta de kan säga är ju nej. Men jag gör det inte.

Jag kan påverka det här, jag och bara jag kan göra det som krävs. Det är min verksamhet, mitt liv, mitt ansvar. Så vad väntar jag på? Vad står i vägen?

Jag känner mig helt kluven, för en del av mig är otroligt driven, intelligent, kan prata för mig, har idéer, lösningar, möjligheter och resonemang kring problem och vill synas, höras, märkas. Inte så att jag är helt inriktad på karriär, för det är jag faktiskt inte längre; inte den sortens karriär som jag drömde om när jag var yngre och som jag skulle kunna offra allt annat för. Nej, men jag skulle kunna göra så mycket mer, jag är så mycket mer driven än vad jag visar nu. För den andra delen av mig är bara trött och orkar ingenting.Jag vill inte vara trött längre! Jag vill inte låta utmattningen styra, jag vill inte låta de där symtomen som tillsammans pekar mot ME/kroniskt trötthetssyndrom bestämma vad jag ska göra med mitt liv. Men ändå är det så svårt att låta bli.

Jag är inte sådan här. Jag är inte den här lata människan som vet så mycket men gör så lite av det, som alltid finns där för att peppa och motivera andra men struntar i att peppa sig själv eller reda ut sin egen situation, som har det så stökigt kring sig att hon skäms för det men ändå inte lyckas reda ut hela röran en gång för alla, som vill så mycket men gör så lite. Inte så att jag tror att jag är (eller kan vara) den där anorektiska hyperaktiva perfektionisten med det perfekta hemmet, SuperLisan som jag förr hade som mål, men jag är så mycket mer än vad jag ger mig själv möjlighet att vara nu. Jag blir så frustrerad att tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag vill inte vara sådan här längre, för det är inte jag! Så vad ska jag göra åt det? Var börjar jag?

Spelar det egentligen någon roll var jag börjar? Är inte det viktigare att jag börjar? Att fundera över vart jag vill komma, sätta upp ett mål, delmål och steg på vägen. Ta ett steg i taget. Jag vill ju mer än det här, så vad är det jag vill? Det är nog dags att drömma även när det gäller karriären.

Men jag blir ledsen och frustrerad över att jag trots att jag har verktygslådan framför mig och en hjärna som vaknat ur en lång dvala och vill ha utmaningar inte tar tag i det. Jag kan säga vad jag borde göra, vad jag tänker göra, men om orden inte övergår i handling är de inget värda. Jag måste göra förändringen jag vill ha; jag måste leva den. Inget händer av sig självt.

Och mitt i frustrationens tårar kommer jag att tänka på alla som sagt till mig att inte vara så hård mot mig själv. Vet ni vad? Jag börjar tro att de haft fel. OK, jag kanske inte säger de mest peppande och motiverande sakerna till mig själv, och jag vet egentligen alldeles för väl att orden jag använder påverkar hur jag känner inför något och har makten att motivera eller skapa motstånd. Samtidigt vet jag att jag har en potential som är så ofantligt mycket större än vad jag har realiserat idag. Är det hårt att kräva mer av mig själv? Att inte acceptera några ursäkter när jag vet att ansvaret för att förändra ligger på mig?


Ett virrvarr av tankar och känslor

10 torsdag Dec 2009

Posted by in Okategoriserade

≈ 2 kommentarer

Jag håller på att vakna igen. Eller rättare sagt: min hjärna håller på att vakna igen efter alldeles för många år i något slags understimulerad dvala. Och det väcker enormt mycket tankar; tankar som just nu surrar åt många håll och rör runt i känslorna. För de rör också på sig, rastlöst och lite yrvaket men med en allt större styrka och självklarhet. Jag bearbetar. Jag tänker. Jag känner. Jag gör mitt bästa för att inte blockera och inte fly, utan i stället flyta med, vara medveten och ta saker som de kommer.

Som vanligt vill jag veta allt nu, kunna sätta ord på allt nu, helst igår, men jag behöver bena upp tankarna lite. Det är flera parallella spår på gång, flera inlägg som skriver sig i huvudet, men hela tiden kommer det nya insikter, nya förståelser, så jag väntar. Lyssnar. Omvärderar. Men det är på gång.
Den stora förändringen som jag har känt av ett tag är i högsta grad här. Den är fantastisk och smärtsam på samma gång. Jag konfronteras av saker i mitt förflutna som jag inte förrän nu insett hur mycket de påverkat och hållit tillbaka mig; vilken skada de faktiskt gjort. Och jag är så lyckligt lottad att jag inte är ensam om det, det finns någon som förstår.
Det är dags för fler insikter och mer förståelse, för fler ledtrådar till hur jag kommit dit jag är idag genom det förflutnas mörka korridorer, dags för mer läkande. Och det är absolut dags att Leva ännu mer fullt ut!

Mer om tvångsvård inom psykiatrin

06 söndag Dec 2009

Posted by in Aktuellt, Hälsa och ohälsa

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Svenska Dagbladet publicerar idag en debattartikel av Thomas Hammarberg, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, och Anna Nilsson, Raoul Wallenberginstitutet, om hur patienter inom den psykiatriska tvångsvården utsätts för behandling och åtgärder som bryter mot tortyrförbudet.


Ur artikeln (läs hela här)

FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning är tydlig: all medicinsk behandling ska grundas på den enskildes samtycke. Både de som vårdas i den öppna och slutna vården har rätt till information om risker, biverkningar och alternativ behandling innan man fattar sitt beslut. Konventionen medger i nget undantag från kravet på samtycke. Sverige har ratificerat och är bundet av konventionen.

Enligt tilläggsprotokollet till FN:s tortyrkonvention, vilket Sverige tillträtt, ska varje land garantera regelbundna inspektioner av lokaler där människor hålls frihetsberövade, inklusive den slutna psykiatriska vården. Detta för att förebygga tortyr och annan omänsklig behandling.


Ett antal kriterier har lagts fast. Inspektionerna ska utföras av en institution som är oberoende från regeringen och som har mandat att göra oanmälda besök, att tala i enrum med frihetsberövade, ta del av dokument – och har tillräcklig kompetens och resurser för uppgiften. I Sverige har regeringen utsett Justitieombudsmannen (JO) och Justitiekanslern (JK) att genomföra detta uppdrag. Båda har dock ställt sig tveksamma till upp- giften. Då de inte fått ökade resurser för de nya uppgifterna, har de ansett sig sakna kapacitet att genomföra uppdraget. När FN-kommittén mot tortyr besökte Sverige i somras var en av rekommendationerna att den svenska regeringen borde ompröva sitt beslut, eller ge JO och JK ökade resurser.

Det är otroligt glädjande att den här frågan uppmärksammas, för det handlar om allvarliga kränkningar och inskränkningar av de mänskliga rättigheterna för personer som är några av samhällets mest utsatta: de som tvångsvårdas inom psykiatrin. Men det är sorgligt att det ser ut så här i Sverige 2009. De gamla mentalsjukhusen och tvångslobotomering må vara borta, men tabubeläggningen och synen på psykisk ohälsa tycks inte ha förändrats så värst mycket.

Läs även Thérèses inlägg i Tankestormar.

Det här med lycka eller Happiness is an option

03 torsdag Dec 2009

Posted by in Livet

≈ 3 kommentarer

This is neither old nor new
It’s always, forever
Somewhere between sense and ambition
pleasure and decision
we have to make a choice
What do we want?
Everyone singing ‘War, what is it good for?’
while planning the next one?
I don’t need to win
You don’t have to lose
We can choose
Happiness is an option

(Happiness is an option – Pet Shop Boys)


Happiness is an option. Lycka är ett val. Håller du med?

Jag antar att människor rent generellt har väldigt olika definitioner av vad lycka är: att vara frisk, inte nödlidande, har sina behov tillfredsställda, kanske en viss nivå av ägodelar, kärlek, frihet… Listan kan göras lång. Men det verkar alldeles för ofta som om de jag möter, och av dem vi ser i media och runt oss, ser på lycka som ett tillstånd de inte nått. Något de strävar efter, något än så länge inte helt gripbart. ”De ska bara” först, så kommer de att vara lyckliga. Om jag går ner 5 kilo, får den där nya tjänsten, träffar den perfekta partnern, får lägenheten i rätt område i rätt stad, kommer in på utbildningen, får barn, gifter mig, springer milen under en timme… Lyckan ligger alltid någon annanstans än här och nu och handlar om prestation eller något mål som ska nås.

Är lycka verkligen ett mål eller belöning för en prestation?

Jag märker också att när jag pratar om lycka med vänner och bekanta så tycks det vara nästan tabubelagt för en del. Många verkar känna ett behov av att tala om varför de är lyckliga, vad de är lyckliga över, som om de måste motivera eller bevisa lyckan. Är det inte ganska sorgligt om man skulle behöva motivera varför man känner si eller så? Kan man inte bara vara lycklig? Jag skulle aldrig ifrågasätta någon som verkligen visade sig vara lycklig och kräva en motivering. (Däremot skulle jag ifrågasätta någon som påstår sig vara lycklig när det syns alldeles för väl att det inte är fallet.)

För mig är lycka något annat. Det är ett sinnestillstånd, en närvaro och tacksamhet i nuet, en förmåga att stanna upp, vara och känna mig tillfreds. Någonstans på vägen ut ur den mörka spegeln och bort från olycklighet och ett livslångt och i stort sett konstant missnöje och tänkande där lyckan hängde ihop med mål och prestationer, mått och kilon, hittade jag en inre lycka som är helt oavhängig allt annat. Den finns där. My happy place. Någon gång valde jag lycka framför olycka. Det är anledningen till att jag kan vara både olycklig och lycklig samtidigt, för lyckan – sinnestillståndet, grundsynen – är alltid där, även i stunderna då olyckligheten tränger sig på otroligt starkt.

Enligt mångas definition av lycka är den kanske en avsaknad av olycklighet eller olycka; för mig är de inte ömsesidigt uteslutande faktorer. Det handlar mycket om en balans, för hur skulle vi ens lägga märke till lyckan utan lite olycka?

Människor blir ofta provocerade när jag använder uttrycket ”happiness is an option”, och reagerar med att om lycka hade varit så enkelt som ett val, så skulle de självklart välja det, för det är självklart att alla vill vara lyckliga. Men om det nu faktiskt är så enkelt som att förändra sin syn på vad lycka är, släppa det materiella och betrakta det mer som ett sinnestillstånd eller en livssyn än som ett snudd på ouppnåeligt idealtillstånd står dörren öppen för alla som vill gå genom den. Att vara lycklig ställer inga krav.

Jag har valt att vara lycklig, att bilda mig en egen uppfattning av vad lycka är utifrån något jag hittade i mig själv. Jag tror inte för en sekund på att jag är så unik att det här inte är något som vem som helst skulle kunna göra, utan valet finns där för alla. Det är bara att välja.

Men att jag har en lycka i grunden innebär inte att den är fullkomlig, utan att det finns något att bygga på. Jag skulle kunna stirra mig blind på det jag saknar, och som vissa stunder syns så mycket tydligare än allt jag har i livet: ekonomisk trygghet, ett säkrare arbete, kärlek, någon att dela livet med… Men jag väljer att inte lägga all fokus på det som inte finns, utan bejakar det som finns och lägger hellre energin på att skapa det jag vill ha mer av i mitt liv, på att rikta min energi mot de områden där det kan bli bättre.

Lyckan kan bara bli större nu.

Diskriminering på lösa grunder?

02 onsdag Dec 2009

Posted by in Aktuellt

≈ 3 kommentarer

Igår, på Världsaidsdagen, såg jag plötsligt en notis på Sveriges Radios hemsida: ”Homosexuella män får bli blodgivare” och tänkte ”äntligen!”

Att män som har sex med män, som det så fint brukar uttryckas i detta sammanhang, hittills helt har förbjudits att lämna blod, oavsett om de lever med en fast partner sedan många år eller inte, har retat mig länge eftersom det är diskriminerande. Så kanske skulle Socialstyrelsen äntligen ha tagit sitt förnuft till fånga och insett att bara för att en man har sex med en annan man så innebär det inte att han är promiskuös. Men det var naturligtvis inte så bra som det såg ut.


Nu ska även homo- och bisexuella män få donera blod, men bara om de inte har haft sex med en annan man på ett år, beslutade Socialstyrelsen i dag med anledning av nya regler för blodgivare.

[…]

Som reglerna ser ut i dag har alla män som någon gång haft sex med en annan man ett permanent förbud att ge blod. Detsamma gäller sprutnarkomaner. De nya reglerna ska träda i kraft från och med 1 mars nästa år och berör personer med ett så kallat sexuellt riskbeteende. Dit räknas män som har haft sex med män, de som har haft sex med prostituerade och de som har haft sexuella kontakter i länder där hiv-smittan är vanlig.

Dessa grupper ska nu få ge blod efter en karenstid på ett år, det vill säga att den sexuella förbindelsen inte har ägt rum det senaste året.


Ett års karenstid.

Bara om de inte haft sex med en annan man på ett år.

Det innebär alltså att homosexuella män får lämna blod om de slutar ha sex. Vad generöst. Jag trodde inte mina ögon när jag läste det. Var det skrivet av någon religiös högerradikal eller en rest från 50-talet? Jag undrar så på vilka grunder de har bestämt det. Grundförslaget var nämligen 6 månader, eftersom man kan spåra HIV i blod redan efter 3 månader. Men Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) motsatte sig tydligen det, eftersom det kunde innebära att läkemedelsföretag inte skulle vilja köpa svensk blodplasma. Så det tycks alltså framför allt vara en ekonomisk fråga.

Jag blir förbannad, för det är diskriminering att säga att en man som lever med en annan man skulle behöva avhålla sig från sex för att få lämna blod, när män som har sex med kvinnor eller kvinnor som har sex med kvinnor har tre månaders karens. Jag skulle alltså kunna avverka den ena tjejen efter den andra, bara det gick 3 månader från första gången vi hade sex tills jag skulle lämna blod, medan två män som levt tillsammans i ett monogamt förhållande i åratal måste leva i celibat för att alls få lämna blod.

Ett hypotetiskt exempel: Kalle har varit blodgivare i 10 år. Han träffar Pelle, som varit blodgivare i 7 år. Tycke uppstår, de förälskar sig och bestämmer sig efter ett tag för att de vill leva tillsammans som livspartner. Då ska de alltså antingen aldrig mer få lämna blod eller tvingas idka avhållsamhet, trots att båda är bevisat smittfria eftersom de är blodgivare.

Ett hypotetiskt exempel till, att jämföra med: Majken är en levnadsglad kvinna som ofta är ute på krogen och raggar upp både kvinnor och män. Hon är inte den som har de längsta förhållandena och kan väl avverka några partner per år. Hon lämnar blod då och då, och följer i stort sett alltid 3-månaderskarensen. Det innebär att hon i princip kan lämna blod som vanligt, kanske något färre gånger än andra, men hon räknas inte in i någon grupp med riskfyllt sexuellt beteende.

Som kvinna som har sex med andra kvinnor, och dessutom idkar avhållsamhet långa perioder i brist på någon jag har lust att ha sex med, och därför med ett tämligen riskfritt sexuellt beteende på alla sätt och vis, kan jag inte riktigt jämföra mig med något av exempel ovan. De gånger jag har haft en ny partner har jag följt karenstiden, precis som jag nu inte har lämnat på länge eftersom jag väntar på att det ska gå 6 månader från senaste tatueringen. Jag tycker att det är otroligt diskriminerande att mer eller mindre skilja ut en grupp – män som har sex med andra män – och utgå från att de har ett sexliv som är så riskabelt att de måste avhålla sig helt om de vill lämna blod. I mina öron blir det som att säga att de är promiskuösare än andra grupper och att deras sexualitet är okontrollerbar och okontrollerad, när det snarare är så att heterosexuella män och kvinnor antagligen avverkar fler partner och skyddar sig sämre. Det är orättvist att samma regler inte gäller för ett par som har levt ihop i flera år och inte haft några andra partner, bara för att de är män, och för en man som nedlägger den ena kvinnan efter den andra. Är det bara jag som tycker att det skorrar lite falskt och luktar diskriminering?

Senaste nytt från SHEDO och psykiatrin

01 tisdag Dec 2009

Posted by in Hälsa och ohälsa

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

Igår, den 30 november, var SHEDO:s ordförande Sofia Åkerman och sekreterare Thérèse Nilsson och talade på en kunskapshearing om självskadebeteende hos Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) (Sveriges Kommuner och Landsting). Detta är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, och många såg Kalla Faktas reportage om hur självskadepatienter tvångsvårdas på rättspsykiatriska avdelningar. Som jag ser det är det värsta inte att de vårdas där, utan de tvångs- och bestraffningsmetoder som används: bältesläggning, hjälmar, tvångshandskar under månader i sträck.


Men sanningen är faktiskt ännu värre än vad som framgått genom reportagen, vilket vi i SHEDO:s styrelse har fått ta del av genom att ett antal otroligt öppenhjärtiga personer som vårdas och tidigare har vårdats just på rättspsykiatriska avdelningar har berättat om sina upplevelser. Det begås rena övergrepp inom psykiatrin, bestraffande handlingar som inte har något som helst behandlingsvärde, och människor behandlas på sätt som klart och tydligt bryter mot mänskliga rättigheter och i vissa fall även mot lagstiftning mot tortyr.

Detta har Socialstyrelsen mycket dåliga kunskaper om, och rent generellt i samhället är kunskapen om självskadebeteenden och möjliga behandlingsmetoder för personer med grava självskadebeteenden mycket bristfällig, såväl bland beslutsfattare som inom vården. Socialstyrelsen har därför rest runt i landet och besökt rättspsykiatriska kliniker, där de har observerat

en rad vidriga, sadistiska och tortyrmässiga tvångsmetoder som tvångshandskar, tvångshjälmar, handklovar (med händerna fästa på ryggen), helkroppsbältning (där patienten inte kan röra en fena) samt en klinik som gipsade armarna på vissa patienter, från axeln och ner. En kvinna hade båda armarna och båda benen gipsade.


Detta är verklighet i dagens Sverige. Vem vet om det sker på fler ställen och även drabbar tvångsintagna patienter med annan problematik – men att det ens händer en gång är en gång för mycket.

Om ni vill veta lite mer om hur verkligheten faktiskt ser ut, vill jag att ni läser detta inlägg i Thérèses blogg, Sofias inlägg och SHEDO:s dokument Självskadande patienter inom den rättspsykiatriska vården. Läs och sprid.


Tacksamhet – vad är du tacksam för?

26 torsdag Nov 2009

Posted by in Livet

≈ 3 kommentarer

Det är Thanksgiving idag, och även om vi inte äter enorma kalkonmiddagar och umgås med släkt och vänner så kanske det inte är helt fel att fundera över vad vi är tacksamma för. Inte den där sortens tacksamhet som innebär att man ställer sig i skuld till någon (det där som en del i föräldragenerationen är fantastiska på att försöka utnyttja), utan en mycket enklare tacksamhet.

Vad är du tacksam för?
Jag är tacksam för mitt liv, min intelligens, min styrka och förmåga att på ett eller annat sätt ta mig över hinder, min problemlösningsförmåga, min empati, min förmåga att älska otroligt starkt och villkorslöst.
Jag är tacksam för att jag lagt (det mesta av) mitt förflutna bakom mig, för att jag överlevde egenmisshandeln tills jag vann kampen mot mig själv.
Jag är tacksam för min förmåga att vända det mörka till något ljust.
Jag är tacksam för modet att släppa rädslorna och utmana mig själv, gång på gång.
Jag är tacksam för min rastlöshet och låga tröskel för uttråkning eftersom det får mig att göra saker.
Jag är tacksam för mitt tålamod och förmågan att kunna acceptera saker som jag faktiskt inte rår över.
Jag är tacksam för min fantasi och förmåga att öppna mina sinnen.
Jag är tacksam för mina vänner, för människor som kommit i min väg och som gett mig energi, kärlek, livsglädje, klokhet, vänskap och så mycket mer.
Jag är tacksam för att jag hittat tillbaka till dansen, hittat mitt kreativa uttryck, mitt kreativa utlopp, för känslan av att ha kommit hem igen, för stunderna då kropp, rörelse och musik är ett med själ och ande, då jag vidrör det gudomliga och blir ett med något mycket större – och för den kick det ger mig.
Jag är tacksam för endorfin och adrenalin, dessa hormoner som helt naturligt ger mig fantastiska kickar och fungerar bättre än något antidepp har gjort.
Jag är tacksam för nyanserna i livet, för ljus och mörker, sorg och glädje, och för utmaningar som får mig att växa och våga bryta mig ur lådan.
Jag är tacksam för att jag vågar stå upp för den jag är och låta mig utvecklas som den jag är.
Jag är tacksam för mina kunder, för mitt arbete, för alla erfarenheter det ger mig.
Jag är tacksam – inte minst för att jag kan känna tacksamhet utan att samtidigt tänka ”men”.