Dålig dag. Måste egentligen jobba, har massor att ta igen efter deklarationsmåndagen och onsdagschocken, men kan inte tänka bra idag. Och jag måste verkligen ta mig i kragen, för sammanbrott pga att ha blivit dumpad är nog inte en ursäkt som gills i arbetslivet. Och där är jag idag: Sammanbrott. Nära nog i alla fall. Jag är inte den som brukar gråta, men nu kan jag inte sluta.

Jag förstår verkligen inte vad jag gjorde för fel. Eller varför han inte sa något innan, utan vi gjorde gemensamma planer inför sommaren och han betedde sig som om allt var bra, för att sedan bara kallt slänga det i ansiktet på mig. Det är slut, det känns inte rätt, det klickar inte. Men varför sa han inte det innan? Jag förstår inte! Dessutom verkar det som om han får en massa sympatier, när det var han som gjorde slut. Idag känner jag verkligen allt annat än livslust, utan ren och skär livsOlust. Det är inte rättvist!
Livet är förbannat orättvist och jag kan inte riktigt dra mig upp ur mörkret nu. Jag vill verkligen inte frossa i min olycka och tycka synd om mig, men den här gången funkar inte mina vanliga lösningar med att vara hård mot mig själv och säga till mig att rycka upp mig och inte vara så jävla patetisk utan ta tag i mitt liv igen. Det går inte idag.

Så länge jag är upptagen håller jag ihop. Fredag var otroligt upptagen, frukostsamling på FACE studio inför dagens jobb och plocka ihop allt som skulle med till If, sminkningar nonstop 12:30 -17:30, där jag bara hann få i mig några nävar nötter och en snabb macka, tillbaka till studion med alla prylar, snabbt byta om där för att halvspringa till Hard Rock Café för bowling och middag. Igår var jag borta hemifrån för möhippa mellan strax efter 9 och närmare 1 på natten, så då fanns det inte riktigt heller tid att känna. Jag är ju fenomenal på att hålla masken och plocka fram den där sociala, glada och positiva Lisan. Men framåt kvällen kom mörkret allt närmare igen, och idag… Nej. Idag vill jag inte.

Jag vill inte prata om det, jag vet inte hur jag ska hantera om människor tycker synd om mig – är jag verkligen värd deras sympati? jag kanske bara är patetisk och borde kunna klara av att bli dumpad – och dessutom vill jag inte träffa någon när jag är så här ledsen. (Fast träffar jag någon så åker förstås masken på igen.) Samtidigt vill jag egentligen inte vara ensam, eller vill jag det? Gah, jag vet varken ut eller in! Jag vill inte bli distraherad, jag vill inte prata om det, jag vill bara glömma. Eller att det inte ska vara så här. Tänk om det bara vore en mardröm och jag kunde vakna och allt var bra igen. Tänk om jag kunde vakna och vara hel igen. För jag känner mig trasig. Det här var inte den stora, himlastormande kärleken, så varför gör det så ont? Varför känner jag mig så trasig? För att jag var dum och litade på honom? För att jag lät mig tro att allt var bra bara för att det verkade bra och kändes bra? För att jag var så dum att jag trodde att jag skulle räcka till, att jag skulle vara bra nog? Jag menar inte att vara urpatetisk eller att jag vill ha en massa bekräftelse, utan det är retoriska frågor – det är de frågorna som inte slutar surra i huvudet. Tills jag har en förklaring så kan jag inte hjälpa att jag tänker att det var något som jag gjorde eller inte gjorde.

Broken girl, lost in the shadows…

Natten tillhör mig

Ut ur ljuset
Tillbaka in i mörkret
Det trygga, vana mörkret
Ljusets värld är inte min
Jag tillhör mörkret, natten
(Natten tillhör mig)
Jag är en skuggvarelse, en nattlig drömbild
Lika ogripbar, lika flyktig

Varje skärva av ljus karvar djupa hål i mig
Ristar nya ärr bland de andra — Ett nät av ärr; en spindelväv av minnen
Låt mig gå in i mörkret
Natten helar mig
Med glömskans fingrar slätar den ut mina rynkor
Ger mig en frist
Mörkret fyller håligheterna med Intet
Och för mig är intet Allt

Mest av allt, inga minnen

 

22 februari 1998
© Lisa Isaksson