En överväldigande känsla av otillräcklighet har vilat över den här dagen.
Jag räcker inte till, det jag gör räcker inte. Inte för det jag vill, inte för det jag behöver. Inte för att vara den jag är.
Det svider att känna att jag inte kan vara den vän jag vill vara, för att jag bara inte förmår. Jag orkar inte. Orkar inte vara glad och lättsam. Ingen begär något av mig, men jag vill. Jag är bara trött och sur och ledsen och en massa annat som nödtorftigt håller uppgivenheten borta.
Jag vill mer – så mycket mer – men idag rann helt ut i sanden. Så som allt känns som om det gör.
Jag är rädd att inte räcka till för att behålla något.