Kategoriarkiv: Om mig

Ett decennium går så fort!

29 tisdag Dec 2009

Posted by in Om mig

≈ 2 kommentarer

Snart är det nytt år. 2010. Det har redan gått ett decennium av 2000-talet! Ett händelserikt decennium. Jag gör en bloggvandring och ser den ena efter den andra skriva om sitt 00-tal, och imponeras av hur mycket de minns. Gör jag också det?

2000 – ett fritt fall som jag bryter
2000-talet inleddes med en fantastisk nyårsfest hos goda vänner, som då var ett par men som sedan gick skilda vägar och är gifta på varsitt håll. Jag är rejält anorektisk men döljer det så gott jag kan, även om en alltför stor del av den underbara 5-rätters middagen hamnar i toaletten.

Våren 2000 läser jag D-nivån i litteraturvetenskap, vilket på Göteborgs Universitet innebär att jag läser en forskarkurs (Kortprosa, fantastisk kurs!), går på doktorandseminarier och ska skriva uppsats. Terminen inleds storstilat med att jag opponerar på en D-uppsats, en liten tillställning som tar tre timmar och där båda professorerna är närvarande. Jag fryser hejdlöst hela vintern och upprepar hela tiden för mig själv att jag inte är tillräckligt smal. Går allt djupare in i anorexin och uppsatsskrivandet blir bara en fasad, för i själva verket kan jag knappt tänka längre. Jag tar upp träningen igen, på Fysiken som har en policy mot ätstörningar. Antagligen tänker jag att de ska säga ifrån om jag går för långt, för någonstans vill jag bara bli stoppad. Det händer inte. Jag är snart uppe i 2-3 pass på raken några gånger i veckan, kräks dagligen, minst en gång om dagen, även på gymmet, och vet själv att det inte är hållbart. Men kicken – den är obeskrivlig. Lyckoruset totalt, när jag tränar töms tankarna på allt annat och jag känner mig trygg igen. Jag börjar med ett nytt antidepp och inser efter bara några veckor att jag inte varit deprimerad på flera dagar. Efter över 4 år och närmare 15 antidepp ensamt och i kombinationer släpper dimman och jag lever igen. Den nya energin ger mer näring åt anorexin. Jag slutar på gymmet av ren självbevarelsedrift någonstans när mitt BMI passerar 14. Vid en EKG-kontroll i husläkarens svinkalla undersökningsrum ber jag om en extra filt, men möts av sköterskans blick som kritiskt granskar mig uppifrån och ned och tillbaka upp innan hon frågar om jag har funderat på att träna för att få igång cirkulationen. Jag är för paff för att svara henne.

Sedan händer saker snabbt. Mitt älskade ex, S, kommer hem från några månaders vistelse i Australien hos sin psychobitch till flickvän, får jobb på ett översättningsföretag och drar med några kollegor till teaterrepetitionerna. Jag söker sommarjobb på företaget men får det inte. En av våra nya teatermedlemmar, som är projektledare där, erbjuder mig jobb som timanställd resurs och jag tar det. Självklart. Jag kan idag inte för min vildaste fantasi förstå hur någon vågade anställa mig, som vid det laget ligger en bit under 13 i BMI, men jag gjorde uppenbarligen intryck. Gör bra ifrån mig, är glad att ingen ser hur mina ben studsar och händerna skakar vid datorn. Krampar och svimmar flera gånger hemma. S och jag börjar strula igen efter att det tagit slut med psychobitchen, jag går ut och äter lunch med kollegorna eftersom S jobbar där och jag helt enkelt inte kommer undan. Det fria fallet bryts. Överdoserar oavsiktligt mina antidepp hela sommaren och märker inte det förrän de är slut och jag inte får hämta ut nya, men det var kanske vad jag behövde för att vara ångestfri och komma igång med att äta.
Börjar i dagvård, 3 halvdagar i veckan, på hösten och blir samtidigt sämre igen. Vill ta mig ur det men är ännu inte motiverad att sluta svälta och gå upp i vikt. Använder alla ursäkter att komma undan. Behållningen från dagvården är sjukgymnasten, A, som förblivit min ängel. Hoppar av gruppen men fortsätter hos A. Jobbar. Startar eget på hösten eftersom jag nått upp till maxantal timmar.

2001 – de första stegen ut
Bråkar med vården om att få komma till behandlingshem. Pratar ätstörningar i radio. Kämpar för att motivera mig att fortsätta ut ur anorexin, det går sådär. Lite framåt, lite bakåt, men faktiskt framåt på det stora hela. A är räddningen och vågar vara tuff mot mig. Får till sist klartecken att komma till Varberg under hösten. Lever lite mer normalt; matlag med vänner, någon helt urspårad middag, tar ytterligare ett steg ut offentligt genom att gå med i RFSLs bigrupp i Göteborg och festar med dem. Promenerar tokmycket, ofta minst halva vägen hem från stan på nätterna, långpromenader på flera timmar på helgerna. Jobbar så mycket som möjligt, varvar intensivt jobb med korta sjukperioder när jag går in i väggen. Är på galet 30-årsfirande i Falkenberg, blir jättesjuk men väntar en vecka med att gå till doktorn eftersom jag har fullt upp med jobb. Gräslig bihåleinflammation och första öroninflammationen sedan jag var barn blir resultatet. Reser till London och träffar vänner. EU-toppmöte med kravaller i Göteborg. Tatuering nummer ett. Jag startar ett friskinriktat webbforum för ätstörningar, ViFinns, och börjar i privat terapi efter sommaren, för att boosta mig så mycket som möjligt inför Varberg.

11 september är jag på väg hem från universitetet när jag hör på radion hur ett plan har kraschat in i World Trade Center, och snart följs av ett andra plan. Min första tanke är ”himmel, vilken klantig pilot” och att det andra planet antagligen inte såg något pga röken. Kommer hem, slår på TVn och börjar ringa runt till vänner när nyheten om terrordåd kommer. Följer detta hela dagen.

I slutet av oktober kommer jag till AnorexiCenter i Varberg och blir kvar i 8 veckor. Jag är kritisk men samarbetsvillig, och irriterad på alla som tar upp plats utan att verka vilja bli friska. Pratar varannan vecka med A i telefon, vilket inte gillas av personalen. Har permis för att titta på Harry Potter och de vises sten. Gör framsteg, går upp i vikt som är mitt mål med Varberg, men har totalpanik och enorma äckelkänslor över att jag växer så. Familjesamtal som bara känns meningslöst. Kommer hem en vecka före jul, fast besluten att klara mig.

2002 – med- och motgångar
Fadime mördas och hedersmord blir ett välkänt begrepp. Astrid Lindgren dör. Meningslösa uppföljningsveckor i Varberg, mår dåligt, är irriterad och vet att jag beter mig barnsligt, men ingen verkar se eller höra att jag mår kass. Fortsätter i terapi och hos A, det går lite upp och ner, får ultimatum om det fortsätter neråt. Förtränger för varje vecka vad jag vägde veckan innan. Släpper kräkningarna allt mer, kommer igång med träningen på ett sunt sätt, något jag är väldigt stolt över. Skaffar katter. Börjar arbeta på deltid igen och under hösten börjar jag dessutom läsa till sjukgymnast. Utan studiemedel. Fantastisk anatomiföreläsare men himmel vad korkade en del av studenterna från AT-programmet som läser anatomi med oss är! Älskar neuroanatomin och -fysiologin, och massagekursen. Stress över jobb och pengar.

2003 – tillväxt
Tar ett studieuppehåll eftersom träningskursen krockar helt med mitt tillfrisknande. Att träna så mycket som den innebär väcker alldeles för många impulser och jag vill inte riskera ett bakslag. Driver ViFinns vidare och drar igång Anorexi/Bulimikontakt i Göteborg. Jobbar, peppar andra. USA och de allierade anfaller Irak och störtar Saddam Hussein. Jobbar och tränar. Avslutar terapin. Får i stället samtal med en sjuksköterska. Avslutar även hos A. Tatuering nummer 2.

Tidigt på morgonen den 11 september dör Anna Lindh efter att dagen dessförinnan ha blivit knivskuren. Jag sätter på radion tidigt på morgonen och hör en reporter säga att Göran Persson ser sammanbiten ut när han kommer till Riksdagshuset och förstår att hon har gått bort. Chock och sorg.

2004 – andligt uppvaknande och fri(sk)het
Knutby. Går tillbaka till studierna, men halvhjärtat. Börjar inse att jag kommer att få svårt att förlika med mig vårdens människosyn tillräckligt länge för att ta mig igenom utbildningen. Aktiv inom Anorexi/Bulimi Kontakt och ViFinns, som växer stadigt. Blir allt klarare över vad som är friskt, allt säkrare i rollen som motiverande och pushande. Flyttar. Systerdotter nr 2 föds (nr 1 föddes 1994). Hoppar av utbildningen. Slutar med antidepp under en långdragen process. Stort andligt uppvaknande, går i healing, provar fullmånemeditationer och upptäcker att jag har lätt för att få kontakt med det andliga. Inser att det jag tror på är en kvinnlig kraft, Gudinnan. Läser DaVinci-koden och förstår att det finns fler som tror på Henne. Hittar på underliga, slumpartade vägar till Glastonbury, men tvingas ställa in den tänkta resan i december pga brist på pengar. Föreläser om ätstörningar, ger en endagskurs för konfirmandledare, är med i något ungdomsprogram i TV. Tatuering tre och fyra.

En kväll i september inser jag att jag är frisk. Att anorexin är över. En obeskrivlig känsla!

Morgonen den 26 december hör jag på radion att en tsunami slagit in över bl.a. Indonesien och Thailand. TVn står på och allt eftersom timmarna går visar sig vidden av katastrofen. Lätt chock när jag i ett svep över anslagstavlorna med namn på saknade ser namn på personer jag träffat från min hemstad. Ingen av mina vänner drabbas. Ur katastrofen spirar trots allt lite hopp i att konflikten i Aceh-provinsen i Indonesien verkar kunna lösas.

2005 – hittar hem
Ätstörningsengagemang, andlighet, deltar i en meditation för offren från tsunamin kvällen den 8 januari, när stormen Gudrun sveper in över Sverige och jag mödosamt går hem från stan. Får stanna och hålla fast mig i lyktstolpar några gånger på vägen hem. Spännande men inte skräckinjagande. Får höra att jag har ett sådant otroligt ljus i mig – jag som levt i mörkret hela mitt liv?! Går Reikikurs och initieras i steg 1 och 2 under en mycket intensiv helg. Går direkt därefter steg 1 i Taktil massage. Blir jätteförkyld, hostar sönder revben och blir aldrig riktigt pigg efter den förkylningen. Reser till Glastonbury över Beltane och hittar hem. Bitarna faller på plats, Gudinnan är närvarande och självklar, allt enkelt. Där finns mina rötter. Blir allt starkare i mig själv.
Nära att bränna ut mig i försöken att hjälpa människor som inte vill ha hjälp, som inte vill göra jobbet själva, lär mig ännu mer om gränsdragning och om vad som är mina och andras problem. Blir också allt bättre i rollen som motiverande och peppande, guidande. Reser tillbaka till Glastonbury i augusti, är lycklig och lugn. Läser broschyrer om kurser i Esoteric Soul Healing och utbildningen till Priestess of Avalon, lockas men tänker att det nog inte är något för mig. De praktiska detaljerna är för svårlösta. Tatuering nummer fem.
Orkanen Katrina ödelägger New Orleans. Rosa Parks dör.

2006 – transformationens år
Systerdotter nr 3 föds. Firar Beltane i Glastonbury och deltar helt självklart i firandet. Allt starkare dragning dit. Där är jag hel, där hör jag hemma. Lär känna mängder av människor. Träffar Steve, som sedan av någon anledning dyker upp i mina tankar någon månad senare och jag börjar misstänka att vi kommer att ha en del att göra med varandra. Börjar lita allt mer på min intuition. Bjuds in att tala om motivationsarbete vid SABS (Svenska Anorexi-/BulimiSällskapet) årsmöte, och får bäst utvärderingar av alla talare. Börjar i privat terapi för A och berättar för henne om min andliga bana; bara stöd och peppning från henne. Funderar mer seriöst på utbildningen till Priestess of Avalon. Återvänder till Glastonbury för Gudinnekonferensen, träffar Steve första kvällen och det tar knappt 10 minuter innan det är vi. Omvälvande vecka, inser att min anknytning till Gudinnan, och de olika Gudinnorna för årets cykler, är starkare än vad jag trott; att jag är starkare än vad jag trott. Låter Gudinnans kraft strömma genom mig och håller hennes energi vid ett par tillfällen – helt magiskt! Träffar själssystrar. Inser att jag inte har något val: jag måste gå utbildningen. Det måste lösa sig. Reser hem och sedan tillbaka till Steve i London vid höstdagjämningen/Mabon och vidare upp till Glastonbury för ceremonin där. Sista morgonen i Glasto har dimman lagt sig tät över staden, och kråkorna är närvarande. Jag samtalar med Morgana, som svarar ”Come back home soon, Sister”. Ja, jag är hemma.

Börjar utbildningen vid Samhain/Allhelgonahelgen, som är sommarvarm och underbar. Otroligt omvälvande, jag känner mig som Bambi på hal is eftersom jag inte har några erfarenheter från paganska ceremonier men visar mig lära mig snabbt och ha en intuitiv kunskap om det. Djupa kvinnliga relationer. Reser till London för över en månads vistelse hos Steve, men har dåliga föraningar om det. Julen i London är svinkall, min partner verkar ointresserad och jag dippar men försöker att hålla min. På juldagen föds min första brorson. Vi reser till Glastonbury över nyår och Steve kläcker ur sig att han är rädd för att göra mig med barn och att det är därför han håller sig från mig. Right. Jag inser att han inte alls är min jämlike men är beredd att arbeta på det.

2007 – toppar och dalar
Reser hem i januari, Steve talar i telefon om att han inte har samma känslor för mig. Känner mig otroligt sviken av hur han sköter det hela, och han visar sig vara just så dålig på relationer som flera av våra gemensamma vänner säger att han är. Men känner ändå en enorm lättnad över att kunna sörja och gå vidare, och av stödet från mina Systrar. Lägger ner ViFinns. Utbildningen fortsätter, jag blir direkt inbjuden att ta plats i kretsen runt Gudinnetemplet, många är på mig om att flytta till Glastonbury. Stor vånda över hur jag skulle göra med katterna. Hoppar med några minuters varsel in i ceremonin vid Imbolc (månadsskiftet jan/feb) och inser att det faller sig naturligt för mig att ingå i ceremonier. Vid vårdagjämningen kastas jag in i att kalla in en av gudinnorna till den ceremoniella cirkeln; även det går helt naturligt. Detta väcker en del avundsjuka i utbildningsgruppen, men det får jag inte veta förrän senare. Skapar allt starkare vänskaper i Glastonbury, men utanför kursen snarare än bland mina kurssystrar. Börjar dansa Five Rhythms när jag är i Glastonbury, träffar där en man som visar sig ha skrämmande många kopplingar till mina närmaste väninnor i England. Det funkar inte alls, han är toknere i mig, jag inte alls i honom. När jag förklarar det, och att det inte kommer att bli något, blir han alldeles svart i blicken och jag inser att min intuition om att han var våldsam och kontrollerande besannas (den bekräftas sedan av hans exfru). Scary!

Är mer närvarande i England än Sverige trots att jag tillbringar mer tid i Sverige. Tatuerar in en månskära i pannan. Sista Harry Potter-boken kommer ut och jag sträckläser den nästan – måste lägga ifrån mig den en kort stund när det är 20 sidor kvar, då jag inser att det snart är slut. Arbetar under Gudinnekonferensen, sjunger i Lammas-ceremonin och leder tillsammans med mina kurssystrar två morgonceremonier under konferensen, bland annat sjunger vi med en sång som jag skrivit. Blir medveten om pyrande avundsjuka och projicering och tar väldigt illa vid mig eftersom det är lättare att prata bakom min rygg än med mig. Bestämmer mig där för att inte fortsätta med det andra året direkt.

Träffar en man som väcker slumrande sidor hos mig. Ren fysisk attraktion.

Vi har en dedication till Sisters of Avalon vid höstdagjämningen. Magisk! Mina löften känns starka och sanna, jag inser att för mig är det mer än en dedication – det är en initiation. Träffar en man, det tänder till men han manipulerar mig och jag får för mig att jag inte kan stå på mig eftersom jag tillåtit mig att manipuleras. Blir med barn och gör abort. Aborten är en alltigenom positiv upplevelse, självklar, helt utan tvivel, har underbara tjejkompisar som finns där. Den är min och inget jag har behov av att prata med någon annan om än med de absolut närmaste. Den stärker mig och löser märkligt nog ett antal blockeringar; den slutliga känslan är av hopp. Över ett år senare kommer reaktionen på själva traumat, som jag mörkar i nästan ett halvår innan jag erkänner för mig själv hur det gick till. Debuterar som fantasyöversättare.

2008 – stasis
Heath Ledger dör. Valår i USA, jag följer hela året Barack Obamas kampanj och gläds enormt över hans seger i november. Arbetar, men det är tydligt sämre tider. Fortsätter i terapi, går tydligt framåt, växer enormt och det är jag så stolt över. Skriver allt mer, börjar känna hur önskan att skriva mer, beröra andra, växer. Saknar ett kreativt utlopp. Utmanar mina nojjor om ålder genom att bejaka hela mig och gör några nya piercingar. Jag älskar kroppskonst och vill smycka min kropp, som jag är stolt över! Lillebror gifter sig och vi syskon sjunger på bröllopsfesten.

Stor stress över pengar. Utbildar mig under hösten till makeupartist, vilket är vansinnigt roligt och som jag känner är något jag är bra på. Dessutom är det en kreativ utmaning som jag verkligen har saknat. Får mitt första egna jobb, en reklamplåtning, redan innan vi är färdiga. Strular med ett par män och försöker komma på vad sjutton den där fysiska attraktionen till Mr hopplöst-omogen-kommer-aldrig-göra-slag-i-saken-och-lämna-sambon handlar om, för jag är inte intresserad av komplikationer och faktiskt inte egentligen av honom. Lär känna nya människor genom bloggande, hittar efter flera års funderande och insikter till sist in i fetish/BDSM-svängen och känner mig absolut hemma där. Andligt ett förvirrat och ganska stillastående år. Blir under hösten allt mer utmattad och låg och blir till sist sjukskriven. På antidepp igen, men med begränsad effekt. Året slutar sisådär – kan festa men känner mig tom och sliten. Livet är positivt men liksom genom en hinna.

Och så kommer vi till 2009, som förtjänar ett eget inlägg.


I natt vill jag inte vara stark

25 fredag Dec 2009

Posted by in Ideal och identitet, Känslor, Livet, Om mig, Ord

≈ 3 kommentarer

 

I natt vill jag inte mer
I natt vill jag inte känna mer
I natt vill jag bara att någon ska hålla om mig
Stryka mig över håret och säga att allt kommer att bli bra
I natt vill jag inte vara stark.

(skrivet natten till den 23 december 2009)

I natt vill jag inte vara stark.

Men hur gör man när stark är det enda man känner till? När ”någon” inte finns där utan man måste klara sig själv?
Hur är man svag ensam?

Jag har inga problem med att vara svag och sårbar, mer än att jag inte riktigt vet hur jag ska vara det. Jag värderar inte styrka högre än svaghet, ser inget som helst negativt i att vara sårbar utan tycker tvärtom att jag är som ärligt starkast när jag sänker garden, blottar mig och är sårbar. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska göra det.

Jag har aldrig fått vara svag, liten, behövande. Annat än när jag varit (fysiskt) sjuk: öroninflammationer, halsflusser, magsjuka. Allt det där jag hade mycket av som barn. Då fick jag vara liten. Annars fick jag aldrig riktigt vara barn. Eller tillät inte mig själv att vara barn, att vara i vägen, ställa krav, göra mina behov hörda – jag vet inte om det var jag som såg att mina behov skulle vara i vägen för dem som var mindre och mer behövande, eller om det var något som visades mig. Jag är äldsta barnet och fick nya syskon i en ganska tät följd (vi är fem barn på åtta år), och hade dessutom en mamma med psykiska problem (svår panikångest), som därför inte riktigt var förmögen att vara mamma åt mig. Jag lägger ingen skuld i det, utan det är ett konstaterande: Hon hade för mycket med sig själv och var för otrygg i sig själv för att kunna vara mamma och förmedla trygghet till mig.
Men jag har aldrig upplevt att det finns en öppen famn, en axel att luta mig mot, ett osvikligt stöd i nödens stund. Jag har aldrig kunnat lita på att någon tar emot mig om jag faller.

Däremot har jag alltid, ända sedan jag var liten, fått höra att jag är så stark, att vi, ”kvinnorna Carlsson”, är så starka, alltid klarar oss osv. Jag har fått höra det så många gånger att det blivit som ett krav att vara stark, inte minst för att jag har fått höra det just när jag har antytt behov eller sprickor i den starka fasaden. Därför har jag alltid upplevt att jag inte ”får” vara svag – vad nu svag och stark egentligen är i sammanhanget. För det definierades aldrig.

Och visst är jag stark, självständig, van att klara mig själv, inte vara i vägen, inte ställa krav eller ställa till med besvär. Det är ett livslångt inlärt beteende som är otroligt djupt rotat eftersom det dessutom har premierats. Men det är inte konstruktivt. Ingen kan vara stark jämt, och alla har vi behov av en axel att luta oss mot ibland. För mig har den inlärda självständigheten och det halvt självvalda, halvt påtvingade ”kan själv”-beteendet gjort mig hårdare än vad jag egentligen är och oändligt ensam. När det blåser hårt står jag alltid ensam, för steget att vända mig till någon annan, be någon finnas där, är så stort att det blir snudd på omöjligt. Att vara självständig är positivt, att klara sig själv suveränt, men att inte kunna eller våga be om hjälp för att man är rädd för att vara i vägen och bli avvisad är allt annat än bra. Att redan som barn ha förnekat mitt inre barn innebär att jag idag försöker att hitta och bejaka det som borde ha fått komma naturligt en gång i tiden. Det är inte naturligt att förneka behov bara för att man kan upplevas som besvärlig eller krävande, och det var absolut inte naturligt för ett barn att göra det. Barnet inom oss måste få vara precis så som hon/han är för att vi ska vara hela och faktiskt växa upp på riktigt.

Och där är jag nu: att jag blivit medveten om att det här är ett problem, något som inte gör mig gott och som jag vill och behöver ta mig genom för att gå vidare som mer hel. Jag är inte rädd för att vara svag, men jag behöver träna på att vara det och på att låta någon annan finnas där då. På att släppa in någon. Om jag inte öppnar den dörren kommer jag att förbli ensam i de mörka stunderna och ger inte andra chansen att finnas där för mig eller hjälpa mig att tillgodose mina behov. De stunder då jag har ett behov av en annan människas stöd och värme är svåra att lösa på egen hand. Så här är jag. Jag har tagit de första stegen och insett att jag inte är ensam om de här tankarna. Jag behöver inte vara ensam.

 

Ingen riktig kvinna

16 onsdag Dec 2009

Posted by in Ideal och identitet, Om mig, Politik och samhälle

≈ 3 kommentarer

Det roar och irriterar mig högeligen när människor runt om i tillvaron anser sig ha rätt att definiera vad som är en riktig kvinna, en riktig man, vad som är normalt och friskt. Än värre blir det faktiskt när det är andra kvinnor som anser sig ha tolkningsföreträde och beslutsrätt och som utifrån sina egna snäva verklighetsuppfattningar sätter sig till doms över sina medsystrar.

Jag räknar mig i högsta grad som kvinna. En stark, självständig kvinna som inte längre låter någon tala om för mig hur jag ska vara och som står för den jag är. Personlighetsmässigt ligger jag några tusen mil närmare Lisbeth Salander än Anna Anka. Jag älskar kvinnor, får något dimmigt i blicken av kattungar, söta hundar, vackra dolkar och svärd men inte åt bebisar, ryser av välbehag åt en kvinna som vet att hantera vapen, har betydligt högre IQ än resten av befolkningen och skäms inte över det, har även ett betydligt högre EQ (dock bara nästan lika högt som mitt IQ) än normalgruppen, har vissa elitistiska, sarkastiska och ironiska drag samtidigt som jag är väldigt empatisk, vill absolut inte ha några barn, planerar gärna hämnder och har en inre massmördare i sann Dexter-anda, har yttrat saker om nödslakt och postnatala aborter, jag har en ganska naturlig fallenhet för såväl sparkar och slag som dans, jag är nördig, saknar matte enormt och kan lägga timmar på hjärnutvecklande spel medan vännerna är på krogen. En helt normal kvinna, alltså.

I samband med den andra Millenniumfilmen skrev Rigmor Robèrt en artikel i Newsmill (inte vad jag räknar som världens mest seriösa nyhetssajt, och att döma av stavfelen och de märkliga formuleringarna är artikeln inte ens korrekturläst – JA, jag anser att om man ska publicera något offentligt så ska det banne mig vara välskrivet) om varför Lisbeth Salander inte är en riktig kvinna. Jag vet visserligen inte vem som trodde att hon var det, om man med riktig menar verklig, lika lite som någon väl tror att Pippi Långstrump är en riktig flicka. Men vem bestämmer hur ”en riktig kvinna” är? Och vad är det som avgör riktigheten i den kvinnliga personligheten? Finns det ens en kvinnlig personlighetsmall?

Kan kvinnor göra som Lisbeth Salander?

Knappast, svarar jag. Lisbeth Salander är en kvinnlig hämnare med flera psykiatriska problem och kompetens i världsklass inom både it och stridskonst. Den kvinnan är inte på riktigt.

[…]

I verkliga livet är våldbenägna kvinnor varken it-snillen, mästare i marchal arts [sic!] eller flitiga i matematik. De brukar vara impulsdrivna, kan ha testat droger och ingå i ett gäng. Kvinnliga sekt- eller terrortorpeder, som Hanadi Jaradat eller barnflickan i Knutby, är inte som Lisbeth Salander ute efter revansch för egen del. De är troende och beordrade att döda för en påstått hård Gud i ett himmelskt dödsrike.

Den som skadats tidigt i livet av män kan känna behov av revansch. Man vill se våldtäktsmannen dömd eller död. Men kvinnor i verkliga livet äcklas av förövarens kropp. Våldtäktsoffer i verkligheten vill inte som Lisbeth Salander återvända för att hantera förövarens hud och kroppsöppningar på samma sätt som han gjort med henne. Lisbeth Salanders beteende är en författarfantasi.

Min enkla tanke är att många kvinnor visst drivs av revansch, till och med ett otroligt revanschsug. Alla vi som tryckts ned genom dumma människors oförstående för vår begåvning, som utsatts för mobbing, utfrysning, verbala, sociala, fysiska och psykiska övergrepp, har ett behov av revansch. Däremot lever de flesta av oss inte ut den revanschen på ett lika tydligt sätt som Lisbeth Salander. Vi har lärt oss att hålla inne med våra känslor och impulser, inte att släppa ut dem eftersom det inte är socialt accepterat. Gör det oss verkligen till mer riktiga kvinnor?

Hur är det med kvinnor och mäns hjärnor och deras benägenhet för våld?

Först och främst: räkna alltid med att en tredjedel av kvinnorna har mer manliga hjärnor och en trededel av männen har hjärnor som påminner om de flesta kvinnors. Man ska inte fastna i schabloner om kön och könsroller. Men faktum är att unga kvinnor enligt utvecklingshistorien förbereds på att ge närhet, näring och beskydd till små barn. För nästa generation är mammans försiktighetsprincip och känslighet mer funktionell än risktagande med lust till revansch och triumf. Lisbeth Salanders karaktär är inte kvinnlig.

Jaha, då kanske jag har en mer manlig hjärna. I mitt tycke syftar den här artikeln just till att cementera könsroller; inte ifrågasätta dem. Jag anser mig inte ha förberetts på att ”ge närhet, näring och beskydd till små barn”, trots att jag fick det ena syskonet efter det andra. Jag är en risktagare, en kicksökare, en person som hela tiden söker utveckling och utmaning, inte en vårdande modersgestalt. Jag skulle med våld beskydda mina vänner och nära och kära och inte minst mina och andras djur (djurplågare ska straffas enligt öra för öra, svans för svans), jag är inte snäll om jag blir trängd – då reagerar jag instinktivt, naturligt. Jag har lättare för att vara demonisk än söt. Lusten att triumfera räknar jag som en i högsta grad mänsklig lust, och tror inte för en sekund på att något av detta gör mig mindre kvinnlig. Om man inte med kvinnlig menar ett blont, undergivet litet våp som med glädje och självklarhet skulle ge upp sitt liv och sin karriär för en man och barn. Nej, då är jag inte kvinnlig och stolt över att inte vara det!

Jämför med Anna Anka. Enligt Robèrts syn är hon väl en riktig kvinna; i princip hemmafru vars hela tillvaro tycks handla om att tillfredsställa makens alla tänkbara behov. En Stepford Wife i 2000-talet. Jag har nog ingenting gemensamt med henne, en sådan person och hennes tillvaro får mig att rysa av obehag. Att leva sitt liv för att behaga någon annan? Aldrig! (Makarna Ankas förhållande verkar visserligen vara på väg att spricka, men ändå.) Och hon är en verklig kvinna även om hon i allt väsentligt ter sig som en karikatyr. I min föreställningsvärld är faktiskt Lisbeth Salander en riktigare kvinna som jag kan identifiera mig med än Anna Anka.

Jag lever inte ut min inre hämndängel, inte som Lisbeth Salander eller Dexter, men den finns där. Revanschlusten är fortfarande stor, men eftersom jag idag vet att jag på alla väsentliga sätt är mer lyckad och troligen lyckligare än idioterna från mitt förflutna så är behovet av hämnd i stort sett borta. Jag väljer att leva ut mina mörka sidor på kreativa sätt, inte destruktiva. Men hur kort är egentligen avståndet mellan kreativitet och destruktivitet?

Och jag är i högsta grad mig själv, en kvinna som fullkomligt skiter i om hon är riktig. Jag är en riktig jag, helt enkelt.

I morgon: Psykiskt rubbad?

Fokus

04 onsdag Nov 2009

Posted by in Empowerment, Om mig

≈ 2 kommentarer

Jag har funderat en hel del på fokus de senaste dagarna, mycket beroende på att jag för tillfället känner mig otroligt ofokuserad. Inom mental träning betonar man vikten av att sätta ett mål och ha fokus på målet. Om man inte vet vad man vill och vart man vill komma blir det svårt att komma dit, och att arbeta utan fokus blir ofta lite planlöst. Vilset. Vilket inte är så konstigt eftersom man inte har ett verkligt mål. Den som inte siktar på något kommer inte heller någonstans.

Samtidigt kan det vara lätt att tappa fokus, framför allt när det där Målet man har ligger en bit bort i fjärran och vardagen tränger sig på med allt annat. Men det fina med fokus är att det ju bara är att ta tillbaka den när man har tappat den. Och en hjälp på vägen är att dela upp Målet i delmål, där man betar av ett mål i taget på vägen mot Målet, och också berömmer sig för varje uppnått delmål. För vem orkar behålla fokus hela tiden på något som kräver arbete och kanske inte ger utdelning förrän om flera år?

Tappad fokus kan bero på att det där målet inte längre är så viktigt, att andra saker tränger sig före för att man prioriterar annorlunda. Då är det dags att fundera på om man kanske ska revidera målet. För de stora målen i ditt liv ska vara betydelsefulla för dig, annars tappar du intresset för dem. Om det är fallet kanske du behöver sätta dig ner ett tag, granska målet och dina tankar från alla håll, och plötsligt finns där kanske en lösning. Att något är viktigt för oss vid en punkt i livet innebär inte att det alltid kommer att förbli så. Fokus får inte göra oss stela och oföränderliga; förändring är ofta en del av processen mot större livsmål.

Jag märker att jag tappar fokus när stressen blir för stor och flera saker pockar på min uppmärksamhet. I nuläget måste jag prioritera de jobb som kommer, även om det hackar upp min tid och gör att jag går miste om viktig, sammanhängande tid att planera vad jag ska göra härnäst, vart jag ska gå nu, hur jag ska ta mig vidare från en livskostym som känns för trång. Så jag försöker i stället vara närvarande i det jag gör, men de senaste dagarna har inte heller det gått särskilt bra. Jag är helt enkelt frustrerande ofokuserad nu. Plockar gång på gång upp fokus, men tappar den igen. Mycket frustrerande.

I ett försök att ta reda på varför letar jag lite bra citat om fokus att ha som inspiration och börjar reda ut tanketrasslet. Stress är helt klart en faktor, för ingen klarar av att behålla fokus på för många saker samtidigt som oro gnager. Och när oron blir för stor, så tar den över och då flyttar jag blicken bort från målet till det som oron gäller. Problem här och nu vinner över drömmar och mål som ligger en bit bort. Men det gäller att veta vad som verkligen är ett problem som måste åtgärdas nu och vad som bara är oro och katastroftankar.

En annan faktor är tvivlet som fortfarande ligger alltför nära under ytan. När det gäller fokus så är det faktiskt så enkelt att vi får mer av det vi fokuserar på, genom att vi riktar vår energi mot det. Våra tankar skapar vår verklighet och dit jag riktar min fokus är oftast dit jag går. Jag kan välja att fokusera på det som är fel i mitt liv, eller på det som är rätt. Om jag stirrar mig blind på mina tillkortakommanden kommer jag inte leva upp till min potential; tänker jag att jag kommer att misslyckas så kommer jag att sätta upp hinder för att lyckas och skapar en självuppfyllande profetia; om jag lägger fokus på tvivlen kommer jag aldrig att våga leva drömmen. Och på det sättet blir inga mål nådda.

Det handlar om att sätta ett mål, fokusera på det och inte förlora målet ur sikte. Skulle jag tappa fokus är det bara att fästa blicken framåt igen.

Det handlar om att prioritera bland det jag vill så att jag ger mig möjligheter till fokus på mål: Hur ser mina prioriteringar ut? Lägger jag tid på saker som faktiskt varken tar mig närmare mina mål eller ger mig något annat? Kan jag se det jag måste göra som ett sätt att komma närmare andra mål? Saker jag gör, gör jag det för min skull eller för någon annans?

Det handlar också om att fokusera på min potential – inte på mina begränsningar. När jag lägger mitt hjärtas önskan bakom något och fokuserar på det med mina intentioner och min energi så är det självklart att jag kan uppnå det.

Marcia Wieder, en amerikansk motivationstalare och s.k. drömcoach, har sagt (min översättning):
”Fokusera mer på din önskan än på dina tvivel, så kommer drömmen att sköta sig själv. Du kanske blir förvånad över hur lätt det går. Dina tvivel är inte lika starka som dina önskningar – om du inte gör dem starkare.”

Jag går vidare, plockar upp fokus igen och fäster blicken på målet, mot det jag vill och drömmer om.

Rest av dåligt självförtroende eller realism?

09 fredag Okt 2009

Posted by in Empowerment, Om mig

≈ 1 kommentar

Häromdagen fick jag en sådan där reflexreaktion som jag först efteråt reagerar på, och som jag sedan funderat en del på. En god vän frågade mig om jag trodde att en person, som vi kan kalla X, är intresserad av mig, och jag svarade direkt Nej. Hennes kommentar: ”Oj, det var snabbt svarat.”

I min värld är det fortfarande så att jag inte tror att någon är intresserad av mig. Och det är inte ett sätt att fiska efter bekräftelse, utan en ärlig ocensurerad reaktion. Självklart vet jag av erfarenhet från de senaste åren att det visst finns människor som varit intresserade av mig. Men det är verkligen inget jag tar för givet, eller ens brukar lägga märke till. Inuti finns fortfarande tjejen som är övertygad om att hon är osynlig och oälskbar, även om den delen av mig är mycket mindre och mindre dominant än förr. Den är inte längre sanningen jag lever i varje dag.

Jag vet rent förnuftsmässigt att jag har egenskaper som uppfattas som intressanta och rent av attraktiva, och har förstått att detsamma gäller mitt utseende. Men från att förstå något till att känna det är steget fortfarande ganska långt. För mig i alla fall.

Nu har jag funderat på min reaktion i några dagar, men är fortfarande inte helt klar över vad den handlar om. Det är självklart mer en rest av dåligt självförtroende än realism, trots att självförtroendet inte är särskilt dåligt längre (snarare lite bräckligt på vissa områden, som min attraktivitet), och jag misstänker att den är ett försvar. Om jag inte förväntar mig något kan jag inte bli besviken. Men hur är det egentligen; om jag inte förväntar mig något innebär det väl också att jag inte tillåter mig att drömma och hoppas? Det var något som min terapeut pratade mycket om och som jag ger henne helt rätt i. Det är livsviktigt att ha drömmar och förhoppningar, och det har jag också – men på vissa områden är det som att mina försvar är starkare.

Jag är inte den där självsäkra bruden som utgår från att alla älskar henne och som vet hur fantastisk hon ser ut. Däremot står jag numera trygg i mitt eget värde och vet att jag är värd att älska och förtjänar det bästa – allt gott som Universum har att erbjuda. Jag vet att jag kan se bra ut, men inte bättre än andra. Alla människor är vackra, utom de som genom en otrevlig personlighet förfular sig själva. Alla människor är intressanta, utom de som gör sig ointressanta genom att förneka sin personlighet.

Det är inte helt lätt att erkänna att jag fortfarande reagerar på ett sätt som jag känner att jag borde veta är irrationell, men när sprickorna i självförtroendet visar sig så är de inte rationella. Men samtidigt finns det en liten röst som frågar om jag verkligen är helt säker på att min reaktion inte är realism. Hur vet jag att jag är intressant eller attraktiv om andra inte visar det? Men tänk om de visar och jag inte ser för att jag inte förväntar mig det?

Tänk om jag står i vägen för mina drömmar, tänk om jag blockerar andras intresse?

Tänk om jag rentav blockerar min egen lycka?

Självförtroendetörnar och hjärnspöken

19 onsdag Aug 2009

Posted by in Dans, Den mörka spegeln, Om mig, Vikten av vikten

≈ 8 kommentarer

I början av sommaren gick det så bra med dansen; jag tyckte att jag gjorde framsteg, kunde uttrycka det jag ville, vågade experimentera. På drillingen (vår dansrelaterade hårdträning – även kallad bellydance bootcamp) gick det framåt, inte omänskligt jobbigt även om svetten rann och musklerna darrade av trötthet (vilket i min värld är lika med riktig träning). Självkänslan var bra och det var superkul. Jag vågade göra en improvisation inför klassen när jag inte hann göra en koreografi.

Och sedan: tre veckors uppehåll. Massor av jobb, ingen tid att röra på mig, sömnbrist, för mycket koffein och Pepsi max. Börjar märka hur jag bara verkar bli större och större, kläderna passar inte riktigt, och när jag vågar nämna det för någon annan så får jag medhåll. Det är alltså inte bara inbillning. Och jag kan inte riktigt förstå varifrån det kommer, för även om jag rör på mig lite mindre så äter jag inte mer än vanligt, och så mycket rör jag inte på mig i vanliga fall att ett par veckor någonsin tidigare spelat någon roll. OK, mycket är säkert vätska, men när celluliterna blir tydligare än någonsin, när jag kan spänna musklerna och det är ett tjockt, mjukt, gropigt lager över dem och det bara är så mycket mer av mig – då är det inte lätt att vara rationell längre.

Danslektion ett efter uppehållet var katastrof. Ingen funkade, vi gjorde steg som vi tydligen hade gått igenom flera gånger men som överhuvudtaget inte fanns i min hjärna (kom sedan på att de där flera gångerna antagligen var de första veckorna av sommarkursen när jag inte var med, så jag var inte dum i huvudet), noll och ingen inspiration i improvisationerna och spegeln var inte snäll. Faktum är att spegeln var så dum att det störde mig mer än vad jag någonsin har blivit störd av den. Men OK, tänkte jag, det var bara en gång, jag är stressad, har sovit fyra timmar och hade väl en dipp.

Missar två veckor pga jobb. Tål snart inte min egen kropp, verkligen avskyr hur den växer och känslan av att chockad stå på vid sidan av. Under alla år med anorexi har jag aldrig haft den här paniken, har aldrig tålt min egen kropp så dåligt som nu – och vet inte var jag ska börja. Borde jag skaffa en personlig tränare (för vilka pengar då?) som hjälper mig med motivationen och att komma igång med en träning som ger resultat? Borde jag bara börja promenera en gång om dagen och träna normalt – jag som hade tänkt säga upp gymkortet och dansa tre gånger i veckan, men det kanske får bli två gånger dans och gymmet med lite styrka och BodyBalance, och kanske börja lite med BodyCombat också för konditionens skull? Instinkten säger: sluta äta, börja tokträna och ta för fan och hyvla bort det där extra nu. Instinkten följer jag inte. Det där är bara affekt som talar, den lyssnar vi inte på. Det som ska göras måste göras sunt. Inga dumheter här inte – hur stor paniken och ångesten än blir.

Så danslektion i måndags igen, sista för sommarterminen. Fyra timmars sömn, stress och för mycket koffein – fyller på med en stor latte på vägen för att boosta lite. Den hjälper i en timme. Till en början går det bra, det känns fortfarande som om allt plötsligt blivit lite för avancerat och jag känner mig superkorkad när jag inte får in steg, men har bestämt mig för att ha tålamod och vara positiv. Det är ju så kul!
Men när blodsockret sjunker, koffeinet går ur kroppen, inspirationen inte ens går på sparlåga i improvisationerna och kreativiteten är på samma nivå som ett grått papper, då funkar det positiva tänkandet dåligt. Det positiva tänkandet innebär nämligen att jag hela tiden håller ångesten på armlängds avstånd för att stå ut med att se mig i spegeln och se hur mycket mer det blivit av mig under sommaren. När orken tryter blir det plötsligt otroligt jobbigt att stå ut med mig själv, stå ut med synen av mig själv och samtidigt dansa, synas. Det blir jobbigt att låtsas ha det där självförtroendet som jag hade tidigare och som jag är förbannat bra på att fejka. På scen gäller verkligen ”fake it ‘til you make it”, och det funkar, men aldrig tidigare har det krävs en så stor ansträngning.

Stressnivån stiger av ansträngningen att stanna kvar framför spegeln och se det jag ser – oavsett om det är hjärnspöken eller inte – jag hörde någon gång att en anorektiker kan få ett lika stort påslag av stresshormon i matsituationen som en kvinna får under förlossningen, och ungefär dit stegras nog mina stresshormoner – och jag vill bara fly, eller sjunka ihop i en liten skakande hög i ett mörkt hörn någonstans. Tvingar mig att stanna och att givetvis inte visa det. Säger bara lite, till någon enstaka. Skulle jag börja säga för mycket så kommer jag stortjuta och jag går innan det händer. På bussen är det i alla fall ingen som ser det.

Danssjälvförtroendet är helt borta. Det vanliga självförtroendet har också fått en rejäl törn. En stor törn.

Tänker än en gång att det kanske är dags att lägga ner alltihop. Avboka höstens kurser, bränna alla danskläder – eller sälja på Tradera – glömma det. För jag står inte ut med den här stressen framför spegeln och jag håller på att tappa tålamodet med mig själv. Att hamna på en platå i utvecklingen är väl en sak, det kan jag acceptera ett par veckor, liksom att ha en dålig dag. Men att gå bakåt i utvecklingen accepterar jag inte. Att vara så här kass trots att jag anstränger mig och faktiskt tränar hemma – några stunder här och där, vilket verkar vara mer än vad de flesta gör – det gör att det inte är lika roligt längre.
Det kan jag inte säga högt, för jag vet vad jag får till svar: jag måste sänka kraven på mig själv, det blir bättre, kram, jag ser bra ut, jag är smal bla bla… Tomma svar som innehåller peppning men ingen förståelse. Jag vill inte ha en kram, jag vill inte ha gullegull och någon som säger att jag ser bra ut. Det visar bara att de inte hör. Ibland är förståelse att inte säga något peppande, för att det bara kommer att falla platt.

Men jag biter ihop, bestämmer mig för tålamod och att tvinga mig igenom det här utan att ge upp. En termin till. Så jag anmäler mig samma kväll till tre workshops under Dark & Tribalicious-helgen i höst. Mot bättre vetande, kanske.

För det är verkligen inte lätt när varje lektion just nu innebär att jag stålsätter mig mot ångest och ett kroppshat som jag inte kan förklara för någon hur starkt det är. (De flesta skulle dessutom bara tro att det var ätstörningen som spökade, men det är det inte så länge jag inte strular med maten eller övertränar eller andra korkade beteenden.)
Jag tror inte folk folk som inte själva har arbetat sig ur ångest förstår vilken energi det går åt att utsätta sig för något som skapar en så nästan förlamande ångest och så mycket motvilja, hur jobbigt det är att låtsas ha det där självförtroendet och inte minst att fortsätta intala sig själv att det blir bättre, det är bara i mina ögon jag blivit stor (och i alla mina kläder och på vågen) och allt är bara hjärnspöken.
För det där sista är inte sant. Det är inte hjärnspöken, det är i högsta grad verkligt. Och något jag måste göra något åt, trots att orken ligger på minus. Måste och vill, rättare sagt. Men ingen ork = extremt dålig motivation att göra något alls.

Drilling idag, med leder som värker och inte tycker om att vara med, noll ork och kortaste tålamodet. Kan vara världens sämsta idé att gå dit, men det kan också vara nyttigt. Om jag inte slår sönder spegeln i ren ilska.

Det stora positiva i allt det här: Jag strular inte med maten! Jag gör inget dumt!

Att vara ett offer – eller att göra sig till ett?

06 torsdag Aug 2009

Posted by in Empowerment, Fri(sk)het, Om mig

≈ 7 kommentarer

Något jag har otroligt svårt för och inte kan acceptera är offermentalitet; när man gör sig till ett offer. Det är ett så destruktivt förhållningssätt som inte leder någonvart alls.

Att göra sig till ett offer är att göra den mentala motsvarigheten till att slå ut med händerna och säga: ”Jag är maktlös inför det här. Jag kan inte påverka det. Jag är sådan här. Livet är så här. Det ligger bortom min kontroll.” Men ofta handlar det tvärtom om saker som absolut ligger i vår makt att ändra på och som vi kan och måste ta kontroll över: tankemönster, beteendemönster, (o)vanor och destruktiva beteenden – och då inte bara så tydligt destruktiva beteenden som ätstörningar, självskadande och missbruk utan även mindre saker som rökning, dåliga matvanor, hur vi beter oss i förhållanden och hur vi pratar med oss själva. Allt som ligger i våra tankar och beteenden är i vår makt att ändra, och vårt ansvar att ändra om vi inte trivs med det, och därför är vi inte offer för det.
Ett beroende kan vara så starkt att det känns som om vi inte rår över det, och också kan behöva hjälp för att bryta det, men det är samtidigt förvärvat och vi kan förändra de beteenden som ligger bakom det och bryta beroendet.

Att vara ett offer är däremot att drabbas av något som ligger utanför vår kontroll: en olycka, ett övergrepp, beslut som fattas ovanför vårt huvud, sjukdom, mobbing – andras grymhet eller dumhet, slumpen och processer i vår kropp som vi inte rår över. Det spelar ingen roll om vi själva försatt oss i en situation där vi låter någon behandla oss illa, för vi är fortfarande offer för det någon annan gör mot oss. (Däremot bör vi nog ta en allvarlig diskussion med oss själva om vi har beteenden som kan leda till sjukdom eller försätter oss i situationer där andra kan skada oss och om vi låter andra skada eller trampa på oss; där är vårt ansvar gentemot oss själva, och något vi kan ändra på). Men offersituationen slutar när handlingen upphör.

Att ha varit offer för övergrepp, mobbing, eller för delen för cancer, innebär inte att vi är offer idag. Det är ett avslutat kapitel vad gäller andras handlande mot oss. Men det är alltför vanligt att man går från att vara ett offer till att göra sig till ett offer, genom att fortsätta övergreppen inom sig själv och upprepa skadliga mönster med en ursäkt till vad man har varit med om. En förklaring är inte ett försvar och löser inte problem som handlar om något du gör mot dig själv. Sluta upprepa det förflutna, sluta begå våld mot dig själv, inse att du var ett offer men att du inte längre är det och ta tillbaka makten över ditt liv.

Jag har träffat människor som råkat ut för grymheter som många av oss inte trodde var möjliga, men som lyckats förlåta sig själva för det som hände, skilja på mitt och ditt i situationen och lägga det bakom sig. Deras mod att möta sig själva i det som hände, acceptera och gå vidare är inspirerande! Jag har vänner som lever med svåra, och dödliga, sjukdomar men som inte ser sig som offer utan har gjort ett aktivt val att leva livet fullt ut och göra det mesta av det liv de har. Jag har själv brutit mig fri från destruktiva mönster som fick näring av saker jag varit med om, och väljer gång på gång i livet att inte göra mig till ett offer för saker som är svåra att ändra på eller som jag inte kan ändra på men däremot påverka (acceptans), och det är inte lätt.

Vi lever i ett samhälle som är inpyrt av offermentalitet, självpåtaget martyrskap och brist på egenansvar. Att då inse att man har ett ansvar, släppa sina förklaringar-som-inte-är-försvar, ta ansvaret och ta tillbaka makten i sitt eget liv kräver mod. Det är inte lätt att acceptera det som hänt och annat som vi inte kan påverka, det gör ont att erkänna det man råkat ut för och gå igenom smärtan för att komma ut på andra sidan, och kanske ännu ondare att erkänna det man gör mot sig själv och faktiskt kan styra över. För ingenting ger oss rätt att begå våld mot oss själva, i tankar, ord och gärningar.

Den som gör sig till offer säger samtidigt till sig själv att saker inte kan förändras och försöker därför inte heller att förändra dem. Alltså skapas en självuppfyllande profetia, men den är falsk.

Det första steget till att göra sig fri är att ta ansvar för sitt liv.
Be om styrkan att förändra det du kan och acceptera det du inte kan förändra. Och gör det sedan.
Ta makten över ditt liv.

Tänk om du kunde
Tänk om
Du kan

Spåren av det förflutna

25 lördag Jul 2009

Posted by in Den mörka spegeln, Hälsa och ohälsa, Om mig

≈ 6 kommentarer

Vi bär alla på spår av vårt förflutna; inom oss, i kroppen och själen och minnenas vindlande korridorer, och utanpå, på våra kroppar. Vissa av oss har fler ärr på insidan än utsidan och kan därför dölja vår historia för alla som inte tittar för nära, andra bär sin historia väl synlig för alla som vill se. Det ena är inte mer värt än det andra, och det förflutna är fortfarande förflutet = inte nu. Det blir då när vi väljer att sluta upprepa det och hålla det kvar i nuet – oavsett om det är självdestruktivitet som vi lägger utanpå våra kroppar eller tillfogar dem inuti där andra inte ser det, eller om det är ord som någon gång sagts oss men som vi upprepar som mantran för oss själva. Ord som vi gjort till våra, till en hjärntvätt, till automobbing. När det förflutnas röster tystnat men vi ger orden nytt liv. Fortsatt liv. När vi inte låter oss släppa det förflutna och lägga det till handlingarna utan klamrar oss fast vid det och gång på gång tvingar oss att återuppleva skammen, sorgen, skräcken, det onämnbara.

Det går att tysta rösterna, om du slutar använda orden mot dig själv.
Det går att sluta skada dig, plåga dig till kropp och själ.
Det går att sluta eftersom du en gång börjat.
Det går.
Det går att lägga det förflutna bakom dig och gå vidare ut i nuet.
Det går.
Det är inte lätt, men det går.
Det går.

Jag har flera gånger sedan jag hade kommit så långt att jag valde bort anorexin och resterna av de beteendena och gjorde mig fri(sk) mötts med skepsis och frågor: Kan man verkligen bli frisk? Visst har du väl kvar något av ätstörningen?
Det retar mig att människor inte förstår att man faktiskt kan förändras, att när jag slutar med de beteenden som utgjorde just min ätstörning (svält och kompensation genom överträning och kräkningar) så frigör jag mig också från ätstörningen. Den är inget annat än beteendena, och de tankar och symtom som uppkommer av dem. Ätstörningen fanns inte innan jag började strula med maten, och när jag slutade ”ätstöra mig” så var det ingen ätstörning längre – vilket däremot inte innebar att jag mådde bra. (Vilket inte är så konstigt, för hur många begår ett sådant våld mot sig själv som ätstörningsbeteendena innebär om de mår bra?)

Ibland använder jag uttrycket ”nykter anorektiker” för att knyta an till likheten mellan ätstörningen och andra missbruk. För en ätstörning är inte en sjukdom som uppkommer ur tomma intet utan att jag har gjort något, utan den har fler likheter med ett missbruk. Jag kan inte med hundraprocentig säkerhet säga att jag aldrig går tillbaka in i den igen (dvs ”gör ett återfall”; det är inte heller något som bara kommer av sig självt), men att göra det skulle innebära att jag i princip var tvungen att gå emot alla insikter jag vunnit på vägen ut, allt jag lärt mig om mig själv och mina behov, den jag är och det jag tror på idag – jag skulle vara tvungen att med berått mod begå våld mot mig själv och genom det riskera allt jag har kämpat för och vunnit, allt det jag är idag – och jag tror ärligt talat inte att det händer.

Visst far en förflugen tanke genom huvudet, visst dyker någon enstaka impuls upp, men de får passera. De tillhör det förflutna, inte nuet.

Ärren från de mörka åren då ätstörningen fick sällskap av självskadande, när den inre självförstörelsen fick en yttre motpart – medpart? – sitter på ytan, men är inte särskilt lätt synliga. Vissa som skadar sig själva får många eller stora märken, andra färre eller mindre, en del inga yttre alls, men det innebär inte – som jag många gånger tänkte och som jag nästan lika många gånger har pratat med andra om – att man har mått olika dåligt. Det är inte en tävling om vem som mått sämst och som kan bevisa det genom flest märken – ärren är inte självskadandets Baddare, Järnmärken och Guldfiskar. De är bara tecken på att vi är olika.

Under många år höll jag mer eller mindre tyst om självskadandet, och när jag någon gång nämnde det så upplevde jag att det bagatelliserades eller viftades bort. Jag tror inte att det står nämnt särskilt mycket i mina journaler, och misstänker att det beror på att jag inte slog dem som den självskadande typen just för att jag dolde det. Jag tolkade det givetvis annorlunda: Jag var inte tillräckligt dålig, inte tillräckligt självskadande bara för att jag inte var tvungen att åka in akut och få stygn, bandage, blodtransfusioner, antibiotika, magpumpning osv. Det kändes som att det låg i vägen för att jag skulle bli tagen på allvar, för att jag skulle våga stå på mig och tala om att det var värre än vad läkarna verkade tro. Jag ville ju inte vara någon som bara söker uppmärksamhet. Så jag var tyst och tejpade – jag är en jävel på att tejpa, ska ni veta.

Genom åren har jag mött andra som också vandrat i de mörka källargångarna, och i likhet med dem inte kunnat låta bli att jämföra mig. Naturligtvis har de jämförelserna alltid slutat med att jag förlorar; jag var aldrig tillräckligt smal, tillräckligt akut dålig, tillräckligt självdestruktiv; jag hade för många kilo på kroppen, för få sonder, ärr, vak. Nere i de där självdestruktiva källargångarna är konkurrensen benhård och det finns en hierarki som bara få av oss vågar bryta mot. Smalast är finast och flest ärr vinner. Det är sorgligt men sant. Alla faller inte in i det tänkandet, men det är svårt att inte låta sig påverkas.

Jag kunde ta mig ur först när jag slutade låta mig påverkas av mindervärdeskomplexen och tävlingsinstinkten. Jag bröt med det tänkandet, gång på gång på gång, varje gång tanken på att inte vara tillräckligt dålig för att ha rätt till vård eller hjälp dök upp. (Men så fick jag inte heller någon hjälp med självskadandet.) Men spåren av det sitter kvar.

När jag för snart två år sedan (tror jag) gick med på Zebraforum och för första gången skrev att jag hade varit självskadande så var det med viss bävan. För om jag inte hade tydliga bevis för det, väl synliga för alla, så hade jag kanske inte rätt att säga att det hade varit så. Men sedan dess har jag sagt det fler gånger, och motarbetat den inre rösten som frågar vem jag väl är att säga något sådant när min kropp är nästan ärrfri medan andras kroppar bär mycket tydligare spår; och jag säger det just för att jag vill visa att vi ser olika ut. Hur självdestruktiv någon har varit kan inte mätas i antalet ärr, och min smärta är varken mer eller mindre värd än din.

Jag har genom åren lärt mig att om jag tänker en tanke, så är det garanterat andra som tänkt likadant, och genom att göra min röst hörd och måla min historia så blir det ytterligare en bild i det stora galleriet och en ny stämma i kören. Ju fler olika bilder och stämmor, desto fler kommer att känna att de också har rätt att göra sina röster hörda och sina historier synliga. Det är inte en tävling; allas tavlor och stämmor är lika fina, lika mycket värda.

Det gör mig ledsen när de av mina vänner vars kroppar bär tydligare spår av deras förflutna känner sig uttittade, ifrågasatta, betraktade som freaks, nu när de har gått vidare. Den friska världen, som de tillhör idag, ifrågasätter dem medan en del av den mörka världen nere i källarhålorna sätter dem på piedestaler och gör dem till idoler. Frågan är vilken av rollerna som är minst önskvärd?

Låt oss lägga det förflutna bakom oss, ta av de där negativa glasögonen och stänga av ljudbandet med självföraktande och självförnekande ord.
Låt oss sluta rabbla upp destruktiva mantran om vår egen oduglighet, sluta trycka ned oss så som vi en gång trycktes ned av andra.
Låt oss sluta spela upp det förflutnas bildspel och inse att det som en gång var, är inte längre.
Låt oss kasta av oss det förflutnas trasor, räta på våra ryggar och stiga ut i nuet som de strålande människor vi är.

Tänk om du kunde
Tänk om
Du kan

A work of art…

13 måndag Jul 2009

Posted by in Om mig

≈ 4 kommentarer

Här är några bilder på min senaste tatuering, som blev färdig i torsdags efter att jag hade ägnat den större delen av två arbetsdagar i tatuerarstolen. Den tog 3 timmar att rita upp (och då är rosorna mallar) och sammanlagt närmare 8 timmar att tatuera. Och över en månads läketid mellan omgång 1 och 2. Men det var så värt varenda sekund och all smärta! Fast sanningen är att det inte gör så fasligt ont; eller kanske rättare sagt att det går utmärkt att hantera smärtan. Om man bara ser till att inte spänna sig och andas rätt, så minimerar man smärtförnimmelsen. Jag dåsade till och med bort en stund. Men känns, det gör det.

Jag satte givetvis upp mig på väntelistan för att göra den andra armen/skuldran också. För tillfället är denna väntelista närmare 1½- 2 år, så jag bör hinna spara ihop pengar till nästa konstverk.

Vem som gjort den? Fantastiska Heidi Hay, såklart. Kan inte tänka mig att samarbeta med någon annan för den här typen av konst.

Jag älskar tatueringen, får så många komplimanger för den och så fort jag har bättre foton på en lite mer läkt tatuering (rosorna ser lite färgade ut eftersom huden är irriterad) så kommer jag att dela med mig av dem. Och jag vill ha fler, fler, fler…

Värmeslag och danssjuka

02 torsdag Jul 2009

Posted by in Dans, Livet, Om mig

≈ Lämna en kommentar

Åtminstone så mycket värmeslag att det där med bloggande och allt annat än the bare necessities (vilket inkluderar Facebook) blir vilande tills min överhettade och därför avmattade hjärna orkar ta itu med det. Trist, men vad ska jag göra när det bara är för varmt för att ens röra mig? Fast dans och hård drilling orkar jag med… JA, klart jag gör! Det är ju så kul, givande, stimulerande ochberoendeframkallande. Jag har nog fått danssjuka, för jag tycker att två gånger i veckan är för lite och får abstinens redan innan min dance high gått över. Och som drog betraktat är dans i det närmaste helt ofarligt, kanske bortsett från för mitt sociala liv (visst – som om jag hade något), så även om jag känner mig galet överraskad över att plötsligt på allvar kunna tänka mig att binda upp mig tre kvällar i veckan – jag som haft enorma problem med att ens ha en fast aktivitet som inkräktar på min frihet – så är det inget jag skräms av. Tvärtom. Jag är själaglad över att äntligen ha hittat hem till dansen igen. Och jag har världens coolaste danskompisar! Underbart öppna tjejer som är lika onormala som jag.
Känner mig otroligt hemma i gruppen, även om jag har kvar vissa små blygseltendenser och rädslor för att vara ”för mycket” och att andra inte ska gilla mig. De är däremot bittesmå, men jag blir stundtals medveten om dem så att jag noterar dem, även om jag i stort sett väljer att strunta fullkomligt i dem och bara vara mig själv. Jag trivs ju bäst då, och andra får faktiskt ta mig som jag är – om någon inte gillar mig; taskigt för dem! (Nu fick jag Pinks ”So What” i skallen, som för att understryka det påståendet.)
Jag lider verkligen av värmen och önskar så att jag hade tillgång till bil för att kunna åka och kvällsbada i Delsjön. Var där i tisdags kväll med underbara väninnor, och njöt. Dag: havet, kväll: sjö. Vill dit varje kväll för att suga märgen ur sommaren. Men två spårvagnar och en lång promenad är lite för avancerat för att jag ska göra den resan själv. Så jag får väl nöja mig med en kvällsdusch… Inte lika roligt. Men kanske hjälper det mig att sova.

Jag gör tappra försök att komma i och ur säng relativt tidigt, så att jag åtminstone kan ge sken av att vara produktiv och få något gjort, men det är dåligt bevänt med det. Jag vaknar till liv när solen sänker sig och temperaturen sjunker, och kommer sällan i säng före två nu. Det är liksom som om jag mer och mer blir den där nattvarelsen som jag haft inom mig så länge; puppan håller på att spricka, den vackra varelsen kan äntligen komma ut ur det fängslande skalet och låta de svartlila fjärilsvingarna breda ut sig och ta henne/mig till oanade höjder och djup. Födslovåndor? Nej, faktiskt inte. Mer nyfikenhet och en förundran över att känna att det händer något stort som jag inte riktigt vet vad det är. Men häftigt.

Det känns som om ytterligare bitar av min sanna identitet, mitt sanna Jag, faller på plats i rask takt, skalet flagar av och jag blir friare, starkare, den jag är ämnad att vara. Vissa små steg, knappt förändringar alls, känns stora när det handlar om att byta en etikett mot en annan, men samtidigt är jag densamma. När en förändring egentligen mest är semantisk och handlar om etiketter som innebär att andra kommer att placera mig i ett annat fack, så känns den faktiskt inte så stor alls. Inte när den handlar om en insikt som vuxit fram under lång tid tills jag faktiskt förstod. Och den slutgiltiga förståelsen kom när jag satte ord på det. Insikter, tankar och resonemang för sig själv i all ensamhet i all ära, men jag behöver ofta höra mina egna ord, i samtal med andra, få reflektioner och speglingar genom möten, för att verkligen förstå.
Annars är allt nästan som vanligt: Försöker jobba (dubbeljobba egentligen) men ligger efter pga värmen, så det blir helgjobb igen, dansar, träffar vänner då och då, är social över nätet… Lite lätt frustrerad, av flera skäl. Färgade håret idag och fick lite panikkänning när färgen var morotsröd när jag hade satt i den. Jag hade för mig att jag hade köpt en kallt mörkt brunröd… Det blev inte riktigt morotsrött, men rödare, och kanske inte så kallt som jag vill och bör ha. Se själva – fast det syns kanske inte så värst bra eftersom det inte är särskilt ljust i köket, där jag sitter:
Nu har jag satt i mig trekvarts liter jordgubbar (mums!), är fortfarande hungrig, känner mig klibbig och varm och behöver en dusch, så det är kanske dags för kvällsmat, kvällsdusch och ett ambitiöst försök att komma i säng.