”Life is short. Always choose happiness.”
”Välj glädje.”
”Always choose life.”
”You are always free to change your mind and choose a different future, or a different past.”
”Du har ett val.”
”Du bestämmer.”
”Vill du så kan du.”

Suck. När ska folk sluta med det där, som om det var Sanningar som är giltiga för alla, i alla situationer och omständigheter?
Det är det inte. Och det ger varken hopp eller tröst att mötas av ogenomtänkt och irrelevant pepp när man drabbas av något som hotar en till livet och som man rent faktiskt inte kan välja bort.

Som överlevare vill man ge hopp till andra, vill förmedla en tillförsikt om att ”kunde jag, så kan du”. Jag vet. Jag förstår det, oerhört väl. Jag är överlevare på områden där det till stor del handlade om val. Val och envishet. (Och tur.) Och jag kan vara positiv och peppig och får ofta höra att jag är bra på att motivera och ge hopp. Men det gör inte mig till expert på överlevnad, det ger mig inte förmågan att styra över liv och död. Det innebär inte ens att mina omständigheter nu är vad de var då, så att jag kan boosta mig själv.

De välmenande klyschorna känns inte välmenande och hoppfulla, utan som hånfulla käftsmällar och total brist på empati och vilja att förstå när de ges ogenomtänkt och i fel kontext. Du kan inte utlova hopp genom att blunda och ljuga. De tystar, oerhört effektivt, och ger en fördjupad känsla av ensamhet och hopplöshet.
Hur ska man kunna prata om hopplöshet och förtvivlan med någon som slår undan ens känslor med pladder om att välja?

 

Jag har valt livet. Med eftertryck. Jag väljer gång på gång livet. Det är bara det att jag inte helt bestämmer.
För det första vet jag redan att jag ska dö. Det är en oundviklig del av livet: jag är född, jag ska dö. Det är en kamp jag inte kan vinna.
För det andra bryr sig sjukdomar och slumpen inte det minsta om vad jag har valt. Jag är inte allsmäktig. Det finns mycket jag kan välja, kring tankar, beteenden och inställning, men mycket annat i tillvaron handlar inte om val. Jag kan till exempel inte välja mig frisk från något så enkelt som maginfluensa.

Jag har valt livet. Men hur många gånger måste jag välja det innan det förstår? Väljer jag fel, eller inte tillräckligt kraftfullt, när valet måste göras om och om igen?
Eller hur många gånger måste jag välja innan jag förstår det fåfänga i att dras med i tron på att det är mitt val? Jag vet det, men klamrar mig fast vid att det någon gång ska räcka, att vägen åter ska ligga framför mig.
Det stressar mig. Faktiskt. Det är en press som ibland känns blytung.
Och det gör förtvivlan och överlevnadsstressen ännu mer panikartad och ännu mer ensam.