Sidenklänning, tjocktröja och raggsockar.
Tända ljus, sjal och handledsvärmare, mängder av muggar te mot den inre kylan.
Snöregn och blåst. Och en trötthet som ger utrymme för mycket lite annat.
En sådan dag.

Vissa avsked får hjärtat att brista redan på håll.

Det finns dagar då varje steg tyngs av ett farväl, då hjärtslagen känns räknade och lungorna tycks dra ihop sig för att spara på syret. Dagar då varje stund genomsyras av att detta kan vara sista gången. Då allt är slut och pågående på en gång och avskedet faller genom luften som snön i februariregnet.

Jag lever med den känslan, jag har gjort det länge. Väldigt länge. Ofta förhöjer den livet, den har gjort allt intensivt närvarande, lärt mig att släppa det som varit och det som komma skall och vara här och nu. Att hitta ett sätt att vara i tidlösheten, i ett nu som sträcks ut mot oändligheten. Inte stanna i den, men hitta den i glimtar och stunder. Jag har lärt mig att hantera stressen det kan ge, hur en intensiv närvaro blir tröttsam, hur mycket det sliter att veta att varje möte kan vara det sista och jag vill egentligen inte ha något ofullständigt, med lösa trådar hängande i luften, men måste acceptera att det är så. Det är så livet är.

Jag tänker inte på det, utan det är som det är. En känsla, mer än en tanke.
Eller det var så det var. Ibland tränger sig verkligheten på. Den blev påtaglig förra vintern, då min gudsons ettårsdag sammanföll med ett bud jag hade velat slippa. Med ens blev alla konturer knivskarpa och ljuden högre, ljuset för starkt. Plötsligt skulle allt rymmas sida vid sida, nuet och framtiden intill det avsked som är en ofrånkomlig del av ett liv.
Det har kommit fler besked sedan dess, fler påminnelser. Insikter om det som en gång doldes av filter runt känslorna, bakom beteenden som sköldar. Livets närhet och skörhet.

Vissa dagar kommer allt så nära att det är som om luften tar slut.
Klockorna slår inte för mig i natt, men de slår för någon.

Jag går med långsamma steg genom tiden.
Ett allt mer fruset nu, i en tid som rusar förbi runt mig.
Verkligheten blir suddig som när allt går för fort, fast det står stilla. Svindlande fort. Fast jag står nästan stilla nu.
Och jag når inte fram.

Jag håller det så hårt jag kan i mina händer, men tappar taget. Det glider ur mina händer.
Och jag ser allt jag älskat försvinna i fjärran.

Det är suddigt nu. Verkligheten känns suddig, tiden försvinner från mig. Jag klamrar mig fast vid den, men… det är som om den löses upp framför mig och flyr förbi. Fort. Alldeles för fort. Jag hänger inte med.

Jag tappar tid. Plötsligt har några timmar gått och jag vet inte vart de tog vägen. Mitt nu och nuet utanför är inte i samklang. Och jag blir rädd att allt ska försvinna. Att det ska vara som i sagorna, där tid rinner olika snabbt i olika världar, och när jag väl hittar tillbaka har tjugo år gått och alla har sedan länge gått vidare och glömt. Vem har tid att vänta? Då är det kanske lika bra att stanna tills tiden tagit slut. För jag vill inte förlora mer. Jag vill inte förlora fler. Det gör så ont att se alla gå vidare och försvinna bort. Och jag står kvar, för jag kommer ingenstans längre.

Det här är ingenstans. Den här dimman.

Vi söker oss till vattnet, till lugnet, till ljuset. En stund till, bara en stund till. Jag kryper närmare dig, längre in i din famn och lutar kinden mot din tröja. Du lutar din kind mot min. Dina andetag nära mitt öra, ditt hjärta nära mitt. Saltstänkt hår och soldoftande hud. Nära.

Himlen glöder. Havet samlar upp ljuset som en spegel och lyser. ”Så skimrande var aldrig havet…”
Men i kväll har vi inga sorger. Vi har detta. Och det är allt. Nu.

Du räcker mig handen och vi reser oss upp. Jag dansar framför dig på stigen tillbaka. Doft av ljungris och tallar.

Bakom oss lyser månen upp vikens vatten och fladdermössen jagar över vattenytan.