Är jag cynisk eller ställer jag för höga krav?

17 fredag Sep 2010

Posted by in Om mig

≈ Lämna en kommentar

Jag har på några Facebookvänners sidor på sistone sett Gilla-markeringar för en fras i stil med ”en äkta vän ser sorgen i dina ögon medan andra tror på ditt leende” och börjar undra om jag är hopplöst cynisk. Eller ställer alldeles för höga krav. För det krävs bara en något mer än normalperceptiv människa för att se skillnaden mellan själens uttryck (ögonen) och kroppens (den leende munnen). På vilket sätt är det äkta vänskap? Vänskapen sitter inte i om man ser, utan vad man gör sedan. Eller?

Undrar…

15 onsdag Sep 2010

Posted by in Okategoriserade

≈ 2 kommentarer

Jag börjar undra… Har jag en i stort sett konstant, underliggande depression som jag kan hålla på armlängds avstånd så länge jag har energi och ork? Eller får jag bara kortare depressionsdippar när jag blir för trött? I båda fallen låter det som om det vore ett smart drag att aldrig köra slut på mig. Och det kan jag hålla med om. Om det bara vore riktigt så enkelt i praktiken… För det förutsätter till exempel att jag känner mina signaler tillräckligt väl för att sätta stopp i tid och faktiskt kommer ihåg att stämma av med mig själv då och då.

Och det gör jag inte. Känner gränserna, alltså. Därför händer det gång på gång att orken plötsligt är i stort sett borta. Förr, under de ”riktiga” depressionsåren, minns jag att jag hade perioder med ett mycket större sömnbehov, där jag var in i märgen trött och ”jag orkar inte mer” gick som ett mantra i tankarna. Det är inte riktigt så längre. Perioderna med utmattning kommer inte på samma sätt, sömnbehovet ökar inte lika påtagligt och mantrat finns där inte.

Och idag ser jag ett orsakssamband: när jag har gett för mycket, för länge, och inte fått en chans att få tillbaka eller ladda batterierna, så är det som om jag plötsligt blir helt tom. Jag känner mig i alla fall helt tom; fysiskt, psykiskt och känslomässigt uttömd. Som att jag har gett allt jag har och inte har något kvar att ge. Och vem är jag när jag inte längre har något att ge?

Det har hänt ett par gånger i år att jag känt så; att jag kört slut på mig, gett så mycket till andra att det plötsligt inte finns något kvar till mig, och vad ska jag göra då? Det brukar gå över på ett par dagar, jag ligger lågt en dag eller två, håller människor lite mer på avstånd, bara ett litet tag tills jag får fast mark under fötterna. Det går över. Fast den här gången var jag redan slut och gav mer. Någon behövde och jag gav instinktivt, utan att tänka efter. Dagen efter slogs jag av hur helt slut jag kände mig, hur jag inte hade något kvar att ge. Men jag har inte lyckats ladda om; jag har inte kunnat stå emot att finnas där, att lyssna. Alla har ju ett sådant behov av att bli sedda, hörda, och jag kan inte säga nej. Mitt människointresse och min människokärlek, framför allt till dem jag bryr mig om, är för stora för att komma ihåg att sätta gränser. Men nu är jag på väg att tappa dem också. Jag har ingen lust att ta del av människors problem eller bekymmer; faktum är att jag är på god väg att sluta bry mig helt. Och jag är en person som bryr mig. Mycket. Så känslan av att i stort sett vilja säga till någon att jag skiter fullkomligt i dennes problem är skrämmande, för sådan är inte jag.

Jag behöver ladda batterierna och lära mig att kanske börja kräva att få tillbaka lika mycket som jag ger. Det blir svårt. Just nu undviker jag mest att träffa människor och att släppa någon så nära att jag får dennes problem i knät och än en gång lyssnar och ger. Men det håller inte i längden. Jag vet bara inte hur jag ska göra i stället. Så jag undrar…

– Posting on the move from BlogPress on my iPhone

Brist på uppföljning eller 6 år senare

08 onsdag Sep 2010

Posted by in Den mörka spegeln, Empowerment

≈ 5 kommentarer

Etiketter

Nu i september firar jag 6 år som fri(sk) från mina ätstörningar, och ändå kan jag periodvis känna mig väldigt ensam om mina tankar och funderingar och fortfarande undra över om det är ”normalt” eller friskt att tänka si eller så. För skuggorna försvinner inte helt.

Vissa dagar, som idag, önskar jag verkligen att specialistenheterna hade något slags program för uppföljning även flera år efter avslutad behandling. Framför allt för diagnoser som man vet kan sitta i eller ha sviter med sig länge. För även om jag är frisk, så har jag perioder när jag inte vet om det som händer – fysiskt och/eller psykiskt – är sviter av mina alldeles för många år med ätstörningar, eller rester, eller bara normala reaktioner på en kanske inte helt hållbar livssistuation. Ni vet, för att kunna ställa de där frågorna om det är normalt att …, om andra också …, finns det något sätt att bemöta … osv. De där frågorna som jag inte har någon att ställa, som ibland gör att jag känner mig helt ensam med mina funderingar och faktiskt bara måste stå ut. För jag känner ingen som levt med en ätstörning så länge som jag gjorde och som sedan blivit så frisk som jag är. Och det är skillnad på att ha haft en ätstörning i några år och att ha vuxit upp och levt nästan hela livet med och i den. Det är stor skillnad på att ha varit sjuk och på att ha levt det. Det säger jag inte för att bagatellisera, utan för att det är en skillnad jag märkt av när jag pratar med andra. Själva helvetet är lika stort oavsett hur länge det varar, och lidande är inget man kan sätta mått på, men det är just normalitetsaspekten som påverkas av hur länge man levde med det. I 25 år var det en del av mitt liv.

Andra jag känner som levt länge med ätstörningar är i de flesta fallen inte friska, och de som är det pratar sällan eller aldrig om det. Jag pratar sällan om det. Det är svårt att hitta orden för att prata om tankar som egentligen är oskyldiga eftersom de inte slår över i beteenden, när så många tror att man inte kan bli fri(sk) från en ätstörning, eller när människor tolkar det som att ”jaja, men det är ju bara tankar”. Ibland hade det bara varit så skönt att bolla med någon som också varit där, som också levt det, och kommit ut igen. Utan att bli dumförklarad, eller för den delen sjukförklarad igen. En gång kroniker är inte alltid kroniker.

Jag upplever att den lilla kontakt jag hade med specialistvården (behandlingshem i Varberg) försvann väldigt snabbt när jag inte längre hade behandlingsveckor där (=när de inte längre kunde tjäna pengar på mig). Det talades något om uppföljning med ett visst intervall, men bortsett från en enkät via brev minns jag inte att de faktiskt följde upp. Öppenpsykiatrin, där jag var den största delen av tiden, har inte heller någon form av uppföljning efter avslutad behandling, och tidigare terapeuter har jag tyvärr inte råd att ta avstämningssamtal med. Så vad återstår? Försöka bolla med vänner? Kanske. Friska vänner i så fall. Men det är svårt, och det tar emot. ”Du… jag behöver prata om något som egentligen inte är något men som kanske är något ändå och som skulle vara skönt bara bolla lite.” Alla andra har så mycket med sitt, och när det inte egentligen är något är det svårt att begära det. Jag har i alla fall svårt för att ta den platsen, plus att jag är rent otroligt selektiv med vilka jag ”kan” prata med. Då hade det underlättat SÅ mycket med professionella uppföljningar. Inte för att det finns så värst många proffs som kan det här bättre än jag, men för att de är objektiva lyssnare på ett helt annat sätt än vad vänner är. De har betalt för att jag ska ta av deras tid…

Fast kanske handlar det här om att det är drygt 6 år sedan, och att livet går i spiraler, så att vissa saker blir aktuella med jämna mellanrum, när man närmar sig samma ställe i spiralen. Jag har gått vidare, men vissa saker är jag inte färdig med än. För jag vet ju att allting alltid går vidare ☺

RUT och ROT och butlers i tunnelbanan

17 tisdag Aug 2010

Posted by in Aktuellt, Politik och samhälle

≈ Lämna en kommentar

Valet närmar sig men debatten verkar inte riktigt ha tagit fart. Det är lite om jobbskatteavdrag, utförsäkrade som inte alls får riktiga jobb och hushållsnära tjänster. De riktigt viktiga frågorna lyser med sin frånvaro i partiernas försök att profilera sig genom att tvåla till motståndarna. RUT fortsätter dock att spela en stor roll i valrörelsen; en betydligt större roll än vad man kan tycka att hon borde spela.

Oppositionen är som bekant kritiska till RUT, men igår föreslog två Stockholmssossar, Ilija Batljan och Carin Jämtin, på DN Debatt att man skulle införa ”kollektiva vardagstjänster i SL:s lokaler” (DN 16/8-10) så att kollektivresenärerna tjänar lite tid på väg till och från jobbet. Är inte det bara att flytta ner RUT i källaren? Och när de i artikeln talar om ”butlerliknande tjänster” misstänker jag att de helt tappat kollen – för att bli butler krävs en relativt lång utbildning, och det är alltså inte alls ett av de där okvalificerade yrkena som idag omfattas av diverse avdrag och subventioner.

När ska våra politiker öppna ögonen och komma med vettiga förslag kring tjänstesektorn? Det har kommit diverse konstiga förslag om att restauranger och bilverkstäder ska omfattas av något slags avdrag; om IT-tjänster, hundrastning och annat. Det som behövs är inte enstaka avdrag och (skattefinansierade) subventioner, utan ett rättvist system som gynnar alla och som inte kräver en massa administration. Om jag genom mina skattepengar ska betala för din städning vill jag att du betalar för mina frisörbesök! Tjänst som tjänst. Så i stället för att fortsätta tramsa med husnära tjänster hit och okvalificerat arbete dit, sänk tjänstemomsen rakt av så att det blir rättvist! Någon administratör som sitter och arbetar med avdragen kanske blir av med jobbet, men det skulle antagligen både ge fler jobb, ett förenklat och transparent system och lägre kostnader, för att inte tala om att det skulle bli rättvisare.

När det gäller ROT är frågan en annan, eftersom det uppenbarligen fungerar bra. Men jag undrar fortfarande när ROT ska utvidgas till att omfatta även hyresrättsinnehavare och hyresvärdar. En utvidgning av systemet skulle ge fler jobb, större skatteintäkter till staten och innebära en verklig hjälp för de hyresvärdar vars hus är i allt större behov av renovering och uppfräschning (t.ex. i miljonprogrammen). Varför ska detta avdrag enbart gälla dem som äger sina bostäder, och enbart vissa områden med (bostdsrätts)lägenheter medan andra områden med (hyresrätts)lägenheter inte omfattas? Hur var det där med rättvisa?

Äntligen!

08 söndag Aug 2010

Posted by in Om mig

≈ 1 kommentar

Tiden bara rusar på och plötsligt är det mer än en månad sedan senaste uppdateringen. Jag har bara inte hunnit stanna upp och samla tankarna. Hjulen har snurrat på rejält, och jag har än en gång fått inse att ju mer stressad jag blir, desto längre tid tar alla jobb. Vilket till sist innebär att all jobbplanering faller, jag får jobba längre dagar (och helger) för att komma ikapp planeringen, utan att få mer betalt för det. Kort sagt: det känns som om jag jobbar ihjäl mig utan att fördenskull få det att gå ihop. Ja, man kan bli stressad av mindre.

Efter tre rejäla gråt- och ångestattacker av ren stress förra veckan kände jag att det var dags att göra något åt det här. För hur roligt det än kan vara att översätta, och då är inte alla översättningar roliga, så är det inte värt det längre. Stressen och den ständiga pressen att göra ett bra jobb (och jag är bra; jag är en grymt duktig översättare) varje gång, att aldrig få ha en dålig dag, plus att jag hur jag än gör inte får ihop tillräckligt med pengar, gör att det inte är lika roligt längre. Men eftersom all tid och ork går åt till jobbet, så får jag inte tid och ro att varva ner och fundera över vad jag skulle kunna förändra, och hur jag kan gå vidare. Vad vill jag göra egentligen? Vad har jag för alternativ? Tvärtom blir jag väldigt låst när jag blir så stressad, fast vid närmare eftertanke kanske det inte är så konstigt. För när den där extrema stressen slår klorna i mig så kommer ångestattackerna också, och den som provat på att ha ångest och panikattacker vet hur svårt det är att ändra tankesätt mitt i attacken. Då gäller det att överleva; först efteråt går det att tänka klart igen.

I måndags var jag ute på äventyr med en väninna och allt kändes bra, jag var sådär harmonisk och ett med Alltet som jag blir i naturen. Men så satte jag mig på spårvagnen och åkte hem, tillbaka till det väntande jobbet. Magknip, andningssvårigheter, spänningar, ångest och tårar – som ett brev på posten. Låt mig säga att jag verkligen förstår dem som varit utbrända när de berättar att de gråter av blotta tanken på jobbet. Precis så illa är det. Och allt blev bara fel där ett tag. Så under eftermiddagen bestämde jag mig för att ta en vecka ledigt under den kommande veckan. Jag har inte råd, men jag måste. Minst en vecka.

Så idag har jag slutfört det sista jobbet före semestern, det som egentligen har deadline på tisdag. Nu har jag visserligen ett avhandlingskapitel att språkgranska, men det är trevligt. Jag har väldigt få planer för veckan, eftersom en vecka är för kort tid för att både landa i tillvaron och hinna med saker. Det finns tankar på att hinna träna mer, jag hoppas att det kommer att vara mer tid till socialt liv (något jag f.ö. blivit mycket bättre på att planera in trots stressen), jag vill ta en tur till Marstrand och traska omkring på min favoritö, jag vill hälsa på lillebror med familj och se deras hus, jag ska strosa på stan med en väninna som jag aldrig fått tillfälle att träffa på egen hand, jag vill komma lite mer i ordning hemma, jag vill komma ikapp med bloggande, läsning… och jag har Planer att fundera över och sätta på pränt. Det har hänt så ofantligt mycket sedan midsommar, mitt ibland stressen kring flytt och jobb, att det nästan känns som om hela livet förändrats. Och jag har inte hunnit landa. Nu vill jag landa, i den mån jag kan.

Nu har jag SEMESTER!!!

Politiker – en övermänsklig elit eller verklighetens människor?

07 onsdag Jul 2010

Posted by in Aktuellt, Politik och samhälle

≈ Lämna en kommentar

Det finns en politisk elit i Sverige, ett relativt litet antal politiker som tycks finnas överallt och alltid, dyker upp i de mest varierande sammanhang och har åsikter i alla frågor. Det är påfallande ofta människor som tycks vara enbart politiker, och ha väldigt lite identitet i någon annan yrkesroll. Man kan tycka vad man vill om det, men för mig är 100% politiker långt från verklighetens människor, långt från mig och dig. Jag kan inte identifiera mig med dem. Det är t.ex. lätt för dem att fatta beslut om småföretagares villkor, som kraftigt försämrar villkoren för oss egenföretagare, och tro att de gör något positivt för oss, för de flesta av dem har ingen aning om förhållandena för oss, just dem de fattar beslut om.

Idag har jag läst och hört två exempel på de snudd på övermänskliga krav som ställs på politiker, och som jag kraftigt ifrågasätter.

Det är dels Göran Hägglund (Kd) som har drabbats av kraftig magsjuka och kanske inte kan komma till Almedalen för kristdemokraternas stora dag på fredag. Hans pressekreterare, Martin Kits, säger till TT:

– Almedalsveckan ett valår – det är en viktig vecka för alla politiker. Det finns förväntningar på det tal han ska leverera.

Förväntningar på det tal han ska leverera. Inget utrymme för att vara mänsklig där, inte. Det handlar om att prestera, att leverera, och mänsklighet är tydligen av underordnad betydelse. Jag hoppas innerligt att Göran Hägglund kan stänga ute kraven som ställs på honom och visa att han är en av de verklighetens människor som Kd gärna pratar om. Han har rätt att vara sjuk utan att pressas att leverera.

Det andra exemplet är Sven Otto Littorin (M) som idag har meddelat att han avgår som arbetsmarknadsminister med omedelbar verkan av personliga skäl. Jobbet tar för mycket och går ut över hans familj:

– För mig är mina barn värda mer än mitt jobb, min karriär och något annat. Jag har nått min gräns. Jag är inte längre beredd att betala det här priset – för mina barns skull, för min skull och för min fästmös skull.

Jag har inte varit något större fan av Littorin som politiker, men som person steg han i min aktning av att sätta den här gränsen. Han är inte beredd på att betala priset för att fortsätta spela med i politikerspelet, där mediernas överdrivna bevakning och ständiga jakt inte bara på politiker utan även på deras barn och respektivar är en press som ingen borde behöva leva under (framför allt inte barn och respektivar. Skitjournalister som inte kan respektera barnen!). Det ska han ha all respekt för.

Jag vill ha mänskliga politiker, inte prestationsprinsessor/-prinsar/-drottningar/-kungar som på ett övermänskligt sätt arbetar nästan dygnet runt, är överallt och i alla sammanhang. Det stör mig att det finns ett underförstått krav att som politiker ägna all tid åt politiken, eller all ledig tid om man är politiker på lägre nivå och har ett ideellt eller mindre betalt engagemang. Även om politik är ett stort intresse och inte sällan handlar om ett kall tycker jag att politiker ska vara ett yrke, inte en livsstil – för om politiker förväntas vara övermänskliga får vi den politiska elit vi har idag. Ställer vi sådana krav får vi också de politiker som vi förtjänar, som är distanserade från den verklighet som de flesta av oss lever i. Det blir en exkludering av dem som inte kan eller är beredda att offra allt för politiken, dem som inte har ett annat liv som förankrar dem bland väljarna och som ger dem annan input än den politiska sfären.

Min hälsa och min familj om jag skaffar någon – inklusive min utökade familj – kommer alltid att gå före politiken. Mina passioner, som dansen, ligger fast; jag tänker inte offra dem bara för att jag ägnar tid åt politik. Och jag skiter fullkomligt i hur mycket tid andra lägger på politik; det är deras val. Jag lägger den tid jag har, orkar och har lust att lägga. Jag tänker hålla fast vid min mänsklighet, och tills jag är betald heltidspolitiker så är jag absolut inte heltidspolitiker. Att bränna ut sig är bara dumt.

Jag gör mitt bästa för att leva den politik jag tror på och vill se, och vara den sortens politiker jag kan identifiera mig med. Jag strävar efter att släppa prestationsfokus och överpresterande, är sannerligen ingen övermänniska även om jag pressar mig själv alldeles för hårt alldeles för ofta, men arbetar med att lära mig sätta sundare gränser. Jag är inte perfekt och inte intresserad av att sätta mig på en piedestal som distanserar mig från människorna runt mig. Och jag tycker att politik ska vara öppet för alla, inte för en elit. Jag vill ha fler människor inom politiken, människor som prioriterar sin mänsklighet och sina relationer före politiken. För vad är egentligen viktigt i livet – en idé eller relationer?

Jag känner vad jag känner

06 tisdag Jul 2010

Posted by in Empowerment, Känslor, Om mig

≈ 1 kommentar

Jag känner vad jag känner, right? Det är jävligt överdramatiskt ibland, fjortisaktigt, men då är det vad jag känner precis där och då. Det är inte vad jag känner hela tiden, men jag tänker inte avhålla mig från att tillåta mig att känna saker bara för att jag, som jag så ofta säger till mig själv, borde veta bättre.

Däremot har jag en tendens att i svackorna stirra mig blind på dem, vara helt oemottaglig för annan input som skulle kunna leda utåt och liksom vara känslomässigt blind för allt annat. Jag förstår inte varför och jag förstår inte vad det ger mig att göra så, att liksom gräva ner mig lite till. Rent instinktivt känns det som en flykt från allt annat, från ansvar, från (upplevda) krav, från att ta itu med saker. Kanske är det ett lite missriktat försök att slippa vara duktig, slippa vara så jävla stor och smart och kompetent, för resultatet är bara att jag mår skit, drar ner andra och får taggarna utåt. Förlorar tid utan att komma någonvart. För i det där mörkret är det mer som att jag går bakåt och glömmer allt annat jag lärt mig. Jag vill inte vara sådan, men någon del av mig klamrar mig fast vid det. Vana? Trygghet? Brist på alternativ? Jag vill hursomhelst inte vara där, inte vara sådan. (Hm. Tror att jag hittade ett svar där, och ett argument till varför det inte fungerar.)

Ju mer jag säger till mig att rycka upp mig och ta mig i kragen, desto mer blir jag som en kombination av en yr höna och trotsig 5-åring. Ser inte utvägen, ser inga lösningar, kan inte tänka en tanke till slut och blir bara frustrerad och ilsken över att inte prestera en lösning eller en utväg som jag egentligen vet finns där. Totalt surr i huvudet. Och så vill jag dra täcket över huvudet och typ lösas upp i atomer. Fast egentligen inte. Nej, det är inte sådan jag vill vara.

Dessutom känns det som små depressions- och ångestgropar och kanske är det så att jag gör mig maktlös i dem. För jag är någonstans fortfarande väldigt rädd för att bli deprimerad igen, och de där depressionsattackerna skrämmer mig något hejdlöst. Om jag slutar vara rädd och bara är, lär mig känna igen de första små dipptecknen och skapa strategier för att bryta det – som jag kan påminna mig om när det behövs, eftersom jag lätt glömmer bort listor och allt annat när surret i tankarna blir för stort – så behöver jag inte vara rädd längre. Låter det knäppt att säga att jag tror att man kan bemästra en depression med tankens kraft? Det är svårt som fan, när kroppen inte är med en, men jag tror verkligen att det går. Jag har lärt mig att i stort sett bemästra ångestattacker med tankens kraft, så varför skulle det inte gå med depressionsattacker?

Dags att lägga om kursen. Idag är det inte längre så att jag inte vill vilja gräva ner mig (= vill, men önskar att jag inte ville), utan jag vill verkligen inte. Hitta alternativ, står på agendan. Ta reda på vad jag vill, alltså. Lagom lätt uppgift efter jobbet.

Vore det lättare om …

04 söndag Jul 2010

Posted by in Känslor, Livet, Om mig

≈ 4 kommentarer

… jag kunde stänga av känslorna igen?
… jag kunde återgå till att vara isdrottning, orörbar, oberörbar, isolerad, utan att släppa in någon?
… jag kunde distansera mig och klippa banden till alla som kommit för nära?
… jag kunde stänga den där dörren som jag öppnade när jag öppnade mig?

Jag vill verkligen slippa känna, vill verkligen vara oberörbar – mest av allt från mig själv, men alla andra också. Det var jävligt ensamt med muren uppe, men det är ensamt nu också, och muren både skyddade och hindrade. Vissa stunder skulle det där skyddet vara skönt. Oberörd, sval… isdrottning. Jag står ju ändå bredvid, så varför inte flyta ovanpå?

Men.

Den där dörren jag öppnade för ett par år sedan, går den att stänga igen?
Går det lärda att olära? Går insikterna att oinse?
Går det att sluta gå framåt och i stället ta ett kliv bakåt från all utveckling, allt fantastiskt, och glömma det?
Finns det ens någon annan väg att gå än just fortsätta framåt?
Damned no matter what. Och ärligt talat: idag känns det som damnation without relief. För det där jag önskar vore, det vågar jag inte ens tänka. För att det gör för ont. För att det känns som om det inte är för mig. För att när jag alltid har fått kämpa för allt jag uppnått, så känns det inte som om det någonsin kommer att bli lättare. Lyckligare. Jag vet inte om jag vågar tro att det är för mig. Och det gör ont. Då vore det skönare att slippa känna, slippa drömma, slippa vilja ha något annat. Jag vet att lycka är ett aktivt val, men när jag ändå inte får den, mer än korta glimtar, vad är det då värt att fortsätta tro och hoppas på den?

Så in i helvete less på alla känslor, på att alltid hitta nya saker att arbeta med, nya saker att läka. Det är för mycket kvar, det gör för ont och är för skrämmande att utsätta mig för risken för samma besvikelser igen. Jag vill slippa känna nu; vill bara få vara liten och att någon annan ska hålla om mig och säga att allt blir bra. Men det finns ingen annan; jag måste fortfarande hålla om och ihop mig själv. Det finns inte utrymme att vara liten. Det har aldrig funnits. Men finns det ett sätt att slippa det här när jag en gång öppnat dörren till att vara en kännande varelse?

~~~

Knappt 5 min senare: Insikt.

Tänker på ”varför nu”? Vad har hänt som gjort det så här? Jo: Jag har känt av den kraft som finns i mig, har för bara ett tag låtit den fylla mig. Varit så kraftfull, stark, självklar, hel som jag är i den; som jag är när jag är den. Det gör ont att landa, det gör ont att den får mig att se det som saknas för att leva i och med kraften. Ont att inse att jag är så… ofullkomlig. Mänsklig. Trasig. Jag är ju så bra på att dölja det. Rentav förneka. Men det känns som om det inte går så bra att göra det längre. Ljuset föll på något jag inte vill se, men som jag behövde se. Och nu önskar jag att det hade fortsatt vara mörkt, att jag kunde göra det osett.

Att göra det som krävs för att nå målet

05 lördag Jun 2010

Posted by in Empowerment, Om mig, Personlig utveckling

≈ 1 kommentar

Jag blir ibland så fascinerad, och frustrerad, över hur många som verkar tro att de ska kunna nå mål utan att göra det som krävs för att nå dem. Ett mål är inget man plötsligt bara befinner sig vid, utan det är något man sett ut på förhand och arbetar mot. Ett mål är medvetet, ett önskat tillstånd, en destination. Och för att nå ett mål krävs det något.
Till vissa mål finns det flera möjliga vägar, där en del är rakare och andra mer vindlande och tar längre tid. Men man når ändå dit om man behåller fokus på målet.
Andra mål har en enda väg; en enda avgörande sak som du måste göra för att nå dit, och oavsett vad för annat du gör så kommer du inte att nå målet förrän du gjort just den där avgörande saken. Och den är inte alltid vare sig lätt eller självklar, men icke desto mindre nödvändig. Det är när det gäller den sortens mål som fokus är helt avgörande.
Jag hade ett sådant mål en gång: att ta mig ur den ätstörning som jag hade levt i stort sett hela livet med. Länge var målet lite diffust och jag var absolut inte vän med tanken på att göra det som krävdes för att nå dit. För vad jag behövde göra var däremot egentligen inget man behövde vara Nobelpristagare för att lista ut: äta normalt och sluta med alla kompensationsbeteenden. För att bryta ett missbruk måste man sluta med missbruksbeteendet – det finns inget annat sätt. Det var det enda jag var tvungen att göra för att nå målet. Det var också det enda jag till varje pris ville slippa göra. Och tro mig, jag försökte länge, med alla möjliga andra saker. ”Jag kan tänka mig att göra precis vad som helst för att bli frisk, utom det.” Hur motiverad är man då, om man vägrar göra det enda som faktiskt hjälper? Vad ville jag helst: nå målet (= bli frisk) eller slippa bryta mat-/svältmissbruket?
Jag visste ju egentligen att det bara fanns en väg ut, och att jag var den enda som kunde gå den vägen. Om jag menade allvar med att jag ville bli frisk, om jag verkligen menade det där målet på allvar och det inte bara var tomma ord, så var jag faktiskt tvungen att leva upp till det också. I det läget handlade det om mitt val, kanske tydligare än någon annan gång. Där kunde ingen annan göra något åt mig, oavsett hur mycket hjälp och stöd jag än hade begärt och fått, utan det låg på mig. Som det alltid gör. Jag är den enda som jag förändra mina beteenden, och andras stöd ändrar dem inte.
Till sist bestämde jag mig: jag ger mig själv en 100 %-ig, ärlig chans att nå målet, jag satsar, gör precis det som krävs och ser om det går att nå fram. Det var inte lätt, men hade någon egentligen sagt att det skulle bli lätt? Det var inte lätt, men det gick. Och vet du vad? Det var inte särskilt mycket värre än att gå där och inte göra det som krävdes. Att undvika något hjälper inte, det gör bara att det tar längre tid att nå fram.
Så är det med alla mål i tillvaron, stora som små: Ju längre du väntar med att göra det som krävs, desto längre tid tar det innan du når målet. Vill du nå målet är du beredd att göra det som krävs för att nå dit.
Det blir inte lättare av att vänta. Det blir absolut inte lättare av att prata om hur jobbigt det är att göra det där du måste göra men faktiskt inte till 100 % har gjort ännu. Men ingen har sagt att det är lätt. Så vad väntar du på?
Tänk om du kunde.
Tänk om.
Du kan!

Att vakna till svåra nyheter

31 måndag Maj 2010

Posted by in Aktuellt, Mänskliga rättigheter, Politik och samhälle

≈ 1 kommentar

Måndag morgon, vaknar tidigt efter att ha sovit dåligt och det är först efter att ha snoozat väckarklockan för andra gången som jag somnar riktigt gott. En stund. Resultat: försover mig en timme och vaknar dödstrött.

Radion står på. Och vad hör jag? Israelisk militär har bordat Ship to Gaza-konvojen, Frihetsflottan, på internationellt vatten. Ett tiotal döda och flera skadade. Vad???

Oproportionerligt våld? I högsta grad. Vad Israels armé- och regeringsföreträdare än försöker få Ship to Gaza att framstå som, så har de med sig förnödenheter och byggmaterial till ett Gaza som blockeras av Israel och därför inte får in många av de varor som vi räknar som självklara. Ship to Gaza är inte en terrororganisation och samarbetar inte med Hamas, utan ”en partipolitiskt och religiöst oberoende ideell förening som består av personer och organisationer som vill verka för en ökad respekt för de mänskliga rättigheterna och den allmänna folkrätten” (från StG:s Plattform och mål). Det handlar om mänskliga rättigheter, inte om för eller mot vare sig staten Israel eller Palestina.

I en del medier beskrivs deltagarna i Frihetsflottan som aktivister, men det är viktigt att vara tydlig med begreppen här: frihetsaktivister och aktivister för mänskliga rättigheter är vare sig våldsbenägna eller terrorister.

”Ship to Gaza är en ideell och fredlig solidaritetshandling från människa till människa.” (StG)

Det finns 11 svenskar ombord på konvojen, bland andra författaren Henning Mankell, mp-riksdagsledamoten Mehmet Kaplan, konstnären Dror Feiler, religionshistoriker Mattias Gardell och idéhistorikern Edda Manga. De båda senare bloggar om sin resa med Ship to Gaza, men det har inte kommit några uppdateringar av bloggen sedan strax efter 3 i morse. Just Edda Manga och Mattias Gardell befann sig på den turkiska båten, där det blev en våldsam bordning med flera döda. Det har inte kommit in några uppgifter om hur det står till med svenskar eller andra eftersom all kommunikation med skeppen tycks vara avskuren.

Här till vänster är den sista Twitter-rapporten från Mehmet Kaplan (Mp), skickad vid 5-tiden i morse. Skärmdumpen är från nu vid 10:40, och det har alltså inte hörts något sedan dess.
Det här var inget vidare att vakna till. Morgonen har mest handlat om att söka information, följa Twitterflödet – #Shiptogaza – och nyheterna och försöka förstå. Jag har otroligt svårt att tro att deltagare i Frihetsflottan skulle ha haft vapen med sig, men däremot ser jag det inte som helt omöjligt att några försökte försvara sig när de bordades av israeliska soldater som, att döma av de videofilmer som hann läcka ut, var ganska hårdhänta och våldsamma. Skulle du bara ta emot slag och våld utan att försvara dig?
Det kommer att vara manifestationer idag i både Stockholm (kl 18 på Sergels Torg), Göteborg (kl 18 på Gustav Adolfs Torg, i en ljusmanifestation) och Malmö (kl 18 på Gustav Adolfs Torg). Låt oss hoppas att de inte blir hatmanifestationer mot Israel som land, utan att människor kan fördöma handlingarna utan att fördöma ett helt folk. Det får inte bli våldsamma eller protester som bara ger den israeliska staten och militären vatten på sin kvarn och som blir ett indirekt stöd mot terroristerna.