Kategoriarkiv: Ideal och identitet

Är man inte riktig kvinna förrän man fött barn? eller Med sådana feminister behövs inga antifeminister

13 lördag Nov 2010

Posted by in Ideal och identitet, Livet, Politik och samhälle

≈ 7 kommentarer

Etiketter

En tämligen ung bekant, och därtill mamma i unga år, skrev nyligen på nätet att hon inte tycker att man är en riktig kvinna förrän man är mor. Först då har man förstått vad det innebär att vara kvinna var kontentan, så som jag tolkade den. Det som komplicerar denna 50-talistiska och biologistiska, konservativa åsikt är att tjejen ifråga är feminist och rätt så långt ut på vänsterkanten, om jag har förstått det rätt.

Min reaktion: Idioti. Jubelidoti, till och med. Med feminister som hon behövs inga antifeminister. Den där sortens exkluderande åsikter, som innebär att man tar sig ett tolkningsföreträde och rätten att (be)döma sina medsystrar utifrån någon egen erfarenhet – du är en riktig kvinna, men du är inte det – går stick i stäv med min syn på vad feminism är. Men samtidigt… Det är inte en ovanlig åsikt när man skrapar på ytan hos feminister som fött barn. Jag har stött på den tidigare, bland annat när jag läste feministisk filosofi, för sisådär 10 år sedan, och inte heller då kunde jag förstå den. Jag accepterar helt och hållet att man inte tillfullo kan begripa vad det innebär att vara mamma förrän man har fött barn (även om man kan uppleva en modersroll utan graviditet, förlossning eller egna barn), men att det skulle säga något om vad det är att vara kvinna. Det köper jag inte. Att vara kvinna är så mycket mer än moderskap.

Men den sortens kommentarer får mig alltid att tänka efter: vad innebär det att vara kvinna, när blir man kvinna och vem har tolkningsföreträde i den frågan? Blir man kvinna vid den första menstruationen? vid 18 års ålder? 25 års ålder? vid det första samlaget? När man blir medveten om sitt kvinnliga kön och sin kvinnlighet och definierar sig själv som kvinna? Och jag kommer alltid fram till samma sak: Jag bestämmer vad det innebär att vara kvinna för mig, för det är den enda kvinnligheten jag verkligen kan säga något om. Och för mig handlar det om hela upplevelsen i att vara född med kvinnligt kön och uppfostrad som flicka/tjej – en uppsättning fysiska, psykiska och sociala upplevelser och erfarenheter, där somliga delas av andra kvinnor, andra inte. Det är inte en i första hand kollektiv upplevelse, och där går kanske vattendelaren mellan min feminism och vissa delar av feminismen som rörelse. Även om kvinnor har en på många sätt gemensam historia och kvinnor som grupp har upplevt och fortsätter att uppleva ett slags förtryck och maktmässiga motgångar som män som grupp inte står inför, så är jag en individ, med min personliga upplevelse av att vara kvinna. En unik individ som är kvinna och som till viss del ingår i ett kvinnokollektiv. Och jag värjer mig bestämt mot alla generaliseringar om vad det innebär att jag är kvinna.

För faktum kvarstår: Jag kom in i puberteten innan tjejen från exemplet ovan föddes och har därför troligen varit kvinna längre än vad hon har varit medveten om sin kvinnlighet. Men i hennes ögon är jag tydligen ingen riktig kvinna, och kommer aldrig att bli det heller. För jag är något så uppenbarligen annorlunda som en kvinna som väljer att inte bli mor. Jag tänker inte skaffa barn för att jag inte vill ha barn. Jag tycker inte ens särskilt mycket om barn. Gör det mig mindre till kvinna? Icke. Jag är inte heller överdrivet förtjust i män. Inte heller det gör mig mindre till kvinna. I’m my own brand of woman.

Jag säger inget om kvinnor som väljer att skaffa barn, men tydligen är det meningen att jag ska stå ut med andras åsikter om mitt, uppenbarligen i vissas ögon provocerande, val att inte bli mamma. Varför ska jag förklara det för dig? Skulle någon komma på tanken att ifrågasätta en mammas val att skaffa barn så som man blir ifrågasatt och ibland snudd på korsförhörd om varför man inte vill ha barn?

Vem är du att säga något om mina livsval?

Bye bye, Blondie?

12 tisdag Okt 2010

Posted by in Ideal och identitet, Om mig

≈ 1 kommentar

Nu har jag varit ganska blond i ett par månader, i ytterligare ett försök att gå tillbaka till min naturliga hårfärg, och en egen liten utmaning att förbli blond ett tag. Jag har färgat håret sedan jag var 15, så under loppet av 21 år har jag bara haft min naturliga färg i korta perioder, som längst kanske ett år. Även om jag är flera nyanser blondare än vad jag tror (jag får alltid för mig att jag är så där trist mörkt askblond som inte känns som någon färg alls) så brukar jag alltid, efter bara ett tag, känna mig tråkig, ointressant och osynlig som just blond. Ja, jag vet, blondes have more fun, män gillar blondiner osv. osv. osv. Jag har inte roligare. Jo, det var roligt för två år sedan att bli jätteblond och inse att jag i ett slag (eller på 5 timmar och femtielva hårprocesser) blev harmlös och mer approachable, men hade jag roligare? Nope. Mitt hår hade det definitivt inte. Det är bara att inse fakta: Jag må vara naturligt blond, men det är också det enda blonda. Det finns inte mycket blondin i mig.

Och ändå försöker jag då och då att gå tillbaka till det naturliga. Det skulle ju vara både billigare och enklare, och en del av mig önskar att jag var ett sådant där naturbarn som tyckte om att vara… tja, naturlig. Äkta så som jag föddes. Men jag är ju inte det. Naturbarn är jag på andra sätt, i min koppling och kärlek till naturen, och att jag gillar att hjälpa naturen på traven lite med hårfärg och smink gör mig faktiskt inte mindre äkta som människa. Jag är inte något osminkat naturbarn som struntar i hur jag ser ut. Det låter som om det hade varit ett väldigt skönt tillstånd, men nej, det är inte jag. Och varför förneka vem jag är?

Så jag antar att det är bye bye, Blondie!

Prestationsprinsessa på vift?

22 måndag Feb 2010

Posted by in Ideal och identitet, Självkänsla

≈ 5 kommentarer

Ja, jag kan vara en riktig prestationsprinsessa. Det är inte som förr, när mitt värde helt bestämdes av mina prestationer – betyg, tentaresultat, poäng, beröm – och vad andra tyckte om mig, för jag har verkligen taggat ner. Mitt värde handlar inte längre om vad jag gör, hur väl jag gör det eller vad andra tycker. Det gör det inte. Annat än ibland, när jag tappar bort mig själv och i brist på mig själv faller tillbaka in i gamla tankemönster. Och tro mig: det är inte något jag är stolt över och det hjälper mig inte. Men det händer.

När jag säger att mitt värde inte handlar om prestationer, inte om vad jag gör utan om vem jag är, och att det är ett självklart värde som är precis lika stort som alla andras, så vet jag verkligen att det är så. För det mesta är det inget jag ifrågasätter eller funderar på och jag skulle aldrig låta någon säga något annat. Men någonstans undrar jag hur mycket jag verkligen har tagit in det. Hur mycket jag känner att det är sant. För det mesta känner jag det, men det här handlar om de där stunderna som inte är för det mesta.

Jag vet att jag ställer höga krav på mig själv och ofta begär att jag ska vara konstruktiv, klok, positiv och effektiv, och att jag ska lösa saker så fort jag har identifierat problem och lösning. Jag tycker själv att jag har lugnat ner mig något rent otroligt och inte längre kräver att jag ska vara någon Super-Lisa som orkar och klarar allt jämt, men jag vet ju samtidigt vad jag är kapabel till, att jag har stora resurser och vad jag skulle ge andra för råd. Jag ser framåt, ser möjligheter och lösningar – för det mesta – är bra på att peppa andra, så det borde väl bara vara att säga samma saker till mig själv. Men där är det svårare. Och det är i den svårigheten som prestationsprinsessan gör sig påmind.

När jag är under rejäl stress, som jag är och har varit ett tag, går omkring med en gnagande oro som inte vill släppa och inte lyckas lösa problemen, så blir jag lätt ännu hårdare mot mig själv. Den där oron vill jag inte tillåta eftersom den inte hjälper mig. Jag försöker vara konstruktiv, arbeta på, hitta nya möjligheter och lösningar, tänka positivt, fokusera på det jag vill ha mer av – lyckandet – och inte falla ner i det svarta hål som jag lätt faller ner i när oron blir för stor och problemen känns olösbara. Många runt mig pratar om vikten av att tänka positivt och att det kommer att ordna sig, och jag tror att jag har gått på det pratet lite. Jag är ju den där positiva, starka, kloka som hittar lösningar. Så jag försöker verkligen hålla fast vid det positiva, vid möjligheterna, vid att det kommer att ordna sig, samtidigt som oron och magvärken växer sig starkare, jag ligger vaken på nätterna och har ångest över att det jag gör inte verkar hjälpa.

Där frodas tanken på att jag gör fel, att jag gör allt fel till och med, självförtroendet faller som en sten och jag fastnar. Försöker och försöker och försöker tänka positivt samtidigt som jag tappat tron på mig själv och mina förmågor och bara gråter över att jag är trött och ensam och livrädd och inte kan göra något rätt. Visar jag det här? Nej. Jag biter ihop och försöker lite till. Jag kan kanske berätta en del, men vänder det alltid till något positivt och hoppfullt till sist. Dels för att jag försöker affirmera och peppa mig själv, så som jag vet brukar fungera, och dels för att jag vill undvika alla välmenande råd om att tänka positivt. För jag har ju redan märkt att det inte hjälper! Men ändå gör jag det, tills jag faller nästa gång.

Men det finns en anledning till: när jag faller och fastnar på det här sättet blir jag en person som jag inte är stolt över och som jag inte vill vara. Om jag ska uttrycka det utan omsvep, så blir jag en gnällig improduktiv bitch som fastnar i oro och negativitet och bara ser sina egna fel, och som ligger farligt nära ett resonerande som skulle kunna låta som offermentalitet. Vilket är strängt förbjudet för mig. Det här är ju mitt liv, mitt ansvar och bara jag kan lösa problemen. Så för att inte låta andra se den här jobbiga – ytterligare ett litet förbud – bitchen försöker jag verkligen att lägga oron åt sidan och tänka positivt och konstruktivt. Jag vill inte dränera dem som får veta hur det är och som hjälper mer än vad jag kanske klarar av att visa, vill inte vara så jobbig och krävande att jag driver bort någon, så jag försöker bita ihop och klara mig själv.

Klokaste syster C påpekade att jag inte kan prestera positivitet och glädje, och det var en totalt överrumplande tanke som inte var helt angenäm att ta in. För det ligger mer än ett korn av sanning i den. I mina försök så blir positiviteten en prestation som ska ge resultat för att vara lyckad. Får jag inget resultat så tänkte jag nog inte tillräckligt positivt, för det är väl så det fungerar?
Faktum är att jag kan vara ärligt positiv och glad, och helt äkta i min entusiasm, samtidigt som en del av mig håller på att gå sönder av oro så fort jag är ensam igen och distraktionerna är borta. Men jag måste fokusera på det som är bra, för det är väl ändå åt det hållet som lösningar och möjligheter finns? Enligt attraktionslagen får jag mer av det jag lägger min fokus på, då måste jag ju tänka positivt. Men positiv är något man är, inte något man gör, jag förstår det.

Jag trivs inte med att vara så prestationsinriktad, eller kanske resultatinriktad, att jag tappar bort det som egentligen är jag. Det är inte sådan här jag vill vara. Jag vill släppa det tänkandet, vill bli fri från prestationsprinsessans tunga tiara och än en gång lära mig att leva i stället för att överleva, att bara vara i stället för att göra. Just nu känns det svårt, och jag vet inte hur det ska gå till, men samtidigt vet jag att inget är omöjligt. Jag har redan gjort det jag trodde var omöjligt.

Skönhetshysteri eller Jag är glad att jag inte bor i Hollywood

24 söndag Jan 2010

Posted by in Ideal och identitet

≈ 1 kommentar

Etiketter

Dagens Aftonbladet skriver om Heidi Montag-Pratts nyligen genomförda plastikoperationer. Inte mindre än 10 ingrepp har hon gjort på kort tid.

Bild från Aftonbladet

Personligen tycker jag inte att skillnaden är så stor, och det hela känns som ett tydligt utslag av en ung kvinnas osäkerhet i den stenhårda konkurrensen i Hollywood. I min tankevärld är Heidi Montag visserligen inte ens en riktig kändis, för att ha varit med i en dokusåpa (The Hills) och vilja bli sångerska meriterar inte kändisstatus. Men det är inte vad det handlar om nu.
Vad får unga kvinnor att gå på skön-hetsen så att de villigt lägger sig under kniven och suger ut fett, sprutar in fett och andra ämnen och riskerar både liv och hälsa? Jag är inte lika ung, men kvinna, och kan inte förstå det. Alls.

Jag förstår att konkurrensen i Hollywood och Kalifornien är stenhård, att det kan kännas som om ”alla” är smala, blonda, ursnygga och har stora bröst – och sanningen är nog också att många går omkring och har gjort en hel massa ingrepp. Så den där påstådda skönheten är inte äkta! Men ändå går en enormt stor del av kvinnorna, unga som gamla, på det; de köper skönhetsmyten rakt av, utan ifrågasättanden. Och om man gör det, så ingår förstås ett bonuspaket med jämförelser, där man själv på något mystiskt sätt alltid misslyckas med att leva upp till den där idealbilden.

För mig tog det över 30 år innan jag ens började förstå och ibland kunna känna att jag ser bra ut, trots att jag inte helt faller in i mallen. I mitt tycke är den vackrast som är mest sig själv; alla har något vackert och den konstlade skönheten tycker jag inte är skön på något sätt. Den är tråkig, personlighetslös, ounik. Kvinnan är vacker; kvinnligheten är vacker, men alla låter den inte skina igenom. Låt din helt unika skönhet lysa, dölj den inte bara för att du inte är ”perfekt”. För vem bestämmer vad som är perfekt och vackert?

Titta på bilden nedanför. Tycker ni att det är en förebild för dagens unga kvinnor?

Skulle ni göra likadant om ni hade möjligheten?

I så fall: Varför???

Bild från Aftonbladet

Självförhärligande genom att förminska andra

17 söndag Jan 2010

Posted by in Ideal och identitet, Om mig, Självkänsla

≈ 3 kommentarer

Jag har på sistone sett en del beteenden hos flera människor runt mig som jag tycker är allt annat än trevliga; ja, som jag rent av tycker är oattraktiva och väldigt omogna. I några fall har jag anat de här tendenserna, i andra kommer de som en total överraskning. Det handlar om människor som förhärligar sig själva och sina kunskaper på ett sätt som är allt annat än ödmjukt, som uttrycker sig som som om de vore förmer än andra, vet allt och inte har något att lära av dem som finns runt omkring. Självklart bottnar ett sådant beteende, där man måste framhäva sig genom att förminska andra, i egen osäkerhet, för annars skulle man inte behöva betona att man är bättre än andra.

Självförhärligande och egenberöm i all ära – alla som följer mig vet väl vid det här laget vad jag tycker om Jante – men det finns sätt och sätt att slå på sin egen trumma. Jag reagerar inte på någon som med fog pratar om hur duktig hon är på något, för talang, kunskap och hårt arbete förtjänar beröm, men när det kommer in ett element av att sätta sig på en piedestal över andra och förminska sina medmänniskor (ofta medsystrar) för att framstå i bättre dager, så är det oattraktivt. Om det dessutom dyker upp spår av något slags inbillad fullkomlighet så tröttnar jag, stänger av och går. Ingen är fullkomlig, alla kan vi alltid bli bättre, lära mer, lära nytt. Den som föraktar lärandet och lärprocessen har jag väldigt lite till övers för.

Jag har träffat människor som verkligen är bland de främsta inom sina områden, och omger mig gärna med framgångsrika, talangfulla, intelligenta, kreativa och drivna människor. Varför? Inte för att jag imponeras av dem, för jag imponeras inte av fina titlar, berömmelse eller status, utan för att de inspirerar mig och för att vi ofta är på samma våglängd. Vi tänker på liknande sätt. Jag beundrar driv, intelligens, det outtröttliga arbetet för att bli bättre, sätta och nå ett mål och våga gå sin egen väg utan att lyssna på olyckskorparna som alltid kraxar så fort någon sticker ut. Jag tycker om människor som vågar utmana sig själva. De verkligt framgångsrika människorna jag träffat har arbetat enormt hårt för att realisera sin potential och göra något av sina talanger, är öppna och kreativa och otroligt ödmjuka. De säger inte ”jag är bäst och därför är du inte lika bra”, utan har förstått att det finns utrymme för att alla ska kunna vara bra. De vet vad de är bra på och hur de ska framhäva det, men känner också sina svagheter och det de vill bli bättre på. Och de fortsätter att lära, fortsätter att träna hårt och sikta framåt. De vet hur mycket de har arbetat för att komma dit de befinner sig – det är inget som bara händer och först när man har arbetat hårt för att nå sitt mål uppskattar man det verkligen. Därifrån kommer en sann ödmjukhet som inte kräver att någon annan är sämre för att man ska känna sig bra.

Alla har säkert hört ordspråket ”eget beröm luktar illa”. Själv tycker jag att det oftast är helt osant, för varför skulle vi inte berömma oss själva? Däremot luktar det lite unket när någon berömmer sig själv genom att sätta sig över andra och låtsas vara förmer. Brist på ödmjukhet och respekt för sina medmänniskor och jämlikar stinker faktiskt ganska rejält.

Jäntelagen

14 torsdag Jan 2010

Posted by in Empowerment, Självkänsla

≈ Lämna en kommentar

Med anledning av ett (mycket läsvärt!) inlägg i bloggen Framgångstankar kom jag att tänka på Jantelagens antites: Jäntelagen. Den skrevs 1982 av journalisten och författarinnan Gudrun Hjelte som en motkraft mot just de effekter som Aksel Sandemoses Jantelag har haft.

Jäntelagen

Du ska tro att du är något.
Du ska tro att du är lika god som alla andra och alla andra lika goda som du.
Du ska tro att du är lika klok som andra, ibland klokare.
Du ska veta att du är lika bra som andra. Om du vet att du gör ditt bästa, kan du uppskatta dem som är bättre.
Ibland vet du mer än andra.
Du är inte förmer än andra, men du är enastående som alla andra.
Du duger till mycket.
Skratta åt dig själv och din värld – det gör dig fri.
Du ska tro att många bryr sig om dig.
Du ska tro att du kan lära andra en hel del och lära av dem.
VARFÖR? För att du är någon, en som behövs!

Jag har själv lagt ganska mycket kraft på att frigöra mig från den sortens tänkande som Jantelagen uppmuntrar, och som jag aldrig har kunnat följa ordentligt. Jag är verkligen inte en person som kan smita in i den grå massan och vara en i mängden. Jag försökte. Det gick inte så bra. Däremot levde jag länge, ända sedan barnsben, med en upplevelse av att man inte ”fick” sticka ut, för då straffades man på något sätt (och det är helt sant, men lösningen är inte att anpassa sig) och med enorma tvivel på mig själv och mina förmågor. Att jag sedan har gått i en skola som inte förmådde se och uppmuntra begåvning gjorde inte saken bättre.

Jag har vuxit upp som särbegåvad i en skola som strävar efter att alla ska in i ett mittfålla, utan bekräftelse eller utmaningar, och alltid upplevt att jag var besvärlig som lärde mig för snabbt och att jag inte passar in. Hur vet man när man gjort något tillräckligt bra, eller till och med riktigt fantastiskt bra som är bättre än andra om ingen vågar säga det? Om alla bara är ljumma och har något tänkande om att exceptionalitet och individualitet är farligt och därför inte vågar eller vill berömma?

Så gör tvärtom mot Jante eller vad du nu kallar den där lilla rösten som uppmanar dig att hålla tillbaka din lyskraft, inte ta plats utan i stället sjunka in i mängdens anonymitet. Var större, ta mer plats, gör din röst hörd och våga tro på sanningen: Du är lika mycket värd som alla andra, du är fantastisk i din unikhet och du duger alldeles perfekt. Var dig själv, det är allt du någonsin behöver vara.


”Du ser inte sådan ut” – att inte uppfylla andras stereotyper

04 måndag Jan 2010

Posted by in Ideal och identitet, Om mig

≈ Lämna en kommentar

Flera gånger under årens lopp har jag fått höra att jag inte ser ut som något, oftast min ålder – ”du ser inte så gammal ut” – och det har alltid förundrat mig. Min ålder är fortfarande långt ifrån gammal och hur borde jag se ut vid min ålder? Med stigande ålder blir det givetvis allt trevligare, även om jag sällan tänker på ålder. Men andras tankar på hur man borde se ut slutar givetvis inte vid ålder.

I lördags stod jag i en evighetslång toakö på Kellys och började prata med en ung, blond tjej som var där på ”halvdate”. Med en kille. När hon insåg att jag inte är intresserad av män blev hon först tyst i ett par sekunder innan hon utbrast något i stil med: ”Alltså, förlåt att jag säger det, men du ser verkligen inte sådan ut.” Jag kom mig tyvärr inte för att fråga hur jag borde se ut för att stämma med hennes bild av flator, men misstänker att jag nog lyckades väcka hennes tankar på ett mindre heteronormativt sätt. Hon blev åtminstone tydligt nyfiken. Mission accomplished. Det är nyttigt för människor att få sina sinnen öppnade.

Vad har människor egentligen för bild av hur en flata ser ut? För de flesta verkar ha en bild, oavsett om de är medvetna om den eller inte. I och med att jag är helt ointresserad av att ta på mig en etikett och uppfylla någons förväntningar, utan bara är mig själv, så antar jag att jag gör människor förvirrade. Men i min värld så ser flator inte annorlunda ut än heterokvinnor. Jag har en förkärlek för att omge mig med starka, intelligenta, frisinnade och snygga kvinnor, oavsett läggning, även om de flesta av mina närmaste väninnor tillhör HB-gruppen. Snygga, intelligenta och jäkligt starka tjejer som inte låter sig styras av normer om hur en kvinna ”ska” vara. (Se även Ingen riktig kvinna.)

Eftersom jag aldrig har räknat mig som hetero, men inte heller tillhört någon särskild grupp, har jag sökt efter och sedan hållit mig till min stil, och den ändrades inte det minsta när jag tog det där sista steget ut i somras. Jag är fortfarande samma person, och ser fortfarande likadan ut även om jag kanske är starkare i vem jag är idag, eftersom jag släppte på förnekelsen av vem jag är. Det syns inte i min klädsel, mitt smink eller mina frisyrer. Jag är absolut mer femme än butch, men lägger ingen värdering i det. Det är bara så här jag ser ut, och det är den kvinnligare stilen jag tilltalas av hos andra kvinnor också, även om personligheten alltid är överordnad stilen. Fast för det mesta går de ganska så tätt hand i hand. Men jag attraheras av kvinnor och det kvinnliga, inte av kvinnor i en uttalat manlig stil.

Om jag sedan bryter mot någons sterotyp och kan utmana deras förutfattade meningar – så mycket bättre.

I natt vill jag inte vara stark

25 fredag Dec 2009

Posted by in Ideal och identitet, Känslor, Livet, Om mig, Ord

≈ 3 kommentarer

 

I natt vill jag inte mer
I natt vill jag inte känna mer
I natt vill jag bara att någon ska hålla om mig
Stryka mig över håret och säga att allt kommer att bli bra
I natt vill jag inte vara stark.

(skrivet natten till den 23 december 2009)

I natt vill jag inte vara stark.

Men hur gör man när stark är det enda man känner till? När ”någon” inte finns där utan man måste klara sig själv?
Hur är man svag ensam?

Jag har inga problem med att vara svag och sårbar, mer än att jag inte riktigt vet hur jag ska vara det. Jag värderar inte styrka högre än svaghet, ser inget som helst negativt i att vara sårbar utan tycker tvärtom att jag är som ärligt starkast när jag sänker garden, blottar mig och är sårbar. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska göra det.

Jag har aldrig fått vara svag, liten, behövande. Annat än när jag varit (fysiskt) sjuk: öroninflammationer, halsflusser, magsjuka. Allt det där jag hade mycket av som barn. Då fick jag vara liten. Annars fick jag aldrig riktigt vara barn. Eller tillät inte mig själv att vara barn, att vara i vägen, ställa krav, göra mina behov hörda – jag vet inte om det var jag som såg att mina behov skulle vara i vägen för dem som var mindre och mer behövande, eller om det var något som visades mig. Jag är äldsta barnet och fick nya syskon i en ganska tät följd (vi är fem barn på åtta år), och hade dessutom en mamma med psykiska problem (svår panikångest), som därför inte riktigt var förmögen att vara mamma åt mig. Jag lägger ingen skuld i det, utan det är ett konstaterande: Hon hade för mycket med sig själv och var för otrygg i sig själv för att kunna vara mamma och förmedla trygghet till mig.
Men jag har aldrig upplevt att det finns en öppen famn, en axel att luta mig mot, ett osvikligt stöd i nödens stund. Jag har aldrig kunnat lita på att någon tar emot mig om jag faller.

Däremot har jag alltid, ända sedan jag var liten, fått höra att jag är så stark, att vi, ”kvinnorna Carlsson”, är så starka, alltid klarar oss osv. Jag har fått höra det så många gånger att det blivit som ett krav att vara stark, inte minst för att jag har fått höra det just när jag har antytt behov eller sprickor i den starka fasaden. Därför har jag alltid upplevt att jag inte ”får” vara svag – vad nu svag och stark egentligen är i sammanhanget. För det definierades aldrig.

Och visst är jag stark, självständig, van att klara mig själv, inte vara i vägen, inte ställa krav eller ställa till med besvär. Det är ett livslångt inlärt beteende som är otroligt djupt rotat eftersom det dessutom har premierats. Men det är inte konstruktivt. Ingen kan vara stark jämt, och alla har vi behov av en axel att luta oss mot ibland. För mig har den inlärda självständigheten och det halvt självvalda, halvt påtvingade ”kan själv”-beteendet gjort mig hårdare än vad jag egentligen är och oändligt ensam. När det blåser hårt står jag alltid ensam, för steget att vända mig till någon annan, be någon finnas där, är så stort att det blir snudd på omöjligt. Att vara självständig är positivt, att klara sig själv suveränt, men att inte kunna eller våga be om hjälp för att man är rädd för att vara i vägen och bli avvisad är allt annat än bra. Att redan som barn ha förnekat mitt inre barn innebär att jag idag försöker att hitta och bejaka det som borde ha fått komma naturligt en gång i tiden. Det är inte naturligt att förneka behov bara för att man kan upplevas som besvärlig eller krävande, och det var absolut inte naturligt för ett barn att göra det. Barnet inom oss måste få vara precis så som hon/han är för att vi ska vara hela och faktiskt växa upp på riktigt.

Och där är jag nu: att jag blivit medveten om att det här är ett problem, något som inte gör mig gott och som jag vill och behöver ta mig genom för att gå vidare som mer hel. Jag är inte rädd för att vara svag, men jag behöver träna på att vara det och på att låta någon annan finnas där då. På att släppa in någon. Om jag inte öppnar den dörren kommer jag att förbli ensam i de mörka stunderna och ger inte andra chansen att finnas där för mig eller hjälpa mig att tillgodose mina behov. De stunder då jag har ett behov av en annan människas stöd och värme är svåra att lösa på egen hand. Så här är jag. Jag har tagit de första stegen och insett att jag inte är ensam om de här tankarna. Jag behöver inte vara ensam.

 

Psykiskt rubbad?

17 torsdag Dec 2009

Posted by in Empowerment, Ideal och identitet

≈ 4 kommentarer

Jag snubblade in på en dansbekants blogg och läste följande (för att inte hänga ut skribenten lägger jag inte in webbadressen):

Homosexualitet, bisexualitet, en man i en kvinnas kropp och tvärt om…..jag vågar påstå att dessa läggningar är psykisk rubbning av något slag. Om man utgår från att jag tror Gud skapade oss för att leva som man och kvinna, då är alla andra läggningar avvikande. Avvikande beteende har sin orsak. Orsaken kan vara någon (ärftlig) psykisk rubbning man lever (omedvetande) med. Det kan också vara att läggningen är framkommet starkt av en själv och vara byggda av åskter, värderingar eller motsättningar (motsättningar- ”vara” för att sätta sej emot normaliteten). En värdering kan sätta hårda spår och bli fast förankrat hos människan, man kan därför lätt (psykiskt) inta position som tex homosexuell.
Den psykiska rubbningen kan också bero på konsekvenser av sin uppväxt som barn eller annat hälsotillstånd i nuläget.

Nog för att jag vet att tjejen ifråga är djupt kristen, men hon har aldrig varit fördömande inför mig utan tvärtom väldigt trevlig. Vi har diskuterat tro och snuddat vid kvinnlig andlighet och där har hon verkat accepterande. Jag börjar misstänka att hon inte har förstått att jag är flata. Eller så är hon aningen mer accepterande i praktiken än i teorin.

Men det gör mig lite mörkrädd att människor fortfarande anser sig ha rätt att utifrån sin egen tolkning av Bibeln göra sig till tolkar för kristendomen/kristna och fördöma sina medmänniskor. För det första bygger det i allmänhet på en gammaltestamentlig kristendom, och enligt det jag lärt mig från söndagsskola och framåt så följer kristna framför allt det Nya testamentet. Johannes 3:16, Jesus dog för våra synder, gyllene regeln, kärleksbudskapet…? I min värld och så som jag har lärt mig om kristendomen är kärleksbudskapet centralt – eller borde vara – och det rimmar väldigt illa med fördömanden av människor med utgångspunkt från vem de älskar.

Jag har varit psykiskt rubbad på riktigt, jag har till och med papper på det, och jag vet att det inte är tillstymmelsen av en rubbning att bejaka den jag är. Homosexualitet togs bort som en psykisk diagnos den 19 oktober 1979, så det finns inte heller några som helst diagnostiska belägg för att jag skulle vara psykiskt rubbad.

Jag var 14 när jag förälskade mig i en tjej, och var i samma veva intresserad av en kille. Att jag var bisexuell var aldrig något som helst problem för mig, utan helt självklart. Jag försökte passa in, har trots mitt egensinne fallit för att man som kvinna ”ska” ha en man och verkligen försökt. Med några har det fungerat, men allt mindre så ju mer åren gått. Jag kan ha sex med en man, det är hur enkelt som helst (och de är verkligen så enkla!) men det ger mig inget särskilt, och jag tänder inte känslomässigt på män. Trots det tog det ända fram till i början av sommaren innan jag tog det sista steget ut ur självförnekelse och försök att passa in, skalade av det sista lagret av sociala masker och steg in i min sanna kraft, i ljuset av min sanning, den jag innerst inne är.

Det känns lite sorgligt att jag trots allt lät mig tyngas ned av den sociala acceptansens ok så länge, att jag var 35 innan jag till sist erkände fullt ut vem jag är. Jag tycker inte om vare sig etiketter eller stereotyper, lever mitt liv på mitt sätt, enligt mina värderingar. Och jag tar konsekvenserna. Jag har levt hela mitt liv med konsekvenserna av att försöka vara någon annan än den jag är, och det är slut på det.

I min världsåskådning ligger rubbningen i att inte acceptera och bejaka den man är av rädsla för vad andra ska tycka. Kärleken borde ändå vara större än rädslan…

Ingen riktig kvinna

16 onsdag Dec 2009

Posted by in Ideal och identitet, Om mig, Politik och samhälle

≈ 3 kommentarer

Det roar och irriterar mig högeligen när människor runt om i tillvaron anser sig ha rätt att definiera vad som är en riktig kvinna, en riktig man, vad som är normalt och friskt. Än värre blir det faktiskt när det är andra kvinnor som anser sig ha tolkningsföreträde och beslutsrätt och som utifrån sina egna snäva verklighetsuppfattningar sätter sig till doms över sina medsystrar.

Jag räknar mig i högsta grad som kvinna. En stark, självständig kvinna som inte längre låter någon tala om för mig hur jag ska vara och som står för den jag är. Personlighetsmässigt ligger jag några tusen mil närmare Lisbeth Salander än Anna Anka. Jag älskar kvinnor, får något dimmigt i blicken av kattungar, söta hundar, vackra dolkar och svärd men inte åt bebisar, ryser av välbehag åt en kvinna som vet att hantera vapen, har betydligt högre IQ än resten av befolkningen och skäms inte över det, har även ett betydligt högre EQ (dock bara nästan lika högt som mitt IQ) än normalgruppen, har vissa elitistiska, sarkastiska och ironiska drag samtidigt som jag är väldigt empatisk, vill absolut inte ha några barn, planerar gärna hämnder och har en inre massmördare i sann Dexter-anda, har yttrat saker om nödslakt och postnatala aborter, jag har en ganska naturlig fallenhet för såväl sparkar och slag som dans, jag är nördig, saknar matte enormt och kan lägga timmar på hjärnutvecklande spel medan vännerna är på krogen. En helt normal kvinna, alltså.

I samband med den andra Millenniumfilmen skrev Rigmor Robèrt en artikel i Newsmill (inte vad jag räknar som världens mest seriösa nyhetssajt, och att döma av stavfelen och de märkliga formuleringarna är artikeln inte ens korrekturläst – JA, jag anser att om man ska publicera något offentligt så ska det banne mig vara välskrivet) om varför Lisbeth Salander inte är en riktig kvinna. Jag vet visserligen inte vem som trodde att hon var det, om man med riktig menar verklig, lika lite som någon väl tror att Pippi Långstrump är en riktig flicka. Men vem bestämmer hur ”en riktig kvinna” är? Och vad är det som avgör riktigheten i den kvinnliga personligheten? Finns det ens en kvinnlig personlighetsmall?

Kan kvinnor göra som Lisbeth Salander?

Knappast, svarar jag. Lisbeth Salander är en kvinnlig hämnare med flera psykiatriska problem och kompetens i världsklass inom både it och stridskonst. Den kvinnan är inte på riktigt.

[…]

I verkliga livet är våldbenägna kvinnor varken it-snillen, mästare i marchal arts [sic!] eller flitiga i matematik. De brukar vara impulsdrivna, kan ha testat droger och ingå i ett gäng. Kvinnliga sekt- eller terrortorpeder, som Hanadi Jaradat eller barnflickan i Knutby, är inte som Lisbeth Salander ute efter revansch för egen del. De är troende och beordrade att döda för en påstått hård Gud i ett himmelskt dödsrike.

Den som skadats tidigt i livet av män kan känna behov av revansch. Man vill se våldtäktsmannen dömd eller död. Men kvinnor i verkliga livet äcklas av förövarens kropp. Våldtäktsoffer i verkligheten vill inte som Lisbeth Salander återvända för att hantera förövarens hud och kroppsöppningar på samma sätt som han gjort med henne. Lisbeth Salanders beteende är en författarfantasi.

Min enkla tanke är att många kvinnor visst drivs av revansch, till och med ett otroligt revanschsug. Alla vi som tryckts ned genom dumma människors oförstående för vår begåvning, som utsatts för mobbing, utfrysning, verbala, sociala, fysiska och psykiska övergrepp, har ett behov av revansch. Däremot lever de flesta av oss inte ut den revanschen på ett lika tydligt sätt som Lisbeth Salander. Vi har lärt oss att hålla inne med våra känslor och impulser, inte att släppa ut dem eftersom det inte är socialt accepterat. Gör det oss verkligen till mer riktiga kvinnor?

Hur är det med kvinnor och mäns hjärnor och deras benägenhet för våld?

Först och främst: räkna alltid med att en tredjedel av kvinnorna har mer manliga hjärnor och en trededel av männen har hjärnor som påminner om de flesta kvinnors. Man ska inte fastna i schabloner om kön och könsroller. Men faktum är att unga kvinnor enligt utvecklingshistorien förbereds på att ge närhet, näring och beskydd till små barn. För nästa generation är mammans försiktighetsprincip och känslighet mer funktionell än risktagande med lust till revansch och triumf. Lisbeth Salanders karaktär är inte kvinnlig.

Jaha, då kanske jag har en mer manlig hjärna. I mitt tycke syftar den här artikeln just till att cementera könsroller; inte ifrågasätta dem. Jag anser mig inte ha förberetts på att ”ge närhet, näring och beskydd till små barn”, trots att jag fick det ena syskonet efter det andra. Jag är en risktagare, en kicksökare, en person som hela tiden söker utveckling och utmaning, inte en vårdande modersgestalt. Jag skulle med våld beskydda mina vänner och nära och kära och inte minst mina och andras djur (djurplågare ska straffas enligt öra för öra, svans för svans), jag är inte snäll om jag blir trängd – då reagerar jag instinktivt, naturligt. Jag har lättare för att vara demonisk än söt. Lusten att triumfera räknar jag som en i högsta grad mänsklig lust, och tror inte för en sekund på att något av detta gör mig mindre kvinnlig. Om man inte med kvinnlig menar ett blont, undergivet litet våp som med glädje och självklarhet skulle ge upp sitt liv och sin karriär för en man och barn. Nej, då är jag inte kvinnlig och stolt över att inte vara det!

Jämför med Anna Anka. Enligt Robèrts syn är hon väl en riktig kvinna; i princip hemmafru vars hela tillvaro tycks handla om att tillfredsställa makens alla tänkbara behov. En Stepford Wife i 2000-talet. Jag har nog ingenting gemensamt med henne, en sådan person och hennes tillvaro får mig att rysa av obehag. Att leva sitt liv för att behaga någon annan? Aldrig! (Makarna Ankas förhållande verkar visserligen vara på väg att spricka, men ändå.) Och hon är en verklig kvinna även om hon i allt väsentligt ter sig som en karikatyr. I min föreställningsvärld är faktiskt Lisbeth Salander en riktigare kvinna som jag kan identifiera mig med än Anna Anka.

Jag lever inte ut min inre hämndängel, inte som Lisbeth Salander eller Dexter, men den finns där. Revanschlusten är fortfarande stor, men eftersom jag idag vet att jag på alla väsentliga sätt är mer lyckad och troligen lyckligare än idioterna från mitt förflutna så är behovet av hämnd i stort sett borta. Jag väljer att leva ut mina mörka sidor på kreativa sätt, inte destruktiva. Men hur kort är egentligen avståndet mellan kreativitet och destruktivitet?

Och jag är i högsta grad mig själv, en kvinna som fullkomligt skiter i om hon är riktig. Jag är en riktig jag, helt enkelt.

I morgon: Psykiskt rubbad?