Imorgon, den 22 oktober, ska Kyrkomötet fatta beslut i frågan om vigselrätten och om vigsel av samkönade par. Jag har visserligen lämnat Svenska Kyrkan och är inte kristen, men jag är konfirmerad och kan har läst Bibeln. Dessutom berörs jag i högsta grad eftersom jag i skrivande stund inte skulle få vigas ens om jag ville. Och det är sannerligen på tiden att kyrkans vigselrätt speglar samhället. För inte kan det väl vara så att en religion som så starkt betonar ett kärleksbudskap sedan ska gå in och säga att ”din kärlek är fin och bra, men din – nej, usch och fy, den är synd och skamlig”. Det känns verkligen lite absurt att kyrkomötets ledamöter som ska bestämma om kärleken mellan två människor; ungefär lika absurt som männen på kyrkomötet för mycket länge sedan som bestämde vilka av Bibelns böcker som var heliga och som skulle vara med, och som röstade om bestämde att Jesus skulle vara gudomligare än andra människor.

Att inte tillåta vigsel av två personer som älskar varandra, oavsett om de är två kvinnor eller två män blir i min uppfattning att förneka kärleken och att göra sig till Gud genom att man tar sig tolkningsföreträde inför texter som skrevs ned av människor i en helt annan historisk kontext än den som råder idag. Vilka är de som sätter sig till doms över andras kärlek? Vilka är de som tar sig rätten att fördöma och förringa en kärlek gentemot en annan?

Jag tror och hoppas på ett positivt beslut i morgon. Ett beslut som är i linje med det kärleksbudskap som genomsyrar Nya Testamentet och som jag upplever är det starkaste budskapet i kristendomen – och ett budskap som egentligen löper som en röd tråd i alla religioner och trosåskådningar. För störst av allt är väl ändå kärleken?