Självförtroendetörnar och hjärnspöken

19 onsdag Aug 2009

Posted by in Dans, Den mörka spegeln, Om mig, Vikten av vikten

≈ 8 kommentarer

I början av sommaren gick det så bra med dansen; jag tyckte att jag gjorde framsteg, kunde uttrycka det jag ville, vågade experimentera. På drillingen (vår dansrelaterade hårdträning – även kallad bellydance bootcamp) gick det framåt, inte omänskligt jobbigt även om svetten rann och musklerna darrade av trötthet (vilket i min värld är lika med riktig träning). Självkänslan var bra och det var superkul. Jag vågade göra en improvisation inför klassen när jag inte hann göra en koreografi.

Och sedan: tre veckors uppehåll. Massor av jobb, ingen tid att röra på mig, sömnbrist, för mycket koffein och Pepsi max. Börjar märka hur jag bara verkar bli större och större, kläderna passar inte riktigt, och när jag vågar nämna det för någon annan så får jag medhåll. Det är alltså inte bara inbillning. Och jag kan inte riktigt förstå varifrån det kommer, för även om jag rör på mig lite mindre så äter jag inte mer än vanligt, och så mycket rör jag inte på mig i vanliga fall att ett par veckor någonsin tidigare spelat någon roll. OK, mycket är säkert vätska, men när celluliterna blir tydligare än någonsin, när jag kan spänna musklerna och det är ett tjockt, mjukt, gropigt lager över dem och det bara är så mycket mer av mig – då är det inte lätt att vara rationell längre.

Danslektion ett efter uppehållet var katastrof. Ingen funkade, vi gjorde steg som vi tydligen hade gått igenom flera gånger men som överhuvudtaget inte fanns i min hjärna (kom sedan på att de där flera gångerna antagligen var de första veckorna av sommarkursen när jag inte var med, så jag var inte dum i huvudet), noll och ingen inspiration i improvisationerna och spegeln var inte snäll. Faktum är att spegeln var så dum att det störde mig mer än vad jag någonsin har blivit störd av den. Men OK, tänkte jag, det var bara en gång, jag är stressad, har sovit fyra timmar och hade väl en dipp.

Missar två veckor pga jobb. Tål snart inte min egen kropp, verkligen avskyr hur den växer och känslan av att chockad stå på vid sidan av. Under alla år med anorexi har jag aldrig haft den här paniken, har aldrig tålt min egen kropp så dåligt som nu – och vet inte var jag ska börja. Borde jag skaffa en personlig tränare (för vilka pengar då?) som hjälper mig med motivationen och att komma igång med en träning som ger resultat? Borde jag bara börja promenera en gång om dagen och träna normalt – jag som hade tänkt säga upp gymkortet och dansa tre gånger i veckan, men det kanske får bli två gånger dans och gymmet med lite styrka och BodyBalance, och kanske börja lite med BodyCombat också för konditionens skull? Instinkten säger: sluta äta, börja tokträna och ta för fan och hyvla bort det där extra nu. Instinkten följer jag inte. Det där är bara affekt som talar, den lyssnar vi inte på. Det som ska göras måste göras sunt. Inga dumheter här inte – hur stor paniken och ångesten än blir.

Så danslektion i måndags igen, sista för sommarterminen. Fyra timmars sömn, stress och för mycket koffein – fyller på med en stor latte på vägen för att boosta lite. Den hjälper i en timme. Till en början går det bra, det känns fortfarande som om allt plötsligt blivit lite för avancerat och jag känner mig superkorkad när jag inte får in steg, men har bestämt mig för att ha tålamod och vara positiv. Det är ju så kul!
Men när blodsockret sjunker, koffeinet går ur kroppen, inspirationen inte ens går på sparlåga i improvisationerna och kreativiteten är på samma nivå som ett grått papper, då funkar det positiva tänkandet dåligt. Det positiva tänkandet innebär nämligen att jag hela tiden håller ångesten på armlängds avstånd för att stå ut med att se mig i spegeln och se hur mycket mer det blivit av mig under sommaren. När orken tryter blir det plötsligt otroligt jobbigt att stå ut med mig själv, stå ut med synen av mig själv och samtidigt dansa, synas. Det blir jobbigt att låtsas ha det där självförtroendet som jag hade tidigare och som jag är förbannat bra på att fejka. På scen gäller verkligen ”fake it ‘til you make it”, och det funkar, men aldrig tidigare har det krävs en så stor ansträngning.

Stressnivån stiger av ansträngningen att stanna kvar framför spegeln och se det jag ser – oavsett om det är hjärnspöken eller inte – jag hörde någon gång att en anorektiker kan få ett lika stort påslag av stresshormon i matsituationen som en kvinna får under förlossningen, och ungefär dit stegras nog mina stresshormoner – och jag vill bara fly, eller sjunka ihop i en liten skakande hög i ett mörkt hörn någonstans. Tvingar mig att stanna och att givetvis inte visa det. Säger bara lite, till någon enstaka. Skulle jag börja säga för mycket så kommer jag stortjuta och jag går innan det händer. På bussen är det i alla fall ingen som ser det.

Danssjälvförtroendet är helt borta. Det vanliga självförtroendet har också fått en rejäl törn. En stor törn.

Tänker än en gång att det kanske är dags att lägga ner alltihop. Avboka höstens kurser, bränna alla danskläder – eller sälja på Tradera – glömma det. För jag står inte ut med den här stressen framför spegeln och jag håller på att tappa tålamodet med mig själv. Att hamna på en platå i utvecklingen är väl en sak, det kan jag acceptera ett par veckor, liksom att ha en dålig dag. Men att gå bakåt i utvecklingen accepterar jag inte. Att vara så här kass trots att jag anstränger mig och faktiskt tränar hemma – några stunder här och där, vilket verkar vara mer än vad de flesta gör – det gör att det inte är lika roligt längre.
Det kan jag inte säga högt, för jag vet vad jag får till svar: jag måste sänka kraven på mig själv, det blir bättre, kram, jag ser bra ut, jag är smal bla bla… Tomma svar som innehåller peppning men ingen förståelse. Jag vill inte ha en kram, jag vill inte ha gullegull och någon som säger att jag ser bra ut. Det visar bara att de inte hör. Ibland är förståelse att inte säga något peppande, för att det bara kommer att falla platt.

Men jag biter ihop, bestämmer mig för tålamod och att tvinga mig igenom det här utan att ge upp. En termin till. Så jag anmäler mig samma kväll till tre workshops under Dark & Tribalicious-helgen i höst. Mot bättre vetande, kanske.

För det är verkligen inte lätt när varje lektion just nu innebär att jag stålsätter mig mot ångest och ett kroppshat som jag inte kan förklara för någon hur starkt det är. (De flesta skulle dessutom bara tro att det var ätstörningen som spökade, men det är det inte så länge jag inte strular med maten eller övertränar eller andra korkade beteenden.)
Jag tror inte folk folk som inte själva har arbetat sig ur ångest förstår vilken energi det går åt att utsätta sig för något som skapar en så nästan förlamande ångest och så mycket motvilja, hur jobbigt det är att låtsas ha det där självförtroendet och inte minst att fortsätta intala sig själv att det blir bättre, det är bara i mina ögon jag blivit stor (och i alla mina kläder och på vågen) och allt är bara hjärnspöken.
För det där sista är inte sant. Det är inte hjärnspöken, det är i högsta grad verkligt. Och något jag måste göra något åt, trots att orken ligger på minus. Måste och vill, rättare sagt. Men ingen ork = extremt dålig motivation att göra något alls.

Drilling idag, med leder som värker och inte tycker om att vara med, noll ork och kortaste tålamodet. Kan vara världens sämsta idé att gå dit, men det kan också vara nyttigt. Om jag inte slår sönder spegeln i ren ilska.

Det stora positiva i allt det här: Jag strular inte med maten! Jag gör inget dumt!

Självskadebeteenden vanliga även hos pojkar

17 måndag Aug 2009

Posted by in Aktuellt

≈ 1 kommentar

Etiketter

Svenska dagbladet publicerar idag en artikel om en studie som visar att det är nästan lika vanligt att pojkar/unga män skadar sig själva som att flickor gör det. (Läs artikeln här.)

I studien tillfrågades 1000 ungdomar i två enkäter om olika självskadebeteenden och den korta versionen av resultatet är:

Totalt var det 40 procent som svarade att de någon gång gjort någonting
avsiktligt med sin egen kropp så att det lett till synbara men i form av ärr,
sår eller blåmärken. 12 procent hade skadat sig fem gånger eller fler. En del
hade provat flera olika metoder:

• 20 procent hade slagit sig själva, till exempel bankat sitt huvud i väggen.
• 17 procent hade rispat sig med vasst föremål.
• 17 procent hade avsiktligt förhindrat sår från att läka.
• 17 procent hade rispat in bilder, ord eller symboler.
• 16 procent hade skurit sig.
• 15 procent hade rivit sig själva så att det blödde.
• 11 procent hade stuckit sig med vassa föremål.
• 8 procent hade bränt sig med cigarett eller tändare

För många av oss som är insatta i de här frågorna kommer resultaten nog inte som någon större överraskning, men det är en fråga som är mycket viktig att lyfta upp. Det är ett större problem än vad många fortfarande vill kännas vid, och den här undersökningen visar det. 40% är en hög siffra även om merparten kanske bara skadar sig en enda gång.

I många fall när man pratar om självskadebeteenden i media hamnar fokus på unga kvinnor som skär sig, vilket gör att de som inte skär sig och de som inte är flickor lätt hamnar i skymundan. Det behövs alltså en mer nyanserad bild med fler dimensioner av det här problemet. Inte bara för att uppmärksamma att både kvinnor och män skadar sig, utan att man måste titta efter andra tecken än skär- och brännsår och våga ställa frågan. Merparten av dem som skadar sig saknar en positiv relation till sina föräldrar, så det kanske är dags för föräldrar i allmänhet att aktivt se efter hur deras barn mår, och ställa de där jobbiga frågorna.

Sanningen är att det dessutom finns ett stort och dolt isberg med självdestruktiva och självskadande beteenden som inte ger tydliga, yttre fysiska skador. De glöms fortfarande bort eftersom de inte ger tydliga spår och direkta, och inte gör sig lika bra på bild. Överdoser, missbruk av droger och alkohol, provokation till slagsmål, överträning, att förneka sig tillräckligt med sömn, vätska och näring, ätstörningsliknande beteenden (svält, överätning, kräkningar) i självskadande syfte, att medvetet utsätta sig för sexuella risker (oskyddat sex med många partner) och att låta sig skadas eller utnyttjas av permanenta eller tillfälliga relationer – detta är ganska vanligt förekommande självdestruktiva metoder som det fortfarande inte pratas särskilt mycket om.
Hur många av de unga som har ett väldigt riskabelt sexuellt beteende eller som ofta hamnar i slagsmål använder det som ett sätt att skada sig själva med andra människor som verktyg?

Men att börja prata om unga som skadar sig själva på ett sätt som inte är sensationssökande kvällstidningsjournalistik är ett steg framåt, och jag hoppas att det fortsätter på det spåret. Det behövs sakliga diskussioner om hur det faktiskt ser ut, och inte bara ett sensationsfokus på de värsta fallen.

Att vara ett offer – eller att göra sig till ett?

06 torsdag Aug 2009

Posted by in Empowerment, Fri(sk)het, Om mig

≈ 7 kommentarer

Något jag har otroligt svårt för och inte kan acceptera är offermentalitet; när man gör sig till ett offer. Det är ett så destruktivt förhållningssätt som inte leder någonvart alls.

Att göra sig till ett offer är att göra den mentala motsvarigheten till att slå ut med händerna och säga: ”Jag är maktlös inför det här. Jag kan inte påverka det. Jag är sådan här. Livet är så här. Det ligger bortom min kontroll.” Men ofta handlar det tvärtom om saker som absolut ligger i vår makt att ändra på och som vi kan och måste ta kontroll över: tankemönster, beteendemönster, (o)vanor och destruktiva beteenden – och då inte bara så tydligt destruktiva beteenden som ätstörningar, självskadande och missbruk utan även mindre saker som rökning, dåliga matvanor, hur vi beter oss i förhållanden och hur vi pratar med oss själva. Allt som ligger i våra tankar och beteenden är i vår makt att ändra, och vårt ansvar att ändra om vi inte trivs med det, och därför är vi inte offer för det.
Ett beroende kan vara så starkt att det känns som om vi inte rår över det, och också kan behöva hjälp för att bryta det, men det är samtidigt förvärvat och vi kan förändra de beteenden som ligger bakom det och bryta beroendet.

Att vara ett offer är däremot att drabbas av något som ligger utanför vår kontroll: en olycka, ett övergrepp, beslut som fattas ovanför vårt huvud, sjukdom, mobbing – andras grymhet eller dumhet, slumpen och processer i vår kropp som vi inte rår över. Det spelar ingen roll om vi själva försatt oss i en situation där vi låter någon behandla oss illa, för vi är fortfarande offer för det någon annan gör mot oss. (Däremot bör vi nog ta en allvarlig diskussion med oss själva om vi har beteenden som kan leda till sjukdom eller försätter oss i situationer där andra kan skada oss och om vi låter andra skada eller trampa på oss; där är vårt ansvar gentemot oss själva, och något vi kan ändra på). Men offersituationen slutar när handlingen upphör.

Att ha varit offer för övergrepp, mobbing, eller för delen för cancer, innebär inte att vi är offer idag. Det är ett avslutat kapitel vad gäller andras handlande mot oss. Men det är alltför vanligt att man går från att vara ett offer till att göra sig till ett offer, genom att fortsätta övergreppen inom sig själv och upprepa skadliga mönster med en ursäkt till vad man har varit med om. En förklaring är inte ett försvar och löser inte problem som handlar om något du gör mot dig själv. Sluta upprepa det förflutna, sluta begå våld mot dig själv, inse att du var ett offer men att du inte längre är det och ta tillbaka makten över ditt liv.

Jag har träffat människor som råkat ut för grymheter som många av oss inte trodde var möjliga, men som lyckats förlåta sig själva för det som hände, skilja på mitt och ditt i situationen och lägga det bakom sig. Deras mod att möta sig själva i det som hände, acceptera och gå vidare är inspirerande! Jag har vänner som lever med svåra, och dödliga, sjukdomar men som inte ser sig som offer utan har gjort ett aktivt val att leva livet fullt ut och göra det mesta av det liv de har. Jag har själv brutit mig fri från destruktiva mönster som fick näring av saker jag varit med om, och väljer gång på gång i livet att inte göra mig till ett offer för saker som är svåra att ändra på eller som jag inte kan ändra på men däremot påverka (acceptans), och det är inte lätt.

Vi lever i ett samhälle som är inpyrt av offermentalitet, självpåtaget martyrskap och brist på egenansvar. Att då inse att man har ett ansvar, släppa sina förklaringar-som-inte-är-försvar, ta ansvaret och ta tillbaka makten i sitt eget liv kräver mod. Det är inte lätt att acceptera det som hänt och annat som vi inte kan påverka, det gör ont att erkänna det man råkat ut för och gå igenom smärtan för att komma ut på andra sidan, och kanske ännu ondare att erkänna det man gör mot sig själv och faktiskt kan styra över. För ingenting ger oss rätt att begå våld mot oss själva, i tankar, ord och gärningar.

Den som gör sig till offer säger samtidigt till sig själv att saker inte kan förändras och försöker därför inte heller att förändra dem. Alltså skapas en självuppfyllande profetia, men den är falsk.

Det första steget till att göra sig fri är att ta ansvar för sitt liv.
Be om styrkan att förändra det du kan och acceptera det du inte kan förändra. Och gör det sedan.
Ta makten över ditt liv.

Tänk om du kunde
Tänk om
Du kan

Spåren av det förflutna

25 lördag Jul 2009

Posted by in Den mörka spegeln, Hälsa och ohälsa, Om mig

≈ 6 kommentarer

Vi bär alla på spår av vårt förflutna; inom oss, i kroppen och själen och minnenas vindlande korridorer, och utanpå, på våra kroppar. Vissa av oss har fler ärr på insidan än utsidan och kan därför dölja vår historia för alla som inte tittar för nära, andra bär sin historia väl synlig för alla som vill se. Det ena är inte mer värt än det andra, och det förflutna är fortfarande förflutet = inte nu. Det blir då när vi väljer att sluta upprepa det och hålla det kvar i nuet – oavsett om det är självdestruktivitet som vi lägger utanpå våra kroppar eller tillfogar dem inuti där andra inte ser det, eller om det är ord som någon gång sagts oss men som vi upprepar som mantran för oss själva. Ord som vi gjort till våra, till en hjärntvätt, till automobbing. När det förflutnas röster tystnat men vi ger orden nytt liv. Fortsatt liv. När vi inte låter oss släppa det förflutna och lägga det till handlingarna utan klamrar oss fast vid det och gång på gång tvingar oss att återuppleva skammen, sorgen, skräcken, det onämnbara.

Det går att tysta rösterna, om du slutar använda orden mot dig själv.
Det går att sluta skada dig, plåga dig till kropp och själ.
Det går att sluta eftersom du en gång börjat.
Det går.
Det går att lägga det förflutna bakom dig och gå vidare ut i nuet.
Det går.
Det är inte lätt, men det går.
Det går.

Jag har flera gånger sedan jag hade kommit så långt att jag valde bort anorexin och resterna av de beteendena och gjorde mig fri(sk) mötts med skepsis och frågor: Kan man verkligen bli frisk? Visst har du väl kvar något av ätstörningen?
Det retar mig att människor inte förstår att man faktiskt kan förändras, att när jag slutar med de beteenden som utgjorde just min ätstörning (svält och kompensation genom överträning och kräkningar) så frigör jag mig också från ätstörningen. Den är inget annat än beteendena, och de tankar och symtom som uppkommer av dem. Ätstörningen fanns inte innan jag började strula med maten, och när jag slutade ”ätstöra mig” så var det ingen ätstörning längre – vilket däremot inte innebar att jag mådde bra. (Vilket inte är så konstigt, för hur många begår ett sådant våld mot sig själv som ätstörningsbeteendena innebär om de mår bra?)

Ibland använder jag uttrycket ”nykter anorektiker” för att knyta an till likheten mellan ätstörningen och andra missbruk. För en ätstörning är inte en sjukdom som uppkommer ur tomma intet utan att jag har gjort något, utan den har fler likheter med ett missbruk. Jag kan inte med hundraprocentig säkerhet säga att jag aldrig går tillbaka in i den igen (dvs ”gör ett återfall”; det är inte heller något som bara kommer av sig självt), men att göra det skulle innebära att jag i princip var tvungen att gå emot alla insikter jag vunnit på vägen ut, allt jag lärt mig om mig själv och mina behov, den jag är och det jag tror på idag – jag skulle vara tvungen att med berått mod begå våld mot mig själv och genom det riskera allt jag har kämpat för och vunnit, allt det jag är idag – och jag tror ärligt talat inte att det händer.

Visst far en förflugen tanke genom huvudet, visst dyker någon enstaka impuls upp, men de får passera. De tillhör det förflutna, inte nuet.

Ärren från de mörka åren då ätstörningen fick sällskap av självskadande, när den inre självförstörelsen fick en yttre motpart – medpart? – sitter på ytan, men är inte särskilt lätt synliga. Vissa som skadar sig själva får många eller stora märken, andra färre eller mindre, en del inga yttre alls, men det innebär inte – som jag många gånger tänkte och som jag nästan lika många gånger har pratat med andra om – att man har mått olika dåligt. Det är inte en tävling om vem som mått sämst och som kan bevisa det genom flest märken – ärren är inte självskadandets Baddare, Järnmärken och Guldfiskar. De är bara tecken på att vi är olika.

Under många år höll jag mer eller mindre tyst om självskadandet, och när jag någon gång nämnde det så upplevde jag att det bagatelliserades eller viftades bort. Jag tror inte att det står nämnt särskilt mycket i mina journaler, och misstänker att det beror på att jag inte slog dem som den självskadande typen just för att jag dolde det. Jag tolkade det givetvis annorlunda: Jag var inte tillräckligt dålig, inte tillräckligt självskadande bara för att jag inte var tvungen att åka in akut och få stygn, bandage, blodtransfusioner, antibiotika, magpumpning osv. Det kändes som att det låg i vägen för att jag skulle bli tagen på allvar, för att jag skulle våga stå på mig och tala om att det var värre än vad läkarna verkade tro. Jag ville ju inte vara någon som bara söker uppmärksamhet. Så jag var tyst och tejpade – jag är en jävel på att tejpa, ska ni veta.

Genom åren har jag mött andra som också vandrat i de mörka källargångarna, och i likhet med dem inte kunnat låta bli att jämföra mig. Naturligtvis har de jämförelserna alltid slutat med att jag förlorar; jag var aldrig tillräckligt smal, tillräckligt akut dålig, tillräckligt självdestruktiv; jag hade för många kilo på kroppen, för få sonder, ärr, vak. Nere i de där självdestruktiva källargångarna är konkurrensen benhård och det finns en hierarki som bara få av oss vågar bryta mot. Smalast är finast och flest ärr vinner. Det är sorgligt men sant. Alla faller inte in i det tänkandet, men det är svårt att inte låta sig påverkas.

Jag kunde ta mig ur först när jag slutade låta mig påverkas av mindervärdeskomplexen och tävlingsinstinkten. Jag bröt med det tänkandet, gång på gång på gång, varje gång tanken på att inte vara tillräckligt dålig för att ha rätt till vård eller hjälp dök upp. (Men så fick jag inte heller någon hjälp med självskadandet.) Men spåren av det sitter kvar.

När jag för snart två år sedan (tror jag) gick med på Zebraforum och för första gången skrev att jag hade varit självskadande så var det med viss bävan. För om jag inte hade tydliga bevis för det, väl synliga för alla, så hade jag kanske inte rätt att säga att det hade varit så. Men sedan dess har jag sagt det fler gånger, och motarbetat den inre rösten som frågar vem jag väl är att säga något sådant när min kropp är nästan ärrfri medan andras kroppar bär mycket tydligare spår; och jag säger det just för att jag vill visa att vi ser olika ut. Hur självdestruktiv någon har varit kan inte mätas i antalet ärr, och min smärta är varken mer eller mindre värd än din.

Jag har genom åren lärt mig att om jag tänker en tanke, så är det garanterat andra som tänkt likadant, och genom att göra min röst hörd och måla min historia så blir det ytterligare en bild i det stora galleriet och en ny stämma i kören. Ju fler olika bilder och stämmor, desto fler kommer att känna att de också har rätt att göra sina röster hörda och sina historier synliga. Det är inte en tävling; allas tavlor och stämmor är lika fina, lika mycket värda.

Det gör mig ledsen när de av mina vänner vars kroppar bär tydligare spår av deras förflutna känner sig uttittade, ifrågasatta, betraktade som freaks, nu när de har gått vidare. Den friska världen, som de tillhör idag, ifrågasätter dem medan en del av den mörka världen nere i källarhålorna sätter dem på piedestaler och gör dem till idoler. Frågan är vilken av rollerna som är minst önskvärd?

Låt oss lägga det förflutna bakom oss, ta av de där negativa glasögonen och stänga av ljudbandet med självföraktande och självförnekande ord.
Låt oss sluta rabbla upp destruktiva mantran om vår egen oduglighet, sluta trycka ned oss så som vi en gång trycktes ned av andra.
Låt oss sluta spela upp det förflutnas bildspel och inse att det som en gång var, är inte längre.
Låt oss kasta av oss det förflutnas trasor, räta på våra ryggar och stiga ut i nuet som de strålande människor vi är.

Tänk om du kunde
Tänk om
Du kan

Tankar från en trött hjärna som närmar sig komastadiet

20 måndag Jul 2009

Posted by in Livet

≈ 2 kommentarer

Gjorde det idiotiska igen: Jobbade hela natten. Nästan hela, jag tog tupplurar när ögonen började falla ihop och det jag skrev blev totalt nonsens. Det här är tredje natten på mindre än en månad. Inte bra. Jag måste skärpa mig. Måste ha mer disciplin även om det är 30 grader varmt och synapserna stelnar, även om sömnskulden hela tiden växer, även om det är för mycket på gång. Hjulen snurrar lite väl fort och jag är superstressad; en stress som är svår att bli av med. De har inga vettiga pass på gymmet under hela sommaren (så fort jag orkar motivera mig att släpa mig dit så ska jag säga upp medlemskapet) så den stressbefriaren finns inte, jag är för dålig på att träna tillräckligt hårt själv, men dansen fungerar. Åtminstone tillfälligt. Min underbara lösning för i höst är dans, dans, dans – tre dagar i veckan och träna en jävla massa själv för att utvecklas så mycket jag bara kan. För det är ju så underbart roligt. Det är precis vad jag behöver; kreativitet, träning, musik, kropp och själ och allt i ett. Kärlek, helt enkelt. Dans är liv, och eftersom jag inte har så värst mycket annat liv, eller åtminstone ingen att dela det med, så väljer jag att dansa. Jag är inte galen, bara en passionerad dansare (tack för den förlösande kommentaren, Callisto!).

Det är mycket som sätts i andra rummet nu. Helgen bestod av att titta på underbaraste dansarna i Serpentine Tribal på stan i fredags, jobb, Kungahälla medeltidsdagar med ATS-workshoppar, mer Serpentine, tornerspel och en massa roliga människor och intressanta kontakter (och en chans att använda lite fina kläder) lördag och söndag och ja, jobb då. Allt annat blir liggande, lägenheten ser ut som kaos, så det är ganska skönt att sätta mig i arbetshörnan och vända ryggen mot kaoset. (Kaos och stök gör mig stressad. När jag är stressad blir det lätt mer stök eftersom jag inte får tillräckligt med ro i kroppen för att göra klart något av plockandet = ond cirkel.) Vännerna hinner jag inte träffa, så det är skönt med dem som är på Facebook, för då har vi ändå en illusion av umgänge i lätt och behändigt format; och de som dyker upp när jag ger mig ut på äventyr eller som kan hoppa på en spontanfika är guld värda. Jag kan inte planera så mycket nu, för när jag gör det blir det så fel: migränattacker, ångest, Den Stora och Förlamande Tröttheten, datorer som hänger sig, spårvagnar som blir sena.

Jag har inget flyt och behöver egentligen några helt tomma dagar för att få ordning på mitt liv och ta reda på vad det är som blockerar flytet. Men det behovet får jag fint lägga åt sidan tills jag har tid, för nästa bokmanus har deadline 15 augusti och jag ligger så sjukt mycket efter att jag inte vill tänka på det.

Till råga på allt är jag så jäkla pank att det är vidrigt. Mina relativt små men ändå krediter är maxade, nästa faktura ska betalas ut om en vecka och jag vill inte ens tänka på hur snabbt det lilla beloppet kommer att försvinna i fjärran. Människor med en fast inkomst anar nog inte riktigt hur det är att leva med denna ständiga osäkerhet, framför allt som jag dessutom tjänar mindre än de allra flesta runt mig. Har inte råd att anmäla mig till de lockande workshoparna på Dark & Tribalicious i höst och drömmer mardrömmar om att allt kommer att vara fullbokat när jag till sist får sådär 1700 över. Jag SKA gå, så det måste bara finnas platser kvar…

Nej, nu måste jag ha något att äta. Och jag är sugen på pizza, vilket väl händer kanske tre gånger om året, så jag ska lyssna på magen, strunta i fröken Präktig som manar mig att inte betala en massa pengar på mat när jag kan laga något själv, och de där extrakilona som verkar ansamla sig trots att jag varken äter mer eller rör mig mindre. (Det känns som mer men jag tänker inte ställa mig på vågen för jag vill inte veta hur illa det är. Alla andra säger något helt annat än vad mina tankar påstår, så jag försöker tänka att tankarna har fel.) Min kropp är inte snäll mot mig…

I nöden provas vännen

16 torsdag Jul 2009

Posted by in Livet

≈ 2 kommentarer

Det är så sant som det är sagt: När livet blir ledsamt och tungt märker man snabbt vilka som är riktiga vänner. Ni vet, de som inte försvinner bara för att du inte orkar höra av dig, som förstår när du behöver avboka saker ni bestämt sedan länge för att allt plötsligt har förändrats (även om de inte tycker om det), de som vet att vänskap inte bara är på den ena partens villkor och som inte försöker kontrollera dig. Riktiga vänner. Som ställer upp eller visar att de är där även om de inte tränger sig på, som lyssnar men som också kan hugga tag i dig och säga till dig att skärpa dig när du har gnällt och ältat länge nog (gnäll löser inget och ältande ännu mindre, även om de har sin plats i alla processer, ett kort tag), som gläds när det går bra för dig, som struntar i om du umgås med människor som de inte tycker om, som inte dömer dig även om de inte håller med i allt, som du kanske inte pratar med på flera år men när ni ses är det som om ni sågs igår. Den sortens vänner som det inte finns så många av, helt enkelt.

Jag har fått uppleva just det här i vår, efter att jag hastigt och lustigt blev dumpad av en partner och sedan har haft problem med bristande ork. Även om förhållandet inte hade varit säskilt långvarigt (men intensivt) och det inte var Den Stora Kärleken, så rev det upp mycket och gjorde mig rent ut sagt förkrossad – eller rättare sagt var det så att lämnandet och förkrossandet rev upp gamla sår.

Några vänner förstod direkt, hörde av sig, fick mig att prata om det, peppade mig och sa saker som jag behövde höra, aktiverade mig på ett spontant och enkelt sätt som gjorde att jag inte kände någon press. Några som jag dittills hade räknat mer som bekanta, eller som vänners vänner, visade sig vara riktiga vänner som hörde av sig och förstod vilken process jag gick igenom.
Men andra som jag trodde var vänner och som hade varit det ett bra tag, människor som jag hade stöttat, försvann. Inte ett ord. Noll. Nada. Annat än negativa kommentarer bakom min rygg om att jag ställde in aktiviteter och syrligheter om att deras vänner minsann tycks föredra mig.

När det hände kändes det som sten på bördan och väldigt orättvist, men med tiden har känslan förändrats. Vissa vänskaper har en begränsad hållbarhetstid och ett särskilt syfte med att vägarna korsas. När det syftet är uppfyllt är det dags att gå vidare. För mig är detta en del av att allt sker av en anledning, även om anledningen sällan är glasklar utan tvärtom ofta vad vi skapar för anledning och mening med tillvaron och våra erfarenheter. Det gör att jag lättare kan släppa taget om det som varit och acceptera, även om jag inte tycker om. Men visst känns det som ett svek när någon man har ställt upp för och skulle finnas där om rollerna var ombygga inte gör detsamma tillbaka. Då spelar fina ord ingen om helst roll; det är handlingarna som räknas.

Jag fick den här texten i ett mail från en av mina andliga systrar, Elle, och den är tänkvärd och något som jag verkligen försöker leva efter, även om det sannerligen är ett långt lärande… Jag kom att tänka på den idag och vill dela med mig av den.

Människor kommer in i ditt liv av en viss anledning, för en period eller för hela livet. När du vet vilket det är, vet du vad du ska göra för vederbörande. När någon kommer in i ditt liv av en viss anledning är det ofta för att lösa ett behov som du har gett uttryck för. Hon/han har kommit för att hjälpa dig genom svårigheter, ge dig vägledning och stöd, hjälpa dig fysiskt, känslomässigt eller andligt. De kan kännas som en gudagåva – och är det också. De finns där för att du behöver dem och på det sätt du behöver dem.

Men så plötsligt, vid helt fel tillfälle och utan att du har gjort något fel, gör eller säger de något som gör slut på er relation. Ibland dör de. Ibland lämnar de dig bara. Ibland gör de något som tvingar dig att sätta ned foten och säga ifrån. Det du måste komma ihåg är att behovet du hade har blivit tillfredsställt och att deras arbete är slutfört. Din bön fick svar och nu är det dags att gå vidare.

Vissa människor kommer in i ditt liv för en period, för att det är din tur att dela med dig, växa eller lära dig något. De kanske låter dig uppleva frid eller får dig att skratta. De kanske lär dig något som du aldrig tidigare har känt till. De ger dig för det mesta en otrolig glädje – och tro mig: den glädjen är äkta. Men ni finns bara i varandras liv under en period.

Livslång vänskap ger dig lärdomar för livet, saker som du måste bygga vidare på för att få en stabil känslomässig grund. Din uppgift är att acceptera lärdomen, älska vännen som har kommit in i ditt liv och överföra det du har lärt dig till alla andra relationer och områden av livet. Man säger att kärleken är blind, men vänskapen klarsynt.

Tack för att just du är en del av mitt liv, oavsett om du är där av en anledning, för en period eller för hela livet.

 

 

Våga acceptera att all vänskap inte är för evigt, men att den inte är mindre värd för det. När en relation – oavsett om det är en vänskaps- eller kärleksrelation – är över, kan vi bara acceptera det, ta med oss lärdomarna och erfarenheterna och gå vidare.
Vi vinner aldrig något på att vara bittra eller på att försöka klamra oss fast vid det förflutna.

Krasch!

14 tisdag Jul 2009

Posted by in Hälsa och ohälsa

≈ 1 kommentar

De två senaste dagarna har känts lite nedåt och jag vet inte riktigt varför. Den enkla anledningen vore att säga att det är ren trötthet – Shedoträffen i lördags var fantastiskt rolig och intensiv, familjekalaset i söndags var ungefär så lugnt det blir när alla kan komma och jag försöker just nu dubbeljobba samtidigt som jag inte har sovit ordentligt på över tre veckor, plus att läkningen av tatueringen tar kraft från kroppen. Men är det så enkelt?

Jag slutade tvärt med antidepp för ett tag sedan – en vecka? två? har tappat tidsräkningen lite – och även om jag inte tycker att jag har känt av det, så skulle det kunna spela en liten roll i det märkliga jag känner; yrseln, attackerna av svimfärdighet, dissociation, lätt och dålig sömn, deppighet. Men det borde väl ha kommit snabbare? Kanske gjorde det också det, bara att värmen påverkade mig så mycket att jag inte märkte om det var en del utsättningssymtom också. Jag hoppas i alla fall innerligt att jag inte ska känna att jag behöver fortsätta med antidepp; i så fall får det bli en annan sort, för Zoloft/Sertralin funkar inte tillräckligt bra den här gången.
Och jag undrar… Kan förra årets depression ha mer av PTSD i sig än vad jag har velat erkänna? Det finns en händelse att koppla den till, en period då den kan ha mognat fram och sedan utlösts av stress. Jag tycker att jag har bearbetat händelsen ifråga, men vissa situationer tycks väcka den på nytt, eller liknande känslor. Det är på ett sätt som om jag har bearbetat den, och det kommer inte att hända igen, men inte riktigt är helt klar med den. Kanske är det så att den bara är en del av ”allt” som känns som om det förändras nu. Den stora transformationens tid…
Kraschen idag är ingen stor och våldsam krasch, har inget med mina gamla beteenden att göra, annat än någon förflugen tanke, men det är ändå en krasch. Det är som att falla från en höjd och dunsa ner i marken. Jag är inte längre rädd för det, jag vet att jag snart är där uppe igen och att fallet känns inte längre som om det vore utan slut. Men det känns.
Jag tror att det började igår, när jag såg foton från mina Avalon-systrars initiationshelg och plötsligt drabbades av sorg över att inte ha fortsatt tillsammans med dem. Det kunde ha varit jag på fotona, det kunde ha varit min initiationshelg. Men det var inte meningen, det var inte min tid, jag har gjort min egen resa med Gudinnan och är redan initierad i Hennes tjänst; och jag har tänkt att fortsätta utbildningen till hösten. Ändå var det som om kranarna vreds på, och det har fortsatt idag. Inte så att jag gått och storgråtit hela dagen, men det har känts som om tårarna ligger nära till hands, och jag har bara varit nere och inte velat göra något, träffa någon, samtidigt som jag vill just det. Förvirrande…
Jag hoppas att det går över snabbt, för jag har inte tid att må dåligt, jag måste hålla mina deadlines. Kanske hjälper det att dansa mer eller att komma igång med träningen, så att jag får mina endorfinkickar och kroppen får ta ut sig lite. Är inte det ett tecken så gott som något på att jag är dansberoende – jag blir deprimerad när jag inte har dansat på en vecka 😉
Dags att försöka sova lite. Tvättid kl 8.

A work of art…

13 måndag Jul 2009

Posted by in Om mig

≈ 4 kommentarer

Här är några bilder på min senaste tatuering, som blev färdig i torsdags efter att jag hade ägnat den större delen av två arbetsdagar i tatuerarstolen. Den tog 3 timmar att rita upp (och då är rosorna mallar) och sammanlagt närmare 8 timmar att tatuera. Och över en månads läketid mellan omgång 1 och 2. Men det var så värt varenda sekund och all smärta! Fast sanningen är att det inte gör så fasligt ont; eller kanske rättare sagt att det går utmärkt att hantera smärtan. Om man bara ser till att inte spänna sig och andas rätt, så minimerar man smärtförnimmelsen. Jag dåsade till och med bort en stund. Men känns, det gör det.

Jag satte givetvis upp mig på väntelistan för att göra den andra armen/skuldran också. För tillfället är denna väntelista närmare 1½- 2 år, så jag bör hinna spara ihop pengar till nästa konstverk.

Vem som gjort den? Fantastiska Heidi Hay, såklart. Kan inte tänka mig att samarbeta med någon annan för den här typen av konst.

Jag älskar tatueringen, får så många komplimanger för den och så fort jag har bättre foton på en lite mer läkt tatuering (rosorna ser lite färgade ut eftersom huden är irriterad) så kommer jag att dela med mig av dem. Och jag vill ha fler, fler, fler…

En dag i taget och alldeles för lite tid

09 torsdag Jul 2009

Posted by in Dans, Livet

≈ 1 kommentar

Etiketter

Dagarna rusar iväg alldeles för fort, och jag hinner inte med allt som måste göras. Eftersom jag är mer eller mindre pank och har en massa kostnader på gång känner jag mig tvungen att tacka ja till nästan alla jobb som kommer in, samtidigt som jag har nästa manus (det sista?) att göra klart. Jag skulle helt klart behöva flera extra timmar varje dygn, men kan inte mer än arbeta på så snabbt och mycket det bara går. Tyvärr är det inte så mycket som jag skulle behöva.

Värmen har lagt sig något, även om den sitter kvar i huset längre än vad man skulle kunna tro, och långsamt, långsamt återvänder hjärnan och kroppen till en mer normal temperatur. Men sömnen är inte bättre. Somnar sent, sent, eftersom jag inte är trött, och vaknar tidigt. Är så trött att jag ibland blir sittande halvt apatisk. Och jag vet inte hur jag ska kunna ta igen sömnbristen, inte förrän efter augusti ungefär. Hjulen snurrar på och jag måste verkligen hänga med i svängarna. Åh, Gudinna, ge mig kraft att göra det jag vill och måste.
Underbara vänner och roliga saker (dans, Shedoträff) ger ork, det är i ensamheten och arbetet som tröttheten förlamar mig. Skulle jag bli piggare med lite mer träning? Om jag bara hade lyckats få vanlig träning att bli lika rolig som dansen, så…
Är full av kärlek och förundran; befinner mig mitt i en malström av Stora Förändringar och Transformation, och kan inget annat göra än att flyta med, acceptera, bejaka. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Det är som att befinna mig i en puppa som jag börjar bryta mig ur. Gudinnan kallar mig starkare, kraftfullare än på länge och jag försöker lyssna och följa, utan att analysera eller tveka alltför mycket. Jag försöker släppa behovet av kontroll, underkasta mig Vägen och kallelsen.
Jag vill så mycket, men måste ha tålamod. Faktum är att tröttheten ger tålamod, för den påminner mig om gränserna jag faktiskt har. Men jag vill ändå…
Nu är det dags för några timmar i tatuerarstolen 🙂