I den långa vinterns spår
trampas frusna blommor ner,
och där ensamheten går
biter kylan alltid mer.

~Ted Gärdestad, I den stora sorgens famn

Hopplösheten. Som iskyla smyger den sig in, allt närmre. Allt mer påträngande.
Den bryter långsamt ner alla försvar och förfryser själen.
Jag fryser inifrån. Det syns inte.

Jag sträcker mig mot ljuset och värmen, samlar varje glimt av solsken för att hålla iskylan borta.
Jag håller värmen i mitt hjärta, glöden i min livslust och vilja, elden som är en del av mig, som en sköld mot frosten, i hopp om att värmen ska vara nog.
I hopp om att driva kylan tillbaka och ge mig hoppet åter.
Men hopplösheten smyger sig in genom springorna.
Jag behöver mer bränsle på elden.

Frostnupen och allt kallare.