På listan över Saker som irriterar mig finns människor som bara inte kan låta bli att kritisera andra. Som ständigt hittar fel i andras göranden och låtanden och som verkar gömma sig bakom detta flöde av kritik gentemot andra för att slippa se och ta itu med sina egna problem.

Jag har ett par sådana människor i min omgivning, även om de inte är särskilt nära. Energitjuvar som har mer negativt än positivt att säga släpper jag helt enkelt inte nära, för jag har ingen lust att spela deras spel. Jag tänker inte låta någon känna sig bättre eller förmer genom att låta dem ta min energi. Tack och lov har jag kommit så långt att jag kan skilja på don och person, på vem jag är och det jag gör, jag tar till mig konstruktiv kritik men tar inte åt mig av den sortens kritik som handlar om att någon inte tycker om hur jag är eller hur jag agerar, snarare än att jag gjort något fel. För den sortens kritik handlar alltsomoftast om den andra personen.

Det kanske är fel att säga att det är fascinerande att göra den här sortens iakttagelser, men så är det faktiskt. Att upptäcka mönster i någons bemötande och se att hon/han varenda gång vi ses kommer med små kritiska nålstyng är faktiskt ganska intressant. Det är inte helt trevligt att veta att någon inte tycker om mig och visar det på små, små sätt, men jag har gett upp kampen om att bli omtyckt av alla utan är i stället mig själv. Just för att jag inte tar åt mig och inte längre försöker få alla att tycka om mig, och för att jag har lärt mig ett och annat om mänskliga reaktioner och utveckling, kan jag lyssna på kritiken utan att hamna i försvarsställning, bli sårad eller säga något syrligt tillbaka. Faktum är att jag oftast väljer att inte kommentera det, för jag är inte intresserad av en diskussion om något som faktiskt inte handlar om mig, och jag tycker inte att det är värt att ödsla energi på människor som har något mot mig och det jag väldigt ärligt står för.

Just de som älskar att hitta saker att kritisera skulle säkert tycka att min reaktion är överlägsen – jag har märkt att många av dem är extremt oödmjuka personer som pratar om att andra borde lära sig ödmjukhet medan de själva tar sig rätten att kritisera allt och alla. Men att känna mig själv och veta gränsen mellan vem jag är och vad jag gör, den kritik jag får och den jag är, vad andra tycker om mig och mitt faktiska värde, och att inte låta mig påverkas av andras tyckande är inte överlägset. Däremot är det kanske lite överlägset att tänka att vi alla får tillbaka det vi ger, och att den som ivrigast kritiserar andra ofta har egna problem. Hur vi handlar speglar vilka vi är och våra egna problem.

Så varför bloggar jag om det här om det inte stör mig? För att insikten om hur lite jag störs av det för mig är ett tecken på hur långt jag kommit i att stå trygg i mitt värde och den jag är, utan att rubbas av kritik som baseras på vad någon tycker om mig. Så har det sannerligen inte alltid varit!