Kategoriarkiv: Aktuellt

Dagens öööh: Svenska kvinnor klär sig inte tillräckligt kvinnligt

01 tisdag Feb 2011

Posted by in Aktuellt, Ideal och identitet, Politik och samhälle

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Det anser åtminstone Alice Teodorescu i en debattartikel i tisdagens Aftonbladet: ”Svenska kvinnor klär sig som män”.Enligt Teodorescu klär sig svenska kvinnor som flickor, män eller tanter, och gör en koppling till att det skulle handla om en likformighet, rädsla för att sticka ut och missförstådd jämställdhet.

I Sverige är lagom bäst. Samtidigt är Sverige ett land sprängfyllt av extremistiska uttryck. Ett land där sexuella erfarenheter delges på tunnelbanan, men där en fråga om inkomst eller partipolitisk preferens uppfattas som tabu. Ett land där en del hävdar att böckerna i biologi bör revideras så att ägget inte framställs som passivt i befruktningsprocessen, och där personal på genusmärkta dagis reviderar barnsånger så att bagaren varken är han eller hon, utan hen (AB 2011-02-01)

I stället borde vi tydligen se mer till Chanel, som ”förstod kvinnan och kvinnan förstår Chanel”. För att vara riktiga kvinnor i den stil som Teodorescu verkar förespråka, även att döma av vad som står i beskrivningen av organisationen ”En plats i himlen för kvinnor som hjälper varandra” som hon grundade, ska vi tydligen klä oss som damer. Dräkt, den lilla svarta, ballerinaskor, som kvinnorna i Mad Men; vuxet och kvinnligt.

Så var finns damen år 2011? Hon som är sofistikerad och världsvan, som med pondus och karisma fyller rummet hon beträder? Hon som kan konsten att klä sig för middag för två eller tvåhundra? Som definieras av knivskarpt intellekt, ambition och stolthet för vad hon är och vad hon åstadkommit? Som inte skäms, som sticker ut, som tror att hon är någon? (AB 2011-02-01)

Det fina år 2011 är att vi har lämnat 50-talet och som kvinnor får klä oss mycket mer som vi vill. Vi tror inte längre att en kvinnas kompetens eller intelligens, eller för den delen kvinnlighet, är helt avhängig av hennes klädstil eller utseende. Begreppet ”kvinnlighet” är något vidare än för ett par decennier sedan, och att inte alla av dagens svenska  kvinnor trippar omkring i dräkter och höga klackar handlar mer om individuellt val än om en rädsla för att sticka ut. Dagens kvinna behöver inte klä sig på ett visst sätt för att ”vara någon”.

Personligen har jag helst ganska höga klackar, även på de grova vinterstövlarna, och klär mig gärna i kjol, men lika gärna i tighta jeans. Jag har en förkärlek för kläder som framhäver såväl min kropp som min personlighet, och ser oftast mina kläder som en del i min framtoning; bilden jag vill visa upp av vem jag är. Och ja, det inkluderar piercingar och tatueringar, även om jag skulle ha klänning, kavaj eller piffig liten dräkt. Ibland innebär det att jag drar på mig mysbrallorna, ibland slitna säckiga jeans. Det är inte av rädsla för att sticka ut, eller en konformistisk vilja att sudda ut könsgränser, utan bara för att det är skönt och jag känner för det. Jag blir varken mindre intelligent, mindre kompetent eller mindre representativ för det. Och jag skulle för övrigt hellre bära kostym – 3-delars, givetvis – än dräkt.

Om Teodorescu nu företräder ett nätverk där kvinnor ska hjälpa kvinnor, så undrar jag hur hon resonerar genom att i en sådan här artikel känga alla kvinnor som inte klär sig så som hon tycks anse att en riktig kvinna ska klä sig. Är inte det ganska långt från ”kvinnor som hjälper varandra”? Med vänner som hon behöver kvinnor inga fiender.

Jag tycker inte att kvinnor ska känna att de behöver klä sig som män för att få delta i samhälls- och näringslivet på lika villkor, men det ska heller inte komma någon kvinna och tala om för oss andra kvinnor hur vi ska klä oss. Det är nedlåtande, för att uttrycka mig snällt. Att döma sina medsystrar efter hur de klär sig är inte att hjälpa någon kvinna.

Sedan kan jag inte låta bli att fundera lite över tidpunkten för den här debattartikeln. Jag nämnde Alice Teodorescu i ett inlägg för ett år sedan, ”Bakåtsträvande i mörkblå kostym”, i samband med Kd:s kommunpolitiska dagar, då Teodorescu var en av huvudfigurerna bakom Kd:s jämställdhetspolitik. Årets upplaga av Kd.s kommun- och landstingsdagar ägde rum den senaste helgen. Även om Teodorescu inte förefaller ha medverkat i år, kan jag inte låta bli att undra över debattartikelns timing. Skulle det kunna vara ett försök att vinna initiativ i en jämställdhetsdebatt som varit väldigt tyst sedan valet?

Allt fler unga får förtidspension

27 torsdag Jan 2011

Posted by in Aktuellt, Fri(sk)het, Mänskliga rättigheter

≈ 3 kommentarer

Etiketter

Jag hörde på Ekot i morse att antalet unga förtidspensionärer ökar, trots att antalet nya förtidspensionärer generellt sett minskar. Fast det heter förstås inte förtidspension, utan sjuk- och aktivitetsersättning. Som kan vara tidsbegränsad eller permanent. Socialförsäkringsminister Ulf Kristofferson kommenterar detta i SvD med att  ”Det är inte rimligt, det är en politisk katastrof att det blivit så här”, men att man inte ska pressa ut människor på arbetsmarknaden.

Det är helt klart att något måste göras. Dels handlar det om att inte slentrianmässigt ge aktivitetsstöd i stället för studiestöd till personer i särskolan, för att man har ett begåvningshinder innebär på inget sätt att man inte klarar av ett arbete. Det är en grov fördom! Detsamma gäller funktionshinder av alla de slag, där det verkar som att man hellre slussar in personer i bidragssystem och förtidspension än att bry sig om att skapa tillgängliga arbetsplatser och individuellt anpassade arbetssätt och -tider. I vissa fall är det så enkelt som att någon kan behöva assistans för att sköta ett jobb, någon annan kanske inte kan arbeta samma tid varje dag, en tredje behöver en anpassad arbetsplats. En funktionsnedsättning innebär inte att man är helt ofungerande, och det är ett enormt resursslöseri att förtidspensionera människor som, på sina villkor, skulle kunna arbeta.

Men det handlar också om ibland något diffusa psykiatriska diagnoser, generaliserade utmattningssymtom, ångest, depression och liknande. Som påfallande ofta lämnas utan vare sig rehabilitering eller stöd från vård eller försäkringskassa, och inga som helst planer för hur individen ska bli bättre och komma tillbaka till ett så normalt liv som möjligt. Den som en gång har fått en förtidspension, vad den än kallas, hamnar lätt mellan stolarna. Och om vederbörande själv får höra att ersättningen och den nedsatta arbetsförmågan är permanent kan vi ju gissa vad det gör med tron på den egna förmågan. Det är inte alla som orkar bråka. Ju längre tid man är borta från arbetsmarknaden eller studier som ung, desto svårare är det att ta sig in. Men svårt är inte omöjligt.

Jag blev själv sjukpensionär som 24-årig student (läs en kort artikel om det här), med en första tidsbegränsning på två år (min läkare föreslog ett år, försäkringsläkaren som jag aldrig ens pratade med sa på rak arm två) på grund av svåra ätstörningar och djup depression. Jag fick ingen rehabilitering, inget stöd från FK, ingen aktivering – ingenting. Trodde de på fullt allvar att man kan vila sig frisk? Var det någon annans ansvar att erbjuda (re)habilitering? Hade jag inte varit så förbannat envis och prestationsdriven så hade jag mycket väl kunnat acceptera att jag var kroniskt sjuk, och då hade jag nog varit kvar där, inte bara i förtidspensionen utan även i ätstörningen. Men det gjorde jag inte. Jag bröt själv förtidspensionen efter ett år och gick tillbaka till studierna, eftersom jag insåg att ingen ändå skulle göra något. Var jag friskare? Nej. Men jag löste det på mitt sätt, genom att fortsätta plugga och sedan, efter en kortare anställning, starta eget. Vilket är en utmaning utan dess like, men det har gett mig en plats på arbetsmarknaden där jag till stor del har kunnat skapa mina egna tider och utgå från mina förutsättningar.

Det som skulle krävas från samhällets sida för att lösa problemet med det stora antalet unga i förtidspension är en rehabiliteringskedja värd namnet. En som erbjuder rehabilitering, eller kanske snarare habilitering för dem som ännu inte har tagit sig ut i arbetslivet. Ett samarbete mellan vård, försäkringskassa och arbetsförmedling, individuella planer som anpassas efter individens förmåga och mål, och som får ta lite tid. Och en arbetsmarknad som är mer flexibel och individanpassad, där bidragssystemet finns för att täcka upp den delen av arbetsförmågan som kanske inte finns. FK är väldigt stelbenta när det gäller individuella avvikelser, till exempel för människor som inte kan arbeta lika mycket varje dag, men som kanske klarar av 50 %, eller rentav mer, utslaget på en vecka, eller som kan arbeta periodvis under året men under andra perioder inte klarar av att arbeta lika mycket eller alls.

För att det ska fungera krävs adekvata vårdinsatser, stöd att komma tillbaka från vad man kanske själv trott är en hopplös och permanent arbetsnedsättning (där det kan behövas både terapi och coaching för att bryta bilden av sig själv som utanför och ett förlorat fall), personliga och individanpassade (re)habiliteringsplaner och en förståelse hos såväl myndigheter som arbetsgivare för människors olika förmågor och behov. Jag tror att en stor del av de unga som idag är förtidspensionärer skulle kunna komma ut på arbetsmarknaden inom ett eller ett par år, med rätt stöd. Men om stödet och viljan att se individen inte finns, kommer förtidspensionärerna att fortsätta bli allt fler.

Uppföljning av Lindex och storleksförvirringen

26 onsdag Jan 2011

Posted by in Aktuellt

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Efter att Jennies blogginlägg om Lindex något mystiska storlekar spridits på Facebook, Twitter och i diverse bloggar har nu DN och Stockholmsfolket snappat upp och skrivit om det. Med kanske inte särskilt mycket bättre förklaringar av det enkla faktum att tröjor i en och samma storlek är olika stora beroende på om det är flick- eller pojktröjor.

Lindex informationsansvariga, Kristina Hermansson, svarar följande på frågorna om hur detta kan komma sig:

– Vi har ju olika passform på våra olika kollektioner. Hur mycket som ska skilja däremellan är något som vi ständigt jobbar med i vårt utvecklingsarbete. (DN 20110125)

– Ett annat skäl till att plaggen kan skilja sig åt är att vi samarbetar med många olika leverantörer. (DN 20110125)

– Det är lite upp till vad kunden väljer att köpa. Vi erbjuder olika kollektioner där passformen varierar efter materialet och modegraden. Vissa typer av plagg har en nättare passform. (Stockholmsfolket 20110125)

Att plagg kan ha olika passform på bredden kan jag köpa, även om jag inte håller med om att pojkar skulle behöva större rörelseutrymme än flickor. Däremot undrar jag fortfarande hur olika passform kan påverka plaggens längd. För ett barn som är 110 cm långt är fortfarande 110 centimeter långt oavsett hur aktivt det är, och borde ha i stort sett lika långa armar och ben som andra barn i samma längd. Det finns grundmått för de olika centilongstorlekarna just för att storlekarna ska vara överensstämmande. Men tydligen följs inte det. Att skylla på att man har olika leverantörer känns lite… undvikande. Om en leverantör inte klarar av att följa de mönster som skickas till leverantören, mönster som väl borde följa måttstandarderna, får man väl påpeka det för leverantören eller byta leverantör.
Jag skulle vilja påstå att det blir en felmärkning om storlek 110 för pojkar är lika stor som storlek 122 för flickor, och att den är minst sagt vilseledande. När jag köper kläder till mina syskonbarn eller till vänners barn tittar jag på storleken, jag har inte med mig barnet för att prova runt i butiken. Och precis så tror jag att många andra gör, för att vi räknar med centilongsystemets lika mått för lika storlekar. I vissa fall finns det ”slim fit” eller större passform angivet, men längden borde fortfarande vara densamma.

Jag är helt säker på att detta inte bara gäller Lindex, utan många av de större kedjornas barnkläder. Nu råkar det bara vara Lindex som har uppmärksammats.

En annan sak, som många har påpekat i diskussionen som blivit, är hur flickkläderna allt som oftast inte bara är ”nättare” utan dessutom av sämre material. Tunnare, tightare och mindre slitstarka. Och det gäller allt från jeans till overaller. Finns det en rent generell tro på att flickor är lugnare än pojkar och därför ska ha ”nätta” kläder som ger mindre rörelsefrihet, går sönder lättare och inte alltid ens går att tvätta lika varmt? Man talar mycket om konsumentmakt, och det här känns som ett tydligt exempel på ett område där konsumenterna borde utnyttja sin makt. Granska, ifrågasätt, välj var och vad du handlar.

Dagens öööh: På Lindex är flickor kortare än pojkar. Även om de är lika långa

24 måndag Jan 2011

Posted by in Aktuellt

≈ 1 kommentar

Etiketter

En god vän tipsade mig om ett blogginlägg från ”Den nya bloggen” om en intressant upptäckt som bloggskribenten hade gjort på Lindex: Barnkläder i en och samma storlek är olika stora beroende på om det är pojk- eller flickkläder. Gissa vilka som är minst? Men eftersom klädstorlekarna baseras på barnens längd blir det något bisarrt: är en flickcentimeter kortare än en pojkcentimeter?

Det är alltså inte nog med att barnkläder fortfarande är pinsamt tydligt uppdelade i flick- respektive pojkkläder, man kan inte heller helt sonika köpa ett plagg från ”den andra sidan” och utgå från att samma storlek ska passa.

Ur blogginlägget:

Jennie: Så en tjej som är 116 cm är kortare än en kille som är 116 cm?
Lindexkvinna: Men om du kollar så ser du på dagis tex att tjejerna är lite kortare i samma ålder.
Jennie: Ja precis, men en femårig tjej som är 116 cm är väl lika lång som en fyraårig kille som är 116, och de ska väl ha 116 bägge två? (Visar två tröjor i 116, killtröjan har ca 4 cm längre ärmar, är ca 5 cm större i bröstvidd och är större i ärmöppningen)
Lindexkvinna: Jaa.. Jo men det är väl mer att det är större rörelsevidd i pojkkläderna. Dom busar ju runt på ett annat sätt.

Snacka om dagens öööh. Det skulle vara roligt att se logiken bakom det resonemanget. Om det finns någon.

Okunskaper kring ätstörningar

19 onsdag Jan 2011

Posted by in Aktuellt, Hälsa och ohälsa

≈ 1 kommentar

Etiketter

Hillewi Wahl skriver i sin kolumn i Metro idag om okunskapen kring ätstörningar, apropå diskussionen kring huruvida den norska skidlöperskan Therese Johaug har en ätstörning eller inte. Wahl påpekar dels hur ihåligt det klingar när Johaug kommenterar spekulationerna i en intervju i Aftonbladet (”Jag har helt enkelt inte klarat av att äta tillräckligt mycket under de hårdaste perioderna. Det är ju enorma mängder mat som ska ned och jag måste erkänna att jag några gånger blivit lite mätt och inte fått i mig nog”), och dels en kommentar till intervjun där en läsare påpekat att Johaug inte skulle kunna ha en ätstörning eftersom hon då inte skulle kunna tillhöra eliten.

Det skär lite i mina öron när någon använder ursäkter som jag själv, och många andra med ätstörningar, använt: ”jag är mätt”, ”jag hinner inte äta”, ”jag kan inte äta tillräckligt”, ”jag glömde äta”, ”jag har precis ätit”. Variationer på ett tema av dåliga ursäkter. Ja, jag kanske är färgad av några decennier med egna ätstörningar, och ett dryga decennium av stödarbete. Ursäkterna jag inte använt själv har jag hört för många gånger från andra. Jag hoppas innerligt att Johaug talar sanning, och det är onekligen inte det enklaste att kompensera för hård träning på elitnivå med mat. Det kräver planering och noggrant uträknad kost för att äta igen för energiförbrukningen. Jag märker själv hur svårt jag ibland har att energikompensera bara med min tämligen normala träningsnivå. Men det går.

Okunskapen om ätstörningar märks ibland tydligare än annars, inte minst i alla kommentarerna som gör gällande att man inte kan vara elitidrottare om man har ätstörningar. Jodå, det går hur bra som helst. Det är till och med ganska vanligt. Jag kan på rak arm nämna Sara Wedlund (friidrott) utöver Tina Nordlund (fotboll) och Emma Igelström (simning) som Hillevi Wahl nämner. Man kommer visserligen inte att kunna ligga kvar på elitnivå under längre tid med en svår ätstörning, för kroppen tar enormt mycket stryk av kombinationen hård träning och närings-/energibrist, men det är inte ovanligt. Jag har pratat med ansvariga för Göteborgsvarvet, föreläst för och samtalat med idrottsledare för ungdomar liksom på elitnivå och haft kontakt med personer som tränar och har tränat på elitnivå och kan tala om att ätstörningar är ett problem på elitnivå inom flera idrotter. Jag skulle till och med gå så långt som att säga att elitidrott kan vara en alldeles utmärkt plantskola för ätstörningar.

Tyvärr tror många fortfarande att ”ätstörning” är synonymt med svår anorexi, vilket är en pinsamt grov förenkling. Även om anorexia är det de flesta tänker på när de hör ordet ”ätstörningar”, så är det inte den vanligaste ätstörningen, och sannerligen inte den enda. Bulimi, hetsätningsstörning, ätstörning UNS (Utan Närmare Specifikation) och ortorexi är vanligare och ätstörningar kommer i ett enormt spektrum av svårighetsgrader, från gränsfall med lite störda matbeteenden till träningsanorexi till dem som behöver inläggning. Den senare kategorin är försvinnande liten jämfört med den första. Det är lätt att gömma sig bakom sin hårda träning för att dölja och förneka en ätstörning, och fokusen på prestationer och resultat, inom vissa idrotter även på viktgränser, inom idrotten leder inte sällan till en ohälsosam fixering vid vikt, mat och prestationer. Att man inte skulle kunna eller orka träna på elitnivå med en ätstörning är ren idioti. Kolla bara hur mycket, och med vilken mani och tvångsmässighet, personer med ätstörningar tränar så ska ni se att träningsschemat kan vara minst på samma nivå som elitidrottare. För mig var det inte ovanligt att under mina mest maniska träningsperioder köra tre pass på gymmet och sedan promenera en timme. Och då har jag aldrig räknat mig som hårdtränande. Numera är det betydligt mindre och enbart för att det är roligt och jag mår bra av det. Helt utan fixering och ångestladdning. Mitt mål är att vara frisk, stark och vacker, inte söndertränad, undernärd och mager.

Det är bra att Hillevi Wahl skriver om det här, för okunskaperna är enorma kring ätstörningar, liksom myterna om vad en ätstörning är och hur den yttrar sig. Vi behöver också få en vettig diskussion kring ätstörningar inom idrotten – och då inte bara på elitnivå – och inte bara utbrott som mest blir en fixering vid ytterligare en för smal kropp.

Läs också Callistos reaktion på Hillevi Wahls kolumn: Ätstört

Vägen till en lyckad förändring – perspektiv kring mål

12 onsdag Jan 2011

Posted by in Aktuellt, Hälsa och ohälsa

≈ 1 kommentar

Jag kommer ut från morgonens BodyPump-pass på gymmet och det första jag ser utanför salen är en affisch med texten ”Motivation” och en bild av en våg. *suck* Som om det är den enda anledningen till att man tränar!

Det är nytt år och högtryck på landets gym, viktväktarklubbar, viktminskningsgrupper och hos hälsocoacher. Nyårslöften ska infrias, kilon och centimeter bort; ut med det gamla, osunda och in med ett Nytt Hälsosamt Liv. Vilket för många löftesgivare är synonymt med smalare. Jag skulle gissa att gymmen får in merparten av sina årskortsköp under de första veckorna i januari, och det är också då som det är som mest fullt på både passen och i gymmet. Otränade kroppar ska späkas och tvingas till hård träning redan från början när man går från 0 till 10 i ett steg, kosten läggs om helt, ofta till low cal-lowcarb, för i siktet hägrar Målet. Som ska nås så snabbt som möjligt, som om det var en tävling om vem som snabbast når målvikten. Målet är en siffra. Och vad händer? Träningsvärken slår till, kanske rentav skador, och det tar emot att resa sig ur soffan eller stiga upp tidigare för att gå och träna trots att det gör ont. Förkylningen slår till när kroppen plötsligt får mindre näring och samtidigt pressas för att bränna mer energi, vilket är en påfrestning på immunförsvaret mitt i vinterns virushärd, och så frigörs en massa slagg och skräp när man går ner i vikt och ökar förbränningen. Och sedan är det trögt att komma tillbaka. Känner ni igen det? Många av de där årskorten utnyttjas flitigt en månad, kanske två, och sedan  allt mer sporadiskt för att i vissa fall inte användas alls efter ett tag. De som ger upp når inte målet.

Andra fortsätter ihärdigt och når målet. Målvikten, det nya midjemåttet eller vad det nu handlade om. Gärna på kort tid efter hård träning och sträng diet. Och vad händer då? Påfallande ofta minskar motivationen att fortsätta träna på samma nivå, för man tränade ju för att nå målet, inte för en bestående förändring eller för att det är roligt. Detsamma gäller maten: plötsligt kan man ”unna sig” både det ena och det andra, för vikten är ju nådd. Hurra! Men efter en period av hård träning och bantning så har ämnesomsättningen ofta sjunkit en del (ju mindre man ätit, desto mer har kroppen oftast kompenserat genom att dra ner på förbränningen), och om man då börjar äta precis som före årsskiftet kan vikten ta ett skutt uppåt. Den där Nya Hälsosamma Livet är det inte alltid så mycket bevänt med om motivationen enbart handlar om en siffra. Och även för den här gruppen är nya träningsvanor och sund kosthållning snart ett minne blott om motivationen sviktar när det nådda målet alltför snabbt drar iväg mot hur det var innan.

Hur vore det att sätta ett bättre mål än en siffra? Att till exempel sätta ”en sundare livsstil” med mer motion och bättre mat som mål, och låta det ta tid. Inte satsa allt i ett jättekliv, utan ta det bit för bit under lite längre tid. Och med delmål. För en bestående förändring krävs en bestående förändring av beteenden, inte en kort tids engångssatsning. Det handlar mest av allt om att tänka på ett nytt sätt, och tro mig: att tänka i termer av vikt är banne mig varken något ”nytt sätt” eller vidare långsiktigt. Att befästa nya vanor tar tid, kräver aktivt, långsiktigt arbete inte bara av beteenden utan av tankemönstren bakom beteendena. Låt det ta tid. Sätt realistiska mål som motiverar just dig. Om din Stora Livsförändring efter nyår handlar om ett hälsosammare liv med mer träning och bättre ätande, se till att du blir klar över varför du vill det, och hitta sätt som faktiskt är belönande i sig. Att tänka att träning är ett nödvändigt ont och en plåga kommer inte att skapa motivation. Bestäm dig i stället för att träning är roligt och hitta en form, eller former, som passar dig.

Jag ilsketriggas jättemycket av all fokus på viktnedgång, för det är inte därför jag tränar. Det tog mig ett antal år att efter 25 års ätstörning få ett förhållande till både min kropp och träningen som jag vet är friskt, och än idag kan jag ibland komma på mig med att tycka att träning är så roligt att jag inte vet om det är sunt. Men jag kan lova en sak: viktminskning finns inte på kartan och inte bland mina mål. Snarare skulle jag väl kunna säga att ett mål för 2011 är att inte gå ner i vikt. Jag vill helt enkelt hitta en balans där jag tränar så mycket jag vill och mår bra av och äter bra, utan tanke på vikten. För mig är det ett sunt mål.

Läs mer:
För suveräna tips om hur du håller dina nyårslöften, läs det här inlägget från Callisto på Framgångstankar.
För kloka ord och en sund reaktion på nyårets bantningshets, läs Thérèses inlägg på Tankestormar.

Nytt år – MITT år

02 söndag Jan 2011

Posted by in Aktuellt

≈ 1 kommentar

2011 är året då jag river murarna och krossar gränser som hållit mig tillbaka. Det är ett år när jag når mål och förverkligar drömmar; lever i sanning med mig själv, allt friare och starkare, utan att förminska mig själv eller hålla igen. Jag väjer inte för det svåra eller smärtsamma, hoppar ner i Livet med båda fötterna före, låter dammluckorna öppnas, utmanar gamla uttjänta föreställningar och tar ytterligare steg mot den jag är född att vara.

2011 är mitt år.

Isabelle Caro – anorektisk modell i antianorexiakampanj

30 torsdag Dec 2010

Posted by in Aktuellt, Ideal och identitet

≈ 2 kommentarer

Foto: Oliviero Toscani

Isabelle Caro, den franska modellen som blivit mest känd för sin medverkan i antianorexiakampanjer riktade mot modevärlden, gick bort tidigare i höst, 28 år gammal. Orsaken beskrivs som akut respiratorisk sjukdom. Ja, det är ju nästan aldrig någon som dör av ätstörningar… Själva dödsorsaken brukar vara något helt annat, som är en följd av ätstörningen, eller förvärrat av den. *suck*

Just Isabelle Caro har jag en väldigt kluven inställning till. Hon blev känd genom en reklamkampanj mot anorexia, och har själv hävdat att hennes mål med kampanjen var att visa anorexians fula ansikte. Kampanjen väckte stor uppmärksamhet och annonserna förbjöds i Italien. Föga förvånande, för den här sortens antireklam fungerar i stort sett bara på de redan friska. För alltför många med ätstörningar blir den tvärtom en sporre, thinspiration. Den som menar allvar med en antianorexiakampanj borde tvärtom visa friska, sunda kroppar – för det är sunda, normalviktiga förebilder som behövs, inte avskräckande exempel.

I intervjuer pratade Caro om sin traumatiska barndom som hade lett in i anorexin och ja, hon hade en jävlig barndom. Det är tydligt att hon såg sig som ett offer, inte bara för sin barndom utan för ätstörningen. Men även om en ätstörning är en enormt stark kraft när man har lagt åratal på att hjärntvätta sig själv in i ett stört tänkande, så är man inte ett offer för något externt, utan för sina egna tankar, beteenden och föreställningar om verkligheten. Offerrollen blir en perfekt sköld, som få vågar ifrågasätta, att gömma sig bakom för att slippa göra det jobbigaste av allt: konfrontera livslögnen om ätstörningen som en fungerande livslösning och utmana sin ångest och sina egna (van)föreställningar om sig själv.

Caro pratade om hur hon kämpade för att bli frisk, men att det måste gå långsamt, i hennes egen takt. Ja, det är vad alla med ätstörningar säger för att slippa ta sig an tillfrisknandet till 100%. Att tillåtas göra det i sin egen takt och stanna kvar i bekvämlighetszonen leder oftast inte till ett tillfrisknande. Det kan leda framåt en viss bit, men så länge man är kvar i bekvämlighetszonen och inte hela tiden trycker ut väggarna för den, gör det som är obekvämt och utmanande, så spelar man med ätstörningens regler. Att kämpa för att bli frisk innebär att hela tiden gå utanför det bekväma och att kämpa helhjärtat under lång tid, inte tills det tar emot eller tills ångesten slår till. Det handlar inte om att ”försöka” utan om att göra det. Hur jävligt det än är. Det kan ta tid och det är inte lätt, men det går.

I fallet Isabelle Caro misstänker jag att uppmärksamheten hon fick för sin anorexi motverkade motivationen att bli frisk. En långvarig ätstörning skapar ofta en rejäl identifikation med sin ätstörning, och att då få uppmärksamhet för den, och bli känd för den, stärker den sjuka identiteten. Kvinnan som hade upplevt sig som nästan osynlig och som inte hade vågat prata om sitt liv blev nu sedd för ätstörningens skull. Om du blir berömd för något, hur stort är då incitamentet att släppa just det du blivit berömd för?

Det här känns som ett så onödigt dödsfall. Om Isabelle Caro hade fått hjälp att bryta med den sjuka identiteten och att lämna den falskt trygga lådan som ätstörningen är, i stället för att få uppmärksamhet för sin sjukdom, så hade hon inte behövt dö alldeles för tidigt. Men valet att lämna ätstörningen var alltid hennes eget – det är något som ingen annan kan bestämma över. Däremot är det viktigt, rentav livsviktigt, att tala om att valet finns där, för det är inte alltid man själv är medveten om det; så stark är kraften i våra tankar och föreställningar. Tror jag att det bara finns en väg så ser jag också bara den vägen.

Det är inte lätt att byta väg och bli frisk, men det går. Svårt är inte omöjligt.

1 december – World AIDS Day

01 onsdag Dec 2010

Posted by in Aktuellt, Politik och samhälle

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

1 december 2010. Det är 22 år sedan den första World AIDS Day. 1988 levde världen fortfarande i något slags AIDS-skräck, där myterna och fördomarna var enorma och AIDS lika med en snar dödsdom. Sedan dess har mycket hänt. Vi vet att HIV inte smittar så lätt som man en gång befarade; det är inte ett luftburet virus, det smittar inte vid hudkontakt eller om man tar i samma dörrhandtag som någon som är HIV-positiv. Smittvägarna är kända, likaså hur man kan skydda sig. AIDS är i sig fortfarande en dödlig sjukdom, men kan  människor kan tack vare bromsmediciner leva i decennier som HIV-positiva utan att utveckla AIDS. Det finns mediciner och metoder som göra att en HIV-positiv kvinna kan föda ett fullt friskt barn. Och kanske, kanske kommer det så småningom ett botemedel.

Kunskaperna är större, fördomarna färre – eller är de? Jag har förstått att det fortfarande finns en rejäl stigmatisering av människor som är HIV-positiva, och en diskriminering som märks både inom vården och utanför. Själv har jag nog levt i sammanhang där HIV-smitta och AIDS inte betraktas som vare sig ett tabu eller något stigmatiserande; HIV och AIDS har funnits i min närhet sedan 90-talet utan att det egentligen varit något konstigt. Det är tragiskt, ofattbart tragiskt, med en sjukdom som kan döda människor för att de älskar, men konstigt, fult, tabubelagt? Aldrig. Om det sedan beror på att jag har lätt för att acceptera utan att döma vet jag inte. Men varför döma någon på grund av en sjukdom?

Jag växte upp med AIDS-rapporter i medierna från tidigt 80-tal och det har på något sätt därför alltid funnits med i mitt medvetande. Jag vet hur det kan smitta och hur lätt det är att skydda mig med kondom (sprutnarkoman har jag inte varit och lär inte bli heller). För mig har det därför varit otänkbart att t.ex. ha tillfälliga oskyddade sexuella förbindelser. Därför blir jag lite rädd när jag hör att unga idag (och då menar jag inte bara tonåringar) verkar vara mer rädda för att bli gravida än att drabbas av sexuellt överförda sjukdomar (trots att könssjukdomar inte direkt är ovanliga) och snarare använder p-piller än kondom. Har de glömt? Har de inte lärt sig?

Det finns byar i Afrika där nästan alla är HIV-smittade eller AIDS-sjuka, miljontals barn är föräldralösa på grund av att deras föräldrar har dött i AIDS, mytbildningen om sjukdomens ursprung och botemedel är häpnadsväckande i framför allt Afrika och Asien och katolska kyrkans och vissa missionerande samfunds motstånd mot användning av kondomer och sexuell upplysning gör att HIV fortsätter spridas. Framför allt i de länder där man inte har råd med bromsmediciner. HIV/AIDS är en världsepidemi som kräver globala insatser. Och så finns det unga svenskar som tycker det är jobbigt att använda kondom…

Fakta talar sitt tydliga språk:

2009 fanns det 33,3 miljoner HIV-positiva i världen. Cirka 2,6 miljoner personer smittades med HIV och 1,8 miljoner människor dog av AIDS. (Källa: UNAIDS Global Report on the Global AIDS Epidemic 2010.)
I Sverige lever idag cirka 5000 HIV-positiva personer och 2009 anmäldes 486 nya fall av HIV-infektion, varav något över hälften är personer som har smittats innan de kom till Sverige. (Källa: Smittskyddsinstitutet.)

Det här klippet är från filmen And the Band Played On, som handlar om upptäckten av HIV/AIDS på 80-talet. En riktigt bra film, som absolut är sevärd. Filmen kom 1993, och när jag igår tittade på det här klippet och såg Freddie Mercury, Rudolf Nurejev, Magic Johnson, Arthur Ashe med flera blev jag väldigt förvånad över att det var så länge sedan. Det känns ju som bara ett par år sedan som Freddie Mercury gick bort, kort efter Jacob Dahlin här i Sverige, men det var hösten 1991. För 19 år sedan!

Jag tittar, lyssnar, gråter lite och minns. Den här videon är för dem som gått vidare och för oss som minns dem – och för de som behöver minnas.

Nobelprisvecka: Ekonomi

11 måndag Okt 2010

Posted by in Aktuellt, Vetenskap

≈ Lämna en kommentar

Kungliga vetenskapsakademin har tillkännagivit att Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2010 tilldelas Peter A. Diamond, Dale T. Mortensen och Christopher A. Pissarides ”för deras analys av marknader med sökfriktioner”.

Marknader med sökkostnader

Hur kommer det sig att många går arbetslösa samtidigt som det finns ett stort antal lediga jobb? Hur kan den ekonomiska politiken påverka arbetslösheten? Årets pristagare har utvecklat en teori som kan användas för att besvara dessa frågor. Teorin är också tillämplig på andra marknader än arbetsmarknaden.

På många marknader kommer köpare och säljare inte omedelbart i kontakt med varandra. Det gäller till exempel arbetsgivare som söker efter arbetskraft och arbetstagare som söker efter lediga jobb. Sökprocessen kräver tid och resurser och skapar därför friktioner i marknaden. På sådana sökmarknader får somliga köpare inte sin efterfrågan tillfredsställd, samtidigt som en del säljare inte kan sälja så mycket som de önskar. På arbetsmarknaden finns det samtidigt både lediga jobb och arbetslöshet.

Årets tre pristagare har utvecklat ett teoretiskt ramverk för sökmarknader. Peter Diamond har analyserat grunderna för hur sådana marknader fungerar. Dale Mortensen och Christopher Pissarides har utvecklat teorin vidare och tillämpat den på arbetsmarknaden. Pristagarnas modeller hjälper oss att förstå hur arbetslöshet, lediga jobb och löner påverkas av regelverk och ekonomisk politik. Det kan gälla ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen eller reglerna kring nyrekrytering och uppsägning av arbetskraft. En slutsats är att en mer generös ersättning vid arbetslöshet leder till högre arbetslöshet och längre söktider.

Sökteorin har tillämpats på många andra områden vid sidan av arbetsmarknaden. Det gäller inte minst bostadsmarknaden: antalet bostäder till salu varierar över tiden liksom den tid det tar innan ett hus hittar en köpare och parterna kan enas om priset. Sökteorin har också använts för att studera frågor inom områden som penningteori, offentlig ekonomi, finansiell ekonomi, regionalekonomi och familjeekonomi.

 ”Ekonomipriset 2010 – Pressmeddelande”. Nobelprize.org. 11 Oct 2010 http://nobelprize.org/nobel_prizes/economics/laureates/2010/press-sv.html 

Ett intressant pris, för teorier som åtminstone jag tycker är både aktuella och mycket relevanta, och inte helt obegripliga. Om bara all nationalekonomisk teori hade varit lika intressant…