Det är de ovälkomna små aha-upplevelserna som gör det svårare att ignorera. Det jag kan känna, rent fysiskt. Först som en överraskning, men sedan omöjligt att inte märka.
Jag kan se det. Ingen annan skulle tänka på det, än, men jag får allt svårare att blunda.

Och varje gång jag påminns, känns det som om jag gjort något fel.

Jag vill blunda. Jag vill inte ha ytterligare saker att prioritera bland – Vad måste jag göra något åt nu? Vad kan vänta? Vad orkar jag ta tag i? Det kan nog vänta. Lite till. Det löser sig kanske själv.
Jag märker att jag bär lite för tungt.