Nästa år fyller min mor 70 år. På ett kalas i helgen talade hon om det. ”Jag vill ju helst fira med mina barn…” – jag hinner tänka att det kan vi ordna – ”…barn.” Barnbarn. Inte barn. Jaha.

Det är inget nytt. Det är inte första gången någon av mina föräldrar talar om att de tycker att barnbarn är livets guld och det finaste livet givit dem; roligare än barn. På ett sätt kan jag förstå dem: barnbarn är barn man inte har ansvar för och inte har dygnet runt. Men det är ändå en lite väl ofiltrerad sak att säga till sina barn. Man känner sig så hemskt uppskattad.

Jag är dottern som inte givit dem några barnbarn. Inget livsguld. Mina syskon gav dem nio stycken, det borde räcka, men visst hänger det faktumet i luften. Ytterligare en sak som står mellan (resten av familjen) och mig.

Jag får sprida guld i andras liv, på andra sätt.