Vissa dagar känner jag rädsla inför mettameditation. Irrationell, som rädsla ofta är; känslan är verklig men utan orsak. Som om orden skulle kunna vara annat än varma, som om det skulle kunna finnas skada genom dem. Hjärtat slår så hårt att pulsen får trumhinnorna att vibrera (så känns det), impulsen är att fly och önskan att någon skulle lägga handen på mitt hjärta och säga orden till mig. May you be safe. May you be peaceful. May you be kind to yourself. May you accept yourself as you are.*
Det är det såklart ingen som gör.

Efter ett stunds upprepande med djup och uppriktig omtanke och vilja att ta emot kärleksfull vänlighet så mjuknar jag. Rädslan ger efter tillräckligt för att jag ska vara riktigt här. I mig. Trygg vet jag däremot inte om jag är. Men 3 juni är inte en dag för det. Inte än, uppenbarligen.

*Det var fraserna i dagens meditation.

Samma sak varje år: deklarationsångesten. För det räckte inte med att lägga ner verksamheten, avregistrera firman och återföra periodiseringsfonderna för att få den enkla SMS-deklarationen. O nej. Först efter några år förstod jag varför jag måste deklarera näringsverksamhet och varför den räknas som aktiv, trots att verksamheten inte finns kvar: min SGI baseras på inkomster från åren som egenföretagare. Och så länge jag har sjukpenning tycker Skatteverket att verksamheten bedrivs aktivt, trots att det enda som händer där är att FK betalar ut en sorgligt låg sjukpenning (i sig en stress, men en annan). Åtminstone tror jag att det är så; det är något som deras handläggare inte själva varit klara över. Jag hävdar envist varje år att verksamheten bedrivs passivt, eftersom jag inte bedriver den alls, får framåt sensommaren något brev om att de anser att den bedrivs aktivt, och så rycker jag på axlarna. För jag kan ändå inte göra något åt det.

Några år har jag helt sonika gått ner till skattekontoret och bett om hjälp att fylla i rätt blanketter och rätt rutor, det brukar ta dem några minuter. Nu använde jag mig av det som årets mall, för jag vill bara bli av med det och förstår ändå inte vad jag skulle göra annorlunda. Det enda som skiljer sig från i fjol är redan förifyllda uppgifter. Vid skatteberäkningen står det på mycket mer minus än vad jag förstår, men det stämmer när jag tänker på skattenivåer, och jag kan som sagt ändå inte göra något åt det. Det är inte som om jag kan sätta in en extra skatteinbetalning på kontot. Det jag inte kan göra något åt (jag upprepar mig) får bero.
Det hela går ganska snabbt även när jag kontrollerar, fyller i och skickar in uppgifterna – som alltid är det prokrastinering och distraktioner som tar tid – så det är inte deklarerandet i sig som egentligen ger ångest. Eller jo. Eller nej.

Jag vill göra rätt för mig. Jag vill fullgöra mitt ansvar och därför både deklarera korrekt och betala in rätt skatt. Underskottet känns inte bra. Att inte veta om jag gör något fel (eller varför värden från flera år tillbaka är vad de är) känns inte bra. Men jag måste släppa det. Det känns inte bra och det är ok.

Mest av allt handlar det om att jag inte förstår. Jag minns inte hur man gör det här, jag kommer inte ihåg bokförings- och skatteformulärsspråket, jag blir akut dum. Och jag har kunnat. Det var alltid jobbigt med bokföring, årsbokslut och deklaration, med alla kvitton och papper (samlade i datumordning i kuvert, ett för varje månad – en strukturerad version av att samla på hög) men jag kunde det. Jag förstod. Att veta att jag har vetat men inte längre vet är hemskt. Det är som om kretsar i hjärnan kopplades bort och försvann den där våren och sommaren för sex år sedan, eller i något av skoven av depression och trötthet. Minnet blev ihåligt. Minnen kan försvinna, har försvunnit, försvinner. Det skrämmer mig.

Men för i år är deklarationen avklarad. Kan jag bara få en inkomst av tjänst under så lång tid att det ger SGI, så kommer jag kanske om två år kunna klicka in deklarationen på tio sekunder. Hoppas.

Innerligheten som fanns, vart tog den vägen? Den fanns i samtal och flöden, då. Förut.

Klimatet är ett annat nu. Tonen en annan. Det är flyktigt, oengagerat, ytligare, nära till cynism och elakheter; mer ”jag, jag, jag” än intresse för samtalen, dialogerna, mötena. Men jag är inte en annan.

Jag saknar det innerliga.

Varje månad, samma sak. Klumpen i magen sista veckan när pengarna är i stort sett slut och det bara inte går ihop. Försöket att spara till nästa månad misslyckas än en gång. Byebye det undanlagda. De där sakerna som kräver sparande får vänta lite till. Att köpa nya linser, klacka och laga skor, kläder, den nya boken jag vill ha, presenter till barnkalas, en matta, adventsljusstakar…

Jag får inte ihop det. Det går aldrig ihop och det är en ständig stress. När det så gått en liten bit ur den näst sista kontaktlinsen, så att det plötsligt blir akut med nya (nästa vecka) vill jag bara sluta andas. Tårarna bränner. Skammen bränner värre.

Nästa månad ska jag bli bättre. Nästa månad ska jag leva stramt och planerat, inget extra. Jag borde kunna bättre. Jag borde vara bättre.

Nästa månad är jul. God jul.

Det känns som om jag springer och springer för att hålla jämna steg med vardagen. För att komma ihåg allt, för att hinna, orka, ta tag i, ta mig för… Och ändå kommer jag inte ikapp. Något hamnar alltid efter. De sköna pauserna när inget hänger efter mig uteblir.

Jag vill börja varje vecka ny, utan något hushållsarbete som hänger över mig. Men sent söndag kväll brukar det vara klart, om det alls blir det. Nu är disken kvar och ingen planerad mat till veckan blev lagad. Och jag sitter klockan ett och fyller i en ansökan som ska in imorgon, upptäcker konstigheter som jag borde ha sett tidigare och undrar hur jag ska få ihop morgondagen.

Söndag natt. Ett kort andhämtning innan det är dags att dra efter andan och börja om. Och jag är trött.

(Jag vet: alla känner så här. De flesta har dessutom mer i livet som ska hinnas med. Men det ändrar inget för mig, eller hur?)

”Hur går det?” Jag vet inte. Bra. Bra och dåligt. Bra och åt helvete. Beror det dåliga på det bra, finns det en orsak–verkan? Vet inte. Kanske.

Jag hade tänkt uppdatera varje vecka, för min egen skull; en dokumentation (jag gillar dokumentation) för att se samband och kunna ta tag i det som inte funkar. Det har inte blivit så. Energin räcker inte. Orden är som borta och tankarna bara flimrar när jag försöker skriva dem. Hjärntrötthet. Ordtrötthet. Energibrist med utmattningsströssel. O-ro.  (Och en depression som tar lust och ger självkritik och inget som ger lust och stärker självkänslan som motvikt.)

En riktig uppdatering kommer. Här och nu: känslan av att vara på fel plats, i fel sammanhang.

Det finns människor som talar om att vilja hjälpa, och människor som hjälper. Vilken är du?

”Jag skulle vilja hjälpa, men …” Men vad? Det är för jobbigt? Du har inte tid? Du vet inte hur? Vet du vad? Tanken räknas inte som hjälp. Man förväntas vara tacksam för den fina tanken, men den gör absolut noll skillnad. Faktum är att eftersom man förväntas vara tacksam, och ibland rentav tror att man ska få hjälp men sedan blir besviken, så tar den bara. Den tar tid, energi och förtroende. Din hjälpvilja räknas inte om du inte omsätter den i handling.

Den som på allvar vill hjälpa talar inte bara om det. Men även där finns det två grupper. Det finns de som vill hjälpa, men bara när de vill och på det sätt de vill. Ungefär de som kommer över med en kaka när världen rasat och man hade behövt någon som veckohandlade för att man inte orkar upp ur soffan och dessutom inte har ätit frukost än. Eller som erbjuder sig att gå ut med hunden en gång i veckan, när hundpromenaderna är något som gör en gott, medan dammsugningen är smärtsam och energikrävande. Tanken är god, och uppskattas, men det är inte hjälp. Eller de som ”finns där, när som helst” och som man kan ”säga till om det är något, vad som helst”, men som sedan inte finns när man väl ber dem om hjälp. Likväl förväntar de sig glädje och tacksamhet över sin välvilja. 

Vill man hjälpa är det väl med det som behövs, när det behövs? Villkorslöst och utan tacksamhetsskuld. Omtanke omsatt i handling.