Jag håller på att vakna igen. Eller rättare sagt: min hjärna håller på att vakna igen efter alldeles för många år i något slags understimulerad dvala. Och det väcker enormt mycket tankar; tankar som just nu surrar åt många håll och rör runt i känslorna. För de rör också på sig, rastlöst och lite yrvaket men med en allt större styrka och självklarhet. Jag bearbetar. Jag tänker. Jag känner. Jag gör mitt bästa för att inte blockera och inte fly, utan i stället flyta med, vara medveten och ta saker som de kommer.

Som vanligt vill jag veta allt nu, kunna sätta ord på allt nu, helst igår, men jag behöver bena upp tankarna lite. Det är flera parallella spår på gång, flera inlägg som skriver sig i huvudet, men hela tiden kommer det nya insikter, nya förståelser, så jag väntar. Lyssnar. Omvärderar. Men det är på gång.
Den stora förändringen som jag har känt av ett tag är i högsta grad här. Den är fantastisk och smärtsam på samma gång. Jag konfronteras av saker i mitt förflutna som jag inte förrän nu insett hur mycket de påverkat och hållit tillbaka mig; vilken skada de faktiskt gjort. Och jag är så lyckligt lottad att jag inte är ensam om det, det finns någon som förstår.
Det är dags för fler insikter och mer förståelse, för fler ledtrådar till hur jag kommit dit jag är idag genom det förflutnas mörka korridorer, dags för mer läkande. Och det är absolut dags att Leva ännu mer fullt ut!