Det känns som om jag springer och springer för att hålla jämna steg med vardagen. För att komma ihåg allt, för att hinna, orka, ta tag i, ta mig för… Och ändå kommer jag inte ikapp. Något hamnar alltid efter. De sköna pauserna när inget hänger efter mig uteblir.

Jag vill börja varje vecka ny, utan något hushållsarbete som hänger över mig. Men sent söndag kväll brukar det vara klart, om det alls blir det. Nu är disken kvar och ingen planerad mat till veckan blev lagad. Och jag sitter klockan ett och fyller i en ansökan som ska in imorgon, upptäcker konstigheter som jag borde ha sett tidigare och undrar hur jag ska få ihop morgondagen.

Söndag natt. Ett kort andhämtning innan det är dags att dra efter andan och börja om. Och jag är trött.

(Jag vet: alla känner så här. De flesta har dessutom mer i livet som ska hinnas med. Men det ändrar inget för mig, eller hur?)