9 november 1989 hände det som många hade drömt om, men få vågat tro att vi skulle få uppleva: Gränsövergångarna mellan Öst- och Västberlin öppnades. Egentligen av misstag, men när orden väl var sagda gick det inte längre att stoppa östberlinarnas frihetslängtan.
Jag var 15 då, och minns 1989 som det politiskt mest omvälvande året i mitt liv. 1989 var revolutionernas år, frihetskamper där friheten segrade, men också en kamp som brutalt slogs ned; det var totalitära regimer som föll, ett kallt krig som slutade, maktfullkomliga ledare som drogs ned från sina piedestaler och dödades. Det var studentrevolternas år, det var folkets revolution som till den största delen var fredlig.
Idag ligger all fokus på Berlinmurens fall, men för mig är den en del av en hela den sekvens av frihetslängtan, framtidstro och hopp som svepte över världen. Det var den fredliga studentrevolten i Kina som slogs ned så brutalt i massakern på Himmelska Fridens Torg den 4 juni, det var glasnost och perestrojka under Michail Gorbatjov, det var de första fria valen i Polen där tidigare förbjudna Solidaritet vann en jordskredsseger, det var den ungerska regeringens beslut att öppna gränsen till Österrike och därmed riva Järnridån, det var Berlinmurens fall, det var kommunismens fall i Tjeckoslovakien och Vaclav Havel som republikens första demkratiskt valda president på över 40 år, det var toppmötet på Malta som kan betraktas som Kalla Krigets slut, det var demonstrationerna i Timisoara som växte till det rumänska folkets uppror mot Nicolae Ceauşescu, som efter en summarisk rättegång tillsammans med sin hustru arkebuserades mot en mur på juldagen 1989, en händelse som visades i TV-kanaler världen över.

    

När jag ser tillbaka på 1989 är det med starka känslor och en underlig blandning av stolthet över studenten som ställde sig i vägen för pansarvagnarna på Himmelska Fridens Torg, sorg över den påföljande massakern i Peking, hopp, framtidstro, optimism och stor förundran. Ingen hade väl kunnat ana att kommunismen och Östblocket skulle falla sönder så snabbt! Jag minns att jag kände enormt obehag över avrättningen av Nicolae och Elena Ceauşescu och hur ovärdigt de behandlades sina sista dagar. Det spelar ingen roll hur regimer och tyranner har behandlat sina folk, om vi inte kan behandla även dem med respekt i en verklig övertygelse om att alla människor har rätt att behandlas värdigt och civiliserat, så förblir mänskligheten inte helt civiliserad och kommer att förbli kapabel att begå humanitära grymheter.

Just när det gäller Berlinmurens fall tror jag att det jag kände var ungefär samma overklighetskänsla som när planen flög in i Twin Towers den 11 september 2001: känslan av att det här kan inte vara verkligt och först efter att verkligen ha sett det gång på gång på TV så gick det in. Berlinmuren och järnridån var i de flestas sinnen massiv, orubblig, och så öppnades den bara sådär.

Det kvardröjande känslan från revolutionernas år 1989 är hopp och en förvissning om att människor kan riva alla murar om vi tillsammans står upp för friheten. När människor slutar låta sig styras av rädsla kan freden segra.

Dagens låt är självklart Ebba Gröns ”Die Mauer”.

(Mindre än ett år senare, i augusti 1990, invaderar Irak Kuwait och i januari 1991 inleds operation Ökenstorm med USAs bombning av Irak. Den som är konspirationsteoretiskt eller cyniskt lagd skulle kanske säga att USA var tvungna att hitta på en ny stor konflikt efter det kalla kriget för att berättiga sitt gigantiska krigsmaskineri.)