13. Don’t compare your life to others’. You have no idea what their journey is all about

Etiketter

Jämför inte ditt liv med andras. Du har ingen aning om vad de går igenom.

Det här är självklart för mig, men ändå så lätt att hamna i om man inte tänker sig för. Vi tror lätt att andras liv är lättare och bättre än vårt eget, att andra är självsäkrare, mer lyckade och lyckliga när vi bara ser det de visar utåt, och vi ser det ofta genom ögon färgade av våra egna problem. Men vi vet inget. Vi vet inget om det vi inte ser. Vi vet kanske inte ens hur våra vänner har det bakom det de väljer att visa oss, men vi vet vad vi gömmer från allmän åsyn. Du vet vad du inte berättar för andra, eller håller inom en inre krets. Det är likadant för andra.

Nu är vi tillbaka på något jag var inne på del 1: att jämföra sig. Det är meningslöst, men vi gör det ändå. Det är som en reflex. Men det leder sällan till något gott, inte ens när vi vinner jämförelsen. För vissa saker kan vi jämföra, enstaka delar av livet. Men inte hela liv; inte utan att ha hela livsfacitet. (Vi kan också vara avundsjuka på någon utan att vara avundsjuka på hela personens liv, men det är för ett annat ämne.)

Om du skulle jämföra ditt liv med mitt, så tror jag att du vinner. Men jag är lycklig – är du?

Det här var del 13 av Regina Bretts 50 livsläxor.

12. It’s OK to let your children see you cry

Etiketter

Det är OK att barnen får se dig gråta.

Helt kort: Varför skulle det inte vara OK?

Jag tror inte på att undanhålla barn känslor och känsloyttringar. Visst kan man kontrollera sig och tygla sitt humör, och kanske hålla tyst om harm mot den andra föräldern (självklara saker som inte voro av godo för barnet) men hur skulle det gynna barn att vuxna förnekar eller förtrycker känslor som ledsenhet, ilska, frustration eller sorg, eller vilsenhet, svaghet och osäkerhet? Vad ger det för signaler? Behöver inte barn tvärtom få se ett brett känslospektrum för att lära sig att alla känslor är OK? Allt ryms.

Barn är inte dumma. De flesta barn märker när det finns en dissonans hos vuxna, och de ser om någon har gråtit. Det funkar inte att gråta i ett rum och sedan gå ut rödgråten och tillkämpat leende och tro att barnet inte märker något. Barn märker också om vuxna är kalla och arga på varandra men biter ihop om det i ilska som gör orden hårda och vassa även om rösterna inte höjs. Men barn är lojala. Vet ett barn inte annat, eftersom de vuxna inte berättar något, så tar det ofta på sig skuld och tror att det är något det självt har gjort. Det går inte att skydda barn från känslor. Vuxna blir ledsna och gråter, och det är inget konstigt med det (även om många vuxna verkar göra det till något konstigt – man kan undra varifrån de fick den föreställningen), lika lite som det är konstigt att ett barn gråter. Vuxna beter sig också som idioter ibland, och även det är OK så länge de ber om ursäkt efteråt. Man kan alltid be om ursäkt, även om det inte alltid kan ställa allt tillrätta.

För övrigt har jag svårt för uttryck om att känslor skulle vara OK. För mig uttrycker ”Det är OK att känna”, att det är något som måste påpekas för att det kanske inte skulle vara så. Det är inte ”OK” att känna; det är naturligt.
Så varför skulle dina barn inte få se dig gråta likväl som de får se dig skratta?

Det här var del 12 av Regina Bretts 50 livsläxor.

11. Make peace with your past so it won’t screw up the present.

Etiketter

Försonas med det förflutna så att det inte trasslar till nuet.

Detta är lättare sagt än gjort alla gånger, men oj så värdefullt det har varit för mig att lära mig att acceptera och släppa det förflutna, även om det kan vara något jag behöver upprepa många gånger. (Många. Väldigt många. Varje gång jag trillar dit.) För det är illa nog att det förflutna påverkade mig , att låta det leva vidare som om det fortfarande vore nu är inte värt det. Det är att förlora inte bara det som var, utan det som är till något jag inte längre kan påverka.

Det förflutna har en tendens att bita sig kvar och dyka upp och vilja lägga beslag på stunder av nuet, på tankar och känslor, det vill färga sinnena, men om jag försonas med de delar som jag förmår hantera och försonas med, så ger jag mig frihet i den mån jag kan. Ett nu med mer livsutrymme. Det är vad acceptans ger mig.

Försoning. Acceptans. Att erkänna att det som hände hände utan att låtsas att det inget betydde, men också utan att kämpa mot det. Att acceptera det innebär inte att jag gillar det. Försoning med det förflutna innebär inte heller att jag försonas med dem som fanns i det, eller att jag förlåter.* Jag låter det bara komma till ro. Ingen mer kamp. Det lämnar utrymme för fullare närvaro och renare sinnen här och nu.

Det här var del 11 av Regina Bretts 50 livsläxor.

*Det här är något som jag troligen kommer att försöka skriva mer om senare, för det är något jag har funderat mycket på genom åren, i processen kring acceptans, förståelse och förlåtelse.

10. When it comes to chocolate, resistance is futile.

Etiketter

Det är inte lönt att försöka stå emot choklad.

Nåja. Choklad är inte alltid oemotståndligt. Jag tycker om choklad och är just nu särskilt sugen på marsipanchoklad, men lakrits (salt i allmänhet, men sötlakrits till rätt rödvin är svårslaget) och violgodis är svårare att stå emot.

Men varför skulle jag ens vilja stå emot? Jag faller gärna för frestelsen.

I can resist anything but temptation.

– Oscar Wilde

Det här för mig till ett annat ämne: unnande. Att unna sig. Jag unnar mig sällan saker. Varför inte det? För att jag inte förnekar mig något jag vill ha om jag har råd med det. Och jag upplever att unnande och förnekelse hänger ihop; den som inget förnekar sig behöver heller inte unna sig något.

Jo, i den mån jag unnar mig handlar det om att köpa något onödigt på bekostnad av något mer jag hade behövt. Som ett hekto tryffelsalami och fina oliver istället för middag, bara för att jag vill ha det. Eller ett gott rödvin en fattig månad. Eller ett frisörbesök. Då kan jag se det som att jag unnar mig, för jag hade kunnat göra ett förnuftigare val. Det är onödigt och jag vet det. Men ofta tänker jag där och då att jag vill ha det och diskuterar det inte ytterligare. På samma sätt är det om jag väljer att lägga tid på något jag har lust med istället för något jag borde; jag vill, jag unnar mig inte.

Så jag förnekar mig inget. Jag ser ingen dygd i att förneka mig något jag, som sagt var, har råd med och som inte skadar. Jag har förnekat mig tillräckligt i livet, och livet har nekat mig en hel del. Så att förneka mig choklad om jag har och vill ha choklad händer alltså inte. Inte för att chokladen är oemotståndlig, utan för att det inte finns något motstånd.

The only way to get rid of a temptation is to yield to it. Resist it, and your soul grows sick with longing for the things it has forbidden to itself, with desire for what its monstrous laws have made monstrous and unlawful.

Det här var nummer 10 av Regina Bretts 50 livsläxor.

9. Save for retirement starting with your first paycheck.

Etiketter

Börja spara till pensionen redan vid den första lönen.

Tråkigt och präktigt (som i inlägg 5) men bra. Vill du försäkra dig om en ålderdom med god ekonomi kan det vara klokt att redan från början börja spara, åtminstone lite. För även om vi lever i ett samhälle med garanterad pension från staten, så vet vi inte längre hur mycket vi kan räkna med. Vill du räkna med mer än garanti­ nivåer får du kanske se till det på egen hand.

Det är klart att det är jättetråkigt att tänka på pensionen när du är 20, 25, 30 och det är många år kvar, men åren går. Rätt vad det är händer något så att den pensions­­­grundande inkomsten du hade står på så gott som 0, och de orange kuverten förblir oöppnade hellre än att du ska behöva möta den dystra fram­tiden i klarskrift. Den dystra framtiden är förhopp­nings­vis bara en framtids­prognos, som du än en gång kan komma att påverka med pensionssparande eller något annat slags pensions­försäkring.

För egen del pensionssparade jag tills jag inte längre hade råd, och eftersom jag sedan fick min inkomst sänkt till under existensminimum under många (6 1/2) år så känns det dystert idag. Kanske kan jag när skulder väl är betalade och jag har en fast inkomst från en fast tjänst pensions­spara betydligt mer för en högre nivå på pensionen, och kanske investera tjänstepensionen bättre. Det känns lite hårt att komma efter även när det gäller detta pga sjukdom. Men det är vad det är.

Här kommer vi tillbaka till nummer 1 i den här serien om att livet inte är rättvist. Vissa föds in i familjer där föräldrarna sparar i aktier och fonder för barnens räkning, eller där barnen kommer att ärva tillgångar och fastigheter som kan fungera som pensions­­försäkring; andra kommer att behöva klara sig själva livet igenom. Och då är det tråkigt men kan vara viktigt att trygga sin ålderdom innan man når den. Leva på lite mindre nu för att ha lite mer att leva på senare.

Det här var nummer 9 av Regina Bretts 50 livsläxor.

8. It’s OK to get angry with God. He can take it.

Etiketter

Det är ok att vara arg på Gud. Han Hon kan ta det.

Jag är troende men inte kristen och jag tror inte heller på Gud som den gud det ofta gäller när man talar om Gud i sådana här sammanhang. Men ändå… jag är troende. Och jag har inga som helst problem med att bli arg på gudinnan och att ha långa ilskna monologer och samtal med Henne. Man behöver inte begränsa samtalet med det gudomliga till böner, det behöver inte vara en vädjan eller önskan om något, utan kan lika gärna vara vara ett samtal och en ventil. Och ja, Hon kan ta det. Hon kan ta min ilska och glädje och sorg och rädsla och mina böner. När jag riktar mig till Livet – för det gör jag – så tål det också min ilska och bitterhet.

Jag har träffat människor som sagt att de önskar att de trodde på Gud/en gud i stunder av sorg och förtvivlan, eller hade en gud att rikta sin ilska över livets orättvisor mot. Men det är väl bara att rikta sig till något? Man behöver inte tro på just Gud för att bli arg på något opersonligt och abstrakt. Det funkar lika bra att vara arg på naturen, livet, kosmos, eller välj själv. Det är ingen större skillnad. För mig känns det rätt att ställa något mer personligt än ”livet” till svars, men det behöver inte vara så för dig. Men vad det än är, det som är större, så kan det ta det. Det har varit med förr och ger inte upp om oss så där hemskt lätt. det vad du vill.

Om det sedan finns en gud eller inte är en annan fråga.

Det här var nummer 8 av Regina Bretts 50 livsläxor.

7. Cry with someone. It’s more healing than crying alone.

Etiketter

Gråt tillsammans med någon. Det är mer läkande än att gråta ensam.

Är det?

Det finns tillfällen då jag har velat kunna gråta ut hos någon, bli mottagen i det ledsna eller i sorgen, och det finns tillfällen med gemensam sorg som kan delas med andra. I mottagandet och delandet finns tröst. Men jag kan inte säga att det alltid skulle vara mer läkande att gråta tillsammans än att gråta ensam. För mig är både gråt, sorg och förtvivlan till stora delar privata. Dessutom är tårar inget jag kan forcera fram i rätt sällskap ens om jag vill. Inte ens om det kanske hade varit skönt. Det låser sig.

Djupare känslor och känslouttryck är förtroenden som jag inte delar med många, för om jag delar dem vill jag också bli mottagen på rätt sätt. Det kräver någon som inte backar och inte försöker ”trösta bort” känslorna, någon som lyssnar och är närvarande och kan hålla om tills det går att prata om det. Att dela känslor och få tala om dem är skönt, och på sitt sätt läkande, men det kräver rätt person och rätt situation. Att gråta tillsammans med någon som inte kan ta emot det blir allt annat än läkande.


Tårar läker. Att låta sorgen flöda, att släppa ut anspänning, rädsla och ilska i form av tårar läker. Läker och tröstar. Det läker kanske inte ut sorgen, men det släpper ut den. För även om jag inte visar upp sorg genom tårar, så tror jag inte på att hålla den instängd. Det håller inte i längden. Jag släpper ofta ut känslor genom att acceptera dem, genom att låta dem vara vad de är. Ibland delar jag dem genom att skriva om dem, ibland genom att tala med någon. Jag gråter inte med någon. Inte nu.

Hur skulle det vara i ett förhållande? Gråter jag med en partner? Jag kan inte tänka mig ett förhållande där vi inte kan och vill dela såväl tårar som ilska, skratt och andra känslor med varandra, men jag skulle inte heller då välja att alltid gråta tillsammans, eller alltid gråta ut. Jag vill kunna göra det, kunna bli emottagen och ta emot. Men även med de bästa av människor är tårarna ibland privata; inte för att man vill dölja dem, utan för att man vill behålla dem för sig själv. Så det läker inte alltid att gråta tillsammans, även om en förstående famn är en läkning.

Det här var nummer 7 av Regina Bratts 50 livsläxor

Andedrag

En tidigare partner undrade ibland hur det var, helt taget ur luften, tyckte jag. ”Du suckade”, brukade han svara. Det gjorde jag inte. Jag andades djupt, andades in och sedan ut. Som när man andas avslappnat, tyckte jag. Som när man suckar, tyckte han. Och jag kan väl ge honom rätt i det, till viss del. Det är väl en suck av välbehag, eller en hundsuck (du vet, när en riktigt avslappnad hund är på väg att somna). För mig handlade det om välbehag. För honom kanske suckar snarare var av obehag.

Jag kom att tänka på det när jag kom på mig med att andas in djupt, så som man gör när man inte riktigt kunnat andas på en stund. Såvitt jag vet har jag andats. Men jag vet sedan tidigare att jag kan glömma att andas, eller kanske snarare glömma att andas ordentligt, och då blir första riktiga andetaget så djupt. (Jag undrar om inte mitt ex påpekade även det.)
Det har hänt ibland att jag vaknar med ett ryck någon timme efter att jag somnat med just ett sådant andetag, som om jag varit på väg att drunkna eller kvävas och drar efter andan. Eller så har bara pulsen och andningsfrekvensen gått ner så att kroppen får för sig att jag ska dö. När jag somnar – detta har jag sett i sömnappar, med ett mönster som upprepas varje natt – går jag tvärt ner i djupsömn som slår i botten på appens diagram, för att sedan efter drygt en timme lika snabbt gå upp till vaken. Samma mönster i flera år. Det är inte alltid jag är medveten om att jag vaknat till, för jag somnar oftast om direkt, men någon gång då och då vaknar jag så tvärt och rejält att jag flyger upp och vaknar till ordentligt. Och jag vet hur låg min puls kan bli, så att gå ner rejält i puls och andning skulle kunna ge effekten av att dra djupt efter andan om jag vaknar ur det.

Andedrag.

6. You don’t have to win every argument. Agree to disagree.

Etiketter

Du behöver inte vinna alla diskussioner. Ni kan vara överens om att ni inte är överens.

Agree to disagree. Det är något jag aldrig haft särskilt svårt för. Kanske för att jag inte ser en diskussion som något att vinna, inte heller en debatt. För mig är en diskussion ett samtal om något där man har olika synpunkter eller åsikter, och en i debatt argumenterar man för sin åsikt. Gräl vill man kanske vinna, men jag grälar oerhört sällan och har bra affektkontroll (egenskaper som nog räknas som några av mina plus hos många). Är inte gräl mest ventilerande diskussioner i affekt? Man bråkar om något mer än vad det faktiska grälet gäller, båda sidorna tycker att den andra har fel men ingen part är egentligen benägen att lyssna på den andra?

Jag tycker om att diskutera men har inget behov av att alltid nå konsensus eller att övertyga andra om att byta åsikt för att deras är fel och min är rätt. Det är en strid jag sparar för viktiga saker. Jag kan få ut mycket ur en diskussion utan att vara överens i sak, och kanske ändrar jag åsikt när jag får ta del av någon annans argument, kanske är det den andra som ändrar åsikt. Det är inte så viktigt; det viktigare är väl att lyssna och kunna ompröva sina åsikter i takt med ny kunskap?

Ska man besluta om något är det kanske bra att vara överens, men inte heller där behöver jag vinna så att min vilja är den som blir beslutad om; jag kan fortsätta göra ett bra jobb även om jag inte håller med om något. (Hur klarar man sig i arbetslivet om man tycker att man alltid måste nå konsensus och ha alla med sig?) Men för mig är det viktigt, och moget, att kunna ”agree to disagree” och finna sig i att man inte alltid får sin vilja fram och att alla inte tycker lika.

Det här var nummer 6 av Regina Bretts 50 livsläxor.

5. Pay off your credit cards every month.

Etiketter

Betala dina krediter varje månad.

Det är inte ett så dumt råd, tänker jag. Både att betala kreditkortsskulderna och att helst inte dra på sig några alls. Att inte leva över sina tillgångar. Här talar jag från egen erfarenhet eftersom jag lärt mig leva med små tillgångar utan möjlighet till kredit, och vet vad det innebär när den fasta inkomsten som gjorde det möjligt att varje månad veta att jag kunde betala räkningarna i slutet av månaden plötsligt inte finns där, eller har blivit betydligt lägre. Visst förstår jag att man lånar av sig själv för att köpa något nu hellre än att spara i förväg och vänta ett tag, när man ändå har råd att göra så; eller att man lånar av sig själv när man vet att det ska komma in pengar om ett tag, men man behöver ligga ute med det tills dess. Men att alltid skjuta det framför sig är riskabelt. Krediter ger lätt en känsla av att ha mer att röra sig med än vad man har (lönen + kreditutrymmet).

Det låter kanske förnumstigt att säga att man inte ska leva över sina tillgångar och att krediter lätt kan bli dyrt, men det är inte duktighet. För mig är det en livsläxa.

Det här var nummer 5 av Regina Bretts 50 livsläxor.