Just nu orkar jag inte med alla som mår så dåligt, som bara pratar om hur dåligt de mår, vilka destruktiva beteenden och tankar de har.

Jag orkar inte veta att de planerar att för egen hand avsluta sina liv, att bära den vetskapen utan att kunna göra något alls.

Mer än att hoppas innerligt att någon får iväg dem till vården innan det är för sent.

Man kan säga mycket negativt om psykvård och LPT, men när människor med så mycket liv framför sig som, vad de än tror, kan komma ur mörkret sitter och skär sönder sig, tar den ena överdosen efter den andra i hopp om den slutliga vilan eller svälter, hetsäter, spyr och tränar sönder sig, så är det inte längre en fråga om eget val. Då handlar det om att rädda liv.

Jag orkar inte heller med att försöka stötta dem som får så mycket hjälp, men som inte tar emot hjälpen, som ”sitter av tiden” utan att aktivt delta eller göra något alls för att hjälpa sig själva. Och som dessutom klagar över att inte få någon hjälp.
Jag vill skrika åt dem som klagar över att de inte får någon hjälp men som i nästa stund sitter hos sin läkare och tjatar, bönar och ber om att slippa bli inlagd, om att slippa få den hjälp som erbjuds. Jaha, vad tror du ska hända om du inte tar emot hjälpen?!

DU måste göra något.
DE kan inte göra det åt dig.
Mer än försöka hålla dig vid liv när du hotar dig själv till livet.
Kanske inte ens då.

Jag vill sluta ögonen och öronen och inte veta mer.
Jag vill inte släppa någon närmare och börja bry mig för att sedan tvingas bära beskedet om ytterligare ett spillt liv.
Jag vill inte veta.

Så jag stänger av, slutar läsa, slutar lyssna, slutar försöka ge och ge och ge hopp till den som gjort det så klart att hon har gett upp. Det är kanske fel, men jag orkar inte. Andra får ta över. Min energi räcker inte till.

Jag vill ge min energi, mitt hopp, min värme till de älskade vännerna som mår dåligt men som inte ger upp, som inte skär sönder sig eller gör det ena försöket efter det andra att ta livet av sig. De som inte hela tiden talar om att de har gett upp hoppet och vägrar ta emot den hjälp som ges dem, utan som kämpar på i mörkret eller grådasket och envist fortsätter tro på den där lilla strimman ljus. Er orkar jag med, mina älskade. Även om mina ord inte dyker upp hos er så är mina tankar där.