Det finns människor som talar om att vilja hjälpa, och människor som hjälper. Vilken är du?

”Jag skulle vilja hjälpa, men …” Men vad? Det är för jobbigt? Du har inte tid? Du vet inte hur? Vet du vad? Tanken räknas inte som hjälp. Man förväntas vara tacksam för den fina tanken, men den gör absolut noll skillnad. Faktum är att eftersom man förväntas vara tacksam, och ibland rentav tror att man ska få hjälp men sedan blir besviken, så tar den bara. Den tar tid, energi och förtroende. Din hjälpvilja räknas inte om du inte omsätter den i handling.

Den som på allvar vill hjälpa talar inte bara om det. Men även där finns det två grupper. Det finns de som vill hjälpa, men bara när de vill och på det sätt de vill. Ungefär de som kommer över med en kaka när världen rasat och man hade behövt någon som veckohandlade för att man inte orkar upp ur soffan och dessutom inte har ätit frukost än. Eller som erbjuder sig att gå ut med hunden en gång i veckan, när hundpromenaderna är något som gör en gott, medan dammsugningen är smärtsam och energikrävande. Tanken är god, och uppskattas, men det är inte hjälp. Eller de som ”finns där, när som helst” och som man kan ”säga till om det är något, vad som helst”, men som sedan inte finns när man väl ber dem om hjälp. Likväl förväntar de sig glädje och tacksamhet över sin välvilja. 

Vill man hjälpa är det väl med det som behövs, när det behövs? Villkorslöst och utan tacksamhetsskuld. Omtanke omsatt i handling.