Familje(o)lycka

Min familj är ett kapitel för sig, ett som jag alltid gärna vill hoppa över. Vilket är mindre lätt eftersom de 1) är den enda familj jag har, 2) bor runtomkring och 3) jag dessutom är en god dotter och syster. Försöker vara, i alla fall.

Men jag är inte en del av familjen och har egentligen aldrig varit. Jag vet inte varför det är så, eller hur det har blivit så. Jag har rannsakat mig själv många gånger för att se vad jag har gjort fel, för det är klart att jag spelar en roll i det, men jag kan inte komma på vad det är. Därför kan jag inte heller göra något åt det.

Jag fick syskon ganska tidigt, vid 15 månaders ålder, och blev då självständig eftersom ingen hade tid för mig längre. Jag lärde mig gå fritt när mamma var på BB, jag började äta själv utan särskilt mycket krångel i samma veva (från att ha varit ett matvägrande barn som fick distraheras för att äta), jag lärde mig snabbt göra i stort sett allt själv utan att be om hjälp, jag lärde mig läsa själv tidigt, utan mina föräldrars hjälp osv. Jag vet inte varifrån jag fick det, men någonstans förstod eller kände jag att nu fanns det andra vars behov var större än mina; alltså fick jag klara mig själv. Jag är öronbarnet som sovit otaliga nätter med öroninflammation för att mamma inte tyckte att vi behövde åka in på kvällen, jag har gått och lagt mig med brutet nyckelben av samma skäl. Jag har klarat mig själv. Inte varit till besvär. Att vara besvärlig är att inte vara omtyckt, att ställa krav är att ta för stor plats och att riskera att man döms ut som jobbig och inte duktig. Jag lärde mig att klara mig själv och inte klaga. Kanske var det min självständighet som ställde mig utanför; att jag slutade visa att behöver dem. Att jag inte vågade visa att jag behöver något, eftersom uppmärksamhet och lyhördhet för mina behov togs bort när jag fick syskon.

Faktum är att jag aldrig riktigt kände att det ens fanns någonstans att hämta stöd eller värme. Mina föräldrar var inte kapabla att ge mig det – inte så som jag kan se det när jag ser tillbaka. Det fanns alltid nya barn som behövde dem och deras uppmärksamhet, det fanns alltid en mamma vars egna behov var överordnade det mesta. Inte minst under åren med hennes psykiska problem, och sedan fysiska sjukdomsupptäckt – det har alltid handlat mycket om henne.  Hon var oförmögen att se till mer än mina basala, fysiska behov, och jag upplever att hon skaffade nya barn hela tiden för att känna sig behövd av dem vars behov är lätta att tillgodose. Det är svårare med lite större barn som har behov av uppmärksamhet, värme, närhet, trygghet, självkänsla, identitetsskapande. Vilket är en stor anledning till att jag anser att man inte ska skaffa barn om man är psykiskt sjuk och inte förmår att ge sitt barn en grundtrygghet som alltid stammar från en egen inre trygghet och självkänsla – den som inte kan ta hand om sig själv kan inte ta hand om någon annan!

Mina syskon och jag har biologiskt sett samma föräldrar, i en stor kärnfamilj, men vi har inte haft samma föräldrar. De individer som satte mig till världen utvecklades också, både som människor (även om jag ibland betvivlar att min mor utvecklas alls) och som föräldrar mellan sina barn. De var inte samspelta som föräldrar när jag föddes och kanske handlar det hela om att de växte in i sina roller bättre från barn nummer 2 och att jag därför hamnade lite bredvid.

Under loppet av åtta år fick jag fyra småsyskon. Min yngste bror är den jag står, och alltid har stått närmast – det var honom jag tog hand om ibland när han var liten, och vi är de som sticker ut i syskonskaran. För vi sticker ut, vi är på ett annat plan än de andra, vi tillhör inte normen. Så gör inte heller hans fru, som är den som påpekat att hon ser mönstren i vår familj. Men i och med att de är en liten familj, så passar de in. Och brorsan kommer alltid att vara mammas minsting.

En massa små saker sammantagna gör att jag aldrig känt att jag passat in, att jag aldrig har haft en självklar plats i familjen. Det var aldrig någon som följde med på simträningar och tävlingar, en enda gång tror jag att pappa kom och lyssnade när jag spelade på kommunala musikskolans konsert, ingen kom och såg mig dansa. Det fanns alltid andra barn som behövde deras närvaro. Det fanns alltid någon vars behov var större. Jag lärde mig att jag var utanför. Jag kände ingen samhörighet, jag kände inte att jag var som dem – men det var jag ju inte heller. Det är bara att det är först på senare år som jag har förstått det, och kunnat sätta ord på det. Jag var inte som dem, jag är inte som dem. Undantaget lillebror. Antagligen kände de det. De har aldrig försökt lära känna mig och tycks än idag vara märkligt ointresserade av mig, vem jag är, vad jag gör…

Självklart spelar alla år med känslomässig tystnad och ätstörningar in; jag valde att inte blanda in någon i mina problem, utan de var min hemlighet, något som var bara mitt. Först när jag som vuxen blev tvungen att söka hjälp berättade jag något. Jag ville inte dra in dem i det eftersom jag inte ville lägga någon som helst skuld på dem, de hade inget ansvar för mitt mående och mina beteenden. Jag fick inte heller något stöd. Snarare ett aktivt icke-stöd från mamma, som uttryckligen sa att hon inte ville utsätta sig för att få tillbaka de tankar hon hade haft som ätstörd i sin ungdom. Kanske är det så enkelt att jag genom att gå in i en ätstörning och hålla tyst om den fjärmade mig från familjen. Att det faktiskt är mitt fel att det blivit så här.

Så hur är det nu? Artigt. Med tanke på alla barn och syskonbarn blir det en hel del familjeträffar på födelsedagar. Jag leker med syskonbarnen, pratar med alla – men har märkt att mina föräldrar inte pratar med mig alls om jag inte uttryckligen driver samtal med dem. De undviker mig, framför allt mamma. Pappa frågar bara om jobb. Några syskon och deras respektivar pratar jag mycket och gärna med, men oftare väljer jag barnen. De uppskattar mig i alla fall. Och mina syskon uppskattar att någon annan har koll på dem.

Jag är den som kommer ihåg födelsedagar och gratulerar, jag minns saker de säger, jag lyssnar när någon behöver prata, men jag har försökt att skapa mitt liv. För genom åren har jag alltför många gånger försökt anförtro mig och fått förtroenden svikna, öppnat lite för behov och fått det bortviftat. Jag älskar mina syskon, framför allt minsta brorsan, och mina syskonbarn, framför allt några av dem, men det är som om jag inte fanns. De glömmer mig. När vi ses så minns de mig, men sedan tycks jag försvinna igen – än en gång, undantaget brorsan. Sedan förra hösten har jag gång på gång fått veta att de bestämmer saker tillsammans, att resten av familjen ses – men glömmer att säga till mig. Det har handlat om lillejulfirande, påsk, midsommar, grillkvällar osv. Inte bara en gång. Någon gång har jag långt in i planeringen fått veta, tackat ja, återkommit om exakt datum för att få beskedet ”oj, glömde vi berätta att… ” det inte blir något/att de redan setts. Det sårar. Vad som sårar än mer är att jag har tagit upp det, att mina syskon tycker att det är illa, men sedan själva gör likadant. Det spelar ingen roll att jag nämner det, för sedan är jag visst osynlig ändå.

Men kanske ligger det hos mig. Det är alltid någon som utgår från att jag har fjärmat mig från familjen om jag tar upp det, och självklart har jag en roll i det. Men jag vägrar köpa att det är mig det är fel på, så som jag gjort alltför länge. Jag känner ingen gemenskap med dem, vi har väldigt lite gemensamt. Jag har ingen egen familj, inga barn, inget hus, ingen partner – vilket gör det lätt att exkludera mig i vuxensamtalen. Jag är annorlunda, jag går min egen väg, jag tillhör inte den mittenfålla som de lever i. Jag känner dem, jag vinnlägger mig om att känna dem, men får inte detsamma tillbaka. Jag antar att de inte förstår mig, men de försöker inte heller.

Självklart har detta påverkat mig. Påverkar mig. Inte så mycket längre som det gjorde förr, men det gör mig ledsen att gång efter annan bli osynliggjord, att jag vad jag än gör för dem uppenbarligen inte duger. Det gör att jag är mån om att se människor runt mig, framför allt de barn som inte blir tillräckligt sedda, det gör att jag ger mer än vad jag begär tillbaka, det gör att jag hela mitt liv har känt mig rotlös, inte hemma någonstans. Att jag har svårt för att våga ställa krav, släppa andra riktigt nära, göra mina behov hörda, sätta mina behov främst.

Jag försöker bilda mig en egen tillvaro, önskar mig något slags egen familj – även om jag aldrig kommer att föda egna barn – men det är inte helt enkelt. Familjelycka är något som för mig bara har gällt andra. Jag drömmer om att hitta min plats, i vilken konstellation den än blir, och att inte ge efter för rädslan att förbli ensam hela livet.

Jag lär mig. Jag läker. Jag har brutit mönstret och är sannerligen inget offer. Men det gör ibland ont.  Det känns inte rättvist.

30 dagar: Day 08 – A moment

Ett ögonblick, från i dagarna 7 år sedan…

Jag är på väg hem genom Vasastan en kväll i mitten av september, efter att ha fikat med vänner. Gatlyktorna lyser upp regnvåt asfalt och glittrar mörkt på fallna löv. Det är ovanligt stilla, antagligen ganska sent. Jag tänker väl på allt och intet när en tanke plötsligt slår mig: Jag tror att det är över nu.

Det är i den stunden jag inser att jag är frisk. Fri. Att 25 år med anorexi i ett slag tillhör det förflutna, inte nuet.

Känslan är omtumlande, euforisk, skrämmande. Så som det är att stå på gränsen mellan något gammalt, vant, och en okänd framtid. En dörr stängs, en annan öppnas. Tills man återfinner ett fotfäste i det nya känns det som att blint ta ett steg ut i det okända och bara kunna lita på att vingarna bär. Men möjligheterna… Oändliga.

Jag stänger dörren bakom mig och går ut i den framtid som är min.

 

30 dagar: Day 07 – Your best friend

Jag har ingen ”bästa vän”. Har nog aldrig haft. Jag har aldrig varit den som haft en massa vänner, eller ens särskilt nära vänner. De brukar vara lätt räknade. Hur öppen jag än må vara så har jag vissa problem med att släppa människor riktigt nära, och eftersom jag ofta har en tendens att finnas där för dem jag bryr mig om utan att kräva att de gör detsamma för mig  blir det alltsomoftast en obalans där de glömmer att jag har behov om jag inte tydligt säger det.

Några har dock lyst upp tillvaron genom åren. Själssystrarna i min Avalon-familj från Glastonbury, men vi är geografiskt åtskilda och därför distanserade.  När vi ses är det som om avståndet aldrig funnits, men det var länge sedan sist.
Älskade S som gifte sig med en man som jag tycker oerhört mycket om och som är lika lätt och härlig att umgås med.
Lilla H som jag haft roligare med än med många andra, och hittat på bus med; vänskapen som överlevde 9 månaders paus efter ett bråk – och som jag nog kan prata om allt med. Hon kan kika in här, eller jag till henne, eller så stämmer vi av på långpromenader. H är en av de få som får se min lägenhet i absolut värst skick.
En annan S som jag inte känt lika länge, men som står mig nära och som finns där, som jag inte behöver göra så mycket med.

Parallellt med alla finns mitt ex S som började som en vän, blev sambo,  och som är en av mina närmsta vänner. Vi pratar inte längre varje dag, och har glidit lite isär, men jag vet alltid var jag har honom och att han ställer upp så som jag ställer upp för honom.
Och så den högt älskade syster som jag stått närmare än någon annan, men där vänskapen fick sig en törn. Vägar som möts och skiljs och kanske möts igen. Det är fortfarande en sorg, men det är vad det är. Vad som än händer kommer jag alltid att finnas där för henne – hon är en av två personer som jag har sagt det till.

Vissa människor dyker upp, är nära ett tag, för att sedan gå vidare när våra vägar skiljs åt. Vissa stannar kvar för alltid. Jag tror att jag kan ha lärt känna en sådan riktig vän i år, någon jag känner att jag kan dela allt med – i den mån jag törs visa allt för någon –  och jag hoppas att våra vägar kommer att löpa parallellt under lång tid. Det känns så. Potential för riktigt djup vänskap.

30 dagar: Day 06 – Your day

Som genom en liten ödets ironi så var just gårdagen en sådan dag då jag inte hann med att skriva. Men det får ändå bli om gårdagen.

Dagen kan enklast beskrivas med två ord: Sömnbrist. Jobb.

Eftersom jag är nattaktiv och då och då drabbas av ”ska bara” innan jag ska gå och lägga mig kom jag i säng alldeles för sent och kunde sedan inte somna, så jag låg och läste lite. Lite som i lite för länge. Det blev tre timmars sömn innan klockan ringde, och på den tiden hann jag bli väckt fyra gånger av monstren.

Att efter en sådan natt inse att man har ett digert arbetspass framför sig är mindre roligt. Men det var precis så det var. Min fokus hade under måndagen varit för dålig, vilket innebar alldeles för mycket jobb kvar inför deadline. Så det var bara att borra ner klackarna och köra.

Som vanligt när jag är övertrött blir jag lättare stressad, men dessutom kommer osäkerhet och en humörsänkning alltid som små irriterande bromsar som kretsar i tankarna. Jag pendlar även i vanliga fall lätt mellan skratt och allvar, men när jag är (över)trött ligger skratt och tårar nära varandra. Liksom irritationen. På ett sätt är jag glad att jag lever ensam, för jag låter det inte gå ut över någon annan, men samtidigt är det i de stunderna jag bara behöver en kram. Verklighetsanknytning. Tack och lov finns det vänner.

Men jag blev klar med jobbet i tid och fick nästan 5 timmars sömn i natt, innan jag skulle upp och gå igenom översättningen, stavningskolla och annat innan den skickades. Snabb dusch och iväg till akupunktur efter usel frukost.

Så. Tråkig dag. Ointressant.

30 dagar: Day 05 – Your definition of love

Kärlek. Det är något jag alltid har givit snarare än fått. Något jag drömt om och önskat mig, men inte vetat hur jag ska få eller hur jag ens ska ta emot om det ges mig.

Jag kan inte minnas att mina föräldrar en enda gång under min uppväxt sa att de älskade mig, eller mina syskon. Inte en enda gång. Den enda gången jag har hört min mor säga det, var ett till synes pliktskyldigt och synnerligen känslobefriat ”Du vet väl att vi älskar dig” efter ett obligatoriskt familjesamtal på behandlingshemmet. Nej, jag visste det inte då och vet det inte än idag. De har aldrig med vare sig ord eller handlingar visat det. Jag visste att mina mor- och farföräldrar älskade mig, men har vuxit upp utan att veta hur det känns att vara älskad av dem som borde ha gjort det.

Dessutom har jag sedan länge ett intresse för hur vi pratar om kärlek. Hur säger vi det som redan är sagt tusen miljoner gånger utan att det blir en kliché? Hur kan jag säga ”jag älskar dig” på ett sätt som fortfarande uttrycker något nytt, som uttrycker vad just jag känner för just dig? Lite av dessa funderingar kommer jag att ta upp i en separat blogg, Why is the measure of love loss? Men trots att jag är superverbal och kan prata länge om kärlek, så är kärlek för mig något som trotsar orden. Det är större än ord. Det måste uttryckas i handling, eller i en kombination av känsla, ord och handling.

Och ändå… för mig är kärlek något jag lever, andas, pratar, agerar, drömmer… Det är en del av mig, en helt naturlig del av mitt sätt att vara. Jag älskar. Så är det bara. Jag har lätt för att älska människor som kommer mig nära, men jag älskar dem på olika sätt. Jag är full av kärlek för så mycket, så många, att det ibland känns som om hjärtat skulle brista och explodera i miljoner mörkröda bitar. Ju mer jag älskar, desto mer finns det att ge. Det är ett sätt att leva. Att vara.

För mig är kärlek en gåva jag ger fritt, villkorslöst. Obundet, kärleken måste alltid vara fri. Jag ger fritt och frikostigt av den. Utan att begära något tillbaka. Det är så jag är. En del av mig är kärlek. Ibland utmanande, ibland ömsint, ibland lekfull, ibland moderlig, värnande, ibland brinnande passionerad. Men alltid kärlek.

Däremot har jag svårt för att bli kär. Jag älskar, men blir inte kär. Inte ens när jag känner den allra djupaste och starkaste kärleken, respekten, vördnaden för någon, en kärlek som trotsar orden för vad jag har kallat det förut, som rentav trotsar tid och rum, så vet jag inte om ”kär” någonsin finns med i bilden. Det är lite märkligt. Jag har lätt för att älska, men det är som att förälskelse utelämnas. Kanske för att jag har svårt för att ta emot kärlek, för att mitt hjärta länge har varit skyddat och avskärmat och först på senare år har öppnats. Jag vet att när jag går in i den kärlek som jag hoppas även kommer till mig så måste jag gå all-in. Öppna mitt hjärta och satsa det, utan garantier eller skygglappar. Och ta emot. Kärleken är inte feg. Den kan inte manas fram. Det finaste mötet är två själar som möts i frihet och ett ömsesidigt givande och tagande i största enkelhet och klarhet.

Så min definition av kärlek? Ett ledljus i mitt liv, en outplånlig del av mitt jag, som trotsar ord och måste levas, visas. Kärleken är i färg, alltid fri, modig och när man öppnar sig för den förändrar den liv.

Aldrig bara ett djur – djur eller människor

Ja, men förlåt så jävla mycket då för att jag hellre hjälper djur än människor.

Så. Då har jag sagt det direkt. Och så är det: Jag värnar i allmänhet mer om djur än människor. I allmänhet. Om katter i synnerhet, om djur som blivit utslängda och ratade i allra högsta synnerhet. Faktum är att jag även i allmänhet tycker bättre om djur än människor. Gång efter annan genom åren har jag hamnat i diskussioner där någon hävdar att ”det är bara ett djur”, eller ”det är bara en katt” – men nej! Det är aldrig ”bara”. På vilket sätt skulle ett djur vara mer ”bara” än en människa? Skulle någon vän eller närmare bekant säga så, skulle jag med allra största sannolikhet bryta vänskapen. Tyvärr verkar också vissa av mina familjemedlemmar ha den inställningen; när man har tröttnat på katten, eller när katten blir besvärlig är det bara att nacka den, för det är ju bara en katt. Så är det inte för mig.

Mina katter är lika mycket familjemedlemmar som om de hade varit mina barn, om ändock på ett annat sätt. När jag väljer att ta mig an ett djur så är det för djurets hela livslängd. Det är inget jag har rätt att tröttna på – och tro mig, jag tröttnar rejält på dem ibland – och bara kasta åt sidan. Jag har ett ansvar för mina djurs väl och ve; ett ansvar som går utöver mitt ego och vad som är bekvämt för mig.  Jag kan inte utan planering resa bort längre än ett par dagar, jag kan inte glömma att köpa mat åt dem, så som jag kan till mig. Jag har ansvar för dem. De ska aldrig behöva lida för mig. Det innebär också för mig att jag redan från början gör ett ställningstagande: mina djur ska aldrig leva ett liv på mediciner som livsuppehållande åtgärd om de blir kroniskt sjuka. Jag ska inte hålla liv i dem för min skull. Det är inte rätt. Det är inte värdigt, lika lite som det faktiskt är värdigt att tvinga människor som är färdiga med livet att leva vidare.

Jag har tre egna katter – en från en gård på Hisingen, en adopterad och en hittekatt – och är jourhem åt ytterligare en sedan början av sommaren. Min Tiger fick somna in för en dryg månad sedan för att slippa lida av återkommande tandinflammationer, men då tillkom i stället Xerxes. En liten katt som hittade mig och som vann mitt hjärta från första stund. När min fosterkatt Blacky får ett nytt hem inom kort kommer jag att få en ny katt att vårda och värna om tills även den får ett permanent hem. Jag stannar också och pratar med alla katter jag träffar och har lite koll på de som finns runt om i området, för att se om någon verkar fara illa. Hade jag haft större utrymme så hade jag gärna tagit mig an fler katter.

Ja, jag är väl en crazy cat lady. Jag vet inte bättre, jag är knäpp, jag har väl haft en dålig barndom, jag är människohatare … Avfärda mig så. Det är lätt gjort. Om det gör livet lättare för dig, så varsågod. Men det blir inte mer sant för det.

Men jag värnar faktiskt mer om hemlösa djur än om hemlösa människor. Det finns inget som helst skyddsnät för djur, straffsatserna för misshandel av djur är löjligt låga. Den som misshandlar en annan människa får sitt straff. Den som torterar ett djur, kanske till döds, får knappt mer än en juridisk smäll på fingrarna. Jag värnar om både människor (framför allt barn) och djur som far illa, men mitt hjärta ligger hos djuren och barnen. Framför allt hos katterna, hundarna och barnen. Vi har inte rätt att göra en levande varelse beroende av oss och vår omsorg för att sedan misshandla eller slänga ut den, när dess närvaro inte längre behagar oss. Faktum är att när jag ser och hör talas om katter som har blivit misshandlade, ihjälslagna eller utslängda (som min Xerxes), eller om sommarkatter, så ser jag rött. Den människa som gör något sådant har i min tankevärld förverkat sin rätt att kalla sig civiliserad, och faktiskt även sitt människovärde. Krasst uttryckt: jag vill döda när jag hör talas om sådant.

Dessutom finns det redan så många som värnar om människor som far illa. Om hemlösa, uteliggare, svältande barn i Afrika och Asien, gatubarn runt om i världen, föräldralösa barn i Europa och Kina, trafficking, slaveri … Tro inte att jag inte tycker synd om dem, för det gör jag. Det är för jävligt att människor ska behöva fara illa i en värld som egentligen har resurser i överflöd. Men då kan väl de som värnar så mycket om människorna fortsätta göra det, så väljer jag djuren. Katterna. Varför måste jag välja? Varför kan inte människovännerna låta mig vara kattvän? Att jag väljer var jag lägger mina insatser innebär inte att jag förminskar deras. Jag har inte ork och resurser att hjälpa alla; jag måste välja. Prioritera. Och jag har prioriterat genom att vara jourhem. Min ekonomi räcker inte för att ge bidrag – även om jag hade varit både lo- och vargfadder om det var möjligt – men jag kan öppna mitt hem och ge plats och tid till en katt som behöver det. Ge av det jag kan ge, hjälpa ett djur från utevistelse och vem vet vad som har skett innan dess att må bra och kunna komma till ett permanent hem. Det är faktiskt inget jag tänker be om ursäkt för. Om du tycker att jag borde bry mig mer om barnen i Afrika så kan du väl göra det själv. En enskild individ kan inte hjälpa alla.

Om jag gör vad jag kan, så gör du vad du kan – utan att ifrågasätta mitt liv, OK?

30 dagar: Day 04 – What you ate today

Svara på frågan först. Sedan diskutera ämnet.

Ingen höjdardag matmässigt:

  • Förfrukost – blodgrapejuice och några chokladkex.
  • Frukost – ekologiskt helvetebröd från lokala bageriet Cum Pane (inte helvete, utan hel-vete, dvs bröd med hela, kokta vetekorn) med äggröra med cheddarost
  • 2nd breakfast/fusklunch – Oboy. Mörk. På lättmjölk. Och jag blandar Oboy med matskedar, inte teskedar.
  • Middag – rester från fredagens lergrytekyckling. Perfekt mat för lata Lisor. Och god, framför allt rotfrukterna som får följa med sista halvtimmen och som ångas/koks/ungssteks i köttsaft, kycklingfett och vad jag nu har på för kryddor och annat (nu soja, citronsaft, mint- och limekrydda plus en skvätt rödvin som var över). Räcker dessutom ett tag.
  • Lite choklad och lakrits, och kanske lite ostbågar, kommer slinka ner under kvällen. Och Cola Zero slinker alltid ner. Men det är inte mat.

Nu blir det metainlägg, för det här med att lista vad jag äter är ett lite eget kapitel för mig, som före detta anorektiker under drygt 2/3 av mitt liv. Under en eller ett par behandlingsperioder har jag fått skriva matdagbok, vilket inte är något för mig. Alltså, inte alls något för mig. Det har inte haft någon pedagogisk nytta utan bara gett ångest över att behöva se allt jag ätit (”allt” i mina något störda ögon) på pränt och dåligt samvete över att jag inte äter så bra som jag vet att jag borde göra. Ergo: kontraproduktivt. Dessutom har jag av just den anledningen inte skrivit listorna regelbundet. I dagvården brukade jag snabbt skriva ihop något som väl stämde hyfsat med verkligheten (plus lite som jag visste att jag borde äta, minus godis och eventuella hetsätningar) i väntrummet innan jag skulle in till sköterskan, som ändå alltid hittade något att klaga på.

För mig innebär friskheten att jag endast sällan tänker på vad jag äter, eller vad jag borde äta. Jag har hittat en balans där jag uppenbarligen får i mig tillräckligt utan att vara besatt. När jag lyssnar på min kropp säger den alltsomoftast vad den behöver. Vissa dagar kan jag gå nästan hela dagen utan att vara hungrig, och glömmer då lätt att äta. Andra dagar är jag jättehungrig och känner av om det har gått för många timmar sedan jag senast åt. Men… det känns friskt.

30 dagar: Day 03 – Your parents

Mina föräldrar, ja …

Min mamma, U, född 1948 och uppvuxen i Kungälv. Utbildade sig till sjuksköterska och arbetade inom psykiatrin innan jag dök upp i bilden. Oplanerat. Sedan skaffade hon barn på barn – 5 barn på 8 år – och arbetade endast sporadiska nattpass under de åren. Valde att vara hemma men är ibland bitter för det och förväntar sig hela tiden att andra ska kritisera henne för det valet. Hon utvecklade en kronisk immunbrist, vilket har blivit en stor del av hennes identitet. Under några år arbetade honom inom äldreomsorgen, på demensboende, utbildade sig sedan till diakon och arbetade ett par år inom kyrkan, men är sedan ett antal år tillbaka sjukpensionär. Fråga mig inte varför, för hon är egentligen arbetsför. Numera passar hon barnbarn då och då, är engagerad i kyrkan, sjunger i kör till och från och är riktigt duktig på blomsterarrangemang och lapptäcken. Handarbete har hon nog alltid varit bra på.

Mamma växte upp med en religiös mor, och för henne var kyrkogång på söndagar och högtider en självklarhet, något som vi barn inte skulle behöva drabbas av. Därför var det något förvirrande när hon senare blev religiös – jag väljer att säga religiös i stället för troende, för det är den där dogmatiska, intoleranta formen av kristendom hon alltsomoftast står för – och tycks ibland ta det personligt när vi barn faktiskt gjort egna val. OK, nu var det bara jag som aktivt valde något annat än kristendomen, men hon uppskattar inte när vi diskussionsbenägna syskon pratar religion/tro och kritiserar kristendomen. Ni vet, den där världsfrånvända inställningen ”jag är kristen, så kritiserar du kristendomen kritiserar du mig”.

Jag önskar verkligen att jag kunde säga mer gott om min mamma, men jag kan inte. Jag antar att hon har gjort så gott hon kan utifrån sina förutsättningar, men hon har inte varit den förälder jag hade önskat, eller behövt. Under min barndom hade hon ångestproblem, periodvis så svåra att hon inte kunde lämna tomten, och var dålig på att ge sig själv trygghet, vilket givetvis påverkade hennes förmåga att finnas där för oss barn. Jag var äldst, så för mig var det kanske tydligast. Hon har alltid varit bortskämd och egocentrisk, numera kan jag rent av se det som tydligt narcissistiska drag, hon är en självvald martyr med rejält fastlimmad offermentalitet. Allt kretsar kring henne, kring hennes sjukidentitet som hon ömsom försöker förneka (att avstå från att äta antibiotika när det håller henne frisk och vid bra humör är bara korkat), ömsom använder som slagträ och ursäkt, och hon kan inte förhålla sig till någon eller något utan att relatera det till henne själv. Hon lovar mycket, håller lite och sviker ofta. Och hon pratar illa om oss syskon bakom våra ryggar.

Första gången hon glömde mig, som jag vet om, var jag knappt 4 år. Sedan har det skett allt oftare, numera känns det mer som regel än undantag. Hon fanns aldrig där under mina år med djupast depression och svårast ätstörning, med motiveringen att hon var rädd att det skulle påverka henne. Att hon skulle få tillbaka tankar från sin egen ätstörning. Men hon vet alltid bäst hur jag fungerar, trots att hon inte vet något alls om mig. Hon är inte intresserad. Jag vet inte varför jag är ett sådant hot, eller vad det nu är som gör att hon alltid har tagit avstånd från mig, men numera är det så tydligt att hon inte ens pratar med mig på familjesammankomster om jag inte inleder ett samtal. Jag tror inte att hon är medveten om det, men jag ser mönstret. Några av mina syskon gör det också.

Men hon har bra dagar och dåliga dagar. Bra dagar har hon insikt, då förstår hon min tro och vet att jag är klokare och har större livsvisdom än vad hon har. Då ber hon om råd och lyssnar till och med. Tyvärr är det snabbt glömt. Jag skulle aldrig säga att hon är elak eller att hon medvetet gör saker för att sätta mig utanför familjen, men hon har aldrig varit en mamma åt mig. I mitt tycke är ”mamma” snarare ett verb än ett substantiv.

Min far, H, är född 1947 i Tornedalen. En liten by som ligger 6 mil från Pajala, Pissiniemi, alldeles nära Muonio älv. Han är verkligen den där kärve, naturälskande norrlänningen; pratar inte om känslor, visar sällan känslor, även om han efter många år här nere i söder är acklimatiserad och inrutad. Jag tror att han saknar naturen mer än vad han vill erkänna, och det gör mig ibland ont att han inte har mer tillgång till vidderna och skogarna han älskar. Han brukar fjällvandra varje år, och var under våren på sin andra Nepalresa med vandring i Himalaya. Tyvärr blev det ingen fjällresa i sommar, delvis på grund av att han har haft ett antal TIA/ministrokes, delvis troligen beroende på att mamma tjatade om att han skulle vara kvar här för att kunna hjälpa till med passning av barnbarn.

Pappa är gymnasielärare i matte och fysik, och kanske en del datakunskap, och dessutom en mycket populär lärare om jag har förstått. Han är kunnig och intresserad av mycket, inte minst alla former av växter och odling, och vi växte därför upp med fönsterbrädor fulla av diverse kaktusar och suckulenter, en potatiskällare som vintertid var växtförvaring enligt konstens alla regler, drivbänk utomhus och trädgårdsland. Han är en duktig fotograf, bra på naturbilder och tycker mycket om musik. Och han bakar fantastiskt gott bröd! När jag var liten var det pappa som, trots att han var den som arbetade, gjorde saker med oss barn. Åkte ut och fiskade (vi hade en liten plasteka), plockade svamp och bär, gick i skogen … åkte till Norrland. Känslomässigt har jag aldrig känt att han är där, men han var den som gjorde saker med oss.

Än idag är det så att pappa snarare frågar vad jag gör, om jag har mycket jobb, än hur jag mår. Han pratar sällan känslor, men någonstans vet jag att han bryr sig. Och han är nyfiken på vad jag arbetar med – vilket är mer än vad man kan säga om resten av familjen. Han gick till och med ut och köpte Legend, som jag hade översatt, och sträckläste den en natt. Och tyckte om den! Gissa om jag kände mig stolt…

Mina föräldrar har alltid varit oerhört omaka, och hade det inte varit för att jag råkade bli till så hade de nog aldrig blivit ett par. Jag upplever att pappa alltid har fått stå tillbaka för mammas bortskämdhet och uppmärksamhetsbehov, och att han anpassat sig. Därför gläder det mig att han levt upp och visat fler sidor sedan de först separerade och senare skildes för ett par år sedan – en skilsmässa som kom 10–15 år senare än vad som kanske hade varit bra. Bara bilden vi får av pappa på Facebook är en helt annan än den vi vuxit upp med, och det är roligt att se.

Generellt önskar jag att det fanns finare saker att säga om mina föräldrar, och att jag kunde säga att de hade varit världens bästa föräldrar. Det har de inte. De har varit bra, efter sin förmåga. Men sanningen är att jag sällan eller aldrig har upplevt att jag har föräldrar, på samma sätt som många av mina vänner och bekanta har. Vi är inte nära, har aldrig varit, jag upplever inte att de finns där för mig vad som än händer (kanske pappa), jag känner inte att de är intresserade av att lära känna mig och jag kan inte minnas att de någonsin sagt att de älskar mig. Jag har inga hard feelings gentemot dem, men det där med föräldrar är ett lite känsligt kapitel för mig …

30 dagar: Day 02 – Your first love

Hur definierar jag ”first love”? Det finns så många sorters kärlek.

Den första personen jag minns att jag älskade var min morfar. Han hade alltid tid för mig som liten och jag var ganska mycket hos honom och mormor i Kungälv, medan mina föräldrar hade fullt upp med det ena småsyskonet efter det andra. Morfar hade Kungen av Danmarks bröstkarameller och berättade sagor om den lille harpalten. På julafton rökte han cigarr och tog gärna en nubbe då och då. Som ung hade han varit sjöman, och vi tittade ibland på kort från Cuba och USA, där skeppet hade lagt till, bilder från hans förflutna som jag idag önskar att jag hade frågat så mycket mer om. Han skulle tydligen ha varit ombord på Ulven den där sista, ödesdigra färden, men var av någon anledning inte det. Morfar var inte en i mängden, men efter att hans första fru gick bort och han gifte sig med mormor blev hans liv väldigt normativt. Jag minns inte om han någon gång sa att han älskade mig, men jag visste det alltid. Han gick bort i cancer ett par veckor innan jag fyllde 13 och jag saknar honom. Vissa stunder oerhört mycket. Jag önskar att han hade fått se mig växa upp, jag önskar att han hade fått se sina barnbarnsbarn och kunnat dela med sig av sin humor, värme och sina erfarenheter.

Gäller det kärlek som i förälskelse hade jag nog några halvhjärtade crushes på högstadiet. Men de var mer intressen än riktiga förälskelser. Jag undrar om den första lite mer förälskelsen inte var vackra H, när jag var 15. Helt odramatiskt, aldrig ett ord sagt. Vi var vänner, det var allt.

Den första riktiga kärleken, den som jag var riktigt kär i, var S. Jag var 20 när vi träffades, och sommaren när jag var 21 tände det till. Honom älskade jag. Verkligen. Vi hade så mycket gemensamt, i intresset för språk, i teatergruppen där vi både var aktiva, i skrivandet, kärleken till ord, musik. Han var både min närmaste vän och partner. Jag har fortfarande kvar dikterna han skrev till mig. Han var den förste på mer än ett sätt och när vi flyttade hemifrån flyttade vi ihop. I några år. Det tog mig sex år att komma över honom när det tog slut… Jag älskar honom fortfarande, men idag på ett helt annat sätt, och ja – vi är fortfarande vänner.

30 dagar: Day 01 – Introduce yourself

Presentera mig. Jaha. Och jag har lovat mig själv att inte använda min standardpresentation (som finns att läsa på sidan Om mig). Vad finns att säga som är relevant för andra? Vad tycker jag är intressant att veta om andra?

Jag tror att jag för en del kan vara något av en gåta eftersom jag är så mycket, så många saker – och ändå bara jag. Jag har uppnått den aktningsvärda åldern 37 år och är definitivt vuxen i betydelsen ansvarstagande, men det har jag väl varit så gott som hela livet. Samtidigt är jag väldigt barnslig, på mitt sätt. Jag är ömsom värdig som en drottning, ömsom vild som ett rovdjur, ömsom en slipad strateg och problemlösare, ömsom fnissig och skuttig som en kattunge, eller flicka. Eller ”ömsom”, förresten. Jag är allt det. Och mer därtill. Jag är alla åldrar på en gång: maiden, lover, mother, crone.

Det råder däremot inga tvivel om att jag är kvinna. 100 % kvinna. Och jag njuter av att vara det. Vad som är kvinnligt och manligt har jag inte riktigt koll på, men jag är kvinna på mitt sätt. På ett fysiskt sätt. För jag är fysisk, sinnlig, upplever sinnena med hela kroppen. Jag har många år av ätstörningar bakom mig, men även när jag gjorde mitt bästa för att förinta alla mjuka, vackra, kvinnliga linjer och former, så har jag alltid trivts med att vara kvinna och aldrig längtat tillbaka till ett flickstadium. Faktum är att jag inte förstår dem som även efter 20 -25 års ålder vill se ut som flickor.

Jag är snabb i tanken, bollar lätt flera parallella spår, kreativ och lättuttråkad. Intelligentare än de flesta och något dampig. Jag skulle vilja ha ett fint, linjärt list-tänkande, men min hjärna fungerar mer som en mindmap med kortare listor under vissa punkter. Jag älskar att lära mig nya saker och  har lätt för att lära, fördjupa mig och intressera mig för mycket. Vilket också syns i vad jag arbetar med. Sedan snart 11 år är jag frilansande översättare, skribent och språkgranskare, med ett förflutet som lärare. Jag arbetar också som make up-artist, lite med personlig utveckling, föreläsningar och andlighet. Jag gör smycken, syr om kläder, skriver, sjunger och dansar.

Jag har ett stort människointresse, och inte minst ett intresse för att utvecklas genom mötet med människor, för kommunikation och personlig utveckling. Jag har arbetat ideellt under många år med olika former av stödverksamhet för personer med ätstörningar och självskadebeteenden, men tror idag mer på att arbeta med dem som kommit en bit på väg, eller som är friska. Det ger dem mer. Det ger mig mer.

För jag har, som jag redan nämnt, dåligt tålamod. Jag är lättirriterad, snarstucken, har extremt låg tolerans mot dumhet, kan bli barnsligt provocerande mot människor som är så fasta i normen att de fördömer alla som avviker från den och mot människor som inte vet varför de tycker eller tänker på ett visst sätt. Jag accepterar inte argumentet ”Men det är så här jag är” när det handlar om idiotbeteenden eller en ovilja till förändring. Jag sätter gärna besserwissrar och översittare på plats, kan vara både föraktfull och högdragen och har ett rejält mått av cynism och sarkasm. Samtidigt har jag ett stort hjärta, bryr mig mycket om människor och älskar att se människor bryta destruktiva mönster och ta steg mot frihet. Jag ställer ofta upp alldeles för mycket och får inte särskilt mycket igen eftersom människor i allmänhet inte bryr sig om det,  ger för många chanser och har fått lära mig att sätta gränser, vara hård och sätta mig själv främst.

Jag är extremt mycket kattmänniska och tycker i allmänhet bättre om djur än barn. Jag är dansare i själ och hjärta, även om jag inte är professionell dansare, och älskar ord. Orden och dansen är mina konstverktyg – jag dansar med orden, väver bilder, sånger och berättelser i rörelse och ord. Och jag älskar. Mycket. Djupt. Oftast förbehållslöst. Inte många, dock, trots att jag är kärlek. Jag väljer att leva och andas kärlek, att se det som ett ledord för mitt liv.

Och där har vi det. Jag tassar och skuttar fram i tillvaron, ibland som ett rovdjur, ibland som en kattunge, stundom skridande som en mörk drottning. Alltid fri. Jag är varm och kall om vartannat, mer mörker än ljus. Jag älskar djupt, är passion, och dansar med ord. Allt det, och mycket därtill.