Hur började det?

13 måndag Dec 2010

Posted by in De stora frågorna, Den mörka spegeln, Om mig

≈ 1 kommentar

Etiketter

Förra tisdagen var jag i Säffle på utbildningsdag för kommunanställda inom vård (psykiatri), socialtjänst, omsorg och skola, för att de skulle lära sig mer om självskadebeteenden. Jag höll en föreläsning och diskussion på nästan 2 timmar och missade tyvärr Elin Grelssons föreläsning efteråt eftersom jag var tvungen att vara tillbaka i Göteborg. Att vara ute och föreläsa igen påminde mig om hur otroligt roligt jag tycker att det är, och hur de där kunskaperna som jag sitter på genom alla år med ätstörningar, självskadebeteenden, depression och ångest, och som jag inte tycker är särskilt märkvärdiga, faktiskt kan hjälpa andra. För kommentarerna jag fick efteråt var väldigt positiva. (Om någon är intresserad av att boka mig kan ni kontakta mig via mail.)

Men jag fick också en fråga som jag fortfarande inte vet om jag kan svara på: Hur började det? Hur kom det sig att jag gick in i en ätstörning? Vad gjorde att jag skar mig, den där första gången jag aktivt skadade mig själv?

Sanningen är att jag inte vet. När det gäller ätstörningen känns det som att det alltid var så, eftersom jag inte riktigt minns något ”före”. Jag gick in i det tänkandet så tidigt att jag inte kan säga att något påverkade mig, att det var någon yttre impuls som fick mig att välja just mat och vikt som fixering. Kanske var det delvis ett medfött svältberoende, kanske handlade det om kontroll över något som jag kunde kontrollera och som kunde vara bara mitt. Jag vet bara att någonstans började det och sedan fortsatte det; ett tänkande som var så mycket en del av mitt liv att jag sällan stannade upp och ens undrade hur det började, varför det började. Visst har vårdpersonal, psykologer och terapeuter genom åren försökt rota i det, när de tagit anamnes eller när de har försökt reda ut vad som är Den Bakomliggande Faktorn. Men så enkelt är det inte, inte när man har gått i över 15 år innan man söker hjälp. Då spelar den ursprungliga utlösande faktorn inte en särskilt stor roll längre.

Periodvis har jag säkert föredragit att leta efter orsaker för att slippa ta itu med problemet, men vad leder det till? Det finns aldrig ett svar som får alla bitar att falla på plats och vips! ändra tankar och beteenden. Har man lärt in ett destruktivt, stört beteende kan man bara bli av med det genom att bryta det. Aktivt. Genom att lära in ett sunt beteende, helt enkelt. Alldeles oavsett bakomliggande orsaker. Det blir liksom lite meningslöst att in absurdum rota i det förflutna, för dels kan jag ändå inte ändra på det, och dels är det bara här och nu som jag kan göra en förändring. Visst har vissa ledtrådar från det förflutna gett mig förklaringar som fått mig att förstå mig själv bättre, och hjälpt mig att skapa strategier för att komma vidare, men till minst 75 % har rotandet efter orsaker faktiskt varit ganska meningslöst. Det tar alldeles för lätt bort fokus från det viktiga: mitt ansvar att göra något av mitt liv här och nu. Förståelse är bra, förklaringar likaså, men orsaker, behöver vi verkligen dem?

När det gäller självskadandet är det lika svårt att svara på vad som fick mig att en gång börja skära mig. Det var långt före emo och det nästa epidemiska spridandet av självskadande som ett identitetsskapande ungdomsbeteende (säg vad ni vill, det är verkligen så det ser ut i vissa kretsar, kopplat till ett ganska stort koketterande som jag verkligen inte tål), så impulserna kom inte heller där från media eller vänner. Jag såg rakblad, jag bestämde mig för att testa. Uppenbarligen gav det mig något eftersom jag sedan gjorde om det. Och ganska snabbt var jag fast. Det var för mig ett beteendeberoende som mycket väl går att jämföra med vilket substansberoende som helst, bortsett från att ruset var kortvarigt och jag kom ner ganska snabbt men inte stenhårt igen. Men jag fastnade snabbt, även om jag under de första åren inte skadade mig särskilt ofta, och det fanns definitivt en snabb toleransökning. Så efter steg 1 var det en låg tröskel till steg 2 och sedan vidare. Helt utan någon egentlig orsak mer än att det uppenbarligen lindrade någon oro eller ångest i mig.

Som jag minns det, så här 17-20 år senare, var det inte så mycket ångestlindring som att känna något överhuvudtaget. När jag verkligen fastnade i det självdestruktiva beteendeberoendet var jag ganska djupt deprimerad och hade lite panik över att inte känna. Säkert fanns det ett mått av lindring eller lättnad också, för om det inte hade fyllt någon funktion hade jag inte fortsatt. Men det löste ju aldrig något. Precis som annat drogmissbruk. Det jag däremot vet säkert att det inte handlade om var dålig impulskontroll. Tvärtom hade jag väldigt bra impulskontroll, och det enkla faktum att min fåfänga hindrat mig från att vara randig idag är ett bra bevis på det. Jag valde när och var och hur jag skulle ge efter för impulsen. Full kontroll, och när jag kände att jag höll på att tappa kontrollen kontaktade jag psykakuten. Kanske inte den genomsnittliga patienten…

Men som sagt, svaret på frågan Varför har jag fortfarande inte. Jag vet inte varför jag började eller varifrån idén kom. Och inte heller där spelar det någon roll. Jag började, jag fortsatte, jag slutade. För mig är det mer intressant varför jag slutade än varför jag började, men det är ett ämne för ett annat inlägg.

Andra människor är ofta intresserade av varför och hur – varför började jag, hur gjorde jag – och det intresserar inte mig det minsta. Det är väl deras behov av att förstå, parat med lite sensationslystnad, som gör att de ställer fel frågor och söker svar på fel plats. Sanningen är att det är mindre viktigt att förstå det förflutna än att förändra nuet. Tillbakablickarna kan man ta när man brutit beteendet, för det är ändå först då man kan se nyktert på situationen.

För ett är säkert: Vi är inte vårt förflutna och det är bara i nuet vi lever och förändras. Den som stirrar sig blind på det som varit missar chansen att uppleva det som är.

1 december – World AIDS Day

01 onsdag Dec 2010

Posted by in Aktuellt, Politik och samhälle

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

1 december 2010. Det är 22 år sedan den första World AIDS Day. 1988 levde världen fortfarande i något slags AIDS-skräck, där myterna och fördomarna var enorma och AIDS lika med en snar dödsdom. Sedan dess har mycket hänt. Vi vet att HIV inte smittar så lätt som man en gång befarade; det är inte ett luftburet virus, det smittar inte vid hudkontakt eller om man tar i samma dörrhandtag som någon som är HIV-positiv. Smittvägarna är kända, likaså hur man kan skydda sig. AIDS är i sig fortfarande en dödlig sjukdom, men kan  människor kan tack vare bromsmediciner leva i decennier som HIV-positiva utan att utveckla AIDS. Det finns mediciner och metoder som göra att en HIV-positiv kvinna kan föda ett fullt friskt barn. Och kanske, kanske kommer det så småningom ett botemedel.

Kunskaperna är större, fördomarna färre – eller är de? Jag har förstått att det fortfarande finns en rejäl stigmatisering av människor som är HIV-positiva, och en diskriminering som märks både inom vården och utanför. Själv har jag nog levt i sammanhang där HIV-smitta och AIDS inte betraktas som vare sig ett tabu eller något stigmatiserande; HIV och AIDS har funnits i min närhet sedan 90-talet utan att det egentligen varit något konstigt. Det är tragiskt, ofattbart tragiskt, med en sjukdom som kan döda människor för att de älskar, men konstigt, fult, tabubelagt? Aldrig. Om det sedan beror på att jag har lätt för att acceptera utan att döma vet jag inte. Men varför döma någon på grund av en sjukdom?

Jag växte upp med AIDS-rapporter i medierna från tidigt 80-tal och det har på något sätt därför alltid funnits med i mitt medvetande. Jag vet hur det kan smitta och hur lätt det är att skydda mig med kondom (sprutnarkoman har jag inte varit och lär inte bli heller). För mig har det därför varit otänkbart att t.ex. ha tillfälliga oskyddade sexuella förbindelser. Därför blir jag lite rädd när jag hör att unga idag (och då menar jag inte bara tonåringar) verkar vara mer rädda för att bli gravida än att drabbas av sexuellt överförda sjukdomar (trots att könssjukdomar inte direkt är ovanliga) och snarare använder p-piller än kondom. Har de glömt? Har de inte lärt sig?

Det finns byar i Afrika där nästan alla är HIV-smittade eller AIDS-sjuka, miljontals barn är föräldralösa på grund av att deras föräldrar har dött i AIDS, mytbildningen om sjukdomens ursprung och botemedel är häpnadsväckande i framför allt Afrika och Asien och katolska kyrkans och vissa missionerande samfunds motstånd mot användning av kondomer och sexuell upplysning gör att HIV fortsätter spridas. Framför allt i de länder där man inte har råd med bromsmediciner. HIV/AIDS är en världsepidemi som kräver globala insatser. Och så finns det unga svenskar som tycker det är jobbigt att använda kondom…

Fakta talar sitt tydliga språk:

2009 fanns det 33,3 miljoner HIV-positiva i världen. Cirka 2,6 miljoner personer smittades med HIV och 1,8 miljoner människor dog av AIDS. (Källa: UNAIDS Global Report on the Global AIDS Epidemic 2010.)
I Sverige lever idag cirka 5000 HIV-positiva personer och 2009 anmäldes 486 nya fall av HIV-infektion, varav något över hälften är personer som har smittats innan de kom till Sverige. (Källa: Smittskyddsinstitutet.)

Det här klippet är från filmen And the Band Played On, som handlar om upptäckten av HIV/AIDS på 80-talet. En riktigt bra film, som absolut är sevärd. Filmen kom 1993, och när jag igår tittade på det här klippet och såg Freddie Mercury, Rudolf Nurejev, Magic Johnson, Arthur Ashe med flera blev jag väldigt förvånad över att det var så länge sedan. Det känns ju som bara ett par år sedan som Freddie Mercury gick bort, kort efter Jacob Dahlin här i Sverige, men det var hösten 1991. För 19 år sedan!

Jag tittar, lyssnar, gråter lite och minns. Den här videon är för dem som gått vidare och för oss som minns dem – och för de som behöver minnas.

Tillvarons små mysterier: Ska Postens kunder vara synska

16 tisdag Nov 2010

Posted by in Tillvarons små mysterier

≈ 2 kommentarer

Idag damp det ner en avi på dörrmattan. En sådan där med texten ”Vi har sökt dig för att leverera paket.” Jag var lite fundersam eftersom de i så fall måste ha försökt igår eller idag, och jag visste att jag hade varit hemma. Jag tror att avin kommer från Posten eftersom den har deras logga i vänster hörn, bredvid ”Ta med legitinamtion.”

Så de har varit hos mig, men inte fått tag på mig. Nu har jag 14 dagar på mig att hämta paketet, eller betala för att få det utkört igen. Ja, det hade väl varit acceptabelt om jag faktiskt hade missat dem, och om det fanns någon adress där jag kunde hämta paketet. Jag vänder på avin. Nada. Inte ett ord, ingen etikett, ingen stämpel, ingenting som talar om var de har gömt mitt paket.

Men ett telefonnummer. Jag ringer det. Fyra val som inte är i närheten av vad jag vill, och ett femte för ”övrigt”. Jag väljer femman och blir placerad i kö. Får till sist prata med en snubbe som kontrollerar avinumret och konstaterar att de var hos mig 14:36 igår. Ja, men då var jag hemma. I lägenheten. Och nej, vi har ingen portkod och min ringklocka fungerar. Och har inte på musik så högt att jag inte hör när det ringer eller knackar på dörren. Killen på andra änden noterar faktiskt detta.

Jag undrar om de tänkte att jag bara intuitivt ska veta att de står utanför dörren och vill mig något. På samma sätt som jag intuitivt verkar förväntas veta, eller göra en kvalificerad gissning (vilket jag också gjorde) om vart de i stället skickade paketet. Låt gå för att min intuition är ganska hyfsad, men den fungerar inte riktigt på det sättet.

Nåja. Det är bara att ge mig ut. Och hoppas att nästa leverantör faktiskt provar med att ringa på innan han (för jag gissar att det var en man) bestämmer sig för att jag inte är hemma, och kanske knackar också för att vara på den säkra sidan.

Är man inte riktig kvinna förrän man fött barn? eller Med sådana feminister behövs inga antifeminister

13 lördag Nov 2010

Posted by in Ideal och identitet, Livet, Politik och samhälle

≈ 7 kommentarer

Etiketter

En tämligen ung bekant, och därtill mamma i unga år, skrev nyligen på nätet att hon inte tycker att man är en riktig kvinna förrän man är mor. Först då har man förstått vad det innebär att vara kvinna var kontentan, så som jag tolkade den. Det som komplicerar denna 50-talistiska och biologistiska, konservativa åsikt är att tjejen ifråga är feminist och rätt så långt ut på vänsterkanten, om jag har förstått det rätt.

Min reaktion: Idioti. Jubelidoti, till och med. Med feminister som hon behövs inga antifeminister. Den där sortens exkluderande åsikter, som innebär att man tar sig ett tolkningsföreträde och rätten att (be)döma sina medsystrar utifrån någon egen erfarenhet – du är en riktig kvinna, men du är inte det – går stick i stäv med min syn på vad feminism är. Men samtidigt… Det är inte en ovanlig åsikt när man skrapar på ytan hos feminister som fött barn. Jag har stött på den tidigare, bland annat när jag läste feministisk filosofi, för sisådär 10 år sedan, och inte heller då kunde jag förstå den. Jag accepterar helt och hållet att man inte tillfullo kan begripa vad det innebär att vara mamma förrän man har fött barn (även om man kan uppleva en modersroll utan graviditet, förlossning eller egna barn), men att det skulle säga något om vad det är att vara kvinna. Det köper jag inte. Att vara kvinna är så mycket mer än moderskap.

Men den sortens kommentarer får mig alltid att tänka efter: vad innebär det att vara kvinna, när blir man kvinna och vem har tolkningsföreträde i den frågan? Blir man kvinna vid den första menstruationen? vid 18 års ålder? 25 års ålder? vid det första samlaget? När man blir medveten om sitt kvinnliga kön och sin kvinnlighet och definierar sig själv som kvinna? Och jag kommer alltid fram till samma sak: Jag bestämmer vad det innebär att vara kvinna för mig, för det är den enda kvinnligheten jag verkligen kan säga något om. Och för mig handlar det om hela upplevelsen i att vara född med kvinnligt kön och uppfostrad som flicka/tjej – en uppsättning fysiska, psykiska och sociala upplevelser och erfarenheter, där somliga delas av andra kvinnor, andra inte. Det är inte en i första hand kollektiv upplevelse, och där går kanske vattendelaren mellan min feminism och vissa delar av feminismen som rörelse. Även om kvinnor har en på många sätt gemensam historia och kvinnor som grupp har upplevt och fortsätter att uppleva ett slags förtryck och maktmässiga motgångar som män som grupp inte står inför, så är jag en individ, med min personliga upplevelse av att vara kvinna. En unik individ som är kvinna och som till viss del ingår i ett kvinnokollektiv. Och jag värjer mig bestämt mot alla generaliseringar om vad det innebär att jag är kvinna.

För faktum kvarstår: Jag kom in i puberteten innan tjejen från exemplet ovan föddes och har därför troligen varit kvinna längre än vad hon har varit medveten om sin kvinnlighet. Men i hennes ögon är jag tydligen ingen riktig kvinna, och kommer aldrig att bli det heller. För jag är något så uppenbarligen annorlunda som en kvinna som väljer att inte bli mor. Jag tänker inte skaffa barn för att jag inte vill ha barn. Jag tycker inte ens särskilt mycket om barn. Gör det mig mindre till kvinna? Icke. Jag är inte heller överdrivet förtjust i män. Inte heller det gör mig mindre till kvinna. I’m my own brand of woman.

Jag säger inget om kvinnor som väljer att skaffa barn, men tydligen är det meningen att jag ska stå ut med andras åsikter om mitt, uppenbarligen i vissas ögon provocerande, val att inte bli mamma. Varför ska jag förklara det för dig? Skulle någon komma på tanken att ifrågasätta en mammas val att skaffa barn så som man blir ifrågasatt och ibland snudd på korsförhörd om varför man inte vill ha barn?

Vem är du att säga något om mina livsval?

Lämna inga dörrar på glänt

01 måndag Nov 2010

Posted by in De stora frågorna, Livet, Om mig

≈ Lämna en kommentar

Jag har aldrig varit den som tycker om att lämna dörrar på glänt när jag lägger något bakom mig och går vidare. Jag har varit på eller av, gett allt eller inget, haft dörren öppen eller stängd. I nästan alla fall har beslut varit definitiva, lämnar jag något bakom mig är det borta och jag vänder inte tillbaka. En stängd dörr förblir stängd. Vissa dörrar var svåra att stänga, som till ätstörningen, och hade en tendens att gå upp trots att jag trodde att jag hade stängt dem, men de flesta var stängda. Låsta. Glömda.

Det tog till exempel 15 år att öppna dansdörren igen efter att jag bestämde mig för att jag aldrig skulle bli bra nog för ett professionellt dansliv och vare sig brann tillräckligt eller hade tillräckligt stort självförtroende för att ens satsa på det. Den dörren stängdes snabbt och hårt, för jag kunde inte gå från den nivån av engagemang som jag hade haft till hobby. I 15 år saknade jag dansen, saknade den rörelsens poesi som uppstår när musik, kropp och rörelse blir till ett och allt annat upphör, saknade det språk som aldrig går att ersätta med ord, uttrycket som bättre än något annat ger form åt mina känslor. I 15 år längtade jag, men dörren var stängd. Tills jag bestämde mig för att öppna den med en helt ny typ av dans. Samma dörr, men till ett annat rum. Och även den dörren har jag varit nära att smälla igen flera gånger. Det är bara lite svårare nuförtiden; jag är uppenbarligen inte lika svartvit; jag har mellanlägen mellan av och på. Eller så är vissa saker bara alldeles för viktiga för att ge upp.

När jag stängt dörrar har jag också stängt dörren för känslorna kring det som finns bakom den. Undermedvetet har det väl handlat om en försvarsmekanism, ett försök att fly bort från det som varit smärtsamt – out of sight, out of mind – och under lång tid har det också fungerat. Framför allt när dörrarna har handlat om beslut jag fattat, där jag inte för en sekund har ångrat eller någonsin tror att jag kommer att ångra. Men så händer plötsligt något och lager av obearbetade känslor väller fram. Känslor som jag, rent rationellt, tycker borde vara avklarade eftersom de hänger ihop med saker i det förflutna. Fast känslor är ju sällan rationella. Och för varje år som går, för varje lager av minnen, obearbetade känslor, gamla sår och annat som jag skalar av, för varje varv av spiralen jag kommer närmare kärnan av den som är jag, blir det tydligare att det går inte att ta sig runt den där bearbetningen. Känslorna måste gås igenom, förr eller senare. Eller kanske rättare sagt: i sin tid. Ibland krävs det några års andrum innan de kan bubbla upp, och bearbetningen kan ta allt från minuter till månader, kanske rentav år. Allt har sin tid, och den tiden kan man nog inte förändra.

Jag har alltid betraktat mig som en problemlösare: Jag ser problem, letar lösning och löser. Men när det gäller mig själv har det blivit svårare att göra det. Visst, konkreta problem är en sak, men när man (jag) inte kan sätta fingret på vad problemet är, då är det oftast något annat. Och de senaste veckorna har jag börjat inse vikten av att låta saker ta den tid de tar, att släppa fram det som kommer och låta det vara. Ibland finns det inte mycket annat att göra. Jag kan inte forcera eller lösa hur gärna jag än vill. Det innebär inte att jag är särskilt bra på att släppa fram, eller bara låta saker vara. Jag är mänsklig: jag vill minimera jobbiga saker och slippa allt som gör ont. Men det finns en process och den måste få ha sin gång, för annars kommer jag aldrig att bli färdig med den. Känslorna måste hänga med. Jag skrev om processen härom dagen i en av mina andra bloggar.

Trots att insikten om att allt måste få ta den tid det tar inte direkt är något jag inte redan känt till, så var det först förra veckan som jag verkligen förstod det, hela vägen in. Ni vet de där insikterna som plötsligt är så klara att man inte förstår varför man inte såg det förr. Så kändes det. Jag vet ärligt talat inte om det finns något jag kan göra för att underlätta processen eller göra den kortare, eller om det finns någon som andra skulle kunna göra; det enda jag vet är att jag måste gå igenom processen, jag måste känna mig igenom känslorna innan jag är klar med dem och kommer ut på andra sidan. Det är då jag nästan skulle vilja sätta upp en skylt med ”Varning! Bearbetning pågår”, för det är inte som om jag går oberörd genom vare sig känslor, minnen eller processen som sådan.

Jag vet inte om det finns känslor bakom varje dörr, men om de finns kommer jag tids nog att märka det. Allt har sin tid, och allt är som det ska vara om det som måste komma ut åtminstone kan få sippra fram genom dörrspringan. Kanske är det inte så enkelt som jag alltid tänkt att smälla igen dörrar, låsa dem och kasta bort nyckeln…

Ja, jag vet…

01 måndag Nov 2010

Posted by in Livet

≈ Lämna en kommentar

… det går långt mellan inläggen. För en del av orden som vill ut hamnar på andra ställen; Facebook, kommentarer hos andra, dagboken, mina andra bloggar. Så blir det när jag skapar temabloggar i stället för att gömma saker under etiketter i en och samma. Men jag är här. Fast lite mindre ofta eftersom jag hellre lägger tid på mig själv än på skrivande om jag inte vill skriva. Jag satser nämligen på att mnimera onödiga, påhittade måsten för att få tiden och energin att räcka till viktiga saker.

Så kanske kommer det ett inlägg till ikväll. Kanske inte. Kika runt på mina andra små virtuella skrivplatser i stället om du har tråkigt.

Bye bye, Blondie?

12 tisdag Okt 2010

Posted by in Ideal och identitet, Om mig

≈ 1 kommentar

Nu har jag varit ganska blond i ett par månader, i ytterligare ett försök att gå tillbaka till min naturliga hårfärg, och en egen liten utmaning att förbli blond ett tag. Jag har färgat håret sedan jag var 15, så under loppet av 21 år har jag bara haft min naturliga färg i korta perioder, som längst kanske ett år. Även om jag är flera nyanser blondare än vad jag tror (jag får alltid för mig att jag är så där trist mörkt askblond som inte känns som någon färg alls) så brukar jag alltid, efter bara ett tag, känna mig tråkig, ointressant och osynlig som just blond. Ja, jag vet, blondes have more fun, män gillar blondiner osv. osv. osv. Jag har inte roligare. Jo, det var roligt för två år sedan att bli jätteblond och inse att jag i ett slag (eller på 5 timmar och femtielva hårprocesser) blev harmlös och mer approachable, men hade jag roligare? Nope. Mitt hår hade det definitivt inte. Det är bara att inse fakta: Jag må vara naturligt blond, men det är också det enda blonda. Det finns inte mycket blondin i mig.

Och ändå försöker jag då och då att gå tillbaka till det naturliga. Det skulle ju vara både billigare och enklare, och en del av mig önskar att jag var ett sådant där naturbarn som tyckte om att vara… tja, naturlig. Äkta så som jag föddes. Men jag är ju inte det. Naturbarn är jag på andra sätt, i min koppling och kärlek till naturen, och att jag gillar att hjälpa naturen på traven lite med hårfärg och smink gör mig faktiskt inte mindre äkta som människa. Jag är inte något osminkat naturbarn som struntar i hur jag ser ut. Det låter som om det hade varit ett väldigt skönt tillstånd, men nej, det är inte jag. Och varför förneka vem jag är?

Så jag antar att det är bye bye, Blondie!

Nobelprisvecka: Ekonomi

11 måndag Okt 2010

Posted by in Aktuellt, Vetenskap

≈ Lämna en kommentar

Kungliga vetenskapsakademin har tillkännagivit att Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2010 tilldelas Peter A. Diamond, Dale T. Mortensen och Christopher A. Pissarides ”för deras analys av marknader med sökfriktioner”.

Marknader med sökkostnader

Hur kommer det sig att många går arbetslösa samtidigt som det finns ett stort antal lediga jobb? Hur kan den ekonomiska politiken påverka arbetslösheten? Årets pristagare har utvecklat en teori som kan användas för att besvara dessa frågor. Teorin är också tillämplig på andra marknader än arbetsmarknaden.

På många marknader kommer köpare och säljare inte omedelbart i kontakt med varandra. Det gäller till exempel arbetsgivare som söker efter arbetskraft och arbetstagare som söker efter lediga jobb. Sökprocessen kräver tid och resurser och skapar därför friktioner i marknaden. På sådana sökmarknader får somliga köpare inte sin efterfrågan tillfredsställd, samtidigt som en del säljare inte kan sälja så mycket som de önskar. På arbetsmarknaden finns det samtidigt både lediga jobb och arbetslöshet.

Årets tre pristagare har utvecklat ett teoretiskt ramverk för sökmarknader. Peter Diamond har analyserat grunderna för hur sådana marknader fungerar. Dale Mortensen och Christopher Pissarides har utvecklat teorin vidare och tillämpat den på arbetsmarknaden. Pristagarnas modeller hjälper oss att förstå hur arbetslöshet, lediga jobb och löner påverkas av regelverk och ekonomisk politik. Det kan gälla ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen eller reglerna kring nyrekrytering och uppsägning av arbetskraft. En slutsats är att en mer generös ersättning vid arbetslöshet leder till högre arbetslöshet och längre söktider.

Sökteorin har tillämpats på många andra områden vid sidan av arbetsmarknaden. Det gäller inte minst bostadsmarknaden: antalet bostäder till salu varierar över tiden liksom den tid det tar innan ett hus hittar en köpare och parterna kan enas om priset. Sökteorin har också använts för att studera frågor inom områden som penningteori, offentlig ekonomi, finansiell ekonomi, regionalekonomi och familjeekonomi.

 ”Ekonomipriset 2010 – Pressmeddelande”. Nobelprize.org. 11 Oct 2010 http://nobelprize.org/nobel_prizes/economics/laureates/2010/press-sv.html 

Ett intressant pris, för teorier som åtminstone jag tycker är både aktuella och mycket relevanta, och inte helt obegripliga. Om bara all nationalekonomisk teori hade varit lika intressant…

Nobelprisvecka: Fredspriset

11 måndag Okt 2010

Posted by in Aktuellt, Vetenskap

≈ Lämna en kommentar

Sorry för en sen uppdatering, men tankarna har varit på annat håll. Det behövs också ibland.

Nobels fredspris 2010 delas ut till den kinesiske människorättsaktivisten Liu Xiaobo för hans långa ickevåldskampanj för centrala mänskliga rättigheter i Kina. Den norska Nobelkommittén har länge ansett att det finns en nära koppling mellan mänskliga rättigheter och fred och att mänskliga rättigheter är en förutsättning för den ”folkens förbrödring” som Alfred Nobel omtalar i sitt testamente.

I de siste tiår har Kina hatt en økonomisk framgang som det knapt finnes maken til i historien. Landet har nå verdens nest største økonomi; hundrevis av millioner mennesker er blitt løftet ut av fattigdom. Mulighetene til politisk deltakelse har også økt.

Med Kinas nye status må det følge økt ansvar. Kina bryter flere internasjonale avtaler landet har undertegnet og bryter også egne bestemmelser om politiske rettigheter. Artikkel 35 i Kinas grunnlov slår fast at ”Borgere i Folkerepublikken Kina skal nyte godt av talefrihet, pressefrihet, forsamlings- og møtefrihet, prosesjons- og demonstrasjonsfrihet.” I praksis har det vist seg at disse frihetene er klart begrenset for Kinas innbyggere.

Liu Xiaobo har i mer enn to tiår vært en sterk talsmann for at grunnleggende menneskerettigheter skal gjelde også i Kina. Han deltok i Tiananmen-protestene i 1989; han var en ledende forfatter bak Charter 08, det manifest for slike rettigheter i Kina som ble offentliggjort på 60-årsdagen for FNs verdenserklæring om menneskerettighetene 10. desember 2008. Året etter ble Liu dømt til elleve års fengsel og to års tap av politiske rettigheter for ”oppfordring til undergraving av statens makt.” Liu har konsekvent hevdet at dommen bryter både med Kinas egen grunnlov og med sentrale menneskerettigheter.

Kampen for at de universelle menneskerettighetene skal omfatte også Kina blir ført av mange kinesere, både i Kina selv og i utlandet. Gjennom den strenge straff han har fått, har Liu blitt det fremste symbol på denne brede kampen for menneskerettigheter i Kina.

Oslo, 8. oktober 2010

”Nobels Fredspris for 2010”. Nobelprize.org. 11 Oct 2010 http://nobelprize.org/nobel_prizes/peace/laureates/2010/press-no.html

Xiaobo sitter sedan december förra året fängslad i Kina för sitt arbete med Charter 08, och Kina hade redan före tillkännagivandet påpekat att om den norska Nobelkommittén skulle ge priset till en kines så kunde det skada de kinesisk-norska relationerna. Efter tillkännagivandet lär Norges ambassadör i Kina ha inkallats för att ge en förklaring. Som om den norska regeringen hade något med Nobelpriset att göra… Fast det är kanske inte så lätt för regeringsföreträdare i en diktatur som varken följer internationella lagar om mänskliga rättigheter (inte ens de som Kina har undertecknat) eller sina egna nationella MR-lagar, att förstå att demokratiska regeringar inte styr allt som händer i landet.

På måndag tillkännages Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne.

Nobelprisvecka: Litteratur

07 torsdag Okt 2010

Posted by in Aktuellt

≈ Lämna en kommentar

Ja, så var det dags. Julafton för litteraturvetare. Snudd på i alla fall. Och årets Nobelpris i litteratur går till den peruanske författaren Mario Vargas Llosa ””för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag” (Pressmeddelande. Svenskaakademien.se 7 okt. 2010, http://www.svenskaakademien.se/press_sv.html).

Mario Vargas Llosa är född den 28 mars 1936 i Arequipa i Peru som son till Ernesto Vargas Maldonado och Dora Llosa Ureta. Efter föräldrarnas skilsmässa växte han upp med sin mor och morfar i staden Cochabamba i Bolivia. Då morfadern 1946 erhöll ett uppdrag i staden Piura i Peru flyttade familjen dit. 1947 återförenades föräldrarna och bosatte sig i Lima. Mario Vargas Llosa gick i en katolsk skola i Lima. Senare skickades han av sin far till militärläroverket Leoncio Prado. Efter att ha avlagt examen vid Colegio Nacional San Miguel i Piura studerade Mario Vargas Llosa juridik och litteraturvetenskap i Lima och Madrid. 1955 ingick han äktenskap med Julia Urquidi. 1959 flyttade han till Paris där han var verksam som språklärare och journalist vid Agence-France-Presse och den franska televisionen. Som författare slog han internationellt igenom med romanen La ciudad y los perros (1963; Staden och hundarna, 1966). I hans hemland uppfattades denna roman som bygger på erfarenheter från Leoncio Prado som kontroversiell. Tusen exemplar av den brändes offentligt av officerare från Leoncio Prado.


1964 skilde sig Mario Vargas Llosa från Julia Urquidi. Året därpå ingick han äktenskap med sin kusin Patricia Llosa. Efter att ha varit omväxlande bosatt i Paris, Lima, London och Barcelona återvände han 1974 till Lima. 1975 invaldes han i den peruanska akademien. Han har föreläst och undervisat vid en rad universitet i bl.a. USA, Sydamerika och Europa. 1990 ställde han upp som presidentkandidat för FREDEMO i Peru men förlorade valet. 1994 invaldes han i spanska akademien där han tog sitt inträde 1996. Under senare år har han varit bosatt i bl.a. Barcelona, Madrid, Lima, Paris och London. Några kända verk är Conversación en la catedral(1969; Samtal i Katedralen, 1994), La guerra del fin del mundo (1981; Kriget vid världens ände,1984) och La fiesta del chivo (2000; Bockfesten, 2002). Han har även vunnit uppmärksamhet som journalist och essäist. (Svenska akademiens biobibliografiska notis, Svenskaakademien.se, 7 okt. 2010, http://www.svenskaakademien.se/bio_sv.html)