Arcturus lyser in genom gardinen. Framför huset står månen högt.
Jag vaknade spänd som när man håller tillbaka gråt. Som om jag håller tillbaka.

Det är nog just så. Jag har svårt att sova för allt som inte vill hållas tillbaka. För jag tänker inte så mycket. Men känner. Mycket. Lite kaosigt för mycket.

Jag måste leva med det, allt, hela tiden. Ovissheten, frågorna jag inte kan få svar på för att jag inte har någon att fråga och det finns inga säkra svar, kampen mot depressionen som allt oftare känns som en kamp för mig. Det dåliga samvetet för människor jag ignorerar för att jag inte har energi och lust att lägga på dem. För det jag borde göra för mig men bara inte kommer mig för. Sorgen. Saknaden.

Det går bara att lägga känslor åt sidan så länge. De kommer. Uppenbarligen nu, nattetid. Men jag måste. För jag förmår inte att leva med dem också närvarande. Det är för mycket. Det är redan för mycket.

Armarna darrar som om jag höll emot något tungt. Jag kryper ihop och håller om mig själv.
Och i öster skiftar himlen långsamt färg.