Min familj är ett kapitel för sig, ett som jag alltid gärna vill hoppa över. Vilket är mindre lätt eftersom de 1) är den enda familj jag har, 2) bor runtomkring och 3) jag dessutom är en god dotter och syster. Försöker vara, i alla fall.

Men jag är inte en del av familjen och har egentligen aldrig varit. Jag vet inte varför det är så, eller hur det har blivit så. Jag har rannsakat mig själv många gånger för att se vad jag har gjort fel, för det är klart att jag spelar en roll i det, men jag kan inte komma på vad det är. Därför kan jag inte heller göra något åt det.

Jag fick syskon ganska tidigt, vid 15 månaders ålder, och blev då självständig eftersom ingen hade tid för mig längre. Jag lärde mig gå fritt när mamma var på BB, jag började äta själv utan särskilt mycket krångel i samma veva (från att ha varit ett matvägrande barn som fick distraheras för att äta), jag lärde mig snabbt göra i stort sett allt själv utan att be om hjälp, jag lärde mig läsa själv tidigt, utan mina föräldrars hjälp osv. Jag vet inte varifrån jag fick det, men någonstans förstod eller kände jag att nu fanns det andra vars behov var större än mina; alltså fick jag klara mig själv. Jag är öronbarnet som sovit otaliga nätter med öroninflammation för att mamma inte tyckte att vi behövde åka in på kvällen, jag har gått och lagt mig med brutet nyckelben av samma skäl. Jag har klarat mig själv. Inte varit till besvär. Att vara besvärlig är att inte vara omtyckt, att ställa krav är att ta för stor plats och att riskera att man döms ut som jobbig och inte duktig. Jag lärde mig att klara mig själv och inte klaga. Kanske var det min självständighet som ställde mig utanför; att jag slutade visa att behöver dem. Att jag inte vågade visa att jag behöver något, eftersom uppmärksamhet och lyhördhet för mina behov togs bort när jag fick syskon.

Faktum är att jag aldrig riktigt kände att det ens fanns någonstans att hämta stöd eller värme. Mina föräldrar var inte kapabla att ge mig det – inte så som jag kan se det när jag ser tillbaka. Det fanns alltid nya barn som behövde dem och deras uppmärksamhet, det fanns alltid en mamma vars egna behov var överordnade det mesta. Inte minst under åren med hennes psykiska problem, och sedan fysiska sjukdomsupptäckt – det har alltid handlat mycket om henne.  Hon var oförmögen att se till mer än mina basala, fysiska behov, och jag upplever att hon skaffade nya barn hela tiden för att känna sig behövd av dem vars behov är lätta att tillgodose. Det är svårare med lite större barn som har behov av uppmärksamhet, värme, närhet, trygghet, självkänsla, identitetsskapande. Vilket är en stor anledning till att jag anser att man inte ska skaffa barn om man är psykiskt sjuk och inte förmår att ge sitt barn en grundtrygghet som alltid stammar från en egen inre trygghet och självkänsla – den som inte kan ta hand om sig själv kan inte ta hand om någon annan!

Mina syskon och jag har biologiskt sett samma föräldrar, i en stor kärnfamilj, men vi har inte haft samma föräldrar. De individer som satte mig till världen utvecklades också, både som människor (även om jag ibland betvivlar att min mor utvecklas alls) och som föräldrar mellan sina barn. De var inte samspelta som föräldrar när jag föddes och kanske handlar det hela om att de växte in i sina roller bättre från barn nummer 2 och att jag därför hamnade lite bredvid.

Under loppet av åtta år fick jag fyra småsyskon. Min yngste bror är den jag står, och alltid har stått närmast – det var honom jag tog hand om ibland när han var liten, och vi är de som sticker ut i syskonskaran. För vi sticker ut, vi är på ett annat plan än de andra, vi tillhör inte normen. Så gör inte heller hans fru, som är den som påpekat att hon ser mönstren i vår familj. Men i och med att de är en liten familj, så passar de in. Och brorsan kommer alltid att vara mammas minsting.

En massa små saker sammantagna gör att jag aldrig känt att jag passat in, att jag aldrig har haft en självklar plats i familjen. Det var aldrig någon som följde med på simträningar och tävlingar, en enda gång tror jag att pappa kom och lyssnade när jag spelade på kommunala musikskolans konsert, ingen kom och såg mig dansa. Det fanns alltid andra barn som behövde deras närvaro. Det fanns alltid någon vars behov var större. Jag lärde mig att jag var utanför. Jag kände ingen samhörighet, jag kände inte att jag var som dem – men det var jag ju inte heller. Det är bara att det är först på senare år som jag har förstått det, och kunnat sätta ord på det. Jag var inte som dem, jag är inte som dem. Undantaget lillebror. Antagligen kände de det. De har aldrig försökt lära känna mig och tycks än idag vara märkligt ointresserade av mig, vem jag är, vad jag gör…

Självklart spelar alla år med känslomässig tystnad och ätstörningar in; jag valde att inte blanda in någon i mina problem, utan de var min hemlighet, något som var bara mitt. Först när jag som vuxen blev tvungen att söka hjälp berättade jag något. Jag ville inte dra in dem i det eftersom jag inte ville lägga någon som helst skuld på dem, de hade inget ansvar för mitt mående och mina beteenden. Jag fick inte heller något stöd. Snarare ett aktivt icke-stöd från mamma, som uttryckligen sa att hon inte ville utsätta sig för att få tillbaka de tankar hon hade haft som ätstörd i sin ungdom. Kanske är det så enkelt att jag genom att gå in i en ätstörning och hålla tyst om den fjärmade mig från familjen. Att det faktiskt är mitt fel att det blivit så här.

Så hur är det nu? Artigt. Med tanke på alla barn och syskonbarn blir det en hel del familjeträffar på födelsedagar. Jag leker med syskonbarnen, pratar med alla – men har märkt att mina föräldrar inte pratar med mig alls om jag inte uttryckligen driver samtal med dem. De undviker mig, framför allt mamma. Pappa frågar bara om jobb. Några syskon och deras respektivar pratar jag mycket och gärna med, men oftare väljer jag barnen. De uppskattar mig i alla fall. Och mina syskon uppskattar att någon annan har koll på dem.

Jag är den som kommer ihåg födelsedagar och gratulerar, jag minns saker de säger, jag lyssnar när någon behöver prata, men jag har försökt att skapa mitt liv. För genom åren har jag alltför många gånger försökt anförtro mig och fått förtroenden svikna, öppnat lite för behov och fått det bortviftat. Jag älskar mina syskon, framför allt minsta brorsan, och mina syskonbarn, framför allt några av dem, men det är som om jag inte fanns. De glömmer mig. När vi ses så minns de mig, men sedan tycks jag försvinna igen – än en gång, undantaget brorsan. Sedan förra hösten har jag gång på gång fått veta att de bestämmer saker tillsammans, att resten av familjen ses – men glömmer att säga till mig. Det har handlat om lillejulfirande, påsk, midsommar, grillkvällar osv. Inte bara en gång. Någon gång har jag långt in i planeringen fått veta, tackat ja, återkommit om exakt datum för att få beskedet ”oj, glömde vi berätta att… ” det inte blir något/att de redan setts. Det sårar. Vad som sårar än mer är att jag har tagit upp det, att mina syskon tycker att det är illa, men sedan själva gör likadant. Det spelar ingen roll att jag nämner det, för sedan är jag visst osynlig ändå.

Men kanske ligger det hos mig. Det är alltid någon som utgår från att jag har fjärmat mig från familjen om jag tar upp det, och självklart har jag en roll i det. Men jag vägrar köpa att det är mig det är fel på, så som jag gjort alltför länge. Jag känner ingen gemenskap med dem, vi har väldigt lite gemensamt. Jag har ingen egen familj, inga barn, inget hus, ingen partner – vilket gör det lätt att exkludera mig i vuxensamtalen. Jag är annorlunda, jag går min egen väg, jag tillhör inte den mittenfålla som de lever i. Jag känner dem, jag vinnlägger mig om att känna dem, men får inte detsamma tillbaka. Jag antar att de inte förstår mig, men de försöker inte heller.

Självklart har detta påverkat mig. Påverkar mig. Inte så mycket längre som det gjorde förr, men det gör mig ledsen att gång efter annan bli osynliggjord, att jag vad jag än gör för dem uppenbarligen inte duger. Det gör att jag är mån om att se människor runt mig, framför allt de barn som inte blir tillräckligt sedda, det gör att jag ger mer än vad jag begär tillbaka, det gör att jag hela mitt liv har känt mig rotlös, inte hemma någonstans. Att jag har svårt för att våga ställa krav, släppa andra riktigt nära, göra mina behov hörda, sätta mina behov främst.

Jag försöker bilda mig en egen tillvaro, önskar mig något slags egen familj – även om jag aldrig kommer att föda egna barn – men det är inte helt enkelt. Familjelycka är något som för mig bara har gällt andra. Jag drömmer om att hitta min plats, i vilken konstellation den än blir, och att inte ge efter för rädslan att förbli ensam hela livet.

Jag lär mig. Jag läker. Jag har brutit mönstret och är sannerligen inget offer. Men det gör ibland ont.  Det känns inte rättvist.