Ja, men förlåt så jävla mycket då för att jag hellre hjälper djur än människor.

Så. Då har jag sagt det direkt. Och så är det: Jag värnar i allmänhet mer om djur än människor. I allmänhet. Om katter i synnerhet, om djur som blivit utslängda och ratade i allra högsta synnerhet. Faktum är att jag även i allmänhet tycker bättre om djur än människor. Gång efter annan genom åren har jag hamnat i diskussioner där någon hävdar att ”det är bara ett djur”, eller ”det är bara en katt” – men nej! Det är aldrig ”bara”. På vilket sätt skulle ett djur vara mer ”bara” än en människa? Skulle någon vän eller närmare bekant säga så, skulle jag med allra största sannolikhet bryta vänskapen. Tyvärr verkar också vissa av mina familjemedlemmar ha den inställningen; när man har tröttnat på katten, eller när katten blir besvärlig är det bara att nacka den, för det är ju bara en katt. Så är det inte för mig.

Mina katter är lika mycket familjemedlemmar som om de hade varit mina barn, om ändock på ett annat sätt. När jag väljer att ta mig an ett djur så är det för djurets hela livslängd. Det är inget jag har rätt att tröttna på – och tro mig, jag tröttnar rejält på dem ibland – och bara kasta åt sidan. Jag har ett ansvar för mina djurs väl och ve; ett ansvar som går utöver mitt ego och vad som är bekvämt för mig.  Jag kan inte utan planering resa bort längre än ett par dagar, jag kan inte glömma att köpa mat åt dem, så som jag kan till mig. Jag har ansvar för dem. De ska aldrig behöva lida för mig. Det innebär också för mig att jag redan från början gör ett ställningstagande: mina djur ska aldrig leva ett liv på mediciner som livsuppehållande åtgärd om de blir kroniskt sjuka. Jag ska inte hålla liv i dem för min skull. Det är inte rätt. Det är inte värdigt, lika lite som det faktiskt är värdigt att tvinga människor som är färdiga med livet att leva vidare.

Jag har tre egna katter – en från en gård på Hisingen, en adopterad och en hittekatt – och är jourhem åt ytterligare en sedan början av sommaren. Min Tiger fick somna in för en dryg månad sedan för att slippa lida av återkommande tandinflammationer, men då tillkom i stället Xerxes. En liten katt som hittade mig och som vann mitt hjärta från första stund. När min fosterkatt Blacky får ett nytt hem inom kort kommer jag att få en ny katt att vårda och värna om tills även den får ett permanent hem. Jag stannar också och pratar med alla katter jag träffar och har lite koll på de som finns runt om i området, för att se om någon verkar fara illa. Hade jag haft större utrymme så hade jag gärna tagit mig an fler katter.

Ja, jag är väl en crazy cat lady. Jag vet inte bättre, jag är knäpp, jag har väl haft en dålig barndom, jag är människohatare … Avfärda mig så. Det är lätt gjort. Om det gör livet lättare för dig, så varsågod. Men det blir inte mer sant för det.

Men jag värnar faktiskt mer om hemlösa djur än om hemlösa människor. Det finns inget som helst skyddsnät för djur, straffsatserna för misshandel av djur är löjligt låga. Den som misshandlar en annan människa får sitt straff. Den som torterar ett djur, kanske till döds, får knappt mer än en juridisk smäll på fingrarna. Jag värnar om både människor (framför allt barn) och djur som far illa, men mitt hjärta ligger hos djuren och barnen. Framför allt hos katterna, hundarna och barnen. Vi har inte rätt att göra en levande varelse beroende av oss och vår omsorg för att sedan misshandla eller slänga ut den, när dess närvaro inte längre behagar oss. Faktum är att när jag ser och hör talas om katter som har blivit misshandlade, ihjälslagna eller utslängda (som min Xerxes), eller om sommarkatter, så ser jag rött. Den människa som gör något sådant har i min tankevärld förverkat sin rätt att kalla sig civiliserad, och faktiskt även sitt människovärde. Krasst uttryckt: jag vill döda när jag hör talas om sådant.

Dessutom finns det redan så många som värnar om människor som far illa. Om hemlösa, uteliggare, svältande barn i Afrika och Asien, gatubarn runt om i världen, föräldralösa barn i Europa och Kina, trafficking, slaveri … Tro inte att jag inte tycker synd om dem, för det gör jag. Det är för jävligt att människor ska behöva fara illa i en värld som egentligen har resurser i överflöd. Men då kan väl de som värnar så mycket om människorna fortsätta göra det, så väljer jag djuren. Katterna. Varför måste jag välja? Varför kan inte människovännerna låta mig vara kattvän? Att jag väljer var jag lägger mina insatser innebär inte att jag förminskar deras. Jag har inte ork och resurser att hjälpa alla; jag måste välja. Prioritera. Och jag har prioriterat genom att vara jourhem. Min ekonomi räcker inte för att ge bidrag – även om jag hade varit både lo- och vargfadder om det var möjligt – men jag kan öppna mitt hem och ge plats och tid till en katt som behöver det. Ge av det jag kan ge, hjälpa ett djur från utevistelse och vem vet vad som har skett innan dess att må bra och kunna komma till ett permanent hem. Det är faktiskt inget jag tänker be om ursäkt för. Om du tycker att jag borde bry mig mer om barnen i Afrika så kan du väl göra det själv. En enskild individ kan inte hjälpa alla.

Om jag gör vad jag kan, så gör du vad du kan – utan att ifrågasätta mitt liv, OK?