Så nu är det maj. Redan. De senaste dagarna har varit lite upp och ner. Inte bara för att saker och ting har en tendens att inte bli riktigt som det var tänkt – vilket antagligen mest av allt är ett tecken på att man inte ska tänka för mycket – utan även för att jag helt enkelt inte är i toppform. Just nu går humöret i vågor och ångesten likaså, och jag har inte tidigare riktigt tänkt på hur mycket energi det tar att ha ont någonstans. Lederna är inte att leka med vissa dagar…

Valborg tänkte jag tillbringa i lugn och ro med att grilla hos M. När jag kom dit visade det sig att hans syster och hennes man skulle komma över. Helt OK, för de är trevliga och mycket lätta att umgås med. Sedan kom två av Ms kompisar, som jag även räknar till mina vänner, också över. Lugn och ro bara vi två blev grillmiddag med 6 personer – men lugnt och stilla ändå. Så även om det inte blev som jag hade tänkt mig, blev det bra. Och trevligt. Men när gästerna hade gett sig av och vi halvsovande satte på TVn för att slöa lite, i tron att klockan måste vara en bra stund över midnatt, med tanke på hur trötta vi var. Icke då! Klockan var strax efter elva… Så jag antar att det räknades som en lugn kväll, vilket det faktiskt var, i betydelsen inget röjande, utan stilla middag och samtal. Med personer som alla verkade vara förkylningströtta eller allergitrötta eller bara allmänt trötta. Det var faktiskt rätt så skönt att komma i säng tidigt.

I fredags åkte jag hem ett par timmar för att packa ihop för en helg på lägergård utanför Smögen, och M hämtade upp mig och L i husbilen. Jag måste säga att det är helt OK att resa uppkrupen i en soffa med en bok. Vi kom upp en par timmar före middagen, och L och jag hade ett ganska långt snack eftersom hon inte mådde alls bra. Ångest, helt enkelt. Så jag erbjöd henne att sova med oss i husbilen i stället för ensam i ett rum, vilket hon nappade på. Och jag förstår henne. När man har rejäl ångest och allt bara känns jättejobbigt, så är ensam det sista man vill vara, även om det kan vara svårt att våga fråga om man får ”tränga sig på”. Men eftersom både L och jag har vissa gemensamma saker i våra bakgrunder, och är väl medvetna om att den andra också vet hur det är att ha ångest och bara inte må bra, även om man inte vet varför eller egentligen inte vill prata om det, så blir det lättare att prata och också lättare i och med att vi vet att vi inte är ensamma med att må så.

Kvällen blev halvlugn, trots att det var först på lördagen som vårfesten skulle äga rum. God middag, med mumsig efterrätt och vin. Kanske lite mer vin än vad jag hade tänkt, men hyfsat varvat med vatten 🙂 Från middag och lite socialt snack i soffan över snacks och dipp (mer grönsaker och dipp än chips, faktiskt), och jättegod lakritsshot, till den vedeldade badtunnan i en timme eller så, lite privat tid med M och sedan gå och lägga mig framåt tvåtiden. Det är verkligen helt underbart att sitta i 40-gradigt vatten mitt i natten. Även om man måste komma ihåg att dricka vatten eftersom man inte riktigt känner att man svettas och blir av med en massa vätska… vilket flera uppenbarligen glömde. Det glömmer man tydligen bara en gång. Kvällen får ändå räknas som lugn, även om det inte blev som jag hade tänkt mig.

Lördagen bestod av en del arbete. Som att måla bräder en masse, iförd endast underkläder, målarförkläde och Converse – för att inte få färgfläckar på kläderna. De närvarande männen tyckte att det enda som saknades var högklackade skor, plus att de nog egentligen tyckte att underkläderna inte heller var helt nödvändiga. Det var visserligen strålande sol, men rätt så kallt, och så här i efterhand var det kanske inte världens smartaste sak att göra när man knappt blivit av med en förkylning. Inte för att jag direkt frös. OK, inte hela tiden, men kanske lite osmart. Efter målning, lunchfika (ost- och skinkpaj och jordgubbs- och rabarberkräm) och att ha ställt i ordning några av de oanvända sovrummen, gick jag undan in i husbilen för att vara ifred, läsa lite och vila en timme. M och L kom också och vilade en stund, och den där timmen blev två timmar, tills det var dags att börja göra mig i ordning för middagen.

När jag stod i duschen såg jag plötsligt stjärnor, helt utan ha slagit i huvudet eller något sådant, och det visade sig knappt en timme senare att det visst var första tecknet på migrän. Inte alls vad jag hade tänkt mig, men tack och lov hade jag med mig migrännässpray och kunde ta den så att anfallet inte bröt ut på allvar. Men det var ändå tillräckligt för att jag skulle bli lite avslagen, trött och lättirriterad, och liksom lite beröringskänslig. Att ha ont har den effekten på mig. Och precis som vanligt efter migrän så hade jag ont i nacken. Det blev tack och lov bättre, fast tyvärr försvann inte ångesten. Enkelt uttryckt kände jag mig inte riktigt på topp, även om jag kunde njuta av middagen. Men det var verkligen inte riktigt vad jag hade tänkt mig.

Hela dagen idag har jag haft ont i lederna, och ångest som ligger väldigt nära ytan. Har en del gamla nojjor som surrar i skallen, men som jag inte ”kan” prata med om vem som helst. Med L kunde jag, eftersom hon har liknande tankar. Det är jobbigt när humöret går upp och ner och ångesten hela tiden ligger på lur, och jag dessutom börjar känna mig deppig igen. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Och imorgon måste jag göra klart förra årets bokföring för att deklarera. I sista stund. Jag hoppas bara att jag inte får alltför mycket restskatt…

Men nu ska jag försöka dra mig tillbaka för kvällen. Om jag inte stannar uppe och tittar på ”Britain’s most haunted”, förstås. Nåja, jag kan åtminstone packa upp och göra mig i ordning för natten.

Sov gott!