Det är så sant som det är sagt: När livet blir ledsamt och tungt märker man snabbt vilka som är riktiga vänner. Ni vet, de som inte försvinner bara för att du inte orkar höra av dig, som förstår när du behöver avboka saker ni bestämt sedan länge för att allt plötsligt har förändrats (även om de inte tycker om det), de som vet att vänskap inte bara är på den ena partens villkor och som inte försöker kontrollera dig. Riktiga vänner. Som ställer upp eller visar att de är där även om de inte tränger sig på, som lyssnar men som också kan hugga tag i dig och säga till dig att skärpa dig när du har gnällt och ältat länge nog (gnäll löser inget och ältande ännu mindre, även om de har sin plats i alla processer, ett kort tag), som gläds när det går bra för dig, som struntar i om du umgås med människor som de inte tycker om, som inte dömer dig även om de inte håller med i allt, som du kanske inte pratar med på flera år men när ni ses är det som om ni sågs igår. Den sortens vänner som det inte finns så många av, helt enkelt.

Jag har fått uppleva just det här i vår, efter att jag hastigt och lustigt blev dumpad av en partner och sedan har haft problem med bristande ork. Även om förhållandet inte hade varit säskilt långvarigt (men intensivt) och det inte var Den Stora Kärleken, så rev det upp mycket och gjorde mig rent ut sagt förkrossad – eller rättare sagt var det så att lämnandet och förkrossandet rev upp gamla sår.

Några vänner förstod direkt, hörde av sig, fick mig att prata om det, peppade mig och sa saker som jag behövde höra, aktiverade mig på ett spontant och enkelt sätt som gjorde att jag inte kände någon press. Några som jag dittills hade räknat mer som bekanta, eller som vänners vänner, visade sig vara riktiga vänner som hörde av sig och förstod vilken process jag gick igenom.
Men andra som jag trodde var vänner och som hade varit det ett bra tag, människor som jag hade stöttat, försvann. Inte ett ord. Noll. Nada. Annat än negativa kommentarer bakom min rygg om att jag ställde in aktiviteter och syrligheter om att deras vänner minsann tycks föredra mig.

När det hände kändes det som sten på bördan och väldigt orättvist, men med tiden har känslan förändrats. Vissa vänskaper har en begränsad hållbarhetstid och ett särskilt syfte med att vägarna korsas. När det syftet är uppfyllt är det dags att gå vidare. För mig är detta en del av att allt sker av en anledning, även om anledningen sällan är glasklar utan tvärtom ofta vad vi skapar för anledning och mening med tillvaron och våra erfarenheter. Det gör att jag lättare kan släppa taget om det som varit och acceptera, även om jag inte tycker om. Men visst känns det som ett svek när någon man har ställt upp för och skulle finnas där om rollerna var ombygga inte gör detsamma tillbaka. Då spelar fina ord ingen om helst roll; det är handlingarna som räknas.

Jag fick den här texten i ett mail från en av mina andliga systrar, Elle, och den är tänkvärd och något som jag verkligen försöker leva efter, även om det sannerligen är ett långt lärande… Jag kom att tänka på den idag och vill dela med mig av den.

Människor kommer in i ditt liv av en viss anledning, för en period eller för hela livet. När du vet vilket det är, vet du vad du ska göra för vederbörande. När någon kommer in i ditt liv av en viss anledning är det ofta för att lösa ett behov som du har gett uttryck för. Hon/han har kommit för att hjälpa dig genom svårigheter, ge dig vägledning och stöd, hjälpa dig fysiskt, känslomässigt eller andligt. De kan kännas som en gudagåva – och är det också. De finns där för att du behöver dem och på det sätt du behöver dem.

Men så plötsligt, vid helt fel tillfälle och utan att du har gjort något fel, gör eller säger de något som gör slut på er relation. Ibland dör de. Ibland lämnar de dig bara. Ibland gör de något som tvingar dig att sätta ned foten och säga ifrån. Det du måste komma ihåg är att behovet du hade har blivit tillfredsställt och att deras arbete är slutfört. Din bön fick svar och nu är det dags att gå vidare.

Vissa människor kommer in i ditt liv för en period, för att det är din tur att dela med dig, växa eller lära dig något. De kanske låter dig uppleva frid eller får dig att skratta. De kanske lär dig något som du aldrig tidigare har känt till. De ger dig för det mesta en otrolig glädje – och tro mig: den glädjen är äkta. Men ni finns bara i varandras liv under en period.

Livslång vänskap ger dig lärdomar för livet, saker som du måste bygga vidare på för att få en stabil känslomässig grund. Din uppgift är att acceptera lärdomen, älska vännen som har kommit in i ditt liv och överföra det du har lärt dig till alla andra relationer och områden av livet. Man säger att kärleken är blind, men vänskapen klarsynt.

Tack för att just du är en del av mitt liv, oavsett om du är där av en anledning, för en period eller för hela livet.

 

 

Våga acceptera att all vänskap inte är för evigt, men att den inte är mindre värd för det. När en relation – oavsett om det är en vänskaps- eller kärleksrelation – är över, kan vi bara acceptera det, ta med oss lärdomarna och erfarenheterna och gå vidare.
Vi vinner aldrig något på att vara bittra eller på att försöka klamra oss fast vid det förflutna.