Jag fick ett råd för ett tag sedan som var helt rätt ord i rätt tid. Kanske mer tillsägelse än råd, men ändå ett råd. Det var i ett samtal med en av få som vet om vilken förändringsprocess jag är inne i nu som jag berättade att jag märkt hur två situationer i två helt olika delar av livet ofta får mig att må dåligt. Båda bidrar till den stress som redan från början är en del av problemet, båda är situationer där jag anpassar mig men inte får mina behov tillgodosedda (eller ens frågade efter). Jag kände att jag nog måste säga ifrån i båda snart, få en förändring eller gå, för att det inte går längre. Det höll hon inte med om.

–Nu ska du inte göra något sådant. Du har något viktigare att göra nu. Tänk tanken, lämna i tanken, tänk den gång på gång. När det sedan blir rätt tillfälle har du redan vant dig vid tanken. Men gör inget nu.

Jag behövde höra det. Förnuftiga ord som påminde mig om att hålla fokus på det som är viktigast. Ord jag inte klarade av att säga till mig själv, för jag var i flyktläget där jag hellre fokuserar på allt annat, försöker lösa allt annat, än det som är viktigast här och nu. Jag har redan från början lätt att tappa fokus, glömma var jag egentligen borde ha det och istället rikta uppmärksamheten mot det ena efter det andra, men när det är något riktigt jobbigt så vill sinnet fly så mycket att jag inte alltid ens märkt det. För situationerna jag hade uppmärksammat var/är ju verkligen inte bra för mig. Men inte viktigast nu. Som när man ska göra något tråkigt hemma och hela tiden kommer på andra saker man måste göra och behöver göra nu.

Nej, jag ska inte skapa drama nu. Så jag tänker tanken istället, säger i tanken det jag hade behövt säga och går om det inte får gehör, lämnar i tanken det som inte är hållbart i längden. Prövar tanken, när den dyker upp. Det känns inte som om jag blivit så van vid den att jag lugnt ska kunna säga något. Det kommer. Men nu sitter jag still i båten.