04 måndag Mar 2019
Posted in Livet
Idag kom svanarna. Mitt i frukost och jobbmail hör jag deras trumpetande. Härolder för våren. Jag släpper allt och rusar genom lägenheten för att hinna se deras sträck försvinna. När jag kommer tillbaka till köket möts jag av sol.
Det må finnas hot om snö i väderprognosen, men våren är på väg.
13 söndag Jan 2019
Posted in Livet
Vi lär barn att säga Tack och Förlåt.
Men många vuxna tycks ha glömt hur man gör det.
23 fredag Nov 2018
En tidigare partner undrade ibland hur det var, helt taget ur luften, tyckte jag. ”Du suckade”, brukade han svara. Det gjorde jag inte. Jag andades djupt, andades in och sedan ut. Som när man andas avslappnat, tyckte jag. Som när man suckar, tyckte han. Och jag kan väl ge honom rätt i det, till viss del. Det är väl en suck av välbehag, eller en hundsuck (du vet, när en riktigt avslappnad hund är på väg att somna). För mig handlade det om välbehag. För honom kanske suckar snarare var av obehag.
Jag kom att tänka på det när jag kom på mig med att andas in djupt, så som man gör när man inte riktigt kunnat andas på en stund. Såvitt jag vet har jag andats. Men jag vet sedan tidigare att jag kan glömma att andas, eller kanske snarare glömma att andas ordentligt, och då blir första riktiga andetaget så djupt. (Jag undrar om inte mitt ex påpekade även det.)
Det har hänt ibland att jag vaknar med ett ryck någon timme efter att jag somnat med just ett sådant andetag, som om jag varit på väg att drunkna eller kvävas och drar efter andan. Eller så har bara pulsen och andningsfrekvensen gått ner så att kroppen får för sig att jag ska dö. När jag somnar – detta har jag sett i sömnappar, med ett mönster som upprepas varje natt – går jag tvärt ner i djupsömn som slår i botten på appens diagram, för att sedan efter drygt en timme lika snabbt gå upp till vaken. Samma mönster i flera år. Det är inte alltid jag är medveten om att jag vaknat till, för jag somnar oftast om direkt, men någon gång då och då vaknar jag så tvärt och rejält att jag flyger upp och vaknar till ordentligt. Och jag vet hur låg min puls kan bli, så att gå ner rejält i puls och andning skulle kunna ge effekten av att dra djupt efter andan om jag vaknar ur det.
Andedrag.
19 måndag Nov 2018
Posted in Livet
”Det känns som om du förstår.”
Jag får ofta höra just den meningen, har fått höra den många gånger under många år. Det är så skönt att prata med mig för det känns som om jag förstår. Och det gör jag. Jag lyssnar och lyssnar in, känner mig in i hur personen känner, och förstår. Ganska ofta förstår jag utifrån egna erfarenheter, men dem säger jag inget om. För där och då handlar det inte om mig, och ingen frågar ändå.
Det gäller ofta tunga saker, anförtroenden som inte alla får. Sådant där det känns viktigt att bli lyssnad på, mottagen och tagen på allvar. Situationer där det man svarar, eller att man visar att man lyssnar närvarande, betyder oerhört mycket. Situationer där inte alla skulle förstå, och där man kanske blivit oförstådd när man tidigare försökt berätta.
Det känns som om du förstår.
Jag förstår.
Jag kan inte hjälpa att undra när jag senast kunde säga så. Jag vet inte när jag senast kunde anförtro någon de där sakerna som ligger och värker, och blev mottagen med sådan närvaro, lyhördhet och uppmärksamhet, sådant intresse av att vilja lyssna och förstå, att jag kunde säga så. ”Det känns som om du förstår.” Det är en sorg att det är så. En molande liten sorg.
29 måndag Okt 2018
Posted in Ord, Tillvarons små mysterier
En bit från stigen på ön står ett ruckel, en förfallande stuga. En sommarkväll hörde jag en öbo nämna något om att där funnits en dansbana. En höstdag gick jag upp till rucklet för att se närmare på det. En lucka i väggen vittnar om försäljning. Om klirrande flaskor och mynt, söt läsk och flaskor med starkare dricka som göms i innerfickor. Luckan vetter nu mot skog. Är skogen yngre än vad den ser ut att vara? Kröp den närmare när musiken tystnade och luckan slogs igen?
Intill rucklet finns en ojämn gräsplätt, knappt en äng, där berghällar bryter fram ur gräset. En plats för dans med svajiga steg och stukade vrister. Låg själva dansbanan här? Svaldes den när inga steg längre rörde vid den?
Bara en bit bort ligger den stora ängen där älvorna dansar om sommarnätterna och lämnar marken trampad efter sig även när solen gått upp. Där har jag mött systrarna i dimman, dansat med dem i ring och känt deras svala smekningar och klingande skratt innan vi skildes åt. Kanske gick dansen en gång där, nära stranden med svalkande bad och gräsplättar att vänslas på.
Allt är annorlunda nu. Det musiken besvärjde återvände när den tystnade.
Det finns en stig… en smal stig mellan björkar som strör gula löv över den.
Vad finns bakom stigens krök? En lockelse för ett nyfiket sinne. En stig in i okänd skog, där det som väntar alltid gäckar bakom nya krökar, längre och längre in.
Skogen är större på insidan än utifrån.
En påminnelse plingar och förtrollningen bryts. Verkligheten väntar.
Vägen ut är längre än in och en helt annan. Gick jag så långt? Utanför har bara en kort stund gått, fast jag var i skogen länge.
Så plötsligt förstår jag: det här är en del av trollskogen. Idag är den delad i två, en gång var den hel och utbredd över ön. Här är tiden en annan och stigen lever.
Men jag följer reglerna: ät inte något som skogen bjuder och lämna inte stigen. Jag slipper ut.
I trollskogar kan du vistas en timme och komma ut efter två år eller fem minuter. Sagans tid är nyckfull. Du har säkert upplevt det själv.
Den här texten skrev jag i bara lätt förändrad form 5 oktober 2016, men det var dags att samla ihop den här.
11 lördag Aug 2018
Posted in Kärlek och relationer, Livet
Du vill bli älskad.
Men vill du vara älskad?
21 lördag Jul 2018
Posted in Livet
Min blick fångar detaljer, fäster sig vid färg, rörelse, form, skönheten i det lilla. Jag följer skeppets fladdrande flaggor med blicken medan vi åker förbi, fångas av ett liten dun som far genom vinden eller fladdrar från en gren, ser lövets dans i en osynlig virvel, förundras över skatfjäderns blå skimmer, över pärlemorskiftningarna på duvans hals, ser ett stilleben i sanden av en pytteliten gul snäcka intill den lillfingerlilla skölden från en död krabba, en knappt synlig sjöstjärna, en snöflinga som landar på vanten. Småsaker. Ett litet paletthjärta mellan stenarna i asfalten, gatkamomillen i trottoarkanten, en bladrosett intill en husvägg, trollsländans vinge i mossan, den lilla sländvingen i soffan, som sedan försvinner i en il från fönstret. Den blå blomman mellan fimparna under en papperskorg.
Överallt finns det skönhet. Överallt finns det något att se, något som fångar blicken. Ögonblicken. Om man är närvarande. Om man vill se. Det är en förmåga som går att träna upp.
Jag ser, jag upplever. Det är en lycka att förundras.
03 tisdag Jul 2018
Posted in Kärlek och relationer
Jag behöver inte en partner för att vara hel, jag definieras inte av en annan persons syn på mig. Jag är en älskarinna även utan en älskare eller älskarinna. I am the Lover. Men jag vill ha en livskamrat. Jag vill ha ett vi där våra jag möts, jag vill bli gammal med någon. Jag önskar mig en famn, en hamn, ett hem tillsammans. Jag vill att drömbilderna jag sett ska bli verklighet. Jag vill dela livet med någon, dela glädje och sorg, kärlek och lust, skratt och gråt, jag vill dela drömmar och förhoppningar för ett gemensamt liv, vår framtid, och jag vill dela både det tidlösa och vardagen. Vardagen är underskattad trots att det finns så mycket av den.
Jag vill välja någon som väljer mig. Jag vill älska och bli älskad tillbaka, ömsesidigt, fritt och jämställt. En jämlike. Någon som är öppen och vill utvecklas.
Jag vill. Jag önskar.
03 tisdag Jul 2018
Posted in Kärlek och relationer
Jag önskar att livet kunde ändra på vad åratal av dejter och relationer har lärt mig. Jag önskar att jag kunde glömma det. För vad spelar det för roll att jag vet mitt värde och vem jag är – vad jag är – när omdömet har varit så samstämmigt?
Jag önskar någon som kunde ändra på berättelsen, för jag ändrade min del av den och det räckte inte.
Jag önskar att jag kunde glömma det som är för patetiskt och skamfyllt för att säga öppet. I svaga stunder kan jag åtminstone sorgset och självrannsakande konstatera att det skulle bli en bra titel på en självbiografi. Eller en bio.
Men jag önskar att något skrev över det.
Det finns en fortsättning på det här inlägget: Jag önskar.
29 fredag Jun 2018
Posted in De stora frågorna, Livet
Jag ångrar inte saker jag gjort. Eller åtminstone ytterst sällan. Det finns ingen mening med att ångra det som inte kan göras ogjort, så jag låter mig inte riktigt ångra något. Jag tar smällen, betalar priset. Står för mina val, även då jag i tystnad önskar att jag hade fått en andra chans. Även då jag önskar att omständigheterna som ledde till valet hade varit andra.
Ibland undrar jag om jag inte kunde ha varit mer varsam med mig. För en del konsekvenser blev större än vad som är bra. Och det visste jag om, men valde att bortse från. Väljer att bortse från. Presens.
När räkningen kommer är det ändå för sent att ångra mig.
Livet är kort. Man ska inte ta ut olyckor i förväg, man ska njuta medan njutningen finns där. Medan tid är. Jag är njutningslysten. Som en katt. Däremot är jag inte impulsiv, utan medveten om konsekvenserna, om att det har ett pris. Allt har visat sig ha ett pris. Men börjar jag tänka på priset för det jag vill så låter jag något annat styra och begränsa mitt liv, min lust, min livslust. Jag kan inte göra det. Inte när begränsningarna redan är så stora och tillfällena för få.
Det är en balansgång.
Var det värt det? Det är egentligen irrelevant. Även om priset är högt så är det som är gjort gjort. Det var bra då, det är bra när det är. Och i minnena finns ett tidlöst nu som lever kvar, där det är bra. Jag har hittills aldrig ångrat några fina minnen, vackra stunder, goda upplevelser. Det är värt något. Det är värt mycket.
Så ja, det var värt det.
En svårare fråga: Var det bra för mig?
Det är en ständig balans mellan vilja och varsamhet. Även det som är bra kan göra skada och ibland vet jag inte om det var bra förrän skadan gör sig påmind.
Vissa skador läker. Andra gör det inte. Då var det inte så bra. Men det är för sent för att ångra mig. Jag kan bara vara varsam med mig nu och hoppas att jag blir lite mer försiktig.
Fast det kommer jag nog inte att vara. När lust ställs mot självbevarelsedrift vinner lusten. Och viljan. Då tänker jag att jag kan vilja allt bra. Låta bitarna falla och sätta ihop dem igen, om jag går sönder. Självsvåldigt. För visst finns det ett visst mått av våld mot mig själv i att ignorera priset fast jag vet om det?
Lusten är inte blind, inte för mig, den struntar bara i allt bortom nuet. Och den är hoppfull. I lusten finns en dröm, ett ”kanske”, ett ”om”. Hur kan jag ångra ett hopp och en dröm?
Så var det värt det? Ja. Nej. Jag vet inte.
Hade jag ångrat mig om jag kunde gå tillbaka och välja om? Om jag hade kunnat ta en annan väg vid skälet? Ja.
Jag är medveten om hur många som tycker att man inte ska ångra sig, som inte ser någon mening med det. Men det betyder något för mig när jag farit illa, eller om jag gjort någon annan illa. Så korta stunder ångrar jag mig.
