Kategoriarkiv: Hälsa och ohälsa

Om fri(sk)het och sjukdom, trötthet, depression, ätstörningar…

Spåren av det förflutna

25 lördag Jul 2009

Posted by in Den mörka spegeln, Hälsa och ohälsa, Om mig

≈ 6 kommentarer

Vi bär alla på spår av vårt förflutna; inom oss, i kroppen och själen och minnenas vindlande korridorer, och utanpå, på våra kroppar. Vissa av oss har fler ärr på insidan än utsidan och kan därför dölja vår historia för alla som inte tittar för nära, andra bär sin historia väl synlig för alla som vill se. Det ena är inte mer värt än det andra, och det förflutna är fortfarande förflutet = inte nu. Det blir då när vi väljer att sluta upprepa det och hålla det kvar i nuet – oavsett om det är självdestruktivitet som vi lägger utanpå våra kroppar eller tillfogar dem inuti där andra inte ser det, eller om det är ord som någon gång sagts oss men som vi upprepar som mantran för oss själva. Ord som vi gjort till våra, till en hjärntvätt, till automobbing. När det förflutnas röster tystnat men vi ger orden nytt liv. Fortsatt liv. När vi inte låter oss släppa det förflutna och lägga det till handlingarna utan klamrar oss fast vid det och gång på gång tvingar oss att återuppleva skammen, sorgen, skräcken, det onämnbara.

Det går att tysta rösterna, om du slutar använda orden mot dig själv.
Det går att sluta skada dig, plåga dig till kropp och själ.
Det går att sluta eftersom du en gång börjat.
Det går.
Det går att lägga det förflutna bakom dig och gå vidare ut i nuet.
Det går.
Det är inte lätt, men det går.
Det går.

Jag har flera gånger sedan jag hade kommit så långt att jag valde bort anorexin och resterna av de beteendena och gjorde mig fri(sk) mötts med skepsis och frågor: Kan man verkligen bli frisk? Visst har du väl kvar något av ätstörningen?
Det retar mig att människor inte förstår att man faktiskt kan förändras, att när jag slutar med de beteenden som utgjorde just min ätstörning (svält och kompensation genom överträning och kräkningar) så frigör jag mig också från ätstörningen. Den är inget annat än beteendena, och de tankar och symtom som uppkommer av dem. Ätstörningen fanns inte innan jag började strula med maten, och när jag slutade ”ätstöra mig” så var det ingen ätstörning längre – vilket däremot inte innebar att jag mådde bra. (Vilket inte är så konstigt, för hur många begår ett sådant våld mot sig själv som ätstörningsbeteendena innebär om de mår bra?)

Ibland använder jag uttrycket ”nykter anorektiker” för att knyta an till likheten mellan ätstörningen och andra missbruk. För en ätstörning är inte en sjukdom som uppkommer ur tomma intet utan att jag har gjort något, utan den har fler likheter med ett missbruk. Jag kan inte med hundraprocentig säkerhet säga att jag aldrig går tillbaka in i den igen (dvs ”gör ett återfall”; det är inte heller något som bara kommer av sig självt), men att göra det skulle innebära att jag i princip var tvungen att gå emot alla insikter jag vunnit på vägen ut, allt jag lärt mig om mig själv och mina behov, den jag är och det jag tror på idag – jag skulle vara tvungen att med berått mod begå våld mot mig själv och genom det riskera allt jag har kämpat för och vunnit, allt det jag är idag – och jag tror ärligt talat inte att det händer.

Visst far en förflugen tanke genom huvudet, visst dyker någon enstaka impuls upp, men de får passera. De tillhör det förflutna, inte nuet.

Ärren från de mörka åren då ätstörningen fick sällskap av självskadande, när den inre självförstörelsen fick en yttre motpart – medpart? – sitter på ytan, men är inte särskilt lätt synliga. Vissa som skadar sig själva får många eller stora märken, andra färre eller mindre, en del inga yttre alls, men det innebär inte – som jag många gånger tänkte och som jag nästan lika många gånger har pratat med andra om – att man har mått olika dåligt. Det är inte en tävling om vem som mått sämst och som kan bevisa det genom flest märken – ärren är inte självskadandets Baddare, Järnmärken och Guldfiskar. De är bara tecken på att vi är olika.

Under många år höll jag mer eller mindre tyst om självskadandet, och när jag någon gång nämnde det så upplevde jag att det bagatelliserades eller viftades bort. Jag tror inte att det står nämnt särskilt mycket i mina journaler, och misstänker att det beror på att jag inte slog dem som den självskadande typen just för att jag dolde det. Jag tolkade det givetvis annorlunda: Jag var inte tillräckligt dålig, inte tillräckligt självskadande bara för att jag inte var tvungen att åka in akut och få stygn, bandage, blodtransfusioner, antibiotika, magpumpning osv. Det kändes som att det låg i vägen för att jag skulle bli tagen på allvar, för att jag skulle våga stå på mig och tala om att det var värre än vad läkarna verkade tro. Jag ville ju inte vara någon som bara söker uppmärksamhet. Så jag var tyst och tejpade – jag är en jävel på att tejpa, ska ni veta.

Genom åren har jag mött andra som också vandrat i de mörka källargångarna, och i likhet med dem inte kunnat låta bli att jämföra mig. Naturligtvis har de jämförelserna alltid slutat med att jag förlorar; jag var aldrig tillräckligt smal, tillräckligt akut dålig, tillräckligt självdestruktiv; jag hade för många kilo på kroppen, för få sonder, ärr, vak. Nere i de där självdestruktiva källargångarna är konkurrensen benhård och det finns en hierarki som bara få av oss vågar bryta mot. Smalast är finast och flest ärr vinner. Det är sorgligt men sant. Alla faller inte in i det tänkandet, men det är svårt att inte låta sig påverkas.

Jag kunde ta mig ur först när jag slutade låta mig påverkas av mindervärdeskomplexen och tävlingsinstinkten. Jag bröt med det tänkandet, gång på gång på gång, varje gång tanken på att inte vara tillräckligt dålig för att ha rätt till vård eller hjälp dök upp. (Men så fick jag inte heller någon hjälp med självskadandet.) Men spåren av det sitter kvar.

När jag för snart två år sedan (tror jag) gick med på Zebraforum och för första gången skrev att jag hade varit självskadande så var det med viss bävan. För om jag inte hade tydliga bevis för det, väl synliga för alla, så hade jag kanske inte rätt att säga att det hade varit så. Men sedan dess har jag sagt det fler gånger, och motarbetat den inre rösten som frågar vem jag väl är att säga något sådant när min kropp är nästan ärrfri medan andras kroppar bär mycket tydligare spår; och jag säger det just för att jag vill visa att vi ser olika ut. Hur självdestruktiv någon har varit kan inte mätas i antalet ärr, och min smärta är varken mer eller mindre värd än din.

Jag har genom åren lärt mig att om jag tänker en tanke, så är det garanterat andra som tänkt likadant, och genom att göra min röst hörd och måla min historia så blir det ytterligare en bild i det stora galleriet och en ny stämma i kören. Ju fler olika bilder och stämmor, desto fler kommer att känna att de också har rätt att göra sina röster hörda och sina historier synliga. Det är inte en tävling; allas tavlor och stämmor är lika fina, lika mycket värda.

Det gör mig ledsen när de av mina vänner vars kroppar bär tydligare spår av deras förflutna känner sig uttittade, ifrågasatta, betraktade som freaks, nu när de har gått vidare. Den friska världen, som de tillhör idag, ifrågasätter dem medan en del av den mörka världen nere i källarhålorna sätter dem på piedestaler och gör dem till idoler. Frågan är vilken av rollerna som är minst önskvärd?

Låt oss lägga det förflutna bakom oss, ta av de där negativa glasögonen och stänga av ljudbandet med självföraktande och självförnekande ord.
Låt oss sluta rabbla upp destruktiva mantran om vår egen oduglighet, sluta trycka ned oss så som vi en gång trycktes ned av andra.
Låt oss sluta spela upp det förflutnas bildspel och inse att det som en gång var, är inte längre.
Låt oss kasta av oss det förflutnas trasor, räta på våra ryggar och stiga ut i nuet som de strålande människor vi är.

Tänk om du kunde
Tänk om
Du kan

Krasch!

14 tisdag Jul 2009

Posted by in Hälsa och ohälsa

≈ 1 kommentar

De två senaste dagarna har känts lite nedåt och jag vet inte riktigt varför. Den enkla anledningen vore att säga att det är ren trötthet – Shedoträffen i lördags var fantastiskt rolig och intensiv, familjekalaset i söndags var ungefär så lugnt det blir när alla kan komma och jag försöker just nu dubbeljobba samtidigt som jag inte har sovit ordentligt på över tre veckor, plus att läkningen av tatueringen tar kraft från kroppen. Men är det så enkelt?

Jag slutade tvärt med antidepp för ett tag sedan – en vecka? två? har tappat tidsräkningen lite – och även om jag inte tycker att jag har känt av det, så skulle det kunna spela en liten roll i det märkliga jag känner; yrseln, attackerna av svimfärdighet, dissociation, lätt och dålig sömn, deppighet. Men det borde väl ha kommit snabbare? Kanske gjorde det också det, bara att värmen påverkade mig så mycket att jag inte märkte om det var en del utsättningssymtom också. Jag hoppas i alla fall innerligt att jag inte ska känna att jag behöver fortsätta med antidepp; i så fall får det bli en annan sort, för Zoloft/Sertralin funkar inte tillräckligt bra den här gången.
Och jag undrar… Kan förra årets depression ha mer av PTSD i sig än vad jag har velat erkänna? Det finns en händelse att koppla den till, en period då den kan ha mognat fram och sedan utlösts av stress. Jag tycker att jag har bearbetat händelsen ifråga, men vissa situationer tycks väcka den på nytt, eller liknande känslor. Det är på ett sätt som om jag har bearbetat den, och det kommer inte att hända igen, men inte riktigt är helt klar med den. Kanske är det så att den bara är en del av ”allt” som känns som om det förändras nu. Den stora transformationens tid…
Kraschen idag är ingen stor och våldsam krasch, har inget med mina gamla beteenden att göra, annat än någon förflugen tanke, men det är ändå en krasch. Det är som att falla från en höjd och dunsa ner i marken. Jag är inte längre rädd för det, jag vet att jag snart är där uppe igen och att fallet känns inte längre som om det vore utan slut. Men det känns.
Jag tror att det började igår, när jag såg foton från mina Avalon-systrars initiationshelg och plötsligt drabbades av sorg över att inte ha fortsatt tillsammans med dem. Det kunde ha varit jag på fotona, det kunde ha varit min initiationshelg. Men det var inte meningen, det var inte min tid, jag har gjort min egen resa med Gudinnan och är redan initierad i Hennes tjänst; och jag har tänkt att fortsätta utbildningen till hösten. Ändå var det som om kranarna vreds på, och det har fortsatt idag. Inte så att jag gått och storgråtit hela dagen, men det har känts som om tårarna ligger nära till hands, och jag har bara varit nere och inte velat göra något, träffa någon, samtidigt som jag vill just det. Förvirrande…
Jag hoppas att det går över snabbt, för jag har inte tid att må dåligt, jag måste hålla mina deadlines. Kanske hjälper det att dansa mer eller att komma igång med träningen, så att jag får mina endorfinkickar och kroppen får ta ut sig lite. Är inte det ett tecken så gott som något på att jag är dansberoende – jag blir deprimerad när jag inte har dansat på en vecka 😉
Dags att försöka sova lite. Tvättid kl 8.

Känslomässig berg- och dalbana

07 torsdag Maj 2009

Posted by in Hälsa och ohälsa, Känslor, Kärlek och relationer, Livet

≈ 1 kommentar

Hur ska man kunna jobba när humöret åker upp och ner i expressfart, tankarna surrar ibland så fort att jag inte lyckas fånga upp en röd tråd, för att sedan bli så långsamma, så långsamma. Känner mig bedövad långa stunder, som om jag hade tagit en dubbel dos Stesolid (vilket jag inte har gjort), vissa stunder känner jag mig faktiskt lättad och friare efter gårdagens sammanbrott, andra stunder är det som om marken rämnat och jag är långt därnere i mörkret igen, nära ett nytt sammanbrott och drabbad av den enorma likgiltigheten. Den där likgiltigheten som innebär att jag inte bryr mig om huruvida jag lever eller dör. Den stora meningslösheten.

Jag förstår fortfarande inte varför. Det gick så fort, jag förstår inte vad som hände eller om något hände. Gjorde jag något fel, något som fick allt att förstöras, eller dök det upp någon intressantare? Någon yngre? Eller ligger det möjligen någon sanning i vad en av mina vänner sa, att det känns som om en tredje person kan ha påverkat att M gjorde slut? Jag vill inte tro det, men det är något som gör att jag inte direkt avfärdar den tanken, och tyvärr brukar min intuition vara rätt så bra. Om det vore så att det har förekommit någon som helst påtryckning, så blir jag verkligen besviken, för jag väntar mig något mer av vuxna människor. Inte för att jag orkar ställa till med stora scener – jag är verkligen ingen drama queen – men jag skulle så gärna vilja veta sanningen. Att inte veta, att inte förstå, är det värsta.

Dagens räddning har varit underbara N (&D) som tar initiativ till att jag ska träffa dem, göra saker ihop med dem, som bara finns där och lyssnar, säger helt rätt saker och dessutom är ärliga i vad de säger. Jag är inte den som självmant ringer, för jag vill inte tränga mig på och vet ärligt talat inte om jag får tränga mig på heller, så för mig betyder det enormt mycket när någon hör av sig och verkligen talar om att hon finns där på ett sätt som gör att jag känner att hon verkligen gör det också. Det värmer.

Jag ville verkligen tröstshoppa idag, glömma hur ont det gör genom att shoppa, men med tanke på alla små inköp på Tradera och nätet på sistone, och på tatueringstiden den 1 juni, så måste jag tänka efter lite. Och jag kom fram till att jag hellre än att tröstshoppa ville tröstpierca mig, så jag ringde Barbarella och kollade om det fanns tider. Nu har jag ju ingen man som kan störa läkningen… (Man får lyfta fram det positiva.) Piercingen är på ett lite mer intimt ställe, och medan jag ändå var igång så gjorde jag en dermal anchor också, på bröstbenet en bit ovanför BH-kanten. Jag trodde att den skulle göra ondast och blev riktigt förvånad över hur smärtfritt det var. OK att jag är ganska smärttålig, men jag känner ju smärtan och tycker inte så värst mycket om den (bara i vissa sammanhang). Nu är jag lite fattigare men fint smyckad för resten av livet. Kroppen är ett konstverk, jag vill smycka och pryda den för att förstärka dess skönhet. Inte för att jag inte är nöjd med mig som jag är, utan tvärtom just för att jag är nöjd. Mer eller mindre. Visst kan jag vilja bli 5-10 kilo lättare, men jag är ändå jävligt stolt över min kropp och vill smycka den. Permanent. För att uttrycka vem jag är, inte för att bli någon annan.

Lite fungerade det som tröst också. Men det är jobbigt nu. Dessutom ligger jag rejält efter med jobbet och måste försöka samla tankarna, fokusera mig och tokjobba några dagar. Det är bara det att imorgon har jag sminkjobb nästan hela dagen, och sedan ska jag till Hard Rock Café för bowling och middag med systrarna och svägerskorna (min och svägerska S födelsedagspresenter, lite sent sådär), och på lördag är jag upptagen nästan hela dagen. Så det blir hetsjobb på söndag och måndag – fram till dansen – och kanske efter den också. Suck! Det känns liksom inte som om ångest och att ha blivit dumpad är acceptabla ursäkter att inte hålla en deadline…

Nåja, jag räknar med att humöret går upp och ner ett tag, och hoppas på att läka snabbt. Får försöka stå ut, prata med vänner, våga ta kontakt med vänner när jag behöver dem, och bara försöka ta hand om mig själv utan att hitta på dumheter. Det går över. Det går alltid över. Och jag vet att det finns någon bättre för mig där ute, och jag väntar på att bli sådär löjligt, himlastormande kär. Jag hoppas att jag kan bli det.

Bara fånig?

05 tisdag Maj 2009

Posted by in Den mörka spegeln, Empowerment, Hälsa och ohälsa, Känslor, Om mig, Vikten av vikten

≈ 1 kommentar

Den mörka passageraren är tillbaka, och tjatigare än på länge.

Jag vet att jag inte borde lyssna på henne, att jag bara är fånig som tänker så här, och jag anar att tankarnas tilltagande styrka egentligen handlar om något annat, något som gör mig osäker, men ändå… Det är som om jag ser mig i den mörka spegeln igen. Den där som fungerar som en skrattspegel, men är allt annat än rolig.

Kanske började tankarna göra sig påminda när allt fler runt mig började banta, kanske började de tidigare. De har aldrig helt försvunnit, men det är länge sedan de var så påträngande som nu. Kanske för att jag är mer sårbar, mer osäker. Kanske för att M kommenterade att en tjej var så liten, och sedan höll med när jag sa att hon är mindre än vad jag är. Vilket är sant. Tror jag. Hon är i alla fall minst 15 cm kortare än jag, väldigt späd, men säkert minst 5 år äldre än jag. En enda oskyldig kommentar, eller ett oskyldigt medhåll, när jag råkade säga något som visade en av mina svaga punkter, och så lever tankarna sitt eget liv.
Inte för att de inte redan hade börjat innan denna enkla kommentar. M har inget alls med det att göra. Jag minns inte riktigt hur länge jag har gått och haft lite ångest över att jag känner mig ”för stor” och inte trivs i min kropp, men det har varit så ett litet tag. Och det verkar som om jag dessutom ”ser fel” igen; tycker att andra är smalare än jag, men när jag säger det så håller mina vänner inte med. Mycket förvirrande.

Så här är det nu: Jag vet, förnuftsmässigt, att jag är smal. Men jag ser mig i spegeln, och plötsligt är jag inte det längre. Jag ser något helt annat. Det är som att titta in i den mörka spegeln igen. Att stå på den andra sidan av spegeln är något helt annat än att titta in i den. Där är jag inte. Jag har inte stigit in i spegeln igen och tänker inte heller göra det. Men när det jag ser i spegeln, eller det jag ser när jag tittar på mig själv, är något helt annat än vad jag vill se, något helt annat än vad andra säger att de ser, då lockar den. Då kan jag drabbas av tanken: ”Hur kunde jag låta mig bli så här stor? Det här är inte jag.” Tanken har ingen makt över mig än, men jag skulle ljuga om jag sa att den inte påverkade mig. Jag skulle också ljuga om jag sa att jag inte vill bli smalare. Inte mycket, men tillräckligt för att bli av med vissa bitar jag inte gillar. Jag vill inte se anorektisk ut, jag vill inte bli en waif – bara stå ut med mig själv. Känslan av att vara fånge i en kropp som jag inte trivs i, av att nästan få panik och vilja krypa ur huden, den är inget jag önskar att någon annan får uppleva. För det är hemskt!

Jag vet att jag måste acceptera att det är så här jag ser ut som frisk, men vissa perioder är det mycket svårare än andra, och vissa saker kan jag bara inte acceptera. Det innebär inte att jag tänker göra något åt det, men de här tankarna är just nu så starka att det är ganska jobbigt att stå emot dem. Men jag kan inte riktigt prata om de här tankarna med särskilt många, för dels vill jag inte att människor runt mig ska få fel uppfattning och tro att jag har tagit några steg bakåt – eller att nya vänner ska tro att jag är knäppare än vad jag är; dels vill jag inte att de jag pratar med ska tro att jag bara fiskar efter komplimanger eller någon slags försäkringar om att jag ser bra ut. Det förstår jag redan att en del tycker. Det är inte vad det här handlar om, utan det handlar om mina osäkerheter och min motvilja mot att se mig som större än vad jag vill vara.

Det är ett par nyare tjejkompisar som jag har kunnat prata med, tjejer som har samma bakgrund i ätstörningar som jag (vilka har inte det?). Jag pratade med en av dem om att jag tycker att det är jobbigt med friska människor som är smalare än jag. Inte så att jag tycker illa om dem, utan det är bara jobbigt och känns orättvist. Hennes svar var intressant, för så kände hon första gången hon träffade mig. Hon sa till och med att det hade varit en liten knäck för självkänslan. Hon som är så söt! Men jag tror inte att det är likadant längre, för vi har blivit nära vänner.
Inför M skulle jag däremot inte säga mer än vad jag redan gjort, för jag vill inte att han ska behöva försäkra mig om att han tycker att jag ser bra ut, jag vill verkligen inte vara en av de där osäkra tjejerna som hela tiden behöver höra hur bra de är. Så i stället för att berätta allt håller jag tyst. Nästan helt tyst. Som vanligt.

Så vad ska jag göra? Fortsätta hålla tyst inför alla som inte redan är invigda, inte lyssna till den mörka passageraren som talar med rösten från mitt förflutna och låtsas som ingenting? Följa rösten och låta passageraren bestämma vägen?
Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.

Sanningen är att jag inte vill riskera att hamna i en situation där tankar på vikt och kroppen börjar styra igen, och att jag hellre vill se hur smal jag är nu än att bli smalare. Jag vill vara smal – inte mager. Och jag tänker fortsätta boosta självkänslan i dansen och i andra positiva sammanhang, så att den negativa tankespiralen kan hävas innan det bir värre.

De fyra senaste dagarna har varit jobbiga, med ångest och viktnojja. Jag hoppas att det blir bätre snart…

Det blir inte alltid som man tänkt sig

03 söndag Maj 2009

Posted by in Hälsa och ohälsa, Livet

≈ Lämna en kommentar

Så nu är det maj. Redan. De senaste dagarna har varit lite upp och ner. Inte bara för att saker och ting har en tendens att inte bli riktigt som det var tänkt – vilket antagligen mest av allt är ett tecken på att man inte ska tänka för mycket – utan även för att jag helt enkelt inte är i toppform. Just nu går humöret i vågor och ångesten likaså, och jag har inte tidigare riktigt tänkt på hur mycket energi det tar att ha ont någonstans. Lederna är inte att leka med vissa dagar…

Valborg tänkte jag tillbringa i lugn och ro med att grilla hos M. När jag kom dit visade det sig att hans syster och hennes man skulle komma över. Helt OK, för de är trevliga och mycket lätta att umgås med. Sedan kom två av Ms kompisar, som jag även räknar till mina vänner, också över. Lugn och ro bara vi två blev grillmiddag med 6 personer – men lugnt och stilla ändå. Så även om det inte blev som jag hade tänkt mig, blev det bra. Och trevligt. Men när gästerna hade gett sig av och vi halvsovande satte på TVn för att slöa lite, i tron att klockan måste vara en bra stund över midnatt, med tanke på hur trötta vi var. Icke då! Klockan var strax efter elva… Så jag antar att det räknades som en lugn kväll, vilket det faktiskt var, i betydelsen inget röjande, utan stilla middag och samtal. Med personer som alla verkade vara förkylningströtta eller allergitrötta eller bara allmänt trötta. Det var faktiskt rätt så skönt att komma i säng tidigt.

I fredags åkte jag hem ett par timmar för att packa ihop för en helg på lägergård utanför Smögen, och M hämtade upp mig och L i husbilen. Jag måste säga att det är helt OK att resa uppkrupen i en soffa med en bok. Vi kom upp en par timmar före middagen, och L och jag hade ett ganska långt snack eftersom hon inte mådde alls bra. Ångest, helt enkelt. Så jag erbjöd henne att sova med oss i husbilen i stället för ensam i ett rum, vilket hon nappade på. Och jag förstår henne. När man har rejäl ångest och allt bara känns jättejobbigt, så är ensam det sista man vill vara, även om det kan vara svårt att våga fråga om man får ”tränga sig på”. Men eftersom både L och jag har vissa gemensamma saker i våra bakgrunder, och är väl medvetna om att den andra också vet hur det är att ha ångest och bara inte må bra, även om man inte vet varför eller egentligen inte vill prata om det, så blir det lättare att prata och också lättare i och med att vi vet att vi inte är ensamma med att må så.

Kvällen blev halvlugn, trots att det var först på lördagen som vårfesten skulle äga rum. God middag, med mumsig efterrätt och vin. Kanske lite mer vin än vad jag hade tänkt, men hyfsat varvat med vatten 🙂 Från middag och lite socialt snack i soffan över snacks och dipp (mer grönsaker och dipp än chips, faktiskt), och jättegod lakritsshot, till den vedeldade badtunnan i en timme eller så, lite privat tid med M och sedan gå och lägga mig framåt tvåtiden. Det är verkligen helt underbart att sitta i 40-gradigt vatten mitt i natten. Även om man måste komma ihåg att dricka vatten eftersom man inte riktigt känner att man svettas och blir av med en massa vätska… vilket flera uppenbarligen glömde. Det glömmer man tydligen bara en gång. Kvällen får ändå räknas som lugn, även om det inte blev som jag hade tänkt mig.

Lördagen bestod av en del arbete. Som att måla bräder en masse, iförd endast underkläder, målarförkläde och Converse – för att inte få färgfläckar på kläderna. De närvarande männen tyckte att det enda som saknades var högklackade skor, plus att de nog egentligen tyckte att underkläderna inte heller var helt nödvändiga. Det var visserligen strålande sol, men rätt så kallt, och så här i efterhand var det kanske inte världens smartaste sak att göra när man knappt blivit av med en förkylning. Inte för att jag direkt frös. OK, inte hela tiden, men kanske lite osmart. Efter målning, lunchfika (ost- och skinkpaj och jordgubbs- och rabarberkräm) och att ha ställt i ordning några av de oanvända sovrummen, gick jag undan in i husbilen för att vara ifred, läsa lite och vila en timme. M och L kom också och vilade en stund, och den där timmen blev två timmar, tills det var dags att börja göra mig i ordning för middagen.

När jag stod i duschen såg jag plötsligt stjärnor, helt utan ha slagit i huvudet eller något sådant, och det visade sig knappt en timme senare att det visst var första tecknet på migrän. Inte alls vad jag hade tänkt mig, men tack och lov hade jag med mig migrännässpray och kunde ta den så att anfallet inte bröt ut på allvar. Men det var ändå tillräckligt för att jag skulle bli lite avslagen, trött och lättirriterad, och liksom lite beröringskänslig. Att ha ont har den effekten på mig. Och precis som vanligt efter migrän så hade jag ont i nacken. Det blev tack och lov bättre, fast tyvärr försvann inte ångesten. Enkelt uttryckt kände jag mig inte riktigt på topp, även om jag kunde njuta av middagen. Men det var verkligen inte riktigt vad jag hade tänkt mig.

Hela dagen idag har jag haft ont i lederna, och ångest som ligger väldigt nära ytan. Har en del gamla nojjor som surrar i skallen, men som jag inte ”kan” prata med om vem som helst. Med L kunde jag, eftersom hon har liknande tankar. Det är jobbigt när humöret går upp och ner och ångesten hela tiden ligger på lur, och jag dessutom börjar känna mig deppig igen. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Och imorgon måste jag göra klart förra årets bokföring för att deklarera. I sista stund. Jag hoppas bara att jag inte får alltför mycket restskatt…

Men nu ska jag försöka dra mig tillbaka för kvällen. Om jag inte stannar uppe och tittar på ”Britain’s most haunted”, förstås. Nåja, jag kan åtminstone packa upp och göra mig i ordning för natten.

Sov gott!

Utanför?

05 söndag Apr 2009

Posted by in Fri(sk)het, Vikten av vikten

≈ 3 kommentarer

Etiketter

På fredag, långfredag, är det bal, vilket alla vi som ska gå på den ser enormt mycket fram emot. Flera av mina vänner ska dit redan på middagen, men jag, min pojkvän och lite andra vänner ska äta trerätters hemma hos honom (tydligen en tradition) och dyka upp på festdelen av balen.

Inför detta har det tämligen normala samtalsämnet bantning kommit på tapeten. Både män och kvinnor runt mig bantar, några (i mitt tycke) ganska extremt med alla mål utbytta mot pulvershaker. OK, några av de bantande bland mina vänner är lite överviktiga och skulle troligen inte må dåligt av att gå ned några kilon, och jag har bara lite funderingar kring att en extrem bantning oftast misslyckas och bara är en del i ett jojobantningsbeteende. Väldigt få har den disciplin som krävs för en kortvarig extrem start som följs av en upptrappning med normal mat och motion. Långvarig hårdbantning/svält leder bara till att kroppen drar ned på förbränningen så att man slutar gå ned lika snabbt, och när man sedan börjar äta normalt igen så är det otroligt lätt att gå upp mer än man gått ned innan förbränningen normaliserats. Enkelt uttryckt: Det finns inga genvägar.

Men det är deras problem. Det som gör att jag reagerar är känslan av utanförskap när andra pratar bantning som om det vore lika normalt och naturligt som att äta middag. Jag må vara normalviktig och smal, men precis som andra normalsmala väninnor kan jag också ibland känna att jag skulle vilja bli av med något kilo här eller där. Framför allt inför en stor fest, sommarläger eller badsäsongen, när så många andra blir otroligt kroppsfixerade. Jag vill också vara med i deras klubb! Slippa tänka på att komma på vad jag ska laga till middag och bara ta en shake eller mealbar i stället. Få prata om att jag också har komplex och peppa och stötta varandra att tappa det där envetna kilot. Men det får jag inte.
1: Jag är smal och alltså det de andra strävar efter. Att säga att jag har samma komplex och missnöje som de har blir som ett tabu eftersom det visar att allt inte är perfekt bara för att man är smal.
2: Som tidigare anorektiker är bantning ett högriskbeteende som jag inte kan tillåta mig. Jag behöver inte banta och ska heller inte göra det.

Men tanken finns där. Och den välbekanta gamla känslan av att inte vara riktigt som andra, att inte kunna vara helt delaktig i ett normalt liv. Av ren trots känner jag bara ”jag vill, jag vill, jag vill”. Jag ska inte. Men en del av mig vill. Lite som att en del av mig troligen alltid kommer att vilja gå ner i vikt och bara bli lite smalare. Jag vet bättre än att gå från tanke eller vilja till handling, men jag förnekar inte att tanken slår mig ibland.

Sårbarhet

25 onsdag Mar 2009

Posted by in Fri(sk)het, Känslor

≈ Lämna en kommentar

Vaknar glad och pigg till en solig dag.

Några timmar senare sitter jag där med en förnimmelse av tårar som vill tränga fram men som inte når fram.
Tung andning, tunga armar, tunga händer över tangentbordet.
Intensiv känsla av… ja, av vad?
Sorg? Nej, inte så starkt.
Nakenhet? Nästan, men inte riktigt.
Ledsenhet? Ja, men det är inte den känslan som är starkast.
Saknad? Lite, efter något odefinierat, men det är inte heller det som är den dominerande känslan.
Sårbarhet? Ja, det är det! Jag känner mig sårbar, hudlös, nära känslorna, nära mig själv. Nyfödd och i behov av skydd, värme, närhet, trygghet. Jag behöver en kram.

Så här är det vissa dagar. Ångesten slår ner plötsligt, känslorna öppnas och väller fram, ofta utan att jag riktigt kan sätta ord på dem. Jag vet inte vad jag ska göra åt den tunga känslan över bröstet, åt att luften plötsligt blir så tung att andas och att armarna känns som bly. Mer än att fortsätta andas, fortsätta som om allt var som det ska. För jag vet ju att det blir som det ska igen. Jag är van. Jag önskar att jag inte behövde vara van. Att det alltid var lätt att andas. Att den där lätta, positiva känslan från när jag vaknade alltid var där, utan att tryckas ned under det tjocka, grå täcket som är ångest.

Men är det ångest? Kanske är det bara sårbarhet som ger mig lite ångest eftersom jag är rädd för att vara sårbar, rädd för att släppa mina försvar och blotta mig så att jag kan bli sårad. Inte längre rädd för att visa mig svag, men sårbarhet är både skrämmande och skönt på en gång.

Kanske är det bara nästa steg, nu när jag har närmat mig någon annan känslomässigt på ett sätt som jag inte gjort på länge innan. Jag känner tillit till honom, en djup och intuitiv tillit. Och jag kan lämna över kontrollen helt till honom i trygg förvissning om att han förvaltar den. Att han inte gör något som jag inte vill. Att han ser och hör mina reaktioner, kanske till och med bättre än vad jag gör. Jag kan till och med ge upp inför honom. Han har fått mig att ge upp, surrender. Och det är en häftig känsla. Vi har ett häftigt samspel, där han litar på att jag sätter mina gränser och talar om när jag når dem, och jag litar på att han respekterar dem. Det är jämlikt, även om många kanske inte tror det när jag underkastar mig honom. Men balansen är enorm, jag har nästan mer makt än honom när jag låter honom förvalta den.
Det är häftigt.
Det lär mig kraften i att våga vara svag, att våga ge mig hän, våga underkasta mig, våga överlämna kontrollen. Och det ger mig en frist när jag inte behöver vara stark och ha kontroll. Det är faktiskt ännu häftigare.

Men kanske är priset för den här utvecklingen att jag kommer att känna mig sårbar ett tag, nu när jag har rivit lite mer av murarna. Är det i så fall ett pris jag är beredd att betala? I nuläget: Tveklöst JA. Men det skrämmer, jag är livrädd för att bli beroende av honom – faktiskt mer rädd än för att bli sviken – och just den rädslan är något som jag vet är så centralt för mig. För det är inget fel i att behöva andra människor. Men den tanken är inte den lättaste att ta in, för när man gör sig beroende gör man sig sårbar… Skrämmande.

Bra men ändå inte

18 onsdag Mar 2009

Posted by in Empowerment, Fri(sk)het, Ideal och identitet, Livet, Om mig

≈ 1 kommentar

Livet är lite märkligt just nu. Egentligen så är det bra, eller mycket bra – träffat någon som jag trivs otroligt bra tillsammans med och har väldigt kul med, lever ut en ”alternativ” livsstil som jag sökt efter ett tag, har nya vänner, en del jobb, det är strålande sol och vår – men samtidigt känns det som om jag balanserar på en rakbladstunn knivsudd till utbrändhet. Tröttheten är vissa stunder nästan förlamande, mitt vanligtvis osvikliga minne (har nästan fotografiskt minne och en förmåga att komma ihåg saker som folk säger i förbifarten) sviktar så att jag glömmer saker som diskuterats, jag vågar nästan inte dricka alkohol eftersom jag kan få små minnesluckor utan att ens bli full, går omkring med en ständig känsla av att kanske ha glömt något viktigt, känner att till och med en del roliga saker blir som enorma krav och stressmoment, plus att tröttheten gör mig stressad, så att jag blir mer trött osv. Och jag känner mig lite mer deprimerad igen, men vet inte om det bara är utmattning. Jag vill så mycket och det är vansinnigt frustrerande att inte orka lika mycket som jag vill.

Jag försöker ta det lugnt, minimera stressen genom att inte sitta vid datorn särskilt mycket, bara flyta med, umgås med M och med vänner på ett lugnt och kravlöst sätt, hör inte direkt av mig ens till de älskade vännerna om jag inte orkar eller har något att säga (och konstigt nog är det ingen av dem som hör av sig heller, men de har väl inte heller något att säga), tar en tupplur om jag behöver det och känner efter. Jag försöker verkligen att säga Nej, att inte ta på mig saker som jag inte kan garantera att jag orkar med eftersom jag verkligen, verkligen avskyr att behöva svika löften och göra människor besvikna.

Människor blir ibland besvikna utan att det handlar om svikna löften, utan bara för att jag är upptagen eller har andra prioriteringar eller helt enkelt inte uppfyller deras förväntningar, och det är lite svårt att acceptera. Eller svårt och svårt, det gör lite ont när de beter sig som om jag är den värsta svikaren bara för att jag inte gör som de vill. Men ärligt talat: Är det särskilt vänskapligt? Jag borde inte bry mig, för det handlar om deras egna problem, men jag tar ändå åt mig trots att jag försöker låta bli.

Så nu försöker jag verkligen att sätta gränser för mig själv, inte ta på mig för mycket, och verkligen släppa de inre kraven. För hur kul är det när något känns som ett krav? Jag har redan släppt kören eftersom jag bara inte orkar gå dit längre, och funderar på att släppa en fest nästa vecka, som jag verkligen sett fram emot, för att jag bara tycker att det känns jobbigt nu. Som ett krav. Jag vill hellre kura ihop mig i en soffa framför vedkaminen och mysa eller läsa. Eller bara titta på TV utan att behöva säga något. Men om jag inte går så kommer jag garanterat att få höra talas om det sedan, och antagligen anklagas för att vara en svikare. Så det är inte lätt att bestämma mig för hur jag ska göra. Ibland vore det skönt om någon tog över mitt liv och bestämde. Det är i de stunderna jag faktiskt kan sakna den timeout från livet som psyket brukade vara. Trots att det är 10½ år sedan sist (bortsett från Varberg), och att den sista vändan gav mig viss sjukhusskräck, så kan jag komma på mig med att ibland sakna det. Och det jag saknar är timeouten, att inte behöva göra något, eller ens bry mig om något.

Men det positiva är att jag börjar lära mig att prioritera bort allt som inte är så viktigt, släppa kraven och kunna lägga undan tankar och upplevda förväntningar som faktiskt inte är så viktiga. Jag försöker släppa vänners syrliga kommentarer om att jag inte verkar ha tid för dem längre eller att jag är dålig på att höra av mig (kommunikation går faktiskt åt två håll, så vill de något kan de kontakta mig), och bara vara. Mindfulness, medveten närvaro, acceptans – saker att arbeta på och bli bättre på. När jag lyckas är det underbart – harmoni och lugn, att bara flyta med. Men jag vill lära mig att skaka av mig andras problem och de kommentarer de ger som kommer från deras problem. Jag vill ju göra rätt mot alla, men vet att den enda jag egentligen har en förpliktelse gentemot är mig själv. Jag måste lära mig att sätta mig själv och mina behov före andras, annars kommer jag att fortsätta gå in i väggen med jämna mellanrum. Och livet är för kort för att känna sig jagad och tyngd av krav. Så idag försöker jag släppa det dåliga samvetet utan orsak.

Allt det här är anledningen till viss bloggtystnad och brist på kommentarer hos andra. Jag är här, jag läser, jag tänker på, jag bryr mig, och jag mår nog egentligen ganska bra. Eller skulle göra om jag inte var så trött.

Inte mer nu

10 tisdag Feb 2009

Posted by in Hälsa och ohälsa, Livet

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

Just nu orkar jag inte med alla som mår så dåligt, som bara pratar om hur dåligt de mår, vilka destruktiva beteenden och tankar de har.

Jag orkar inte veta att de planerar att för egen hand avsluta sina liv, att bära den vetskapen utan att kunna göra något alls.

Mer än att hoppas innerligt att någon får iväg dem till vården innan det är för sent.

Man kan säga mycket negativt om psykvård och LPT, men när människor med så mycket liv framför sig som, vad de än tror, kan komma ur mörkret sitter och skär sönder sig, tar den ena överdosen efter den andra i hopp om den slutliga vilan eller svälter, hetsäter, spyr och tränar sönder sig, så är det inte längre en fråga om eget val. Då handlar det om att rädda liv.

Jag orkar inte heller med att försöka stötta dem som får så mycket hjälp, men som inte tar emot hjälpen, som ”sitter av tiden” utan att aktivt delta eller göra något alls för att hjälpa sig själva. Och som dessutom klagar över att inte få någon hjälp.
Jag vill skrika åt dem som klagar över att de inte får någon hjälp men som i nästa stund sitter hos sin läkare och tjatar, bönar och ber om att slippa bli inlagd, om att slippa få den hjälp som erbjuds. Jaha, vad tror du ska hända om du inte tar emot hjälpen?!

DU måste göra något.
DE kan inte göra det åt dig.
Mer än försöka hålla dig vid liv när du hotar dig själv till livet.
Kanske inte ens då.

Jag vill sluta ögonen och öronen och inte veta mer.
Jag vill inte släppa någon närmare och börja bry mig för att sedan tvingas bära beskedet om ytterligare ett spillt liv.
Jag vill inte veta.

Så jag stänger av, slutar läsa, slutar lyssna, slutar försöka ge och ge och ge hopp till den som gjort det så klart att hon har gett upp. Det är kanske fel, men jag orkar inte. Andra får ta över. Min energi räcker inte till.

Jag vill ge min energi, mitt hopp, min värme till de älskade vännerna som mår dåligt men som inte ger upp, som inte skär sönder sig eller gör det ena försöket efter det andra att ta livet av sig. De som inte hela tiden talar om att de har gett upp hoppet och vägrar ta emot den hjälp som ges dem, utan som kämpar på i mörkret eller grådasket och envist fortsätter tro på den där lilla strimman ljus. Er orkar jag med, mina älskade. Även om mina ord inte dyker upp hos er så är mina tankar där.

Att ta det goda med det onda – om verkningar och biverkningar

23 fredag Jan 2009

Posted by in Hälsa och ohälsa

≈ Lämna en kommentar

En anonym läsare ställde några frågor till mig i en kommentar till inlägget om psykisk sjukdom, och en sak som jag vet att många brukar undra över när de ska börja med antidepp är biverkningarna. Vilka är de? Hur kraftiga är de? Går de över? Men det är svårt – nej, omöjligt – att svara på det, för det är så individuellt hur man reagerar på ett läkemedel. Tittar man i FASS under avsnittet för biverkningar så brukar där ofta finnas en lång lista med mycket vanliga (1/10 eller fler), vanliga (färre än 1/10 men fler än eller lika med 1/100), mindre vanliga (färre än 1/100 men fler än eller lika med 1/1.000), sällsynta (färre än 1/1.000 men fler än eller lika med 1/10.000), mycket sällsynta (färre än 1/10.000). De flesta av biverkningarna uppkommer dessutom när man sätter in medicinen och/eller när man höjer dosen, för att sedan försvinna. Personligen anser jag att rädslan för eventuella biverkningar inte borde vara en orsak att inte äta en medicin, om man verkligen behöver den. Skulle du avstå från insulin om du var diabetiker? För mig är mina antidepp som insulin för hjärnan eftersom de hjälper upp nivån av signalsubstanser som det blivit lite strul med.

Jag är inte någon större vän av piller och tycker att vården gör fel som enbart försöker medicinera bort psykiska problem i stället för att erbjuda terapi, men samtidigt vet jag vilken enorm skillnad antidepp kan innebära. Den som är svårt deprimerad kan inte fungera tillräckligt väl i terapi för att det ensamt ska hjälpa. Precis som en svältande och underviktig anorektiker inte fungerar i terapi förrän hon/han äter och går upp i vikt.

Jag har genom åren testat många antidepp, både SSRI-preparat, tricykliska och en hel del andra som jag inte ens minns vilka grupper de går in i; jag har ätit dem ensamt och i kombination och det tog 4 år, runt ett dussin olika preparat och väldigt mycket frustration innan jag äntligen hittade ett som fungerade för mig. Och när det fungerade – vilken befrielse!

När jag i oktober insåg att jag höll på att sjunka allt djupare ned i en depression, och dessutom nog var på god väg mot en utmattningsdepression, så fanns det inget alternativ för mig när det gällde antidepp: Jag skulle ha samma som hade funkat senast. Det fanns visserligen inga garantier för att det skulle hjälpa nu, eftersom så mycket är annorlunda i kroppen (väger mer, äter normalt, har normal ämnesomsättning, kräks inte), men jag ville inte riskera att gå igenom samma prövande som förra gången.

Visst fick jag en del biverkningar: huvudvärk, lätt illamående, muntorrhet, sämre aptit (jag har redan från början dålig aptit och det blir inte bättre av en depression, så det är svårt att säga om det egentligen var en biverkning), sömnsvårigheter. Ångesten blev inte värre, men inte heller bättre.
De flesta av dessa biverkningar har försvunnit idag, när jag varit uppe på en dos som fungerar för mig i över en månad. Några biverkningar har däremot tillkommit sedan jag höjde dosen, och där handlar det om att ta det goda med det onda: Är biverkningarna så svåra att de inte gör det värt befrielsen att inte längre vara deprimerad? Nej.

De biverkningar som tycks kvarstå är sådana som räknas till mindre vanliga eller sällsynta: jag har haft fler migränanfall än på flera år (men har migrännässpray), jag drömmer mer (fast inte mardrömmar, så det är faktiskt en positiv biverkning), jag svettas på natten (kan jag stå ut med även om jag fryser), jag har haft yrselattacker (väldigt obehagligt men inte farligt och jag står ut) och jag får blödningar i vävnaderna som blir till den sortens blåmärken som man får av att gå in i hörn, plus att jag får blåmärken ännu lättare än vanligt. Än en gång något jag kan stå ut med. Vikten har inte påverkats, men det gör den inte av medicin (inte ens de antidepp som de flesta går upp i vikt när de äter, men så är det å andra sidan inte medicinerna i sig som innehåller en massa extra kalorier utan viktuppgången brukar bero på att man äter mer, samlar på sig vätska eller får en påverkan på ämnesomsättningen).

Jag tar absolut det goda före det onda, för att inte vara deprimerad är värt så enormt mycket för mig att jag kan stå ut med att se lite blåslagen ut på benen.