Det blir lite fullt ibland. I huvudet, i känslorna, i allt. Egentligen är det inte konstigt, för det är ganska många parallella delar av livet som jag på något sätt ska få ihop så att allt fungerar. Saker som jag måste vara medveten om utan att tänka för mycket på dem.

Jag försöker hitta sätt att komma tillbaka till ett friskt liv, med jobb och något som är bra och fungerar. Ett liv jag trivs med, som jag kan leva med. Och det är inte helt enkelt att göra det, att se möjligheter och planera framåt, för en sak som depressionen gör för mig är att jag inte kan se framåt. Jag ser inget, bara dimma. Framtiden är inte mörk, det finns bara inget där. På något sätt måste jag ändå agera som om jag ser en framtid och tror på den.

Samtidigt måste jag (över)leva här och nu, dra upp mig ur depressionen och försöka få alla delar att röra sig framåt och mot något bättre. Jag borde inte behöva dra i allt, men eftersom vården visat sig göra i stort sett ingenting så vilar det på mig. Och allt är i högsta grad osäkert eftersom jag inte har någon aning om hur det ska bli framöver. Jag vet inte alls vad jag har att förhålla mig till. Blir det bättre? sämre? hur mycket åt endera hållet? oförändrat? kommer det tillbaka? kan jag förebygga?

Jag måste hoppas på det bästa men vara beredd på det värsta. Planera framåt med utgångspunkt från att jag kommer att fungera sedan och må bra även om jag inte gör det nu, men samtidigt ha en beredskap för om det inte blir så och medvetenhet om att jag inte kan vilja allt bra. (Livet har lärt mig att beredskapen behövs.)
Men det enda jag har att utgå från, som är där allt ändå måste börja, är hur det är nu. För det är omständigheterna nu jag måste leva med.

Det är mycket att hålla i huvudet, eller rättare sagt i medvetandet, för jag kan inte gå och tänka på det. Då skulle jag bli galen.
Och det är bara en mycket liten del av livet, för allt annat finns ju också. Vardag och sådant.
Det blir lite mycket.
Och just nu är det en utmaning bara att leva.