En överväldigande känsla av otillräcklighet har vilat över den här dagen.
Jag räcker inte till, det jag gör räcker inte. Inte för det jag vill, inte för det jag behöver. Inte för att vara den jag är.
Det svider att känna att jag inte kan vara den vän jag vill vara, för att jag bara inte förmår. Jag orkar inte. Orkar inte vara glad och lättsam. Ingen begär något av mig, men jag vill. Jag är bara trött och sur och ledsen och en massa annat som nödtorftigt håller uppgivenheten borta.
Jag vill mer – så mycket mer – men idag rann helt ut i sanden. Så som allt känns som om det gör.
Jag är rädd att inte räcka till för att behålla något.

I den långa vinterns spår
trampas frusna blommor ner,
och där ensamheten går
biter kylan alltid mer.

~Ted Gärdestad, I den stora sorgens famn

Hopplösheten. Som iskyla smyger den sig in, allt närmre. Allt mer påträngande.
Den bryter långsamt ner alla försvar och förfryser själen.
Jag fryser inifrån. Det syns inte.

Jag sträcker mig mot ljuset och värmen, samlar varje glimt av solsken för att hålla iskylan borta.
Jag håller värmen i mitt hjärta, glöden i min livslust och vilja, elden som är en del av mig, som en sköld mot frosten, i hopp om att värmen ska vara nog.
I hopp om att driva kylan tillbaka och ge mig hoppet åter.
Men hopplösheten smyger sig in genom springorna.
Jag behöver mer bränsle på elden.

Frostnupen och allt kallare.

Det är de ovälkomna små aha-upplevelserna som gör det svårare att ignorera. Det jag kan känna, rent fysiskt. Först som en överraskning, men sedan omöjligt att inte märka.
Jag kan se det. Ingen annan skulle tänka på det, än, men jag får allt svårare att blunda.

Och varje gång jag påminns, känns det som om jag gjort något fel.

Jag vill blunda. Jag vill inte ha ytterligare saker att prioritera bland – Vad måste jag göra något åt nu? Vad kan vänta? Vad orkar jag ta tag i? Det kan nog vänta. Lite till. Det löser sig kanske själv.
Jag märker att jag bär lite för tungt.

Arcturus lyser in genom gardinen. Framför huset står månen högt.
Jag vaknade spänd som när man håller tillbaka gråt. Som om jag håller tillbaka.

Det är nog just så. Jag har svårt att sova för allt som inte vill hållas tillbaka. För jag tänker inte så mycket. Men känner. Mycket. Lite kaosigt för mycket.

Jag måste leva med det, allt, hela tiden. Ovissheten, frågorna jag inte kan få svar på för att jag inte har någon att fråga och det finns inga säkra svar, kampen mot depressionen som allt oftare känns som en kamp för mig. Det dåliga samvetet för människor jag ignorerar för att jag inte har energi och lust att lägga på dem. För det jag borde göra för mig men bara inte kommer mig för. Sorgen. Saknaden.

Det går bara att lägga känslor åt sidan så länge. De kommer. Uppenbarligen nu, nattetid. Men jag måste. För jag förmår inte att leva med dem också närvarande. Det är för mycket. Det är redan för mycket.

Armarna darrar som om jag höll emot något tungt. Jag kryper ihop och håller om mig själv.
Och i öster skiftar himlen långsamt färg.

Det blir lite fullt ibland. I huvudet, i känslorna, i allt. Egentligen är det inte konstigt, för det är ganska många parallella delar av livet som jag på något sätt ska få ihop så att allt fungerar. Saker som jag måste vara medveten om utan att tänka för mycket på dem.

Jag försöker hitta sätt att komma tillbaka till ett friskt liv, med jobb och något som är bra och fungerar. Ett liv jag trivs med, som jag kan leva med. Och det är inte helt enkelt att göra det, att se möjligheter och planera framåt, för en sak som depressionen gör för mig är att jag inte kan se framåt. Jag ser inget, bara dimma. Framtiden är inte mörk, det finns bara inget där. På något sätt måste jag ändå agera som om jag ser en framtid och tror på den.

Samtidigt måste jag (över)leva här och nu, dra upp mig ur depressionen och försöka få alla delar att röra sig framåt och mot något bättre. Jag borde inte behöva dra i allt, men eftersom vården visat sig göra i stort sett ingenting så vilar det på mig. Och allt är i högsta grad osäkert eftersom jag inte har någon aning om hur det ska bli framöver. Jag vet inte alls vad jag har att förhålla mig till. Blir det bättre? sämre? hur mycket åt endera hållet? oförändrat? kommer det tillbaka? kan jag förebygga?

Jag måste hoppas på det bästa men vara beredd på det värsta. Planera framåt med utgångspunkt från att jag kommer att fungera sedan och må bra även om jag inte gör det nu, men samtidigt ha en beredskap för om det inte blir så och medvetenhet om att jag inte kan vilja allt bra. (Livet har lärt mig att beredskapen behövs.)
Men det enda jag har att utgå från, som är där allt ändå måste börja, är hur det är nu. För det är omständigheterna nu jag måste leva med.

Det är mycket att hålla i huvudet, eller rättare sagt i medvetandet, för jag kan inte gå och tänka på det. Då skulle jag bli galen.
Och det är bara en mycket liten del av livet, för allt annat finns ju också. Vardag och sådant.
Det blir lite mycket.
Och just nu är det en utmaning bara att leva.

Det där som inte syns. Som hur svårt det blivit att gå nerför trappor.
Hakan börjar darra när jag tänker de orden. För det ligger så mycket mer i det än vad jag kan sätta ord på.

Livet knackade mig på axeln idag och sade ”Du, du glömmer väl inte det här…”
Jo, låt mig glömma. Låt mig slippa märka det, låt mig slippa behöva tänka på det. Jag orkar inte det också nu. Låt mig bara vara. Kan jag inte få försöka ordna upp mitt liv och gå vidare, och för ett tag känna att det ändå finns hopp, och bara glömma det här? Glömma att det finns en potentiellt tickande bomb som kanske går av, kanske inte, och ingen kan säga om eller när eller hur illa det skulle bli. Eller om det kan bli bättre. Det finns inga svar, så kan jag inte bara få slippa tänka på det?

Det är inte som om jag kan undgå att märka det. Att kroppen sviker.
Det är inte som om jag inte saknar hur det var. Så mycket att det gör ont att påminnas om det.
Det är inte som om jag inte känner rädslan att förlora ännu mer. Tappa något så viktigt för mig.
Jag lever mitt i det. Varje dag. Jag försöker acceptera att det är så här det är nu, och anpassa mig utan att tänka på det, men… nej. Hela jag protesterar. För det är fel. Och jag vill inte bli påmind.
Men det blir jag.
Och jag måste lägga det åt sidan så mycket jag kan, för jag orkar inte släpa runt på en sak till.
Men det är svårt att slippa undan något som är där. Svårt att missa förlorad skuttighet och känsel.
Jag är dansare. Kroppen och kroppskänslan är rätt så centrala. Jag lever väldigt mycket i min kropp.

I större perspektiv ter det sig säkert som en bagatell. Jag dör inte av det.
Men för mig är det inte en bagatell. Inte alls.
Det är något så… jag inte hittar ord.

Och jag vill få glömma det medan jag mår bra.