Ny vinter, nya försök att hålla depressionen borta. Armlängds avstånd. Men det tar energi, och mörkret sluter sig. Håller allt hårdare om mig och vill inte släppa taget. Lever med en nästan ständig klump i halsen, känslor precis under huden, ett hål inombords.

Den alltför välbekanta svagheten i händerna
En gnagande känsla i maggropen
Som drar i kanterna av ett mörkt hål
Som om det kunde dra ihop sig
Jag kryper ihop, sluter mig om mig själv
Håller armarna hårt slutna om bröstet
Försöker hålla ihop mig
Hålla mig trygg
Medan en svart våg sköljer över mig
Stilla som en sten på havets botten
Orörlig i bränningarna
Medan våg efter våg rullar in
In och ut igen
Kippar efter andan
Flämtande andetag ekar i tystnaden

Jag önskar ibland att jag hade orden att förklara hur det är att leva på armlängds avstånd från en depression och ångest, att kanske ha flera ljusa månader men till sist ändå känna hur mörkret sluter sig runt mig. Trots att jag gör allt rätt, trots att jag försöker tänka positivt, trots att jag vägrar ge efter, trots att jag vägrar acceptera och flyta med. Jag håller hellre tyst och visar väldigt få den mörka masken. De får se den jag är när jag väl tar mig ut bland andra, min sociala, tillrättalagda mask. Och det är en ärlig mask, en ärlig del av mig. Men inte hela mig. Hela sanningen är förbehållen ett fåtal – för hur öppen och personlig jag än kan vara, så har jag en otroligt privat sida. När jag väl kan säga något, eller skriva det, så har jag redan skapat en distans till det innerst privata.

Hur förklarar jag att även om jag kan delta i samtal, vara närvarande, le, skratta och ha ärligt roligt, så är jag inte riktigt där. En del av mig saknas, det är ett stort hål bakom masken. Jag är inte riktigt levande.

Hur förklarar jag att jag inte har orken att göra det jag vill göra? Att jag prioriterar för att orka med det som ger mest? Att jag prioriterar bort vissa saker för att göra andra? Jag har extremt svårt för att ta initiativ, och när mitt arbete dessutom ser ut som det gör kan jag inte alltid planera från dag till dag. Dessutom är det inte alltid jag har lust att hänga på andras förslag – när de väl kommer (sällan).

Hur ska jag kunna säga idag att jag kan gå på fest på lördag när jag inte vet hur jag kommer att må på lördag? Vanliga människor verkar kunna planera och sedan bara göra. Jag brukar kunna göra det. Inte nu. Om jag har en ångestdag så vill jag inte ut, vill inte vara i en folkmassa, vill inte vara bland främlingar och hög musik. Då vill jag bara vara för mig själv eller med ett fåtal nära vänner.

Hur förklarar jag att jag faktiskt är så fräck att jag sållar bort det som inte ger mig något? När jag ska göra något just nu, så måste det ge mer än det tar, och när i stort sett allt är en enorm kraftansträngning så blir det inte mycket som faktiskt känns värt det.

Just kraftansträngningen önskar jag att jag kunde sätta ord på. För egentligen är det väl inte svårare än att bara ta mig ut och göra något? Jo, det är mer än så. För mig innebär en depression att vissa saker blir svårare: att ta mig ut, att bekämpa ångesten, att utmana självkänslan som plötsligt är minst tio snäpp sämre, för att inte tala om prestationsångesten.
Kanske är det så att självkänslan egentligen inte blir sämre, utan att den alltid är så dålig men att jag i normalform kan utmana den. I vilket fall som helst så måste jag i nästan allt jag gör ta mig över en mur, ett massivt motstånd i form av dålig självkänsla och prestationstvång. Inget jag gör är plötsligt bra nog, ”bra nog” finns knappt kvar i min föreställningsvärld, ljuset faller väldigt starkt på alla mina tillkortakommanden och brister. I den situationen är det svårt att ”bara göra”. Jag försöker mota bort den där kritiserande lilla rösten också, men dörren är svår att få igen och rösten tränger igenom den. Jag försöker göra ändå, övertala mig själv att göra för att det är roligt och inte för att prestera. Det går ibland. En stund. Sedan kommer däremot självtvivlet tillbaka och påpekar för mig att jag inte kan och uppmärksammar mig på mina brister igen.

Det som ger liv och räddning nu är dansen, men den är också den del av mitt liv som är mest fylld med prestationstvångest, just för att den är så viktig. När jag väl kommer dit får jag en adrenalin- och endorfinkick som håller i sig upp till ett dygn, det är en underbar och välkommen flykt från allt annat. Då lever jag. Men lyckoruset kan när som helst splittras, och då ser jag något helt annat i spegeln. Då vill jag fly. Men det ger fortfarande mer än det tar, och det är LIV.

Just nu innebär prestationsångesten att jag sitter och skriver i stället för att arbeta med ett solo som jag ska visa idag. Jag lyssnar på musiken gång på gång, analyserar, men det känns som om koreografitankar är ett slutet rum dit jag inte har nyckeln. Jag kan inte tänka på det. Det går inte. Det är ett ovanligt massivt motstånd; så här illa brukar det inte vara, framför allt inte när deadline närmar sig. Men jag kan inte. När jag försöker tänka på det blir handflatorna fuktiga, händerna skakar, bröstet drar ihop sig och jag vill bara gråta. Det går inte. Paniken närmar sig, för jag tänker inte backa ur trots att jag bara vill fly. Att backa ur eller fly skulle få motsatt effekt, stärka ångesten och prestationstankarna, och det tänker jag inte göra. Min passion för dansen är starkare och ska besegra prestationstankarna.

Det finns egentligen tre flykter för mig nu: jobb (medan jag jobbar kan jag inte tänka på annat, men tyvärr ger bristen på jobb en väldigt ohälsosam stressnivå), dans och böckernas värld. Närmare bestämt en serie. Twilight-sagan räddade mig förra vintern och har fortfarande en förmåga att dra mig in på ett sätt som inga andra böcker har gjort sedan jag var en liten bokslukare. Det är en väldigt välkommen flykt, och nödvändig sådan.

En del av mig försöker få mig att ta tag i problemen och lösa dem, men vad gör man när problemet är någon slags obalans som ger mig återkommande depressioner och ångest? När depressionerna får näring av en stress som till stor del handlar om en jobbsituation som jag inte vet hur jag ska lösa? När stressen späs på av en kvardröjande PTSD- och utmattningsreaktion som inte har hunnit gå över men som det inte finns något kvar av att lösa i terapi? Jag är färdigpratad, det som är kvar är kroppens reaktion som uppenbarligen behöver få ta sin tid. Och hur sätter jag mig och samlar tankarna tillräckligt för att ens få en överblick över vad jag behöver förändra, för att inte tala om hur, när jag inte kan samla tankarna?

Jag behöver inte medicin, eller terapi. Jag behöver en rejäl dos energi och massiv peppning, en PT som kommer förbi och drar med mig ut på saker och en livscoach som hjälper och pushar mig att göra just den där överblicken. Eller lite tid, för jag vet att mörkret kommer att skingras även denna gång. Det handlar mest om att överleva under tiden och inte falla in i det där svarta hålet.