”Du är så öppen, så avväpnande i din sårbarhet. Det gör att andra också vågar visa sig sårbara.”
Jo, jag har fått höra det några gånger och använder mig av det i gruppsamtal och cirklar. Ärlighet, innerlighet, öppenhet, sårbarhet. Jag går på djupet med det som andra tycker hade varit svårt och känsligt och väjer inte från det svåra andra berättar. Det som inte syns är att samtidigt som det är äkta och öppet så finns det redan en distans när jag berättar. Allt är nära, allt är sant, men det är inte lika sårbart som det verkar.

Det som är positivt och fint i vissa sammanhang är inte lika positivt i andra, för det slår också dunster i ögonen på folk. Människor har så många gånger feltolkat öppenhet och ärlighet med det svåra som att om jag kan prata om det så är allt under kontroll. Det har varit ett utmärkt alibi, en mask där jag kan gömma mig fast jag står framför dem. Det är lätt att bli undvikande när människor tror att man säger allt.

Ibland är det väsentliga det som inte sägs, men det är det sällan någon som märker. Och det har visat sig vara svårt att ändra på.