Kategoriarkiv: Kärlek och relationer

Look for me (I’ll be around)

04 torsdag Aug 2011

Posted by in Kärlek och relationer, Musik

≈ Lämna en kommentar

Återupptäcker en gammal favorit: Neko Case ”Look for me (I’ll be around)”. Det måste vara 4–5 år sedan jag senast hörde den. Eller ännu längre. Jag har inte lyssnat på Neko Case på länge. Men den här låten väcker känslor. Både minnen, känslor från den tiden, och nya känslor som den jag är idag.

Dels är det de där bitterljuva, smärtsamma minnena av att ha blivit dumpad och någonstans i smärtan veta att jag hade varit så bra för honom men att han inte var redo för det. Inte det minsta förmätet, inte en känsla av att vara förmer, bara förlust, saknad… och styrka. Att inte vara knäckt och nedtryckt, bara ledsen över att ha blivit ratad.

Det är minnet av mannen jag hade något stormigt med, och som fortfarande kan få mig att dra efter andan när jag ser honom eller hans bild. Jag känner inte längre att han skulle kunna röra till mitt liv – hans svek var för stort för att jag någonsin ska vilja ge honom något – men minnet av de intensiva känslorna försvinner inte så lätt. Den här sången stämmer så bra på vad jag kände för honom. Och han vet hur bra jag hade varit för honom: för hans karriär, hans sociala liv, hans utveckling. Men, det var inte meningen.

Idag får jag andra vibbar av låten. Den går djupt in i mig, mörkt, sensuellt, behagfullt, en mjuk, följsam styrka som jag håller på att vänja mig vid. Som en loj svart panter, med jaktinstinkten ständigt beredd, men också med en jordad trygghet att luta sig mot.

Och jag tror bestämt att jag måste göra en koreografi till låten. (You know you’re a tribal dancer when…)

Dysfunktionella familjebeteenden, för vilken gång i ordningen?

03 onsdag Aug 2011

Posted by in Kärlek och relationer, Livet

≈ 2 kommentarer

Familjen… jag förstår dem inte. Varje gång jag tror att jag har förstått hur de tänker, hur de fungerar, varje jag tror att de har förstått vad jag tycker om deras sätt att bete sig mot mig, så händer det något nytt. Så får jag veta att de har bestämt sig för att träffas utan att höra med mig. Igen. Låt gå för att jag ofta är upptagen, men är det verkligen för mycket begärt att min egen familj ska bjuda in/med mig när de ses? För mig är det en självklarhet. Alla ska vara med. Åtminstone i det fallet.

Nej, jag är inte nära dem. Jag försöker ibland, men jag står så tydligt utanför familjen, och känner väldigt lite gemenskap med dem, att det bara förstärker avståndet, skillnaden. Visst, syskon för syskon går det bra – vi är bara olika. Vi lever påfallande ofta inte i samma verklighet, vi har väldigt olika värderingar, det är bara ett syskon som är på ungefär samma plan som jag. Men ändå… det här att de gång på gång glömmer bort mig, eller lämnar mig utanför (det är så satt i system att jag till sist undrar om alla verkligen glömmer mig, eller om de struntar i mig), finns kvar sedan decennier. Första gången det hände var jag 4. Nu är verkar det snarare vara regel än undantag. Trots att jag har påtalat det, trots att flera av mina syskon vid olika tillfällen har reagerat.

Kanske är jag bara fånig. För jag vill inte umgås med dem. De har gjort det fullständigt tydligt att min känsla stämmer: Jag är inte en del av familjen.  Och varje gång något sådant här händer så förverkar de ytterligare lite till av förtroendekapital, rätt att finnas i mitt liv och rätten att någon gång klaga på att jag är dålig på att höra av mig.

Jag vill bara få vara delaktig. Inte osynliggjord, inte glömd, inte utanför.

Jag väljer kärlek

31 söndag Jul 2011

Posted by in Kärlek och relationer, Om mig

≈ 3 kommentarer

Jag väljer kärlek.

Jag lever kärlek, andas kärlek och står stark i ljuset av min kärlek.

Något har ändrats. Jag har ändrats. Jag har alltid varit väldigt frikostig med min kärlek, har lätt för att älska – men älskar på många olika sätt – men svårt för att ta emot. Svårt för att våga tro att jag är värd att älska, att någon kan älska mig.

Men när jag är i mig själv, när jag är helt mig själv och stark i det, då är jag kärlek. Jag lever och andas den. Jag räds den inte, utan tvärtom välkomnar jag den och längtar. Jag är öppen och tar emot. Och jag vet att jag förtjänar den ♥

Det svåraste…

25 måndag Jul 2011

Posted by in Empowerment, Kärlek och relationer, Om mig

≈ Lämna en kommentar

September 2007. Jag känner mig stark, fri, klart lysande, helt i mig själv. Har inlett en historia med en man på hemmaplan, en man som förstår mig bättre än någon gjort på länge, som ser sidor hos mig som de flesta inte vågar se, och som tydligt visar att han uppskattar det. Jag vet vem jag är och att jag måste få vara fri, att min kärlek måste vara fri. Och jag är lycklig, närvarande, sinnlig.

Jag befinner mig i mitt älskade extrahem i England för en helg med ceremonier och initiering. Under lite mer än ett år har jag rest fram och tillbaka en gång i månaden, jag har levt en period i London med en partner som mötte mig som en jämlike men som inte klarade av att leva kvar i det, fegade ur och gjorde slut. ”För din skull. Jag vill inte att du ska känna att jag håller dig tillbaka.” Jag har haft små historier, vuxit allt starkare i mig själv, lärt mig att sätta gränser mot män som vill mig illa. Jag har sett en man, en oerhört kontrollerande och kontrollerad man, bli helt svart i ögonen när jag talat om för honom att det aldrig kommer att bli vi, och vetat om att den enda anledningen att han inte slog mig var att det fanns människor intill. Jag har gått igenom oerhört smärtsamma insikter och lärt mig fantastiskt mycket om mig själv. Och jag tror mig om att kunna sätta gränser.

Redan första kvällen den vistelsen träffar jag honom; en man som förefaller vara en sökare på samma spår som jag, som är uppriktigt nyfiken på min tro och på mig, som visar respekt och intresse. Jag är öppen, intresserad av möten, och tror mig som sagt kunna sätta gränser. Vi ses genom gemensamma bekanta flera gånger, och han visar mig ett allt större intresse. Jag är smickrad och inte oberörd. Magkänslan säger att jag ska vara försiktig, men jag dövar den med att säga till mig att jag bara är fånig och inte ska vara så manshatande och tro alla om ont. För han har inte försökt något och har sagt att han alltid respekterar gränser, en kvinnas nej, att jag kan lita på honom.

Sista dagen går vi till puben efter höstdagjämningsceremonin tillsammans med alla andra. Vi pratar och pratar och när puben stänger följer jag med honom hem – han bor hos en bekant till mig. För att fortsätta prata en stund. Han häller upp vin till mig men dricker inte själv. Vi fortsätter prata, och prat övergår i lätt hångel. Jag talar om att jag inte vill röra till saker, att jag inte tänker ha sex med honom. Han är ok med det. Skönt. Mer hångel, och det börjar hetta till. Jag känner fortfarande att det är klart att jag kan sätta stopp – han har ju lovat att respektera det.

Men så kommer de, orden jag lovat mig själv att aldrig mer behöva höra: ”Det är lite sent att säga nej nu.”

Plötsligt är allt förändrat. Han är inte längre lika mild i sättet, inte respektfull. Det finns ett aggressivt och hotfullt stråk som skrämmer mig rejält. För jag vet att han är starkare än jag, och jag känner mig så fruktansvärt inmålad i ett hörn att jag inte vet hur jag ska ta mig ut. Om sanningen ska fram är jag plötsligt livrädd, iskall av rädsla för våldet som jag känner under ytan. Och nästan förlamad av att befinna mig i en situation som jag lovat att inte behöva hamna i igen. Jag vet att jag borde stå på mig, att jag borde hävda ett bestämt NEJ, att jag borde, borde, borde. Men jag kan inte. Jag vågar inte.

Så jag försvinner så långt in i mig själv att han inte kan komma åt mig och tänker att det snart är över. Det är inte så värst snart. Han tar tid på sig och tycks inte märka att jag blivit tyst, att jag inte svarar. Jag vet inte hur länge det pågår, men någon gång känner jag att kondomen spricker. Jag bara vet.

När jag kommer tillbaka till rummet där jag bor står jag länge i duschen och stuvar undan det här. Ändrar händelserna, tar på mig skulden. Reser hem nästa dag. Låtsas som inget, som att det var något som hände, no big deal. Han hör av sig, förstår inte varför jag är så avvaktande, så avvisande. Jag bestämmer mig för att lägga det bakom mig. Bygones. Idiotgrej, inget mer. Skämtar till och med om det, med total distans och utan känslor. Det är så jag hanterar skammen. Jag står inte ut med skammen och att känna mig smutsig så till den grad att jag förnekar allt negativt.

Men en dryg vecka sedan vet jag något annat. Jag bara vet. Jag är med barn. Han har gjort mig med barn. Väntar ändå ett par dagar, med en irritation och ilska som slår alla PMS-omgångar tidigare. Så köper jag till sist ett test, bara för att få det svart på vitt – eller blått på vitt. Ironiskt nog köper jag det samma dag som jag träffar mannen som jag har något ihop med på hemmaplan, och dessutom samma dag som jag fetdumpar engelsmannen. Han ska bort från mitt liv.

Efter en dålig natt vaknar jag tidigt och får det mycket riktigt bekräftat, två streck. Inte ens en sekunds tvekan om beslutet. Jag får en tid till gyn 10 dagar senare, tid för abort redan dagen efter undersökningen. Berättar för de tre närmaste tjejkompisarna. Ingen annan. Och tar fortfarande på mig hela skulden. Jag gör abort med lokalbedövning och det är kanske konstigt nog en positiv upplevelse. Det blir min fysiska rening av det som hänt.

Sedan tänker jag inte så mycket mer på det. Stuvar undan alltihop.

Först efter ett halvår är det något som gör att jag inte längre kan låtsas att det var frivilligt och bara en klantig grej. Men skuldkänslorna är enorma. Om jag inte… jag borde… jag borde… jag borde… Jag borde ha litat på magkänslan, jag borde inte ha gått med honom, jag borde ha varit hårdare i mitt nej, jag borde ha stått på mig. Men känslan i den stunden, den kvällen, den känsla av vanmakt, skam, skräck… den är svår att förklara. Jag kunde inte. Jag gjorde det jag behövde för att överleva. Så som jag alltid gjort.

Åren går. Jag har ett fåtal historier, jag har inga problem att ha sex, men närheten är omöjlig. Jag litar inte på någon helt, släpper inte in någon helt, vågar inte vara helt närvarande, gå helt upp i någon. En stor räddning är faktiskt BDSM-världen med den totala respekten för stoppord och gränser. Det gör att jag kan öppna mig, att jag lär mig säga stopp, att jag nästan helt kan läka och gå vidare.

Om det inte vore för det där med närheten…

Jag längtar efter någon, längtar efter att möta någon på samma plan som jag. Man eller kvinna. Men det finns en spärr. Någonstans inom mig har jag stängt av en massa känslor, och det står i vägen för mig. Vill inte känna. Vill inte ta risker, samtidigt som jag vill. Jag vill möta någon som jag kan vara både stark och svag med, någon som jag släpper in helt. Jag vågar inte vara lika stark och lysande som jag var, av rädsla för att någon annan ska komma och med våld försöka ta mitt ljus och min styrka. Där ligger min rädsla.

Vilket jag först nu, de senaste dagarna, har jag förstått. Jag har trott att jag lagt det bakom mig och att jag är läkt. Men ju mer jag har hittat tillbaka till vem jag är – den där starka, vilda, kraftfulla kvinnan som jag hade upptäckt inom mig för flera år sedan, som är fri och måste få vara det, som förtjänar en naturlig respekt och som ingen har rätt att trampa på – och ju mer jag har kunnat prata om det utan den där enorma distansen, och fått reaktioner av ilska och människor som värnar om mig, som inte dömer – desto mer har känslorna kommit tillbaka. Och det har varit smärtsamt, framför allt idag, när allt liksom kraschlandade i mig. För första gången sedan september 2007 kände jag det jag kände den kvällen, och mindes allt som faktiskt förstördes. Ödelades. Han lyckades nästan i sitt uppsåt: att ta den styrka som han fascinerades så av.

Men bara nästan. För jag har hittat den igen. Jag har blivit påmind om den. Jag kommer nog aldrig att vara så tacksam för något som för den påminnelsen. För hur smärtsamt det än har varit att idag återuppleva alltihop, så var det nödvändigt. Först nu kan jag lägga det bakom mig på allvar, släppa skulden och ta tillbaka mitt liv. Ta tillbaka kommandot inte bara över min sexualitet, utan över sinnligheten, kvinnligheten, sensualiteten. Nu kan jag läka, bli mig själv – vild och fri – som jag ska vara.

Nästan 4 år tog det, och ett par smärtsamma konfrontationer med min egen förmåga att förneka jobbiga saker för mig själv så till den grad att jag tappar bort viktiga delar av mig. Men jag tror att jag äntligen är hel igen. Att jag äntligen skulle våga ta steget att stå i min kraft och möta min jämlike – och släppa in.

Förälder: Inte något man är utan något man gör

07 söndag Feb 2010

Posted by in Kärlek och relationer

≈ 1 kommentar

Att vara förälder handlar så mycket mer om att det man gör än att bidra med en cell och en halv genuppsättning. En del, främst män, tycks ha missförstått det. För ja, det handlar främst om fäder som inte är fäder till mycket mer än namnet på födelsecertifikatet.

Jag fick nyligen veta att en bekants tämligen nyblivne ex-make satt det i system att ofta låta sina föräldrar hämta barnen och ta dem hem till sig, i en annan del av landet, när det är hans vecka. Ibland lär farmor stanna i hemstaden så att de kan fortsätta på dagis, men inte alltid. Andra veckor ringer han lördag morgon och säger att han mår dåligt och inte kan ha barnen, deras mamma hämtar dem och han åker sedan till flickvännen. När mamman efter en sådan extravecka frågade om han kunde ta sina barn en dag så att hon fick lite tid över fick hon till svar att han minsann hade bokat bord och skulle ut och äta med flickvännen, så det passade inte så bra.

Hur tänker man när man som man prioriterar bort sina barn på det här sättet? Det här var inga oplanerade barn, inget som han kastades in i och därför försöker värja sig från, utan hans älskade barn som levt tillsammans i en enda familj i flera år, och som föräldrarna nu har delad vårdnad om. Plötsligt är de inte lika viktiga. Tänker han överhuvudtaget på hur det drabbar mamman? Än värre: Har han tagit ett steg tillbaka och funderat på hur det drabbar hans barn när han prioriterar bort dem?? Hur de tänker när pappa inte vill ha dem?

När man väljer att skaffa barn väljer man också ansvaret för dem. Jag blir så trött av att se pappor och mammor som inte pappar och mammar sina barn. Själv äldst av fem barn vet jag att det är ett stort ansvar och ett ansvar som många inte är beredda på, och kanske inte alltid helt förmögna att fullfölja. Men att prioritera bort för att det inte passar så bra nu? Väx upp och ta lite jävla ansvar!

Jag levde ett tag med en engelsman som visade sig ha ett barn från ett tidigare äktenskap (som i sin tur visade sig inte vara särskilt tidigare alls eftersom han efter över 2 års separation fortfarande inte hade tagit tag i skilsmässan) i Nya Zeeland. Han hade lämnat dem och flyttat hem och hade ingen kontakt med dem alls. Ingen kontakt med sin son. Ingen. Eventuella nya foton kom genom hans mamma, dvs pojkens farmor. Jag kunde inte förstå det då och jag kan inte förstå det nu, hur man inte kan ha kontakt med sitt eget barn, när man påstår att han är så viktig. Hur förklarar man det när sonen en dag tar kontakt? ”Jo, du har alltid varit jätteviktig för mig, men det passade inte så bra”? Det här fick mig att inse att allt det där ansvarstagandet han pratade om var en ganska tunn fernissa.

Att inte ta ansvar för det liv man sätter till världen och säger sig älska tycker jag är ganska ynkligt. Det spelar ingen roll hur illa föräldrar tycker om varandra, för barnets skull får de banne mig skärpa sig. Visst, finns det våld, missbruk, kriminalitet eller övergrepp inblandade är det en annan fråga, men här handlar det om helt vanliga människor. Som inte förbjuds att ha kontakt med barnen av deras mammor, utan som väljer att inte ha kontakt. Det handlar inte heller om män som luras in i papparollen av kvinnor som påstår sig ha skydd – även om alla alltid borde ta ett personligt ansvar för att skydda sig – för det är bara förkastligt på alla sätt.

Det finns även kvinnor som gör likadant och det är givetvis precis lika fel. Jag gör ingen skillnad där. Ansvaret är detsamma. Jag känner kvinnor som lämnat sina familjer, men för att rädda sig själva. Och som sedan hållit kontakten. En av dem är en vän till mig, som hela tiden fortsatt att vara mamma genom att ha kontakt med barnen och träffa dem när det varit möjligt, och idag är hon heltidsmamma och lever med två av barnen igen. Där var det inte en bortprioritering med motiveringen att det inte passar så bra just nu.

Och nej, jag har inte barn. Jag vill inte heller ha några. Det är något jag valt bort ur mitt liv. Jag vet att jag skulle bli en bra och ansvarstagande mamma, men vill inte. Man måste inte vara mamma för att vara en fullvärdig KVINNA. Och man måste inte ens vara biologisk mamma (substantiv) för att kunna mamma (verb) någon.

Politiskt inkorrekt och ganska queer

07 söndag Jun 2009

Posted by in Känslor, Kärlek och relationer

≈ 1 kommentar

Visst är det lite politiskt inkorrekt att vara manshatare? Och orättvist, för det är givetvis inte så att jag faktiskt hatar alla män, utan mer att jag har en växande aversion och visst förakt mot män i allmänhet, medan jag kan tycka riktigt bra om enskilda män.

Callisto skriver i ett otroligt intressant och välformulerat inlägg om hur tidningen FHM (For Him Magazine) i Tyskland har utnämnt Charlotte Roche, författare till boken Våtmarker, till världens osexigaste kvinna. I mina ögon är detta helt obegripligt. Men kanske är det så att boken blir så provocerande för män som ser sin retuscherade fantasibild av hårlösa, silikonpumpade, solariebruna och faktiskt onaturliga kvinnokroppar hotas av romanens kvinna som i ett ord är naturlig. Inte någon fin flicka utan en kvinna som utan att rygga tillbaka börjar bejaka sin kropp och sexualitet. Och detta skulle alltså, för männen på FHM, vara så fasansfullt att denna snygga och smarta författarinna benämns osexig. Snacka om sandlådereaktion!

Ju fler erfarenheter jag fått av män, desto mindre hågad är jag att dela mitt liv med en man. Och det är inte en bitter reaktion på männen som har lämnat mig, utan en mycket konkret visshet som vuxit fram under lång tid. Jag vill inte ha ett lättsårat mansego att ta hänsyn till, jag vill inte känna att den där mannen som jag trodde var min jämlike alldeles för snabbt förvandlas till en liten pojke som är svagare än vad jag är och som därför antingen drar sig undan eller blir kontrollerande, manipulerande och passivaggressiv. Jag tycker inte om håriga manskroppar eller skäggstubb, och männens kroppsvätskor ska vi inte ens tala om (yuck!). Kvinnokroppen är mjukare, skönare, vackrare, mer attraktiv, kvinnor kysser i allmänhet bättre och är – även om vi också är komplicerade – enklare att resonera med. Fast det sista tycker jag kanske för att jag själv är kvinna och har lättare för att förstå kvinnor än män.

Jag är bisexuell, något som alltid varit helt okomplicerat för mig, ända sedan jag vid 14-15 års ålder blev kär i en tjej samtidigt som jag var intresserad av en av skolans snyggaste killar. Jag upplever inte att jag någonsin behövt komma ut eftersom jag aldrig kommit in från början. Men mina förhållanden har varit med män, och jag har haft sex med fler män än kvinnor, även om jag hånglat med fler kvinnor än män och (faktiskt) attraheras mer av kvinnor. Mer och mer, för varje år som går. Det är nog egentligen en ren händelse att det har varit just män jag sedan gått längre med eller haft förhållanden med. Eller så är det så att det har varit lättare att ta nästa steg med en man eftersom jag vet hur jag ska göra med honom.

Ett tag tänkte jag att jag kanske blir intresserad av män av det mycket naturliga skälet att jag letar efter en far till mina barn; att det alltså skulle vara så att min kropp ställt in sig på att bli attraherad av en person som kan bli far. Jag vet inte om jag tycker om en så biologistisk anledning, men eftersom det i flera fall de senaste åren (efter mina 6 år utan män) handlar om en fysisk attraktion som varken hjärnan eller hjärtat haft mycket att säga till om, så kanske det ligger något i det. Men vill jag verkligen ha barn, eller är det bara en socialt betingad och förväntad önskan? Nja är svaret idag. På ett sätt känns det som om jag kommer att bli mamma, men på ett sätt skulle jag minst lika gärna låta mig nöja med mina underbara syskonbarn och vänners barn, och leva ett lika fullvärdigt liv utan egna barn.

En dröm jag har skulle vara ett slags kvinnokollektiv där vi alla har egna boenden men tillsammans, där vi gemensamt kan ta hand om barn och där eventuella män passerar in i och ut ur våra liv. (I den stora drömmen har vi även trädgård, jag kan ha fler katter och det finns kreativa utrymmen i huset, för dans och annan konst.)
Jag vill så gärna tro på livslång kärlek, och jag har tidigare skrivit om hur jag längtar efter den där stora kärleken som förändrar allt för evigt, men cynikern i mig är inte så säker. Fast vad är det som säger att den stora kärleken skulle vara en man? Låter det fånigt om jag säger att jag önskar att den stora kärleken är en annan kvinna och att den kommer att drabba mig som en blixt från klar himmel och ett klubbslag snart?

Det är inte av politiska skäl som jag tycker bättre om kvinnor än män, även om det sannerligen inte skulle vara svårt att motivera det politiskt, utan det är känslomässigt. Jag tycker bättre om kvinnor, jag attraheras mer av kvinnor. Så enkelt. Visst tycker jag grymt mycket om sex med en dominant man, och det är skönt att luta mig mot en stark man, men sex och kärlek är helt olika saker. Och varför skulle det inte rentav vara bättre med en kvinna? Ju mer jag vidgar mina vyer, desto mindre hetero blir jag. Fast eftersom jag inte varit hetero tidigare, så är det kanske inte så konstigt att jag blir mer queer eller homo ju mer jag bejakar hela mig.

För några veckor sedan hade jag en diskussion med en tjejkompis som jag misstänker att jag skulle kunna ha haft med många av mina kvinnliga vänner och bekanta: Hon lever tillsammans med en man som hon älskar, men skulle i övrigt beskriva sig mer som flata än straight. Jag kan inte annat än hålla med. Bara för att jag råkar ha fallit för fler män än kvinnor innebär inte det att jag är straight, även om det kanske ser ut så i världens ögon. Men vad spelar världen för roll? Jag vet vad jag känner och vad som får det att pirra i magen…

Tänk om du kunde
Tänk om
Du kan

Bättre dag

11 måndag Maj 2009

Posted by in Känslor, Kärlek och relationer, Livet

≈ 1 kommentar

Bättre dag idag. Inte lika uppriven, kanske snarare uppgiven. Men jag försöker begrava tankarna i översättning och Microsoft-terminologi för att slippa känna och tänka alltför mycket; och för att jag måste. Deadline imorgon och jag har tänkt klara av den också, för jag måste sätta igång med nästa del av Modesitt-boken (The Magical Engineer).
Tyvärr ser det ut som om det innebär att jag missar kvällens extrainsatta drillingklass för Callisto 😦 Jag såg verkligen fram emot lite Bellydance Bootcamp och att dansa ur mig allt från den senaste veckan, men jobbet måste tyvärr gå före. Nåja, sommarkurserna börjar om två veckor, så jag lär få svettas ändå…

Saknar. Saknar att sova tillsammans, saknar att äta frukost tillsammans och att skratta och prata tillsammans. Saknar.

Livsolust och orättvist

10 söndag Maj 2009

Posted by in Den mörka spegeln, Kärlek och relationer, Livet, Om mig

≈ Lämna en kommentar

Dålig dag. Måste egentligen jobba, har massor att ta igen efter deklarationsmåndagen och onsdagschocken, men kan inte tänka bra idag. Och jag måste verkligen ta mig i kragen, för sammanbrott pga att ha blivit dumpad är nog inte en ursäkt som gills i arbetslivet. Och där är jag idag: Sammanbrott. Nära nog i alla fall. Jag är inte den som brukar gråta, men nu kan jag inte sluta.

Jag förstår verkligen inte vad jag gjorde för fel. Eller varför han inte sa något innan, utan vi gjorde gemensamma planer inför sommaren och han betedde sig som om allt var bra, för att sedan bara kallt slänga det i ansiktet på mig. Det är slut, det känns inte rätt, det klickar inte. Men varför sa han inte det innan? Jag förstår inte! Dessutom verkar det som om han får en massa sympatier, när det var han som gjorde slut. Idag känner jag verkligen allt annat än livslust, utan ren och skär livsOlust. Det är inte rättvist!
Livet är förbannat orättvist och jag kan inte riktigt dra mig upp ur mörkret nu. Jag vill verkligen inte frossa i min olycka och tycka synd om mig, men den här gången funkar inte mina vanliga lösningar med att vara hård mot mig själv och säga till mig att rycka upp mig och inte vara så jävla patetisk utan ta tag i mitt liv igen. Det går inte idag.

Så länge jag är upptagen håller jag ihop. Fredag var otroligt upptagen, frukostsamling på FACE studio inför dagens jobb och plocka ihop allt som skulle med till If, sminkningar nonstop 12:30 -17:30, där jag bara hann få i mig några nävar nötter och en snabb macka, tillbaka till studion med alla prylar, snabbt byta om där för att halvspringa till Hard Rock Café för bowling och middag. Igår var jag borta hemifrån för möhippa mellan strax efter 9 och närmare 1 på natten, så då fanns det inte riktigt heller tid att känna. Jag är ju fenomenal på att hålla masken och plocka fram den där sociala, glada och positiva Lisan. Men framåt kvällen kom mörkret allt närmare igen, och idag… Nej. Idag vill jag inte.

Jag vill inte prata om det, jag vet inte hur jag ska hantera om människor tycker synd om mig – är jag verkligen värd deras sympati? jag kanske bara är patetisk och borde kunna klara av att bli dumpad – och dessutom vill jag inte träffa någon när jag är så här ledsen. (Fast träffar jag någon så åker förstås masken på igen.) Samtidigt vill jag egentligen inte vara ensam, eller vill jag det? Gah, jag vet varken ut eller in! Jag vill inte bli distraherad, jag vill inte prata om det, jag vill bara glömma. Eller att det inte ska vara så här. Tänk om det bara vore en mardröm och jag kunde vakna och allt var bra igen. Tänk om jag kunde vakna och vara hel igen. För jag känner mig trasig. Det här var inte den stora, himlastormande kärleken, så varför gör det så ont? Varför känner jag mig så trasig? För att jag var dum och litade på honom? För att jag lät mig tro att allt var bra bara för att det verkade bra och kändes bra? För att jag var så dum att jag trodde att jag skulle räcka till, att jag skulle vara bra nog? Jag menar inte att vara urpatetisk eller att jag vill ha en massa bekräftelse, utan det är retoriska frågor – det är de frågorna som inte slutar surra i huvudet. Tills jag har en förklaring så kan jag inte hjälpa att jag tänker att det var något som jag gjorde eller inte gjorde.

Broken girl, lost in the shadows…

Natten tillhör mig

Ut ur ljuset
Tillbaka in i mörkret
Det trygga, vana mörkret
Ljusets värld är inte min
Jag tillhör mörkret, natten
(Natten tillhör mig)
Jag är en skuggvarelse, en nattlig drömbild
Lika ogripbar, lika flyktig

Varje skärva av ljus karvar djupa hål i mig
Ristar nya ärr bland de andra — Ett nät av ärr; en spindelväv av minnen
Låt mig gå in i mörkret
Natten helar mig
Med glömskans fingrar slätar den ut mina rynkor
Ger mig en frist
Mörkret fyller håligheterna med Intet
Och för mig är intet Allt

Mest av allt, inga minnen

 

22 februari 1998
© Lisa Isaksson

Känslomässig berg- och dalbana

07 torsdag Maj 2009

Posted by in Hälsa och ohälsa, Känslor, Kärlek och relationer, Livet

≈ 1 kommentar

Hur ska man kunna jobba när humöret åker upp och ner i expressfart, tankarna surrar ibland så fort att jag inte lyckas fånga upp en röd tråd, för att sedan bli så långsamma, så långsamma. Känner mig bedövad långa stunder, som om jag hade tagit en dubbel dos Stesolid (vilket jag inte har gjort), vissa stunder känner jag mig faktiskt lättad och friare efter gårdagens sammanbrott, andra stunder är det som om marken rämnat och jag är långt därnere i mörkret igen, nära ett nytt sammanbrott och drabbad av den enorma likgiltigheten. Den där likgiltigheten som innebär att jag inte bryr mig om huruvida jag lever eller dör. Den stora meningslösheten.

Jag förstår fortfarande inte varför. Det gick så fort, jag förstår inte vad som hände eller om något hände. Gjorde jag något fel, något som fick allt att förstöras, eller dök det upp någon intressantare? Någon yngre? Eller ligger det möjligen någon sanning i vad en av mina vänner sa, att det känns som om en tredje person kan ha påverkat att M gjorde slut? Jag vill inte tro det, men det är något som gör att jag inte direkt avfärdar den tanken, och tyvärr brukar min intuition vara rätt så bra. Om det vore så att det har förekommit någon som helst påtryckning, så blir jag verkligen besviken, för jag väntar mig något mer av vuxna människor. Inte för att jag orkar ställa till med stora scener – jag är verkligen ingen drama queen – men jag skulle så gärna vilja veta sanningen. Att inte veta, att inte förstå, är det värsta.

Dagens räddning har varit underbara N (&D) som tar initiativ till att jag ska träffa dem, göra saker ihop med dem, som bara finns där och lyssnar, säger helt rätt saker och dessutom är ärliga i vad de säger. Jag är inte den som självmant ringer, för jag vill inte tränga mig på och vet ärligt talat inte om jag får tränga mig på heller, så för mig betyder det enormt mycket när någon hör av sig och verkligen talar om att hon finns där på ett sätt som gör att jag känner att hon verkligen gör det också. Det värmer.

Jag ville verkligen tröstshoppa idag, glömma hur ont det gör genom att shoppa, men med tanke på alla små inköp på Tradera och nätet på sistone, och på tatueringstiden den 1 juni, så måste jag tänka efter lite. Och jag kom fram till att jag hellre än att tröstshoppa ville tröstpierca mig, så jag ringde Barbarella och kollade om det fanns tider. Nu har jag ju ingen man som kan störa läkningen… (Man får lyfta fram det positiva.) Piercingen är på ett lite mer intimt ställe, och medan jag ändå var igång så gjorde jag en dermal anchor också, på bröstbenet en bit ovanför BH-kanten. Jag trodde att den skulle göra ondast och blev riktigt förvånad över hur smärtfritt det var. OK att jag är ganska smärttålig, men jag känner ju smärtan och tycker inte så värst mycket om den (bara i vissa sammanhang). Nu är jag lite fattigare men fint smyckad för resten av livet. Kroppen är ett konstverk, jag vill smycka och pryda den för att förstärka dess skönhet. Inte för att jag inte är nöjd med mig som jag är, utan tvärtom just för att jag är nöjd. Mer eller mindre. Visst kan jag vilja bli 5-10 kilo lättare, men jag är ändå jävligt stolt över min kropp och vill smycka den. Permanent. För att uttrycka vem jag är, inte för att bli någon annan.

Lite fungerade det som tröst också. Men det är jobbigt nu. Dessutom ligger jag rejält efter med jobbet och måste försöka samla tankarna, fokusera mig och tokjobba några dagar. Det är bara det att imorgon har jag sminkjobb nästan hela dagen, och sedan ska jag till Hard Rock Café för bowling och middag med systrarna och svägerskorna (min och svägerska S födelsedagspresenter, lite sent sådär), och på lördag är jag upptagen nästan hela dagen. Så det blir hetsjobb på söndag och måndag – fram till dansen – och kanske efter den också. Suck! Det känns liksom inte som om ångest och att ha blivit dumpad är acceptabla ursäkter att inte hålla en deadline…

Nåja, jag räknar med att humöret går upp och ner ett tag, och hoppas på att läka snabbt. Får försöka stå ut, prata med vänner, våga ta kontakt med vänner när jag behöver dem, och bara försöka ta hand om mig själv utan att hitta på dumheter. Det går över. Det går alltid över. Och jag vet att det finns någon bättre för mig där ute, och jag väntar på att bli sådär löjligt, himlastormande kär. Jag hoppas att jag kan bli det.

Klichéer

06 onsdag Maj 2009

Posted by in Känslor, Kärlek och relationer

≈ 1 kommentar

”Du har inte gjort något fel”, ”Klandra inte dig själv”, ”Jag tycker inget illa om dig”, ”Det klickar bara inte” – har jag hört det förut? Så klichéartat.

Gissa om jag känner mig dum. Jag tyckte att allt kändes bra. OK, det var inget himlastormande, inget klick på det sättet, men det kändes bra. Vissa saker klickade otroligt bra. Trodde jag. Vad fel jag verkade ha. Det är nästan det värsta; att jag hade så fel. Jag försökte verkligen att inte överanalysera, att inte gå händelser i förväg, utan vara här och nu. Så länge det är bra så är det bra. Fast det var visst inte bra nog. Hur ska jag inte kunna ta det personligt?

Varför är män så på i början, och sedan vänder de tvärt? Allt är jättebra tills det plötsligt är ingenting, och då är det för sent att prata om det. Jag kan inte säga någonting, kan inte påverka någonting, och det hatar jag! Jag hatar att alltid vara den som blir lämnad, den som inte är nog.

Än en gång: Övergiven. Lämnad. Dumpad. Inget värd.

Det är klart att vi fortfarande ska vara vänner, jag inleder aldrig något med en person som jag inte också vill ha som nära vän. Det är den absoluta grunden för mig. Men jag litar inte på att han menar det, utan misstänker att han inte egentligen är intresserad av att vara vänner, utan bara av att hålla sams. Och det vore verkligen synd, för här är någon som jag haft jävligt roligt med och trivs med. Som det är enkelt att umgås med. Som jag inte vill förlora ur mitt liv. Jag visste inte vad jag kände för honom, vilket kanske inte är ett bra tecken om man tänker relationsmässigt, men jag trivdes och såg honom som en jäkligt bra vän, någon som jag vill ha kvar som vän. Men jag är inte den som tränger mig på, framför allt inte när jag vet att jag inte är önskad, så jag kommer ha svårt för att våga höra av mig och föreslå saker – vilket jag talade om. Så vi får väl se hur mycket han menade.

Plötsligt är allt mer komplicerat eftersom vi umgicks i vissa speciella sammanhang, och jag inte vet hur jag ska förhålla mig till dem nu. När jag äntligen hittar ett sammanhang där jag känner mig hemma, så händer det här. Är jag välkommen även om jag är ensam? Har jag någon plats där som mig själv, i stället för som någon annans? Med ens suddades en del av sommarplanerna bort. Nåja, jag kanske inte ska tänka mer på det nu.

Jag vet inte vad som gör mest ont: att inte ha sett att det var på gång, att bli ratad eller rädslan för att bli av med det sammanhang där jag fick just en känsla av sammanhang. Är den borta nu?