Varje månad, samma sak. Klumpen i magen sista veckan när pengarna är i stort sett slut och det bara inte går ihop. Försöket att spara till nästa månad misslyckas än en gång. Byebye det undanlagda. De där sakerna som kräver sparande får vänta lite till. Att köpa nya linser, klacka och laga skor, kläder, den nya boken jag vill ha, presenter till barnkalas, en matta, adventsljusstakar…

Jag får inte ihop det. Det går aldrig ihop och det är en ständig stress. När det så gått en liten bit ur den näst sista kontaktlinsen, så att det plötsligt blir akut med nya (nästa vecka) vill jag bara sluta andas. Tårarna bränner. Skammen bränner värre.

Nästa månad ska jag bli bättre. Nästa månad ska jag leva stramt och planerat, inget extra. Jag borde kunna bättre. Jag borde vara bättre.

Nästa månad är jul. God jul.

Det känns som om jag springer och springer för att hålla jämna steg med vardagen. För att komma ihåg allt, för att hinna, orka, ta tag i, ta mig för… Och ändå kommer jag inte ikapp. Något hamnar alltid efter. De sköna pauserna när inget hänger efter mig uteblir.

Jag vill börja varje vecka ny, utan något hushållsarbete som hänger över mig. Men sent söndag kväll brukar det vara klart, om det alls blir det. Nu är disken kvar och ingen planerad mat till veckan blev lagad. Och jag sitter klockan ett och fyller i en ansökan som ska in imorgon, upptäcker konstigheter som jag borde ha sett tidigare och undrar hur jag ska få ihop morgondagen.

Söndag natt. Ett kort andhämtning innan det är dags att dra efter andan och börja om. Och jag är trött.

(Jag vet: alla känner så här. De flesta har dessutom mer i livet som ska hinnas med. Men det ändrar inget för mig, eller hur?)

”Hur går det?” Jag vet inte. Bra. Bra och dåligt. Bra och åt helvete. Beror det dåliga på det bra, finns det en orsak–verkan? Vet inte. Kanske.

Jag hade tänkt uppdatera varje vecka, för min egen skull; en dokumentation (jag gillar dokumentation) för att se samband och kunna ta tag i det som inte funkar. Det har inte blivit så. Energin räcker inte. Orden är som borta och tankarna bara flimrar när jag försöker skriva dem. Hjärntrötthet. Ordtrötthet. Energibrist med utmattningsströssel. O-ro.  (Och en depression som tar lust och ger självkritik och inget som ger lust och stärker självkänslan som motvikt.)

En riktig uppdatering kommer. Här och nu: känslan av att vara på fel plats, i fel sammanhang.

Det finns människor som talar om att vilja hjälpa, och människor som hjälper. Vilken är du?

”Jag skulle vilja hjälpa, men …” Men vad? Det är för jobbigt? Du har inte tid? Du vet inte hur? Vet du vad? Tanken räknas inte som hjälp. Man förväntas vara tacksam för den fina tanken, men den gör absolut noll skillnad. Faktum är att eftersom man förväntas vara tacksam, och ibland rentav tror att man ska få hjälp men sedan blir besviken, så tar den bara. Den tar tid, energi och förtroende. Din hjälpvilja räknas inte om du inte omsätter den i handling.

Den som på allvar vill hjälpa talar inte bara om det. Men även där finns det två grupper. Det finns de som vill hjälpa, men bara när de vill och på det sätt de vill. Ungefär de som kommer över med en kaka när världen rasat och man hade behövt någon som veckohandlade för att man inte orkar upp ur soffan och dessutom inte har ätit frukost än. Eller som erbjuder sig att gå ut med hunden en gång i veckan, när hundpromenaderna är något som gör en gott, medan dammsugningen är smärtsam och energikrävande. Tanken är god, och uppskattas, men det är inte hjälp. Eller de som ”finns där, när som helst” och som man kan ”säga till om det är något, vad som helst”, men som sedan inte finns när man väl ber dem om hjälp. Likväl förväntar de sig glädje och tacksamhet över sin välvilja. 

Vill man hjälpa är det väl med det som behövs, när det behövs? Villkorslöst och utan tacksamhetsskuld. Omtanke omsatt i handling.

Nu börjar något nytt. Ett nytt kapitel. Och jag vill tänka att allt är nytt, att nu är jag ny. Ny men färdig efter förberedelser, insikt och förändring. Nu gör jag avstamp. Nu blir det bra. Nu ska jag ha energi och fokus att få till struktur, komma igång med träning på riktigt, disciplinerat få in ett utövande (en practice) av yoga och meditation, kanske även av skrivandet, hålla efter ordningen hemma, vara planerad och komma till ro och i säng på kvällarna för de där många timmarnas sömn jag behöver. Nu ska jag vips! vara den jag vill vara.

Fast ”vips!” brukar sällan bli vipsigt, mer idogt förändrande, envishet och över tid små förändringar som jag knappt tänker på när jag lever i förändringen. Och sömnen är svår att bestämma över. Men ändå: Jag vill att ett nytt blad ger mig mer utrymme i livet.

Och det börjar nu.

I nästan ett år har jag tänkt flytta den här bloggen till en ny adress och ge mig och den en nystart. Jag har försökt hålla skrivlusten vid liv, hålla lågan brinnande, i väntan på att orken, idéerna, motivationen och framför allt orden ska återvända. Det har inte hänt. Orden finns nog där någonstans, infrusna; det finns textfragment och utkast, tankeimpulser om ämnesteman, men motivationen finns inte. Jag läste nyligen att en förutsättning för motivation är att basbehoven är tillgodosedda; det är inte mina på långt när, och det är svårt att uppbåda energin till ett driv då.

Den här bloggen betydde en gång mycket för mig, och jag tror att den betydde något för en del andra. Ett par stycken, i alla fall. Jag tror att jag berörde. Så verkar inte vara fallet längre. Bristen på läsare och respons talar ganska tydligt om det. Det främjar inte direkt heller motivationen. För även om jag skriver för min skull så vill jag bli läst, även om det inte är av många, och då försvinner meningen med att skriva när det inte når ut och fram. Jag har inte lyckats behålla vare sig frekvens, relevans eller förmågan att beröra och behålla intresse. Därför har det här sedan ett tag tillbaka känts som ett dåligt samvete parat med känslan av misslyckande och en i raden av förluster.

Ibland behöver man sätta punkt, lägga något till ro, innan något annat kan födas. Början av året har gjort det tydligare än på länge att det är dags för avslut på flera områden. Ett det räcker nu. Jag följer den känslan.

Slutet av det här kapitlet skulle ha följts av början på ett nytt. Det gör det inte nu. Lågan har slocknat och lusten tagit slut. Om När den återvänder kommer en epilog med en ny adress.