Vissa avsked får hjärtat att brista redan på håll.

Det finns dagar då varje steg tyngs av ett farväl, då hjärtslagen känns räknade och lungorna tycks dra ihop sig för att spara på syret. Dagar då varje stund genomsyras av att detta kan vara sista gången. Då allt är slut och pågående på en gång och avskedet faller genom luften som snön i februariregnet.

Jag lever med den känslan, jag har gjort det länge. Väldigt länge. Ofta förhöjer den livet, den har gjort allt intensivt närvarande, lärt mig att släppa det som varit och det som komma skall och vara här och nu. Att hitta ett sätt att vara i tidlösheten, i ett nu som sträcks ut mot oändligheten. Inte stanna i den, men hitta den i glimtar och stunder. Jag har lärt mig att hantera stressen det kan ge, hur en intensiv närvaro blir tröttsam, hur mycket det sliter att veta att varje möte kan vara det sista och jag vill egentligen inte ha något ofullständigt, med lösa trådar hängande i luften, men måste acceptera att det är så. Det är så livet är.

Jag tänker inte på det, utan det är som det är. En känsla, mer än en tanke.
Eller det var så det var. Ibland tränger sig verkligheten på. Den blev påtaglig förra vintern, då min gudsons ettårsdag sammanföll med ett bud jag hade velat slippa. Med ens blev alla konturer knivskarpa och ljuden högre, ljuset för starkt. Plötsligt skulle allt rymmas sida vid sida, nuet och framtiden intill det avsked som är en ofrånkomlig del av ett liv.
Det har kommit fler besked sedan dess, fler påminnelser. Insikter om det som en gång doldes av filter runt känslorna, bakom beteenden som sköldar. Livets närhet och skörhet.

Vissa dagar kommer allt så nära att det är som om luften tar slut.
Klockorna slår inte för mig i natt, men de slår för någon.