Kategoriarkiv: Känslor

Känslomässig berg- och dalbana

07 torsdag Maj 2009

Posted by in Hälsa och ohälsa, Känslor, Kärlek och relationer, Livet

≈ 1 kommentar

Hur ska man kunna jobba när humöret åker upp och ner i expressfart, tankarna surrar ibland så fort att jag inte lyckas fånga upp en röd tråd, för att sedan bli så långsamma, så långsamma. Känner mig bedövad långa stunder, som om jag hade tagit en dubbel dos Stesolid (vilket jag inte har gjort), vissa stunder känner jag mig faktiskt lättad och friare efter gårdagens sammanbrott, andra stunder är det som om marken rämnat och jag är långt därnere i mörkret igen, nära ett nytt sammanbrott och drabbad av den enorma likgiltigheten. Den där likgiltigheten som innebär att jag inte bryr mig om huruvida jag lever eller dör. Den stora meningslösheten.

Jag förstår fortfarande inte varför. Det gick så fort, jag förstår inte vad som hände eller om något hände. Gjorde jag något fel, något som fick allt att förstöras, eller dök det upp någon intressantare? Någon yngre? Eller ligger det möjligen någon sanning i vad en av mina vänner sa, att det känns som om en tredje person kan ha påverkat att M gjorde slut? Jag vill inte tro det, men det är något som gör att jag inte direkt avfärdar den tanken, och tyvärr brukar min intuition vara rätt så bra. Om det vore så att det har förekommit någon som helst påtryckning, så blir jag verkligen besviken, för jag väntar mig något mer av vuxna människor. Inte för att jag orkar ställa till med stora scener – jag är verkligen ingen drama queen – men jag skulle så gärna vilja veta sanningen. Att inte veta, att inte förstå, är det värsta.

Dagens räddning har varit underbara N (&D) som tar initiativ till att jag ska träffa dem, göra saker ihop med dem, som bara finns där och lyssnar, säger helt rätt saker och dessutom är ärliga i vad de säger. Jag är inte den som självmant ringer, för jag vill inte tränga mig på och vet ärligt talat inte om jag får tränga mig på heller, så för mig betyder det enormt mycket när någon hör av sig och verkligen talar om att hon finns där på ett sätt som gör att jag känner att hon verkligen gör det också. Det värmer.

Jag ville verkligen tröstshoppa idag, glömma hur ont det gör genom att shoppa, men med tanke på alla små inköp på Tradera och nätet på sistone, och på tatueringstiden den 1 juni, så måste jag tänka efter lite. Och jag kom fram till att jag hellre än att tröstshoppa ville tröstpierca mig, så jag ringde Barbarella och kollade om det fanns tider. Nu har jag ju ingen man som kan störa läkningen… (Man får lyfta fram det positiva.) Piercingen är på ett lite mer intimt ställe, och medan jag ändå var igång så gjorde jag en dermal anchor också, på bröstbenet en bit ovanför BH-kanten. Jag trodde att den skulle göra ondast och blev riktigt förvånad över hur smärtfritt det var. OK att jag är ganska smärttålig, men jag känner ju smärtan och tycker inte så värst mycket om den (bara i vissa sammanhang). Nu är jag lite fattigare men fint smyckad för resten av livet. Kroppen är ett konstverk, jag vill smycka och pryda den för att förstärka dess skönhet. Inte för att jag inte är nöjd med mig som jag är, utan tvärtom just för att jag är nöjd. Mer eller mindre. Visst kan jag vilja bli 5-10 kilo lättare, men jag är ändå jävligt stolt över min kropp och vill smycka den. Permanent. För att uttrycka vem jag är, inte för att bli någon annan.

Lite fungerade det som tröst också. Men det är jobbigt nu. Dessutom ligger jag rejält efter med jobbet och måste försöka samla tankarna, fokusera mig och tokjobba några dagar. Det är bara det att imorgon har jag sminkjobb nästan hela dagen, och sedan ska jag till Hard Rock Café för bowling och middag med systrarna och svägerskorna (min och svägerska S födelsedagspresenter, lite sent sådär), och på lördag är jag upptagen nästan hela dagen. Så det blir hetsjobb på söndag och måndag – fram till dansen – och kanske efter den också. Suck! Det känns liksom inte som om ångest och att ha blivit dumpad är acceptabla ursäkter att inte hålla en deadline…

Nåja, jag räknar med att humöret går upp och ner ett tag, och hoppas på att läka snabbt. Får försöka stå ut, prata med vänner, våga ta kontakt med vänner när jag behöver dem, och bara försöka ta hand om mig själv utan att hitta på dumheter. Det går över. Det går alltid över. Och jag vet att det finns någon bättre för mig där ute, och jag väntar på att bli sådär löjligt, himlastormande kär. Jag hoppas att jag kan bli det.

Klichéer

06 onsdag Maj 2009

Posted by in Känslor, Kärlek och relationer

≈ 1 kommentar

”Du har inte gjort något fel”, ”Klandra inte dig själv”, ”Jag tycker inget illa om dig”, ”Det klickar bara inte” – har jag hört det förut? Så klichéartat.

Gissa om jag känner mig dum. Jag tyckte att allt kändes bra. OK, det var inget himlastormande, inget klick på det sättet, men det kändes bra. Vissa saker klickade otroligt bra. Trodde jag. Vad fel jag verkade ha. Det är nästan det värsta; att jag hade så fel. Jag försökte verkligen att inte överanalysera, att inte gå händelser i förväg, utan vara här och nu. Så länge det är bra så är det bra. Fast det var visst inte bra nog. Hur ska jag inte kunna ta det personligt?

Varför är män så på i början, och sedan vänder de tvärt? Allt är jättebra tills det plötsligt är ingenting, och då är det för sent att prata om det. Jag kan inte säga någonting, kan inte påverka någonting, och det hatar jag! Jag hatar att alltid vara den som blir lämnad, den som inte är nog.

Än en gång: Övergiven. Lämnad. Dumpad. Inget värd.

Det är klart att vi fortfarande ska vara vänner, jag inleder aldrig något med en person som jag inte också vill ha som nära vän. Det är den absoluta grunden för mig. Men jag litar inte på att han menar det, utan misstänker att han inte egentligen är intresserad av att vara vänner, utan bara av att hålla sams. Och det vore verkligen synd, för här är någon som jag haft jävligt roligt med och trivs med. Som det är enkelt att umgås med. Som jag inte vill förlora ur mitt liv. Jag visste inte vad jag kände för honom, vilket kanske inte är ett bra tecken om man tänker relationsmässigt, men jag trivdes och såg honom som en jäkligt bra vän, någon som jag vill ha kvar som vän. Men jag är inte den som tränger mig på, framför allt inte när jag vet att jag inte är önskad, så jag kommer ha svårt för att våga höra av mig och föreslå saker – vilket jag talade om. Så vi får väl se hur mycket han menade.

Plötsligt är allt mer komplicerat eftersom vi umgicks i vissa speciella sammanhang, och jag inte vet hur jag ska förhålla mig till dem nu. När jag äntligen hittar ett sammanhang där jag känner mig hemma, så händer det här. Är jag välkommen även om jag är ensam? Har jag någon plats där som mig själv, i stället för som någon annans? Med ens suddades en del av sommarplanerna bort. Nåja, jag kanske inte ska tänka mer på det nu.

Jag vet inte vad som gör mest ont: att inte ha sett att det var på gång, att bli ratad eller rädslan för att bli av med det sammanhang där jag fick just en känsla av sammanhang. Är den borta nu?

Bara fånig?

05 tisdag Maj 2009

Posted by in Den mörka spegeln, Empowerment, Hälsa och ohälsa, Känslor, Om mig, Vikten av vikten

≈ 1 kommentar

Den mörka passageraren är tillbaka, och tjatigare än på länge.

Jag vet att jag inte borde lyssna på henne, att jag bara är fånig som tänker så här, och jag anar att tankarnas tilltagande styrka egentligen handlar om något annat, något som gör mig osäker, men ändå… Det är som om jag ser mig i den mörka spegeln igen. Den där som fungerar som en skrattspegel, men är allt annat än rolig.

Kanske började tankarna göra sig påminda när allt fler runt mig började banta, kanske började de tidigare. De har aldrig helt försvunnit, men det är länge sedan de var så påträngande som nu. Kanske för att jag är mer sårbar, mer osäker. Kanske för att M kommenterade att en tjej var så liten, och sedan höll med när jag sa att hon är mindre än vad jag är. Vilket är sant. Tror jag. Hon är i alla fall minst 15 cm kortare än jag, väldigt späd, men säkert minst 5 år äldre än jag. En enda oskyldig kommentar, eller ett oskyldigt medhåll, när jag råkade säga något som visade en av mina svaga punkter, och så lever tankarna sitt eget liv.
Inte för att de inte redan hade börjat innan denna enkla kommentar. M har inget alls med det att göra. Jag minns inte riktigt hur länge jag har gått och haft lite ångest över att jag känner mig ”för stor” och inte trivs i min kropp, men det har varit så ett litet tag. Och det verkar som om jag dessutom ”ser fel” igen; tycker att andra är smalare än jag, men när jag säger det så håller mina vänner inte med. Mycket förvirrande.

Så här är det nu: Jag vet, förnuftsmässigt, att jag är smal. Men jag ser mig i spegeln, och plötsligt är jag inte det längre. Jag ser något helt annat. Det är som att titta in i den mörka spegeln igen. Att stå på den andra sidan av spegeln är något helt annat än att titta in i den. Där är jag inte. Jag har inte stigit in i spegeln igen och tänker inte heller göra det. Men när det jag ser i spegeln, eller det jag ser när jag tittar på mig själv, är något helt annat än vad jag vill se, något helt annat än vad andra säger att de ser, då lockar den. Då kan jag drabbas av tanken: ”Hur kunde jag låta mig bli så här stor? Det här är inte jag.” Tanken har ingen makt över mig än, men jag skulle ljuga om jag sa att den inte påverkade mig. Jag skulle också ljuga om jag sa att jag inte vill bli smalare. Inte mycket, men tillräckligt för att bli av med vissa bitar jag inte gillar. Jag vill inte se anorektisk ut, jag vill inte bli en waif – bara stå ut med mig själv. Känslan av att vara fånge i en kropp som jag inte trivs i, av att nästan få panik och vilja krypa ur huden, den är inget jag önskar att någon annan får uppleva. För det är hemskt!

Jag vet att jag måste acceptera att det är så här jag ser ut som frisk, men vissa perioder är det mycket svårare än andra, och vissa saker kan jag bara inte acceptera. Det innebär inte att jag tänker göra något åt det, men de här tankarna är just nu så starka att det är ganska jobbigt att stå emot dem. Men jag kan inte riktigt prata om de här tankarna med särskilt många, för dels vill jag inte att människor runt mig ska få fel uppfattning och tro att jag har tagit några steg bakåt – eller att nya vänner ska tro att jag är knäppare än vad jag är; dels vill jag inte att de jag pratar med ska tro att jag bara fiskar efter komplimanger eller någon slags försäkringar om att jag ser bra ut. Det förstår jag redan att en del tycker. Det är inte vad det här handlar om, utan det handlar om mina osäkerheter och min motvilja mot att se mig som större än vad jag vill vara.

Det är ett par nyare tjejkompisar som jag har kunnat prata med, tjejer som har samma bakgrund i ätstörningar som jag (vilka har inte det?). Jag pratade med en av dem om att jag tycker att det är jobbigt med friska människor som är smalare än jag. Inte så att jag tycker illa om dem, utan det är bara jobbigt och känns orättvist. Hennes svar var intressant, för så kände hon första gången hon träffade mig. Hon sa till och med att det hade varit en liten knäck för självkänslan. Hon som är så söt! Men jag tror inte att det är likadant längre, för vi har blivit nära vänner.
Inför M skulle jag däremot inte säga mer än vad jag redan gjort, för jag vill inte att han ska behöva försäkra mig om att han tycker att jag ser bra ut, jag vill verkligen inte vara en av de där osäkra tjejerna som hela tiden behöver höra hur bra de är. Så i stället för att berätta allt håller jag tyst. Nästan helt tyst. Som vanligt.

Så vad ska jag göra? Fortsätta hålla tyst inför alla som inte redan är invigda, inte lyssna till den mörka passageraren som talar med rösten från mitt förflutna och låtsas som ingenting? Följa rösten och låta passageraren bestämma vägen?
Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.

Sanningen är att jag inte vill riskera att hamna i en situation där tankar på vikt och kroppen börjar styra igen, och att jag hellre vill se hur smal jag är nu än att bli smalare. Jag vill vara smal – inte mager. Och jag tänker fortsätta boosta självkänslan i dansen och i andra positiva sammanhang, så att den negativa tankespiralen kan hävas innan det bir värre.

De fyra senaste dagarna har varit jobbiga, med ångest och viktnojja. Jag hoppas att det blir bätre snart…

Sårbarhet

25 onsdag Mar 2009

Posted by in Fri(sk)het, Känslor

≈ Lämna en kommentar

Vaknar glad och pigg till en solig dag.

Några timmar senare sitter jag där med en förnimmelse av tårar som vill tränga fram men som inte når fram.
Tung andning, tunga armar, tunga händer över tangentbordet.
Intensiv känsla av… ja, av vad?
Sorg? Nej, inte så starkt.
Nakenhet? Nästan, men inte riktigt.
Ledsenhet? Ja, men det är inte den känslan som är starkast.
Saknad? Lite, efter något odefinierat, men det är inte heller det som är den dominerande känslan.
Sårbarhet? Ja, det är det! Jag känner mig sårbar, hudlös, nära känslorna, nära mig själv. Nyfödd och i behov av skydd, värme, närhet, trygghet. Jag behöver en kram.

Så här är det vissa dagar. Ångesten slår ner plötsligt, känslorna öppnas och väller fram, ofta utan att jag riktigt kan sätta ord på dem. Jag vet inte vad jag ska göra åt den tunga känslan över bröstet, åt att luften plötsligt blir så tung att andas och att armarna känns som bly. Mer än att fortsätta andas, fortsätta som om allt var som det ska. För jag vet ju att det blir som det ska igen. Jag är van. Jag önskar att jag inte behövde vara van. Att det alltid var lätt att andas. Att den där lätta, positiva känslan från när jag vaknade alltid var där, utan att tryckas ned under det tjocka, grå täcket som är ångest.

Men är det ångest? Kanske är det bara sårbarhet som ger mig lite ångest eftersom jag är rädd för att vara sårbar, rädd för att släppa mina försvar och blotta mig så att jag kan bli sårad. Inte längre rädd för att visa mig svag, men sårbarhet är både skrämmande och skönt på en gång.

Kanske är det bara nästa steg, nu när jag har närmat mig någon annan känslomässigt på ett sätt som jag inte gjort på länge innan. Jag känner tillit till honom, en djup och intuitiv tillit. Och jag kan lämna över kontrollen helt till honom i trygg förvissning om att han förvaltar den. Att han inte gör något som jag inte vill. Att han ser och hör mina reaktioner, kanske till och med bättre än vad jag gör. Jag kan till och med ge upp inför honom. Han har fått mig att ge upp, surrender. Och det är en häftig känsla. Vi har ett häftigt samspel, där han litar på att jag sätter mina gränser och talar om när jag når dem, och jag litar på att han respekterar dem. Det är jämlikt, även om många kanske inte tror det när jag underkastar mig honom. Men balansen är enorm, jag har nästan mer makt än honom när jag låter honom förvalta den.
Det är häftigt.
Det lär mig kraften i att våga vara svag, att våga ge mig hän, våga underkasta mig, våga överlämna kontrollen. Och det ger mig en frist när jag inte behöver vara stark och ha kontroll. Det är faktiskt ännu häftigare.

Men kanske är priset för den här utvecklingen att jag kommer att känna mig sårbar ett tag, nu när jag har rivit lite mer av murarna. Är det i så fall ett pris jag är beredd att betala? I nuläget: Tveklöst JA. Men det skrämmer, jag är livrädd för att bli beroende av honom – faktiskt mer rädd än för att bli sviken – och just den rädslan är något som jag vet är så centralt för mig. För det är inget fel i att behöva andra människor. Men den tanken är inte den lättaste att ta in, för när man gör sig beroende gör man sig sårbar… Skrämmande.

Längtan

12 måndag Jan 2009

Posted by in Känslor, Kärlek och relationer, Tankar

≈ Lämna en kommentar

Nu när jag inte är deprimerad längre finns det plötsligt utrymme för en massa känslor. Och mina känslor är i färg igen, så som de är när jag är mig själv. Jag vet inte hur det är för andra, men jag insåg för några år sedan att det där mörka jag lever i inte är mörkt, utan djupt. Det är inte svart, utan alla regnbågens färger, bara lite djupare än i regnbågen. Periodvis, när jag är deprimerad, så är det som om det läggs ett filter över färgerna så att de inte syns, men när filtret löses upp så ser jag dem igen. Eller känner dem. Och mina känslor är lika djupa och klara som färgerna som reflekterar dem. Jag känner djupt, starkt, klart. Jag är en passionerad människa som tycker om att brinna.

En känsla som jag verkligen längtar efter är förälskelse. Att vara kär, så där riktigt bottenlöst kär. Den där första stora förälskelsen när kärleken bryter ned allt motstånd och man förändras för alltid. Jag har älskat i mitt liv, har en enorm förmåga att älska, men har varit dålig på att ta emot kärlek och låta mig älskas. Och jag har aldrig varit riktigt kär.
Visst har jag varit både förälskad och kär, men inte på det sättet som jag nu kan ana att jag har möjlighet att känna. Det låter kanske lite orättvist mot dem som jag har varit kär i, och de är inte många (egentligen bara två), men jag har inte mött den stora kärleken än. Det gör inte det jag känt hittills mindre, men det får de känslorna att kännas som uppvärmning, som en blek försmak av vad som komma skall. För jag hoppas på att få känna det där himlastormande, träffa den där personen som släpper loss den otyglade förälskelsen, den där passionerade präriebranden. Jag har det i mig, jag kan redan ana det, men det är ofokuserat och utan riktning.

Jag är ofta realist och håller tillbaka mina förväntningar av rädsla för att bli besviken, men det kanske får vara slut på det. Varför skulle inte jag tillåta mig att drömma och hoppas? Varför skulle inte jag tillåta mig att känna exakt det jag känner, bekräfta de bilder jag ser och den intuitiva vetskap jag ibland slås av? Att drömma är livsviktigt, att hoppas utan rädsla kanske är just det som ger mina drömmar liv. Och om det inte skulle bli så, vad har jag förlorat? Inget.

Så jag längtar, och drömmer, och är fast besluten att göra verklighet av drömmarna. Jag har sett det, jag har känt det, jag vet att det finns där och tänker inte låta mina rädslor stå i vägen.