Nu har jag varit ganska blond i ett par månader, i ytterligare ett försök att gå tillbaka till min naturliga hårfärg, och en egen liten utmaning att förbli blond ett tag. Jag har färgat håret sedan jag var 15, så under loppet av 21 år har jag bara haft min naturliga färg i korta perioder, som längst kanske ett år. Även om jag är flera nyanser blondare än vad jag tror (jag får alltid för mig att jag är så där trist mörkt askblond som inte känns som någon färg alls) så brukar jag alltid, efter bara ett tag, känna mig tråkig, ointressant och osynlig som just blond. Ja, jag vet, blondes have more fun, män gillar blondiner osv. osv. osv. Jag har inte roligare. Jo, det var roligt för två år sedan att bli jätteblond och inse att jag i ett slag (eller på 5 timmar och femtielva hårprocesser) blev harmlös och mer approachable, men hade jag roligare? Nope. Mitt hår hade det definitivt inte. Det är bara att inse fakta: Jag må vara naturligt blond, men det är också det enda blonda. Det finns inte mycket blondin i mig.

Och ändå försöker jag då och då att gå tillbaka till det naturliga. Det skulle ju vara både billigare och enklare, och en del av mig önskar att jag var ett sådant där naturbarn som tyckte om att vara… tja, naturlig. Äkta så som jag föddes. Men jag är ju inte det. Naturbarn är jag på andra sätt, i min koppling och kärlek till naturen, och att jag gillar att hjälpa naturen på traven lite med hårfärg och smink gör mig faktiskt inte mindre äkta som människa. Jag är inte något osminkat naturbarn som struntar i hur jag ser ut. Det låter som om det hade varit ett väldigt skönt tillstånd, men nej, det är inte jag. Och varför förneka vem jag är?

Så jag antar att det är bye bye, Blondie!