Jag snubblade in på en dansbekants blogg och läste följande (för att inte hänga ut skribenten lägger jag inte in webbadressen):
Homosexualitet, bisexualitet, en man i en kvinnas kropp och tvärt om…..jag vågar påstå att dessa läggningar är psykisk rubbning av något slag. Om man utgår från att jag tror Gud skapade oss för att leva som man och kvinna, då är alla andra läggningar avvikande. Avvikande beteende har sin orsak. Orsaken kan vara någon (ärftlig) psykisk rubbning man lever (omedvetande) med. Det kan också vara att läggningen är framkommet starkt av en själv och vara byggda av åskter, värderingar eller motsättningar (motsättningar- ”vara” för att sätta sej emot normaliteten). En värdering kan sätta hårda spår och bli fast förankrat hos människan, man kan därför lätt (psykiskt) inta position som tex homosexuell.
Den psykiska rubbningen kan också bero på konsekvenser av sin uppväxt som barn eller annat hälsotillstånd i nuläget.
Nog för att jag vet att tjejen ifråga är djupt kristen, men hon har aldrig varit fördömande inför mig utan tvärtom väldigt trevlig. Vi har diskuterat tro och snuddat vid kvinnlig andlighet och där har hon verkat accepterande. Jag börjar misstänka att hon inte har förstått att jag är flata. Eller så är hon aningen mer accepterande i praktiken än i teorin.
Men det gör mig lite mörkrädd att människor fortfarande anser sig ha rätt att utifrån sin egen tolkning av Bibeln göra sig till tolkar för kristendomen/kristna och fördöma sina medmänniskor. För det första bygger det i allmänhet på en gammaltestamentlig kristendom, och enligt det jag lärt mig från söndagsskola och framåt så följer kristna framför allt det Nya testamentet. Johannes 3:16, Jesus dog för våra synder, gyllene regeln, kärleksbudskapet…? I min värld och så som jag har lärt mig om kristendomen är kärleksbudskapet centralt – eller borde vara – och det rimmar väldigt illa med fördömanden av människor med utgångspunkt från vem de älskar.
Jag har varit psykiskt rubbad på riktigt, jag har till och med papper på det, och jag vet att det inte är tillstymmelsen av en rubbning att bejaka den jag är. Homosexualitet togs bort som en psykisk diagnos den 19 oktober 1979, så det finns inte heller några som helst diagnostiska belägg för att jag skulle vara psykiskt rubbad.
Jag var 14 när jag förälskade mig i en tjej, och var i samma veva intresserad av en kille. Att jag var bisexuell var aldrig något som helst problem för mig, utan helt självklart. Jag försökte passa in, har trots mitt egensinne fallit för att man som kvinna ”ska” ha en man och verkligen försökt. Med några har det fungerat, men allt mindre så ju mer åren gått. Jag kan ha sex med en man, det är hur enkelt som helst (och de är verkligen så enkla!) men det ger mig inget särskilt, och jag tänder inte känslomässigt på män. Trots det tog det ända fram till i början av sommaren innan jag tog det sista steget ut ur självförnekelse och försök att passa in, skalade av det sista lagret av sociala masker och steg in i min sanna kraft, i ljuset av min sanning, den jag innerst inne är.
Det känns lite sorgligt att jag trots allt lät mig tyngas ned av den sociala acceptansens ok så länge, att jag var 35 innan jag till sist erkände fullt ut vem jag är. Jag tycker inte om vare sig etiketter eller stereotyper, lever mitt liv på mitt sätt, enligt mina värderingar. Och jag tar konsekvenserna. Jag har levt hela mitt liv med konsekvenserna av att försöka vara någon annan än den jag är, och det är slut på det.
I min världsåskådning ligger rubbningen i att inte acceptera och bejaka den man är av rädsla för vad andra ska tycka. Kärleken borde ändå vara större än rädslan…
Lisigt 
Ja, det här med homo,bi-sexualitet och kristendom, det kan driva mig tokig ibland. Kanske mest för att jag nog brottas lite med hur jag tycker (att det är ok) och hur jag som kristen ”borde tycka”, men det är knäppt egentligen.Om vi nu säger att homosexualitet är något som inte blev som det skulle… Det finns väldigt mycket i den här världen som jag tror inte blev som det skulle, om man utgår ifrån att Gud är god, kärleksfull, och vill människans bästa. Om en människa föddes utan armar, skulle det vara synd om människan skaffade armproteser och levde ett lev med (konstgjorda) armar?Jag tror inte världen är vad den skulle, och vi får försöka göra det bästa av situationen. Det står också att det är Gud som ska döma alla i slutändan, det är inte de kristna människorna som ska döma mänskligheten. Till dess hoppas jag att jag bemöter mina medmänniskor, oavsett sexuell läggning, eller annat ”ovanligt”,med kärlek och respektfullt.
Fast vem bestämmer vad man som kristen bör tycka? Och vem har rätten att axla Guds dom av sin medmänniska? Jag har ganska många kristna vänner som är djupt troende men modernt troende. Vänner som åtminstone verkar leva mer enligt NTs kärleksbudskap än GTs svavelosande hot och fördömelser. Jag har inga problem med kristendomen som en religion som styrs utifrån ett kärleksbudskap, låten barnen komma till mig, älska din nästa som dig själv, Den som själv är utan skuld kastar första stenen osv. Men jag har ett stort problem med intoleranta, trångsynta, fundamentalistiska och dogmatiska kristna. Likaväl som jag har svårt för intoleranta fundamentalister av alla de slag.~L
Jo, precis :)Jag tror det är mest för att jag är osäker och dålig på att diskutera saker det blir att ”jag borde tycka”. Många av mina kristna vänner tycker inte alls som jag, och jag har nog lite för lätt att tänka ”Jag tycker fel” så fort någon annan tycker annorlunda. Men samtidigt, tycker jag faktiskt som jag tycker; alla har rätt att leva sitt liv. Oavsett kön, sexuell läggning, bakgrund. Inte bryr det mig särskilt mycket hur någon annan lever, jag har mitt liv med min pojkvän som jag älskar och skulle jag ha en flickvän som jag älskade på samma sätt – det är ju ”samma” kärlek så jag har lite svårt att förstå vad som är så fel egentligen.Det är ju inte rätt att någon ska ta över Guds dom över sin medmänniska (en hel del gör ju det ändå :/). Men jag tycker du har rätt.
Vad jag vet så står det ingenting om just homosexualitet i Bibeln… Jag har många vänner som inte tycker det är ok, men jag håller inte riktigt med. Kärlek som kärlek, spelar väl ingen roll vilket kön det handlar om?! I min tro är alla lika mycket värda och förtjänar samma respekt och bemötande. Kram