Mörker (motstånd)

16 måndag Nov 2009

Posted by in Hälsa och ohälsa

≈ 9 kommentarer

Ny vinter, nya försök att hålla depressionen borta. Armlängds avstånd. Men det tar energi, och mörkret sluter sig. Håller allt hårdare om mig och vill inte släppa taget. Lever med en nästan ständig klump i halsen, känslor precis under huden, ett hål inombords.

Den alltför välbekanta svagheten i händerna
En gnagande känsla i maggropen
Som drar i kanterna av ett mörkt hål
Som om det kunde dra ihop sig
Jag kryper ihop, sluter mig om mig själv
Håller armarna hårt slutna om bröstet
Försöker hålla ihop mig
Hålla mig trygg
Medan en svart våg sköljer över mig
Stilla som en sten på havets botten
Orörlig i bränningarna
Medan våg efter våg rullar in
In och ut igen
Kippar efter andan
Flämtande andetag ekar i tystnaden

Jag önskar ibland att jag hade orden att förklara hur det är att leva på armlängds avstånd från en depression och ångest, att kanske ha flera ljusa månader men till sist ändå känna hur mörkret sluter sig runt mig. Trots att jag gör allt rätt, trots att jag försöker tänka positivt, trots att jag vägrar ge efter, trots att jag vägrar acceptera och flyta med. Jag håller hellre tyst och visar väldigt få den mörka masken. De får se den jag är när jag väl tar mig ut bland andra, min sociala, tillrättalagda mask. Och det är en ärlig mask, en ärlig del av mig. Men inte hela mig. Hela sanningen är förbehållen ett fåtal – för hur öppen och personlig jag än kan vara, så har jag en otroligt privat sida. När jag väl kan säga något, eller skriva det, så har jag redan skapat en distans till det innerst privata.

Hur förklarar jag att även om jag kan delta i samtal, vara närvarande, le, skratta och ha ärligt roligt, så är jag inte riktigt där. En del av mig saknas, det är ett stort hål bakom masken. Jag är inte riktigt levande.

Hur förklarar jag att jag inte har orken att göra det jag vill göra? Att jag prioriterar för att orka med det som ger mest? Att jag prioriterar bort vissa saker för att göra andra? Jag har extremt svårt för att ta initiativ, och när mitt arbete dessutom ser ut som det gör kan jag inte alltid planera från dag till dag. Dessutom är det inte alltid jag har lust att hänga på andras förslag – när de väl kommer (sällan).

Hur ska jag kunna säga idag att jag kan gå på fest på lördag när jag inte vet hur jag kommer att må på lördag? Vanliga människor verkar kunna planera och sedan bara göra. Jag brukar kunna göra det. Inte nu. Om jag har en ångestdag så vill jag inte ut, vill inte vara i en folkmassa, vill inte vara bland främlingar och hög musik. Då vill jag bara vara för mig själv eller med ett fåtal nära vänner.

Hur förklarar jag att jag faktiskt är så fräck att jag sållar bort det som inte ger mig något? När jag ska göra något just nu, så måste det ge mer än det tar, och när i stort sett allt är en enorm kraftansträngning så blir det inte mycket som faktiskt känns värt det.

Just kraftansträngningen önskar jag att jag kunde sätta ord på. För egentligen är det väl inte svårare än att bara ta mig ut och göra något? Jo, det är mer än så. För mig innebär en depression att vissa saker blir svårare: att ta mig ut, att bekämpa ångesten, att utmana självkänslan som plötsligt är minst tio snäpp sämre, för att inte tala om prestationsångesten.
Kanske är det så att självkänslan egentligen inte blir sämre, utan att den alltid är så dålig men att jag i normalform kan utmana den. I vilket fall som helst så måste jag i nästan allt jag gör ta mig över en mur, ett massivt motstånd i form av dålig självkänsla och prestationstvång. Inget jag gör är plötsligt bra nog, ”bra nog” finns knappt kvar i min föreställningsvärld, ljuset faller väldigt starkt på alla mina tillkortakommanden och brister. I den situationen är det svårt att ”bara göra”. Jag försöker mota bort den där kritiserande lilla rösten också, men dörren är svår att få igen och rösten tränger igenom den. Jag försöker göra ändå, övertala mig själv att göra för att det är roligt och inte för att prestera. Det går ibland. En stund. Sedan kommer däremot självtvivlet tillbaka och påpekar för mig att jag inte kan och uppmärksammar mig på mina brister igen.

Det som ger liv och räddning nu är dansen, men den är också den del av mitt liv som är mest fylld med prestationstvångest, just för att den är så viktig. När jag väl kommer dit får jag en adrenalin- och endorfinkick som håller i sig upp till ett dygn, det är en underbar och välkommen flykt från allt annat. Då lever jag. Men lyckoruset kan när som helst splittras, och då ser jag något helt annat i spegeln. Då vill jag fly. Men det ger fortfarande mer än det tar, och det är LIV.

Just nu innebär prestationsångesten att jag sitter och skriver i stället för att arbeta med ett solo som jag ska visa idag. Jag lyssnar på musiken gång på gång, analyserar, men det känns som om koreografitankar är ett slutet rum dit jag inte har nyckeln. Jag kan inte tänka på det. Det går inte. Det är ett ovanligt massivt motstånd; så här illa brukar det inte vara, framför allt inte när deadline närmar sig. Men jag kan inte. När jag försöker tänka på det blir handflatorna fuktiga, händerna skakar, bröstet drar ihop sig och jag vill bara gråta. Det går inte. Paniken närmar sig, för jag tänker inte backa ur trots att jag bara vill fly. Att backa ur eller fly skulle få motsatt effekt, stärka ångesten och prestationstankarna, och det tänker jag inte göra. Min passion för dansen är starkare och ska besegra prestationstankarna.

Det finns egentligen tre flykter för mig nu: jobb (medan jag jobbar kan jag inte tänka på annat, men tyvärr ger bristen på jobb en väldigt ohälsosam stressnivå), dans och böckernas värld. Närmare bestämt en serie. Twilight-sagan räddade mig förra vintern och har fortfarande en förmåga att dra mig in på ett sätt som inga andra böcker har gjort sedan jag var en liten bokslukare. Det är en väldigt välkommen flykt, och nödvändig sådan.

En del av mig försöker få mig att ta tag i problemen och lösa dem, men vad gör man när problemet är någon slags obalans som ger mig återkommande depressioner och ångest? När depressionerna får näring av en stress som till stor del handlar om en jobbsituation som jag inte vet hur jag ska lösa? När stressen späs på av en kvardröjande PTSD- och utmattningsreaktion som inte har hunnit gå över men som det inte finns något kvar av att lösa i terapi? Jag är färdigpratad, det som är kvar är kroppens reaktion som uppenbarligen behöver få ta sin tid. Och hur sätter jag mig och samlar tankarna tillräckligt för att ens få en överblick över vad jag behöver förändra, för att inte tala om hur, när jag inte kan samla tankarna?

Jag behöver inte medicin, eller terapi. Jag behöver en rejäl dos energi och massiv peppning, en PT som kommer förbi och drar med mig ut på saker och en livscoach som hjälper och pushar mig att göra just den där överblicken. Eller lite tid, för jag vet att mörkret kommer att skingras även denna gång. Det handlar mest om att överleva under tiden och inte falla in i det där svarta hålet.

Murens fall – 20 år sedan revolutionernas år

09 måndag Nov 2009

Posted by in Aktuellt

≈ 1 kommentar

9 november 1989 hände det som många hade drömt om, men få vågat tro att vi skulle få uppleva: Gränsövergångarna mellan Öst- och Västberlin öppnades. Egentligen av misstag, men när orden väl var sagda gick det inte längre att stoppa östberlinarnas frihetslängtan.
Jag var 15 då, och minns 1989 som det politiskt mest omvälvande året i mitt liv. 1989 var revolutionernas år, frihetskamper där friheten segrade, men också en kamp som brutalt slogs ned; det var totalitära regimer som föll, ett kallt krig som slutade, maktfullkomliga ledare som drogs ned från sina piedestaler och dödades. Det var studentrevolternas år, det var folkets revolution som till den största delen var fredlig.
Idag ligger all fokus på Berlinmurens fall, men för mig är den en del av en hela den sekvens av frihetslängtan, framtidstro och hopp som svepte över världen. Det var den fredliga studentrevolten i Kina som slogs ned så brutalt i massakern på Himmelska Fridens Torg den 4 juni, det var glasnost och perestrojka under Michail Gorbatjov, det var de första fria valen i Polen där tidigare förbjudna Solidaritet vann en jordskredsseger, det var den ungerska regeringens beslut att öppna gränsen till Österrike och därmed riva Järnridån, det var Berlinmurens fall, det var kommunismens fall i Tjeckoslovakien och Vaclav Havel som republikens första demkratiskt valda president på över 40 år, det var toppmötet på Malta som kan betraktas som Kalla Krigets slut, det var demonstrationerna i Timisoara som växte till det rumänska folkets uppror mot Nicolae Ceauşescu, som efter en summarisk rättegång tillsammans med sin hustru arkebuserades mot en mur på juldagen 1989, en händelse som visades i TV-kanaler världen över.

    

När jag ser tillbaka på 1989 är det med starka känslor och en underlig blandning av stolthet över studenten som ställde sig i vägen för pansarvagnarna på Himmelska Fridens Torg, sorg över den påföljande massakern i Peking, hopp, framtidstro, optimism och stor förundran. Ingen hade väl kunnat ana att kommunismen och Östblocket skulle falla sönder så snabbt! Jag minns att jag kände enormt obehag över avrättningen av Nicolae och Elena Ceauşescu och hur ovärdigt de behandlades sina sista dagar. Det spelar ingen roll hur regimer och tyranner har behandlat sina folk, om vi inte kan behandla även dem med respekt i en verklig övertygelse om att alla människor har rätt att behandlas värdigt och civiliserat, så förblir mänskligheten inte helt civiliserad och kommer att förbli kapabel att begå humanitära grymheter.

Just när det gäller Berlinmurens fall tror jag att det jag kände var ungefär samma overklighetskänsla som när planen flög in i Twin Towers den 11 september 2001: känslan av att det här kan inte vara verkligt och först efter att verkligen ha sett det gång på gång på TV så gick det in. Berlinmuren och järnridån var i de flestas sinnen massiv, orubblig, och så öppnades den bara sådär.

Det kvardröjande känslan från revolutionernas år 1989 är hopp och en förvissning om att människor kan riva alla murar om vi tillsammans står upp för friheten. När människor slutar låta sig styras av rädsla kan freden segra.

Dagens låt är självklart Ebba Gröns ”Die Mauer”.

(Mindre än ett år senare, i augusti 1990, invaderar Irak Kuwait och i januari 1991 inleds operation Ökenstorm med USAs bombning av Irak. Den som är konspirationsteoretiskt eller cyniskt lagd skulle kanske säga att USA var tvungna att hitta på en ny stor konflikt efter det kalla kriget för att berättiga sitt gigantiska krigsmaskineri.)

Fokus

04 onsdag Nov 2009

Posted by in Empowerment, Om mig

≈ 2 kommentarer

Jag har funderat en hel del på fokus de senaste dagarna, mycket beroende på att jag för tillfället känner mig otroligt ofokuserad. Inom mental träning betonar man vikten av att sätta ett mål och ha fokus på målet. Om man inte vet vad man vill och vart man vill komma blir det svårt att komma dit, och att arbeta utan fokus blir ofta lite planlöst. Vilset. Vilket inte är så konstigt eftersom man inte har ett verkligt mål. Den som inte siktar på något kommer inte heller någonstans.

Samtidigt kan det vara lätt att tappa fokus, framför allt när det där Målet man har ligger en bit bort i fjärran och vardagen tränger sig på med allt annat. Men det fina med fokus är att det ju bara är att ta tillbaka den när man har tappat den. Och en hjälp på vägen är att dela upp Målet i delmål, där man betar av ett mål i taget på vägen mot Målet, och också berömmer sig för varje uppnått delmål. För vem orkar behålla fokus hela tiden på något som kräver arbete och kanske inte ger utdelning förrän om flera år?

Tappad fokus kan bero på att det där målet inte längre är så viktigt, att andra saker tränger sig före för att man prioriterar annorlunda. Då är det dags att fundera på om man kanske ska revidera målet. För de stora målen i ditt liv ska vara betydelsefulla för dig, annars tappar du intresset för dem. Om det är fallet kanske du behöver sätta dig ner ett tag, granska målet och dina tankar från alla håll, och plötsligt finns där kanske en lösning. Att något är viktigt för oss vid en punkt i livet innebär inte att det alltid kommer att förbli så. Fokus får inte göra oss stela och oföränderliga; förändring är ofta en del av processen mot större livsmål.

Jag märker att jag tappar fokus när stressen blir för stor och flera saker pockar på min uppmärksamhet. I nuläget måste jag prioritera de jobb som kommer, även om det hackar upp min tid och gör att jag går miste om viktig, sammanhängande tid att planera vad jag ska göra härnäst, vart jag ska gå nu, hur jag ska ta mig vidare från en livskostym som känns för trång. Så jag försöker i stället vara närvarande i det jag gör, men de senaste dagarna har inte heller det gått särskilt bra. Jag är helt enkelt frustrerande ofokuserad nu. Plockar gång på gång upp fokus, men tappar den igen. Mycket frustrerande.

I ett försök att ta reda på varför letar jag lite bra citat om fokus att ha som inspiration och börjar reda ut tanketrasslet. Stress är helt klart en faktor, för ingen klarar av att behålla fokus på för många saker samtidigt som oro gnager. Och när oron blir för stor, så tar den över och då flyttar jag blicken bort från målet till det som oron gäller. Problem här och nu vinner över drömmar och mål som ligger en bit bort. Men det gäller att veta vad som verkligen är ett problem som måste åtgärdas nu och vad som bara är oro och katastroftankar.

En annan faktor är tvivlet som fortfarande ligger alltför nära under ytan. När det gäller fokus så är det faktiskt så enkelt att vi får mer av det vi fokuserar på, genom att vi riktar vår energi mot det. Våra tankar skapar vår verklighet och dit jag riktar min fokus är oftast dit jag går. Jag kan välja att fokusera på det som är fel i mitt liv, eller på det som är rätt. Om jag stirrar mig blind på mina tillkortakommanden kommer jag inte leva upp till min potential; tänker jag att jag kommer att misslyckas så kommer jag att sätta upp hinder för att lyckas och skapar en självuppfyllande profetia; om jag lägger fokus på tvivlen kommer jag aldrig att våga leva drömmen. Och på det sättet blir inga mål nådda.

Det handlar om att sätta ett mål, fokusera på det och inte förlora målet ur sikte. Skulle jag tappa fokus är det bara att fästa blicken framåt igen.

Det handlar om att prioritera bland det jag vill så att jag ger mig möjligheter till fokus på mål: Hur ser mina prioriteringar ut? Lägger jag tid på saker som faktiskt varken tar mig närmare mina mål eller ger mig något annat? Kan jag se det jag måste göra som ett sätt att komma närmare andra mål? Saker jag gör, gör jag det för min skull eller för någon annans?

Det handlar också om att fokusera på min potential – inte på mina begränsningar. När jag lägger mitt hjärtas önskan bakom något och fokuserar på det med mina intentioner och min energi så är det självklart att jag kan uppnå det.

Marcia Wieder, en amerikansk motivationstalare och s.k. drömcoach, har sagt (min översättning):
”Fokusera mer på din önskan än på dina tvivel, så kommer drömmen att sköta sig själv. Du kanske blir förvånad över hur lätt det går. Dina tvivel är inte lika starka som dina önskningar – om du inte gör dem starkare.”

Jag går vidare, plockar upp fokus igen och fäster blicken på målet, mot det jag vill och drömmer om.

Anledningar att inte kunna eller anledningar att kunna?

01 söndag Nov 2009

Posted by in Citat, Empowerment

≈ Lämna en kommentar

Some men have thousands of reasons why they cannot do what they want to, when all they need is one reason why they can.

~Martha Graham

Det här citatet av Martha Graham gick rakt in. Det är ju så sant! Hur ofta är det inte så oändligt mycket lättare att komma på anledningar att inte kunna göra något vi vill än anledningar att kunna göra det? De där anledningarna att inte kunna göra något kallas även för ursäkter. Hur många av oss har inte tusen ursäkter på lut när vi ska göra något, men väldigt få anledningar att göra det?

Hur blev det så? Var någonstans på vägen började jag använda ursäkter i stället för att bara göra något? Vem lärde mig det – mamma, mina skolfröknar, ”samhället”?

När jag tänker efter, så är det mer regel än undantag att människor kommer med ursäkter i stället för handling; anledningar att inte göra något de vill, snarare än anledningar att göra det. Ännu värre: Hur många gånger händer det inte att vi kommer med ursäkter utan att ens försöka? Och på det sättet kommer vi inte framåt. För en sak är säker: Framsteg föds inte ur ursäkter.

Egentligen är väl det enda som krävs ett förändrat tankemönster, där vi bejakar och är aktiva i stället för att blockera, förkasta och vara passiva. Tänk om jag nästa gång jag kommer på något jag vill göra slår bort ursäkterna och i stället tar fasta på alla anledningar att faktiskt göra det?

Det är precis så jag försöker göra idag – och om jag sedan inte lyckas med det jag ville, ja, då har jag åtminstone försökt och tagit chansen att lyckas. En ursäkt ger mig inte ens den chansen.

Så mycket mer än en hobby

27 tisdag Okt 2009

Posted by in Dans

≈ 1 kommentar

Jag har än en gång insett att jag inte kan se dans som bara en hobby. Det var omöjligt för 15 år sedan och är det fortfarande. Jag vet inte om jag trodde att det skulle vara så när jag i vintras bestämde mig för att börja dansa igen; att en ny dansform och en massa fler år på nacken skulle göra att jag kunde hålla en helt annan distans till dansen och se den som en hobby. Innerst inne visste jag nog att det inte skulle gå.

Dans är så mycket mer än en hobby för mig. Det är ett språk som min kropp törstar efter, ett uttryck för det som ord inte räcker till för det är passion, det är liv. Idag förstår jag inte hur jag kunde vara utan dansen så länge som jag var. Men det var kanske först nu som jag var redo att återvända.

Att dansen är mer än en hobby är inte på något sätt dåligt, utan mer ett konstaterande. Tvärtom ser jag det som otroligt positivt att jag har hittat hem till en av mina stora passioner, och det har fyllt ett rum i mitt liv som varit tomt alldeles för länge. Det gör mig helare. Men det gör också att jag inte bara kan gå en kurs; komma dit, dansa, gå hem och sedan inte tänka särskilt mycket på det förrän nästa lektion. Dansen är närvarande 24 timmar om dygnet, den finns i nästan allt jag gör, eller parallellt med allt annat, och alla fysiska aktiviteter jag ägnar mig åt handlar om hur jag ska bli en bättre dansare. I nuläget lägger jag minst en timme om dagen på dans, uppdelat i duttar här och där – kanske mer än så. Men jag känner en längtan, ett sug, efter mer. Det är en ovärderlig kreativ och fysisk del av mitt liv, ett språk som jag vill lära mig mer av och bemästra för att uttrycka det jag vill uttrycka.

Jag har ännu bara börjat tota ihop kortare fraser, har oändligt många ord kvar att lära och en bra bit kvar till längre stycken. Men jag vill, jag brinner för att lära mig mer mer mer, arbetar hårt på att släppa rädslan för att inte kunna, inte vara bra nog, experimenterar lite och steg för steg går det framåt. Inget kommer av sig självt, utan allt handlar om träning, träning, träning – men när träningen är så njutbar (trots frustration och smärta – men så är alla dansare också masochister) och ger så mycket, så vill jag ge mig själv den tiden det tar. Hade jag bara haft råd så skulle jag gärna ha tagit lektioner varje dag, men det ligger till syvende och sist på mitt ansvar att utvecklas, att ta lärdomarna från klasserna och själv arbeta med dem – och där är det mitt ansvar att skapa träningstillfällen. Det är nästa steg.

Det är dags att lägga in nästa växel nu…

Känslan av att sitta fast i gamla hjulspår

21 onsdag Okt 2009

Posted by in Känslor, Personlig utveckling

≈ 3 kommentarer

För ett par dagar sedan kände jag mig så taggad att sätta mig och planera för en förändring i mitt arbetsliv, jag kände att jag kunde ta utmaningen i att ha blivit av med ”min” författare och vända den till en möjlighet att ägna mig åt andligt arbete, till att omsätta mina Gudinneaktiviteter till verksamhet, till något som ger näring åt min kreativitet och passion. Men nu… Det känns som jag har kört helt fast. Som om jag mentalt blockeras av en hög mur. Motståndet är stort, liksom tvivlet. Jag tvivlar på mig själv, min förmåga att verkligen åstadkomma en förändring som löser inkomstproblemet. Jag tvivlar på att mina drömmar kan bli till verklighet och att de räcker att försörja mig. Och vad händer – jo, jag blockerar mig själv. Jag ställer mig i vägen för mina drömmar. I stället för att drömma stort så fastnar jag i frågan ”hur”, hur jag ska göra drömmarna till verklighet och om det verkligen går. Jag glömmer att drömma drömmen, och jag gör definitivt inte det som krävs. Gissa om det gör mig frustrerad! För även om jag tvivlar på mig själv, så vet jag vilken kraft det finns i våra intentioner.

Jag är dessutom så understimulerad just nu – kreativt, intellektuellt, mentalt och andligt – att jag snart blir tokig. Jag ser hur andra går vidare med sina liv; hur de tar fasta på möjligheter, går nya utbildningar och kurser, får nya jobb. Jag ser människor gå från klarhet till klarhet, utvecklas, vända utmaning till möjlighet, dröm till verklighet. Jag gläds enormt med dem och för deras skull – och för ett kort tag ger det mig kraft och peppning. Men sedan är det som om jag sjunker tillbaka ned i den där improduktiva dimman som blir av mitt tvivel. Jag stagnerar. Och när jag börjar undersöka varför jag gör det, så upptäcker jag en hel del (inte bara den första tanken att jag helt enkelt är lat): jag är så trött att jag inte kan uttrycka det och tvivlet handlar om mycket mer än att inte veta om jag kan – det handlar om huruvida jag är värd det, om rädsla och andra bakomliggande saker.
Det är inte det att jag är lat och inte beredd att jobba hårt och göra det som krävs, utan mer att jag inte kommer på vad jag behöver göra och var jag ska börja. Om någon skulle ställa rätt frågor skulle jag antagligen hitta svaren, men det ser inte ut som om jag är denna någon. Jag hittar inte frågorna. En del av mig slår mig däremot över huvudet och säger att jag bara kommer med usla ursäkter när jag i själva verket bara är lat.

Jag skulle nog behöva en coach. Någon som skulle kunna hjälpa mig att komma vidare, ta nästa steg bort från situationen nu, snarare än att gräva i de problem som finns nu och ta reda på vad som ligger bakom dem, som jag kunde göra i terapi. (Fast jag skulle inte direkt må dåligt av lite grävande och jag saknar verkligen min terapeut.) Men var hittar jag någon som kunde tänka sig att jobba i stort sett utan att få betalt? Det är i stort sett så att vad jag än hittar på, så får det inte kosta något, vilket decimerar möjligheterna rätt så rejält.

Det är så mycket jag vill göra, och så kan jag inte ens förmå mig själv att sätta mig ned och börja skriva ned exakt vad det är jag faktiskt vill med mitt liv. Jag ger mig inte ens en chans att börja drömma drömmen, så hur ska jag då kunna leva den?

Samhain står för dörren; dörren in i mörkret, in i transformation, död och pånyttfödelse. Kanske handlar en del av mitt motstånd om att jag känner att en ganska omvälvande transformation väntar precis runt hörnet. Men samtidigt är jag så redo för förändring. Jag vill ha det. Jag välkomnar Keridwen, jag vill dyka ned i hennes kittel där allt förvandlas, jag vill svepas med av förändringens orkanvindar. Jag stretar emot, men det innebär inte att jag inte vill ha en förändring eller att jag inte vill förvandlas, bli transformerad.

Nej, jag kan bara inte få puppan att gå sönder riktigt. Jag väntar, med ihopfällda vingar, på att bryta mig ut. På att bryta mig fri från ett liv som blivit alldeles för trångt…

Störst av allt är kärleken? Kyrkomötet 2009

21 onsdag Okt 2009

Posted by in Aktuellt

≈ 3 kommentarer

Imorgon, den 22 oktober, ska Kyrkomötet fatta beslut i frågan om vigselrätten och om vigsel av samkönade par. Jag har visserligen lämnat Svenska Kyrkan och är inte kristen, men jag är konfirmerad och kan har läst Bibeln. Dessutom berörs jag i högsta grad eftersom jag i skrivande stund inte skulle få vigas ens om jag ville. Och det är sannerligen på tiden att kyrkans vigselrätt speglar samhället. För inte kan det väl vara så att en religion som så starkt betonar ett kärleksbudskap sedan ska gå in och säga att ”din kärlek är fin och bra, men din – nej, usch och fy, den är synd och skamlig”. Det känns verkligen lite absurt att kyrkomötets ledamöter som ska bestämma om kärleken mellan två människor; ungefär lika absurt som männen på kyrkomötet för mycket länge sedan som bestämde vilka av Bibelns böcker som var heliga och som skulle vara med, och som röstade om bestämde att Jesus skulle vara gudomligare än andra människor.

Att inte tillåta vigsel av två personer som älskar varandra, oavsett om de är två kvinnor eller två män blir i min uppfattning att förneka kärleken och att göra sig till Gud genom att man tar sig tolkningsföreträde inför texter som skrevs ned av människor i en helt annan historisk kontext än den som råder idag. Vilka är de som sätter sig till doms över andras kärlek? Vilka är de som tar sig rätten att fördöma och förringa en kärlek gentemot en annan?

Jag tror och hoppas på ett positivt beslut i morgon. Ett beslut som är i linje med det kärleksbudskap som genomsyrar Nya Testamentet och som jag upplever är det starkaste budskapet i kristendomen – och ett budskap som egentligen löper som en röd tråd i alla religioner och trosåskådningar. För störst av allt är väl ändå kärleken?

Som att hoppa från 10-meterstornet

17 lördag Okt 2009

Posted by in Empowerment, Personlig utveckling

≈ 2 kommentarer

För en dryg månad sedan fick jag veta att förlaget jag har jobbat åt inte längre kommer att ge ut författaren jag översätter. I ett slag försvann halva min årsinkomst, eller mer än det, och det är inte som om jag under de här tre åren har varit tvungen att tacka nej till motsvarande mängd uppdrag. Så allt känns lite skakigt.

Jag har alltid hört att de fem första åren som egen är de svåraste, sedan är man etablerad och bör klara sig. Det viktiga ordet i sammanhanget är ”bör”. Jag har varit egen i nio år, och de senaste åren har mina inkomsten sjunkit stadigt. Det känns som om översättarbranschen är väldigt konjunkturkänslig, plus att det hela tiden utvecklas nya verktyg som ska spara arbete och därmed pengar. För att inte tala om att marknaden översvämmas av byråer som bjuder under varandra och betalar översättare allt mindre. Jag får nästan varje vecka ”erbjudanden” från företag i Baltikum som håller en prisnivå som man i stort sett inte skulle överleva på i Sverige. På nio år har jag inte kunnat höja mina arvoden, trots att jag ligger bra till i kundernas kvalitetsgranskningar, för vad händer om jag gör det? Jobbet går till någon som begär en lägre ersättning. Det är köparens marknad.

Men vad händer nu? Kan det här vara en spark i baken, ett tecken från en högre makt om att det är dags att satsa på något jag brinner för? Det är en utmaning – vågar jag anta den?

Förra helgen fick jag en fråga om jag ordnar workshops eller ceremonier och ritualer, och samma fråga har dykt upp några gånger det senaste halvåret. Så det kanske är dags att gå från tanke till handling, från dröm till verklighet. Jag har något att erbjuda, något jag kan, något jag brinner för. Men är det någon som vill ha det?

Redan före min dedication för två år sedan började jag skissa på planer till ceremonier, och det arbete jag har gjort med självkänsla och med kvinnlig andlighet skulle troligen räcka till för ett antal workshops och cirklar. Inte tillräckligt för att försörja mig på, men kanske för att inte gå back om jag ordnade något. Sedan jag kom hem från Glastonbury och bestämde mig för att stanna kvar i Sverige har jag väntat på rätt tillfälle. Jag har väntat på kallelsen, på tecknet som talar om att NU, nu är det dags. Nu är människor redo. Samtidigt har jag begravt mig lite i allt annat – oron över en allt mer berg-och-dalbaneliknande arbetssituation, pengastress, normalt liv – och lagt det andliga arbetet åt sidan. Inte så att jag glömt det, utan mer så att jag har gjort det till något privat. Vilket inte alls är så Gudinnan vill ha det. Det är inte det hon har tänkt för mig.

Sedan slutet av sommaren har jag funderat: Vad kan jag göra med det jag kan, men inte har papper på att jag kan? Sverige känns så otroligt fyrkantigt ibland, att man måste ha högskolepoäng eller diplom för att kunna något, när de där pappersbitarna inte säger ett smack om vad någon faktiskt kan. Jag erkänner att jag fastnar i samma tänkande: Om jag inte har ett fint diplom eller intyg från ett välrenommerat institut, eller åtminstone ett utdrag ur LADOK, hur kan jag då säga att jag kan något? Fast å andra sidan utger jag mig inte för att kunna något som jag inte kan, eller ha en titel som på något sätt är skyddad. Ändå håller jag mig tillbaka på grund av avsaknaden av papper… Ursäkter, ursäkter.

Det jag funderar på idag är formerna för vad jag vill göra: Vad? Var? När? Hur? Men den sista frågan – hur – är egentligen sekundär. Om jag bestämmer mig för vad jag vill göra och lägger mina intentioner och min energi bakom det, så kan jag också manifestera det. Drömmen blir verklighet först när jag lever den. ”Hur” är inte en fråga som jag har svaret till, det svaret kan jag lämna över till Gudinnan, försynen, Universum – vad jag nu vill kalla det.

Gång efter annan fastnar jag på ”hur”, tvekar, tvivlar på att jag kan och vågar, på att jag kan luta mig tillbaka i trygg förvissning om att allt kommer att bli precis så som det är meningen att det ska bli. Och vad blir resultatet av mitt tvivel? Att jag inte lever drömmen. Då är det klart att den inte blir verklighet. Jag står ju i vägen för att lyckas. Tänk om jag i stället för att oroa mig lade den energin på att göra det jag vill och på att få det att hända? Vad skulle hända om jag släppte tvivlet, släppte ”hur” och bara gjorde det? Just Do It. Tanken är svindlande – som att stå på 10-metersavsatsen i hopptornet.

Jag tänker på ett citat från Callistos workshop om mental träning tidigare i höst:

The intention of our minds is powerful. And a curse.

Rest av dåligt självförtroende eller realism?

09 fredag Okt 2009

Posted by in Empowerment, Om mig

≈ 1 kommentar

Häromdagen fick jag en sådan där reflexreaktion som jag först efteråt reagerar på, och som jag sedan funderat en del på. En god vän frågade mig om jag trodde att en person, som vi kan kalla X, är intresserad av mig, och jag svarade direkt Nej. Hennes kommentar: ”Oj, det var snabbt svarat.”

I min värld är det fortfarande så att jag inte tror att någon är intresserad av mig. Och det är inte ett sätt att fiska efter bekräftelse, utan en ärlig ocensurerad reaktion. Självklart vet jag av erfarenhet från de senaste åren att det visst finns människor som varit intresserade av mig. Men det är verkligen inget jag tar för givet, eller ens brukar lägga märke till. Inuti finns fortfarande tjejen som är övertygad om att hon är osynlig och oälskbar, även om den delen av mig är mycket mindre och mindre dominant än förr. Den är inte längre sanningen jag lever i varje dag.

Jag vet rent förnuftsmässigt att jag har egenskaper som uppfattas som intressanta och rent av attraktiva, och har förstått att detsamma gäller mitt utseende. Men från att förstå något till att känna det är steget fortfarande ganska långt. För mig i alla fall.

Nu har jag funderat på min reaktion i några dagar, men är fortfarande inte helt klar över vad den handlar om. Det är självklart mer en rest av dåligt självförtroende än realism, trots att självförtroendet inte är särskilt dåligt längre (snarare lite bräckligt på vissa områden, som min attraktivitet), och jag misstänker att den är ett försvar. Om jag inte förväntar mig något kan jag inte bli besviken. Men hur är det egentligen; om jag inte förväntar mig något innebär det väl också att jag inte tillåter mig att drömma och hoppas? Det var något som min terapeut pratade mycket om och som jag ger henne helt rätt i. Det är livsviktigt att ha drömmar och förhoppningar, och det har jag också – men på vissa områden är det som att mina försvar är starkare.

Jag är inte den där självsäkra bruden som utgår från att alla älskar henne och som vet hur fantastisk hon ser ut. Däremot står jag numera trygg i mitt eget värde och vet att jag är värd att älska och förtjänar det bästa – allt gott som Universum har att erbjuda. Jag vet att jag kan se bra ut, men inte bättre än andra. Alla människor är vackra, utom de som genom en otrevlig personlighet förfular sig själva. Alla människor är intressanta, utom de som gör sig ointressanta genom att förneka sin personlighet.

Det är inte helt lätt att erkänna att jag fortfarande reagerar på ett sätt som jag känner att jag borde veta är irrationell, men när sprickorna i självförtroendet visar sig så är de inte rationella. Men samtidigt finns det en liten röst som frågar om jag verkligen är helt säker på att min reaktion inte är realism. Hur vet jag att jag är intressant eller attraktiv om andra inte visar det? Men tänk om de visar och jag inte ser för att jag inte förväntar mig det?

Tänk om jag står i vägen för mina drömmar, tänk om jag blockerar andras intresse?

Tänk om jag rentav blockerar min egen lycka?

Tvångsmässiga kritiker?

03 lördag Okt 2009

Posted by in Empowerment, Känslor

≈ 1 kommentar

På listan över Saker som irriterar mig finns människor som bara inte kan låta bli att kritisera andra. Som ständigt hittar fel i andras göranden och låtanden och som verkar gömma sig bakom detta flöde av kritik gentemot andra för att slippa se och ta itu med sina egna problem.

Jag har ett par sådana människor i min omgivning, även om de inte är särskilt nära. Energitjuvar som har mer negativt än positivt att säga släpper jag helt enkelt inte nära, för jag har ingen lust att spela deras spel. Jag tänker inte låta någon känna sig bättre eller förmer genom att låta dem ta min energi. Tack och lov har jag kommit så långt att jag kan skilja på don och person, på vem jag är och det jag gör, jag tar till mig konstruktiv kritik men tar inte åt mig av den sortens kritik som handlar om att någon inte tycker om hur jag är eller hur jag agerar, snarare än att jag gjort något fel. För den sortens kritik handlar alltsomoftast om den andra personen.

Det kanske är fel att säga att det är fascinerande att göra den här sortens iakttagelser, men så är det faktiskt. Att upptäcka mönster i någons bemötande och se att hon/han varenda gång vi ses kommer med små kritiska nålstyng är faktiskt ganska intressant. Det är inte helt trevligt att veta att någon inte tycker om mig och visar det på små, små sätt, men jag har gett upp kampen om att bli omtyckt av alla utan är i stället mig själv. Just för att jag inte tar åt mig och inte längre försöker få alla att tycka om mig, och för att jag har lärt mig ett och annat om mänskliga reaktioner och utveckling, kan jag lyssna på kritiken utan att hamna i försvarsställning, bli sårad eller säga något syrligt tillbaka. Faktum är att jag oftast väljer att inte kommentera det, för jag är inte intresserad av en diskussion om något som faktiskt inte handlar om mig, och jag tycker inte att det är värt att ödsla energi på människor som har något mot mig och det jag väldigt ärligt står för.

Just de som älskar att hitta saker att kritisera skulle säkert tycka att min reaktion är överlägsen – jag har märkt att många av dem är extremt oödmjuka personer som pratar om att andra borde lära sig ödmjukhet medan de själva tar sig rätten att kritisera allt och alla. Men att känna mig själv och veta gränsen mellan vem jag är och vad jag gör, den kritik jag får och den jag är, vad andra tycker om mig och mitt faktiska värde, och att inte låta mig påverkas av andras tyckande är inte överlägset. Däremot är det kanske lite överlägset att tänka att vi alla får tillbaka det vi ger, och att den som ivrigast kritiserar andra ofta har egna problem. Hur vi handlar speglar vilka vi är och våra egna problem.

Så varför bloggar jag om det här om det inte stör mig? För att insikten om hur lite jag störs av det för mig är ett tecken på hur långt jag kommit i att stå trygg i mitt värde och den jag är, utan att rubbas av kritik som baseras på vad någon tycker om mig. Så har det sannerligen inte alltid varit!