Kategoriarkiv: Livet

Missbruka inte mitt namn

27 torsdag Jun 2019

Posted by in Livet, Ord om ord

≈ Lämna en kommentar

Jag tycker inte om när människor använder mitt namn i onödan. Om du pratar med mig, hur ofta behöver du egentligen säga mitt namn? Är det inte uppenbart att vi pratar med varandra? Eller i direkta kommentarer på sociala medier, där det är helt uppenbart att det är mig du tilltalar. Men vissa människor har en ovana att upprepa namnet på den de talar med, och jag tycker så illa om det. Så väldigt illa.

”Hej, Lisa!”
”Vad roligt att du säger så, Lisa.”
”Tack, Lisa.”
”Hur menar du nu, Lisa?”
”Hur har du mått sedan senast, Lisa? Svåra biverkningar, Lisa? Inte bättre? Det var tråkigt att höra, Lisa. Men jag skriver ut ett nytt recept och så ses vi igen om ett år, Lisa. Lita på mig, Lisa.”
”Vi har ett särskilt bra erbjudande nu, Lisa. Vi kan ge dig ett bättre pris, Lisa, men erbjudandet gäller bara idag. Du behöver bara svara ja, Lisa, så skickar vi avtalet, Lisa. Jag lovar att vi ger dig det bästa priset för din själ, Lisa; du kan lita på mig, Lisa.”

För mig är det försäljarsnack, predikanter och väckelsemöten, bondfångarfasoner. Ett manipulativt grepp för att få personen som tilltalas att känna sig extra sedd och uppmärksammad, att tro att just hen är utvald.
Det blir särskilt illa när det är någon i överordnad ställning som överanvänder förnamn, som en läkare till en patient. Där känns det som om läkaren har fått lära sig att det är så man skapar förtroende, att det ska få patienten att känna att läkaren är inläst och närvarande och bryr sig – hen har ju bemödat sig om att lägga namnet på minnet. Det får inte den effekten på mig. Jag upplever det som oäkta och inlärt. Manipulativt.

Det krävs mer för att vara förtroendeingivande än att kunna läsa mitt namn på framsidan av en journal. Det får mig inte att känna mig hörd, ombrydd eller särskilt uppmärksammad. Jag blir illa till mods om du använder mitt namn mer än när du hälsar på mig eller när det är befogat. Närvaro visar du genom hur du lyssnar och återkopplar. Men det kräver att du är närvarande och lyhörd, vilket de som överanvänder förnamn sällan är.

Men människor är olika och en del uppskattar det säkert och känner sig mer sedda om de tilltalas med förnamn. För den som sällan blir tilltalad alls är jag säker på att det betyder mycket att någon tilltalar en med namn, för att det ger en en plats i ett sammanhang igen. Någon visar att man finns. Och kanske är det verkligen äkta menat, ett sätt att visa att man är närvarande, även om det är klumpigt och behöver göras med lyhördhet. Jag försöker, som alltid, höja mig över min reaktion och inte projicera den på personen jag möter, men… det är så här jag upplever det.

Till mitt 15-åriga jag?

26 onsdag Jun 2019

Posted by in Livet

≈ Lämna en kommentar

Medan jag städar och plockar, byter Beltanes röda mot Lithas blå och turkosa, funderar jag på vad jag hade velat säga till mitt 15-åriga jag. Eller ett allmänt yngre jag. Det första är ”lita på din intuition”. Och det rådet hade jag gett mig själv oavsett ålder, för det brukar vara sant. Jag har bara inte alltid litat på magkänslan. Det var dumt.

Men mest av allt hade jag lyssnat på mitt 15-åriga jag. För det var det ingen som gjorde. Ingen lyssnade och ingen ställde de där jobbiga frågorna som man kan ställa först när man lyssnar noga. Frågor som öppnar dörrar och leder till utveckling. Hon hade behövt någon som lyssnade, mitt 15-åriga jag. Någon som stod kvar och såg.

Kanske borde jag samla råden jag kommer på. Som ett inlägg som löpande fylls på. Listor, jag är svag för listor. Kanske som en särskild sida här. Senare.

Alla vill inte vara med på kort

05 onsdag Jun 2019

Posted by in Livet

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

”Kom nu! Alla ska vara med!”

Överallt ska det tas kort. Alla ska vara med. Alla vill väl vara med? Sociala medier har lett till en kultur där det ska tas kort i alla sammanhang, där alla ska vara med och där alla sedan ska vara OK med att läggas ut i sociala medier. Alla ska se hur trevligt vi har det, vilka trendiga ställen vi går till, vilka coola människor vi hänger med. Det spelar ingen roll om det är en tweetup, några drinkar med tjejerna eller en utelunch vid en taco truck – allt ska fotograferas. Alla ska vara med. Det är klart att alla vill vara med. Le mot kameran nu. Cheese!

Men alla vill inte vara med. Och det ska vara OK att säga nej. Det ska inte behöva vara något man ska motivera och förklara, eller behöva tjata om. Nej ska respekteras, tycker jag. Borde inte samtycke gälla även där?

Men var inte dum nu. Du som är så snygg! Bara ett, och det hamnar bara på mitt konto.
Och alla som tar kort i alla sammanhang utan att ens tala om det.

Det trugas nästan lika mycket om foton som om man säger nej till alkohol.

Du vet inte om jag har ett svartsjukt ex eller en knäpp stalker som vill hålla koll på mig. Du vet inte varför jag inte vill vara med på kort, och jag ska inte behöva förklara det. Nej är nej.

Jag vill själv välja vad som syns av mig i sociala medier. Det handlar inte om att jag är blyg eller har dåligt självförtroende, utan om integritet. Min kropp, mitt val. Sedan går det inte att kontrollera vad som sprids, men så långt det är möjligt vill jag få välja.

Jag var på ett event igår, där arrangörerna frågade om alla var ok att vara på kort på föreningens Facebook, och respekterade om någon inte var det. Jag uppskattar det. För jag är OK med sådana bilder, men sade ifrån att jag inte ville vara med på någons privata foton, eftersom jag redan såg att några ville ta gruppfoton och fotografera vad vi gjorde. Jag brukar lösa det genom att hålla mig i utkanten eller erbjuda mig att ta foton på personen själv med hens kamera. Och genom att säga ifrån så tänker jag att kanske kan någon lära sig att fråga innan de börjar fotografera.

För mig handlar det om vanligt hyfs och respekt för andras integritet. Man frågar, man inväntar svar, man respekterar svaret utan tjat. Samtycke.

16. Life is too short for long pity parties. Get busy living, or get busy dying.

18 måndag Mar 2019

Posted by in Livet, Regina Bretts 50 livsläxor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Livet är för kort för att fastna i självömkan. Lev så länge du har livet kvar.

Jag har svårt för självömkan, svårt för frossandet i sin egen olycka och ett syndomsigtyckande som bara ger ett ältande ner, ner och ner i ett svart hål. Allt mer nötta spår i mattan. Tyck synd om dig, ja, men fastna inte i det. Att fastna i självömkan är att göra dig själv olycklig. Inget blir bättre av det, absolut ingenting. Lyft blicken.

Jag vet, det är lätt att fastna där i spåren på mattan, förrädiskt lätt. Det är lätt att gå ner sig djupare. Det är inte lika lätt att bryta den självömkande och ledsna spiralen, det vet alla som varit där. Det är inte lätt. men det går. Jag kan frossa i det en stund men måste bryta det för att inte sjunka för djupt. Det har jag inte råd att göra, för där nere finns en depression som gärna vill ta över. Det får den inte göra. Och mitt sätt att bryta handlar om närvaro och blick. Att uppleva, ta in, rikta blick och sinnen mot något annat, utanför mig själv.

Att fastna i självömkan är inte att vara närvarande, inte att leva i nuet; det är att inte leva alls. Hjärtat slår och det finns hjärnaktivitet, du ser ut att vara levande. Men var är du? Här i livet eller i tankarna? Livet är mer än att andas; att leva – eller Leva – är en aktiv handling just nu. Och det går utmärkt att tycka synd om sig utan att det tar över hela livet. Jag kan leva, uppleva, vara lycklig och känna alla känslorna, även sorgen, och tycka synd om mig samtidigt med en hel massa annat. Och jag vill inte missa något.

Det här var del 16 av Regina Bretts 50 livsläxor.

Idag kom svanarna

04 måndag Mar 2019

Posted by in Livet

≈ Lämna en kommentar

Idag kom svanarna. Mitt i frukost och jobbmail hör jag deras trumpetande. Härolder för våren. Jag släpper allt och rusar genom lägenheten för att hinna se deras sträck försvinna. När jag kommer tillbaka till köket möts jag av sol.

Det må finnas hot om snö i väderprognosen, men våren är på väg.

Andedrag

23 fredag Nov 2018

Posted by in Livet, Om mig

≈ Lämna en kommentar

En tidigare partner undrade ibland hur det var, helt taget ur luften, tyckte jag. ”Du suckade”, brukade han svara. Det gjorde jag inte. Jag andades djupt, andades in och sedan ut. Som när man andas avslappnat, tyckte jag. Som när man suckar, tyckte han. Och jag kan väl ge honom rätt i det, till viss del. Det är väl en suck av välbehag, eller en hundsuck (du vet, när en riktigt avslappnad hund är på väg att somna). För mig handlade det om välbehag. För honom kanske suckar snarare var av obehag.

Jag kom att tänka på det när jag kom på mig med att andas in djupt, så som man gör när man inte riktigt kunnat andas på en stund. Såvitt jag vet har jag andats. Men jag vet sedan tidigare att jag kan glömma att andas, eller kanske snarare glömma att andas ordentligt, och då blir första riktiga andetaget så djupt. (Jag undrar om inte mitt ex påpekade även det.)
Det har hänt ibland att jag vaknar med ett ryck någon timme efter att jag somnat med just ett sådant andetag, som om jag varit på väg att drunkna eller kvävas och drar efter andan. Eller så har bara pulsen och andningsfrekvensen gått ner så att kroppen får för sig att jag ska dö. När jag somnar – detta har jag sett i sömnappar, med ett mönster som upprepas varje natt – går jag tvärt ner i djupsömn som slår i botten på appens diagram, för att sedan efter drygt en timme lika snabbt gå upp till vaken. Samma mönster i flera år. Det är inte alltid jag är medveten om att jag vaknat till, för jag somnar oftast om direkt, men någon gång då och då vaknar jag så tvärt och rejält att jag flyger upp och vaknar till ordentligt. Och jag vet hur låg min puls kan bli, så att gå ner rejält i puls och andning skulle kunna ge effekten av att dra djupt efter andan om jag vaknar ur det.

Andedrag.

”Det känns som om du förstår”

19 måndag Nov 2018

Posted by in Livet

≈ Lämna en kommentar

”Det känns som om du förstår.”
Jag får ofta höra just den meningen, har fått höra den många gånger under många år. Det är så skönt att prata med mig för det känns som om jag förstår. Och det gör jag. Jag lyssnar och lyssnar in, känner mig in i hur personen känner, och förstår. Ganska ofta förstår jag utifrån egna erfarenheter, men dem säger jag inget om. För där och då handlar det inte om mig, och ingen frågar ändå.

Det gäller ofta tunga saker, anförtroenden som inte alla får. Sådant där det känns viktigt att bli lyssnad på, mottagen och tagen på allvar. Situationer där det man svarar, eller att man visar att man lyssnar närvarande, betyder oerhört mycket. Situationer där inte alla skulle förstå, och där man kanske blivit oförstådd när man tidigare försökt berätta.
Det känns som om du förstår.
Jag förstår.

Jag kan inte hjälpa att undra när jag senast kunde säga så. Jag vet inte när jag senast kunde anförtro någon de där sakerna som ligger och värker, och blev mottagen med sådan närvaro, lyhördhet och uppmärksamhet, sådant intresse av att vilja lyssna och förstå, att jag kunde säga så. ”Det känns som om du förstår.” Det är en sorg att det är så. En molande liten sorg.

Dansbanan

29 måndag Okt 2018

Posted by in Ord, Tillvarons små mysterier

≈ Lämna en kommentar

En bit från stigen på ön står ett ruckel, en förfallande stuga. En sommarkväll hörde jag en öbo nämna något om att där funnits en dansbana. En höstdag gick jag upp till rucklet för att se närmare på det. En lucka i väggen vittnar om försäljning. Om klirrande flaskor och mynt, söt läsk och flaskor med starkare dricka som göms i innerfickor. Luckan vetter nu mot skog. Är skogen yngre än vad den ser ut att vara? Kröp den närmare när musiken tystnade och luckan slogs igen?

Intill rucklet finns en ojämn gräsplätt, knappt en äng, där berghällar bryter fram ur gräset. En plats för dans med svajiga steg och stukade vrister. Låg själva dansbanan här? Svaldes den när inga steg längre rörde vid den?

Bara en bit bort ligger den stora ängen där älvorna dansar om sommarnätterna och lämnar marken trampad efter sig även när solen gått upp. Där har jag mött systrarna i dimman, dansat med dem i ring och känt deras svala smekningar och klingande skratt innan vi skildes åt. Kanske gick dansen en gång där, nära stranden med svalkande bad och gräsplättar att vänslas på.

Allt är annorlunda nu. Det musiken besvärjde återvände när den tystnade.

Det finns en stig… en smal stig mellan björkar som strör gula löv över den.
Vad finns bakom stigens krök? En lockelse för ett nyfiket sinne. En stig in i okänd skog, där det som väntar alltid gäckar bakom nya krökar, längre och längre in.
Skogen är större på insidan än utifrån.

En påminnelse plingar och förtrollningen bryts. Verkligheten väntar.

Vägen ut är längre än in och en helt annan. Gick jag så långt? Utanför har bara en kort stund gått, fast jag var i skogen länge.
Så plötsligt förstår jag: det här är en del av trollskogen. Idag är den delad i två, en gång var den hel och utbredd över ön. Här är tiden en annan och stigen lever.
Men jag följer reglerna: ät inte något som skogen bjuder och lämna inte stigen. Jag slipper ut.

I trollskogar kan du vistas en timme och komma ut efter två år eller fem minuter. Sagans tid är nyckfull. Du har säkert upplevt det själv.

Den här texten skrev jag i bara lätt förändrad form 5 oktober 2016, men det var dags att samla ihop den här.