Det är så vackert nu. Våren, det spirande, växande, groende, livet som får fäste och breder ut sig, återvänder och blir till. Liv, så mycket liv.

Lönnblommor, musöron på björkarna och skira små boklöv, ljusgrön undervegetation och en matta av ramslök. Vitsippor som tränger undan fjolårslöven, mössens stigar genom sippor och gräs, och deras stampanden när de möts. Svalört och scilla, nunneörtens klungor av lila och rosa blommor. Blåbärsblommornas kinesiska lyktor som svänger lätt i en stilla vind. En tyst matta av hala barr, saftigt grönt gräs som bjuder in till vila. Stararna, rödhaken, gärdsmygen, bofinkens sång och koltrastens drillar som får hjärtat att svälla. Det är en fröjd för sinnena, glädje, själslig påfyllnad och hänryckning. Det är en helig tid.

Solen glittrar på vågorna. När den närmar sig havet lyser skärvan av en regnbåge i en halo som man inte ser mer av. När solen gått ner står ännu en pelare upp från den. Ett fyrljus in i skymningen.

Det må vara en annorlunda vår, men allt är inte förändrat. Stjärnorna rör sig över himlen, solvarvet och månvarven går sin gång, naturen lever upp. Det blev vårdagjämning och Eostre/Ostara började, månen gick från ny till full och det blev påsk. Allt det sköna och förunderliga finns här i år också. Om man öppnar sinnena för det. Jag gör.
Jag låter mig fyllas och förtrollas, röra mig genom våren, röras och beröras. Jag går in i naturens trygga rum och blir lite vildare, lite friare. In i det heliga.

Några år på sociala medier har gett många tillfällen att betrakta människor och se mönster i beteenden. Det är intressant, och ibland lite nedslående. Som här.

Är det någon mening med att ge beröm till, visa uppskattning för eller bekräfta någon som redan får mycket uppskattning? Blir det inte bara som en droppe i havet för den som redan blir rikligt bekräftad? En i mängden. (Låt mig aldrig bli en i mängden.)

De verkar aldrig uppskatta det. Det verkar aldrig betyda något. Mängden uppskattning verkar devalvera varje enskild persons uppskattning. Kanske vänjer de sig så vid bekräftelse att de tar den för given, så att den inte längre är något värd. Så att det jag säger, det jag visar, inte betyder något.

Jag är någon som visar uppskattning när jag tycker om något, som ger komplimanger och beröm, lyfter, validerar och boostar. Jag ser, lyssnar och bekräftar. Kanske är det på sätt som inte alltid märks, men ofta säger jag det högt. Men också ofta, och tyvärr, med en känsla av ord som faller platt till marken. Att de inte betyder något. Ord som inte heller återgäldas, för de som vant sig vid bekräftelse blir ofta sämre på att själva bekräfta, validera, visa uppskattning. Det är som om det stiger dem åt huvudet och de blir självcentrerade. Allt ljus på dem, allt beröm till dem.
Jag visar inte uppskattning för att få något tillbaka, utan det är villkorslöst och kravlöst (som alltid från mig; mer om det någon annan gång). Men det är ett mönster jag har noterat, och ett som blir väldigt tydligt i sociala medier. (Framför allt de gånger jag hade behövt få, inte bara ge. Det finns inte så värst mycket utbyte.)

Jag vill tro att mina ord har ett värde, att det betyder något att jag ser, uppmärksammar och uppskattar, för det är alltid ärligt, inget tomt smicker och inget jag strösslar med slentrianmässigt, men jag vet inte. Vem är jag att tro att just mitt beröm betyder något? Någon värdefull, är jag. Någon vars ord och uppskattning borde betyda något. Gör de inte det så är det kanske ingen mening med att ge dem. Då kommer de ändå inte att saknas. Eller?

Det vore en sorg att sluta visa uppskattning. Det vore att tysta en del av mig. Men om det jag gör inte betyder något så är det kanske ingen mening med det. Det vore tråkigt.

Medan jag städar och plockar, byter Beltanes röda mot Lithas blå och turkosa, funderar jag på vad jag hade velat säga till mitt 15-åriga jag. Eller ett allmänt yngre jag. Det första är ”lita på din intuition”. Och det rådet hade jag gett mig själv oavsett ålder, för det brukar vara sant. Jag har bara inte alltid litat på magkänslan. Det var dumt.

Men mest av allt hade jag lyssnat på mitt 15-åriga jag. För det var det ingen som gjorde. Ingen lyssnade och ingen ställde de där jobbiga frågorna som man kan ställa först när man lyssnar noga. Frågor som öppnar dörrar och leder till utveckling. Hon hade behövt någon som lyssnade, mitt 15-åriga jag. Någon som stod kvar och såg.

Kanske borde jag samla råden jag kommer på. Som ett inlägg som löpande fylls på. Listor, jag är svag för listor. Kanske som en särskild sida här. Senare.

Idag kom svanarna. Mitt i frukost och jobbmail hör jag deras trumpetande. Härolder för våren. Jag släpper allt och rusar genom lägenheten för att hinna se deras sträck försvinna. När jag kommer tillbaka till köket möts jag av sol.

Det må finnas hot om snö i väderprognosen, men våren är på väg.

Vi lär barn att säga Tack och Förlåt.
Men många vuxna tycks ha glömt hur man gör det.

”Det känns som om du förstår.”
Jag får ofta höra just den meningen, har fått höra den många gånger under många år. Det är så skönt att prata med mig för det känns som om jag förstår. Och det gör jag. Jag lyssnar och lyssnar in, känner mig in i hur personen känner, och förstår. Ganska ofta förstår jag utifrån egna erfarenheter, men dem säger jag inget om. För där och då handlar det inte om mig, och ingen frågar ändå.

Det gäller ofta tunga saker, anförtroenden som inte alla får. Sådant där det känns viktigt att bli lyssnad på, mottagen och tagen på allvar. Situationer där det man svarar, eller att man visar att man lyssnar närvarande, betyder oerhört mycket. Situationer där inte alla skulle förstå, och där man kanske blivit oförstådd när man tidigare försökt berätta.
Det känns som om du förstår.
Jag förstår.

Jag kan inte hjälpa att undra när jag senast kunde säga så. Jag vet inte när jag senast kunde anförtro någon de där sakerna som ligger och värker, och blev mottagen med sådan närvaro, lyhördhet och uppmärksamhet, sådant intresse av att vilja lyssna och förstå, att jag kunde säga så. ”Det känns som om du förstår.” Det är en sorg att det är så. En molande liten sorg.