Det där som inte syns. Som hur svårt det blivit att gå nerför trappor.
Hakan börjar darra när jag tänker de orden. För det ligger så mycket mer i det än vad jag kan sätta ord på.

Livet knackade mig på axeln idag och sade ”Du, du glömmer väl inte det här…”
Jo, låt mig glömma. Låt mig slippa märka det, låt mig slippa behöva tänka på det. Jag orkar inte det också nu. Låt mig bara vara. Kan jag inte få försöka ordna upp mitt liv och gå vidare, och för ett tag känna att det ändå finns hopp, och bara glömma det här? Glömma att det finns en potentiellt tickande bomb som kanske går av, kanske inte, och ingen kan säga om eller när eller hur illa det skulle bli. Eller om det kan bli bättre. Det finns inga svar, så kan jag inte bara få slippa tänka på det?

Det är inte som om jag kan undgå att märka det. Att kroppen sviker.
Det är inte som om jag inte saknar hur det var. Så mycket att det gör ont att påminnas om det.
Det är inte som om jag inte känner rädslan att förlora ännu mer. Tappa något så viktigt för mig.
Jag lever mitt i det. Varje dag. Jag försöker acceptera att det är så här det är nu, och anpassa mig utan att tänka på det, men… nej. Hela jag protesterar. För det är fel. Och jag vill inte bli påmind.
Men det blir jag.
Och jag måste lägga det åt sidan så mycket jag kan, för jag orkar inte släpa runt på en sak till.
Men det är svårt att slippa undan något som är där. Svårt att missa förlorad skuttighet och känsel.
Jag är dansare. Kroppen och kroppskänslan är rätt så centrala. Jag lever väldigt mycket i min kropp.

I större perspektiv ter det sig säkert som en bagatell. Jag dör inte av det.
Men för mig är det inte en bagatell. Inte alls.
Det är något så… jag inte hittar ord.

Och jag vill få glömma det medan jag mår bra.