Ett ögonblick, från i dagarna 7 år sedan…

Jag är på väg hem genom Vasastan en kväll i mitten av september, efter att ha fikat med vänner. Gatlyktorna lyser upp regnvåt asfalt och glittrar mörkt på fallna löv. Det är ovanligt stilla, antagligen ganska sent. Jag tänker väl på allt och intet när en tanke plötsligt slår mig: Jag tror att det är över nu.

Det är i den stunden jag inser att jag är frisk. Fri. Att 25 år med anorexi i ett slag tillhör det förflutna, inte nuet.

Känslan är omtumlande, euforisk, skrämmande. Så som det är att stå på gränsen mellan något gammalt, vant, och en okänd framtid. En dörr stängs, en annan öppnas. Tills man återfinner ett fotfäste i det nya känns det som att blint ta ett steg ut i det okända och bara kunna lita på att vingarna bär. Men möjligheterna… Oändliga.

Jag stänger dörren bakom mig och går ut i den framtid som är min.