Visst är det lite politiskt inkorrekt att vara manshatare? Och orättvist, för det är givetvis inte så att jag faktiskt hatar alla män, utan mer att jag har en växande aversion och visst förakt mot män i allmänhet, medan jag kan tycka riktigt bra om enskilda män.

Callisto skriver i ett otroligt intressant och välformulerat inlägg om hur tidningen FHM (For Him Magazine) i Tyskland har utnämnt Charlotte Roche, författare till boken Våtmarker, till världens osexigaste kvinna. I mina ögon är detta helt obegripligt. Men kanske är det så att boken blir så provocerande för män som ser sin retuscherade fantasibild av hårlösa, silikonpumpade, solariebruna och faktiskt onaturliga kvinnokroppar hotas av romanens kvinna som i ett ord är naturlig. Inte någon fin flicka utan en kvinna som utan att rygga tillbaka börjar bejaka sin kropp och sexualitet. Och detta skulle alltså, för männen på FHM, vara så fasansfullt att denna snygga och smarta författarinna benämns osexig. Snacka om sandlådereaktion!

Ju fler erfarenheter jag fått av män, desto mindre hågad är jag att dela mitt liv med en man. Och det är inte en bitter reaktion på männen som har lämnat mig, utan en mycket konkret visshet som vuxit fram under lång tid. Jag vill inte ha ett lättsårat mansego att ta hänsyn till, jag vill inte känna att den där mannen som jag trodde var min jämlike alldeles för snabbt förvandlas till en liten pojke som är svagare än vad jag är och som därför antingen drar sig undan eller blir kontrollerande, manipulerande och passivaggressiv. Jag tycker inte om håriga manskroppar eller skäggstubb, och männens kroppsvätskor ska vi inte ens tala om (yuck!). Kvinnokroppen är mjukare, skönare, vackrare, mer attraktiv, kvinnor kysser i allmänhet bättre och är – även om vi också är komplicerade – enklare att resonera med. Fast det sista tycker jag kanske för att jag själv är kvinna och har lättare för att förstå kvinnor än män.

Jag är bisexuell, något som alltid varit helt okomplicerat för mig, ända sedan jag vid 14-15 års ålder blev kär i en tjej samtidigt som jag var intresserad av en av skolans snyggaste killar. Jag upplever inte att jag någonsin behövt komma ut eftersom jag aldrig kommit in från början. Men mina förhållanden har varit med män, och jag har haft sex med fler män än kvinnor, även om jag hånglat med fler kvinnor än män och (faktiskt) attraheras mer av kvinnor. Mer och mer, för varje år som går. Det är nog egentligen en ren händelse att det har varit just män jag sedan gått längre med eller haft förhållanden med. Eller så är det så att det har varit lättare att ta nästa steg med en man eftersom jag vet hur jag ska göra med honom.

Ett tag tänkte jag att jag kanske blir intresserad av män av det mycket naturliga skälet att jag letar efter en far till mina barn; att det alltså skulle vara så att min kropp ställt in sig på att bli attraherad av en person som kan bli far. Jag vet inte om jag tycker om en så biologistisk anledning, men eftersom det i flera fall de senaste åren (efter mina 6 år utan män) handlar om en fysisk attraktion som varken hjärnan eller hjärtat haft mycket att säga till om, så kanske det ligger något i det. Men vill jag verkligen ha barn, eller är det bara en socialt betingad och förväntad önskan? Nja är svaret idag. På ett sätt känns det som om jag kommer att bli mamma, men på ett sätt skulle jag minst lika gärna låta mig nöja med mina underbara syskonbarn och vänners barn, och leva ett lika fullvärdigt liv utan egna barn.

En dröm jag har skulle vara ett slags kvinnokollektiv där vi alla har egna boenden men tillsammans, där vi gemensamt kan ta hand om barn och där eventuella män passerar in i och ut ur våra liv. (I den stora drömmen har vi även trädgård, jag kan ha fler katter och det finns kreativa utrymmen i huset, för dans och annan konst.)
Jag vill så gärna tro på livslång kärlek, och jag har tidigare skrivit om hur jag längtar efter den där stora kärleken som förändrar allt för evigt, men cynikern i mig är inte så säker. Fast vad är det som säger att den stora kärleken skulle vara en man? Låter det fånigt om jag säger att jag önskar att den stora kärleken är en annan kvinna och att den kommer att drabba mig som en blixt från klar himmel och ett klubbslag snart?

Det är inte av politiska skäl som jag tycker bättre om kvinnor än män, även om det sannerligen inte skulle vara svårt att motivera det politiskt, utan det är känslomässigt. Jag tycker bättre om kvinnor, jag attraheras mer av kvinnor. Så enkelt. Visst tycker jag grymt mycket om sex med en dominant man, och det är skönt att luta mig mot en stark man, men sex och kärlek är helt olika saker. Och varför skulle det inte rentav vara bättre med en kvinna? Ju mer jag vidgar mina vyer, desto mindre hetero blir jag. Fast eftersom jag inte varit hetero tidigare, så är det kanske inte så konstigt att jag blir mer queer eller homo ju mer jag bejakar hela mig.

För några veckor sedan hade jag en diskussion med en tjejkompis som jag misstänker att jag skulle kunna ha haft med många av mina kvinnliga vänner och bekanta: Hon lever tillsammans med en man som hon älskar, men skulle i övrigt beskriva sig mer som flata än straight. Jag kan inte annat än hålla med. Bara för att jag råkar ha fallit för fler män än kvinnor innebär inte det att jag är straight, även om det kanske ser ut så i världens ögon. Men vad spelar världen för roll? Jag vet vad jag känner och vad som får det att pirra i magen…

Tänk om du kunde
Tänk om
Du kan