De två senaste dagarna har känts lite nedåt och jag vet inte riktigt varför. Den enkla anledningen vore att säga att det är ren trötthet – Shedoträffen i lördags var fantastiskt rolig och intensiv, familjekalaset i söndags var ungefär så lugnt det blir när alla kan komma och jag försöker just nu dubbeljobba samtidigt som jag inte har sovit ordentligt på över tre veckor, plus att läkningen av tatueringen tar kraft från kroppen. Men är det så enkelt?

Jag slutade tvärt med antidepp för ett tag sedan – en vecka? två? har tappat tidsräkningen lite – och även om jag inte tycker att jag har känt av det, så skulle det kunna spela en liten roll i det märkliga jag känner; yrseln, attackerna av svimfärdighet, dissociation, lätt och dålig sömn, deppighet. Men det borde väl ha kommit snabbare? Kanske gjorde det också det, bara att värmen påverkade mig så mycket att jag inte märkte om det var en del utsättningssymtom också. Jag hoppas i alla fall innerligt att jag inte ska känna att jag behöver fortsätta med antidepp; i så fall får det bli en annan sort, för Zoloft/Sertralin funkar inte tillräckligt bra den här gången.
Och jag undrar… Kan förra årets depression ha mer av PTSD i sig än vad jag har velat erkänna? Det finns en händelse att koppla den till, en period då den kan ha mognat fram och sedan utlösts av stress. Jag tycker att jag har bearbetat händelsen ifråga, men vissa situationer tycks väcka den på nytt, eller liknande känslor. Det är på ett sätt som om jag har bearbetat den, och det kommer inte att hända igen, men inte riktigt är helt klar med den. Kanske är det så att den bara är en del av ”allt” som känns som om det förändras nu. Den stora transformationens tid…
Kraschen idag är ingen stor och våldsam krasch, har inget med mina gamla beteenden att göra, annat än någon förflugen tanke, men det är ändå en krasch. Det är som att falla från en höjd och dunsa ner i marken. Jag är inte längre rädd för det, jag vet att jag snart är där uppe igen och att fallet känns inte längre som om det vore utan slut. Men det känns.
Jag tror att det började igår, när jag såg foton från mina Avalon-systrars initiationshelg och plötsligt drabbades av sorg över att inte ha fortsatt tillsammans med dem. Det kunde ha varit jag på fotona, det kunde ha varit min initiationshelg. Men det var inte meningen, det var inte min tid, jag har gjort min egen resa med Gudinnan och är redan initierad i Hennes tjänst; och jag har tänkt att fortsätta utbildningen till hösten. Ändå var det som om kranarna vreds på, och det har fortsatt idag. Inte så att jag gått och storgråtit hela dagen, men det har känts som om tårarna ligger nära till hands, och jag har bara varit nere och inte velat göra något, träffa någon, samtidigt som jag vill just det. Förvirrande…
Jag hoppas att det går över snabbt, för jag har inte tid att må dåligt, jag måste hålla mina deadlines. Kanske hjälper det att dansa mer eller att komma igång med träningen, så att jag får mina endorfinkickar och kroppen får ta ut sig lite. Är inte det ett tecken så gott som något på att jag är dansberoende – jag blir deprimerad när jag inte har dansat på en vecka 😉
Dags att försöka sova lite. Tvättid kl 8.