Oälskbar eller bara osäker?

06 onsdag Maj 2009

Posted by in Kärlek och relationer

≈ 2 kommentarer

Ja, osäker är jag. Inte på vem jag är, utan på att andra tycker om mig, eller ens kan tycka om mig. Så fort en partner tar några steg bakåt, är på dåligt humör, snarstucken, inte verkar intresserad av mig längre, så slår tankarna till: Har han/hon tröttnat på mig nu? Är jag inte intressant längre? Tycker han/hon inte om mig längre? Det här säger jag givetvis inte, för jag vill inte vara en tjej som hela tiden måste höra att hon är omtyckt, som hela tiden behöver reassurance. För vem orkar med en sådan tjej? I stället försöker jag mer; vara gladare, vara mer lyhörd, kontrollera och läsa av om det är OK när jag kommer med förslag, inte ställa några krav. Jag räknar med att den jag har något ihop med säger ifrån om något inte känns bra, och just därför frågar jag. Jag vill ju inte göra något fel.

Men gissa om det sliter på mig, gissa om jag stålsätter mig för ett besked som den där lilla flickan inom mig är övertygad kommer att komma förr eller senare: att jag inte är värd att älska, tycka om, vara tillsammans med. Att jag är precis så ointressant, oattraktiv och värdelös som jag kan känna mig i mina sämsta stunder. Det spelar ingen roll hur många gånger vänner och bekanta har påpekat att jag är lätt att tycka om. för jag blir alltid övergiven igen till sist. Jag blir alltid lämnad, så då måste det väl vara mig det är fel på. Oälskbar, oattraktiv, ointressant, oförmögen att behålla någons intresse en längre tid.

Jag vet. Det är lite förmätet att tänka att det är mitt fel om en partner är på dåligt humör, för hela världen kretsar inte kring mig. Jag vet det. Men när det går ut över mig, så är det svårt att låta bli att undra. Och när jag har visat någon förtroendet att berätta att allt inte är på topp, och vågat visa att jag inte är på topp jämt, så blir jag ännu mer osäker och rädd för att jag inte längre räcker till. Jag vet att jag inte behöver vara perfekt, och att alla får ha en dålig dag, men faktum är att jag gång på gång fått tecken på att jag måste vara mer eller mindre på topp hela tiden, för annars blir jag lämnad. Jag förstår bara inte varför det är så. Jag gör verkligen mitt bästa för att inte visa hur jävligt det är vissa dagar, jag begär inte att någon ska lyssna på mig hela tiden (det har jag några få utvalda vänner till) eller bekräfta mig, och ändå verkar det som om jag, så fort jag inte är glad och social, så fort jag väljer att dra mig undan i stället för att tvinga mig att vara social trots ångest och trötthet, alltid får negativa kommentarer om det, eller rent av plötsligt blir ointressant. Det skrämmer mig. Då är jag med ens den lilla flickan som blir övergiven igen.

Ska jag någonsin våga prata med en partner om det här utan att vara livrädd för att det låter som om jag ställer krav? Ska jag någonsin våga vara så öppen? Jag vet inte.

Varför allt detta nu? Ett sms nu på morgonen med orden ”det känns som om vi behöver prata”. Finns det några ord som kan göra mig så kall? Som kan få marken att skälva under mina fötter, som om mitt fotfäste när som helst kan försvinna?

Det kan vara inget, det kan vara ett missförstånd, det kan vara slutet. Men jag tänker direkt att jag har gjort något fel och att det därför är slutet. Är det över så är det, då kan jag inte göra något åt det, för jag är för stolt för att krypa och be och ens fråga varför. Hur det än är, så känns det som en spik i kistan, som ett tecken på min oförmåga att vara tillräcklig, att hålla någon intresserad. Jag tänker direkt det värsta, men då är jag i alla fall förberedd. Men idag är tajmingen verkligen den absolut sämsta på länge. Har huvudvärk för femte dagen i rad, tårarna rinner, ångesten är tung i kroppen och nerverna ligger utanpå.

Bara fånig?

05 tisdag Maj 2009

Posted by in Den mörka spegeln, Empowerment, Hälsa och ohälsa, Känslor, Om mig, Vikten av vikten

≈ 1 kommentar

Den mörka passageraren är tillbaka, och tjatigare än på länge.

Jag vet att jag inte borde lyssna på henne, att jag bara är fånig som tänker så här, och jag anar att tankarnas tilltagande styrka egentligen handlar om något annat, något som gör mig osäker, men ändå… Det är som om jag ser mig i den mörka spegeln igen. Den där som fungerar som en skrattspegel, men är allt annat än rolig.

Kanske började tankarna göra sig påminda när allt fler runt mig började banta, kanske började de tidigare. De har aldrig helt försvunnit, men det är länge sedan de var så påträngande som nu. Kanske för att jag är mer sårbar, mer osäker. Kanske för att M kommenterade att en tjej var så liten, och sedan höll med när jag sa att hon är mindre än vad jag är. Vilket är sant. Tror jag. Hon är i alla fall minst 15 cm kortare än jag, väldigt späd, men säkert minst 5 år äldre än jag. En enda oskyldig kommentar, eller ett oskyldigt medhåll, när jag råkade säga något som visade en av mina svaga punkter, och så lever tankarna sitt eget liv.
Inte för att de inte redan hade börjat innan denna enkla kommentar. M har inget alls med det att göra. Jag minns inte riktigt hur länge jag har gått och haft lite ångest över att jag känner mig ”för stor” och inte trivs i min kropp, men det har varit så ett litet tag. Och det verkar som om jag dessutom ”ser fel” igen; tycker att andra är smalare än jag, men när jag säger det så håller mina vänner inte med. Mycket förvirrande.

Så här är det nu: Jag vet, förnuftsmässigt, att jag är smal. Men jag ser mig i spegeln, och plötsligt är jag inte det längre. Jag ser något helt annat. Det är som att titta in i den mörka spegeln igen. Att stå på den andra sidan av spegeln är något helt annat än att titta in i den. Där är jag inte. Jag har inte stigit in i spegeln igen och tänker inte heller göra det. Men när det jag ser i spegeln, eller det jag ser när jag tittar på mig själv, är något helt annat än vad jag vill se, något helt annat än vad andra säger att de ser, då lockar den. Då kan jag drabbas av tanken: ”Hur kunde jag låta mig bli så här stor? Det här är inte jag.” Tanken har ingen makt över mig än, men jag skulle ljuga om jag sa att den inte påverkade mig. Jag skulle också ljuga om jag sa att jag inte vill bli smalare. Inte mycket, men tillräckligt för att bli av med vissa bitar jag inte gillar. Jag vill inte se anorektisk ut, jag vill inte bli en waif – bara stå ut med mig själv. Känslan av att vara fånge i en kropp som jag inte trivs i, av att nästan få panik och vilja krypa ur huden, den är inget jag önskar att någon annan får uppleva. För det är hemskt!

Jag vet att jag måste acceptera att det är så här jag ser ut som frisk, men vissa perioder är det mycket svårare än andra, och vissa saker kan jag bara inte acceptera. Det innebär inte att jag tänker göra något åt det, men de här tankarna är just nu så starka att det är ganska jobbigt att stå emot dem. Men jag kan inte riktigt prata om de här tankarna med särskilt många, för dels vill jag inte att människor runt mig ska få fel uppfattning och tro att jag har tagit några steg bakåt – eller att nya vänner ska tro att jag är knäppare än vad jag är; dels vill jag inte att de jag pratar med ska tro att jag bara fiskar efter komplimanger eller någon slags försäkringar om att jag ser bra ut. Det förstår jag redan att en del tycker. Det är inte vad det här handlar om, utan det handlar om mina osäkerheter och min motvilja mot att se mig som större än vad jag vill vara.

Det är ett par nyare tjejkompisar som jag har kunnat prata med, tjejer som har samma bakgrund i ätstörningar som jag (vilka har inte det?). Jag pratade med en av dem om att jag tycker att det är jobbigt med friska människor som är smalare än jag. Inte så att jag tycker illa om dem, utan det är bara jobbigt och känns orättvist. Hennes svar var intressant, för så kände hon första gången hon träffade mig. Hon sa till och med att det hade varit en liten knäck för självkänslan. Hon som är så söt! Men jag tror inte att det är likadant längre, för vi har blivit nära vänner.
Inför M skulle jag däremot inte säga mer än vad jag redan gjort, för jag vill inte att han ska behöva försäkra mig om att han tycker att jag ser bra ut, jag vill verkligen inte vara en av de där osäkra tjejerna som hela tiden behöver höra hur bra de är. Så i stället för att berätta allt håller jag tyst. Nästan helt tyst. Som vanligt.

Så vad ska jag göra? Fortsätta hålla tyst inför alla som inte redan är invigda, inte lyssna till den mörka passageraren som talar med rösten från mitt förflutna och låtsas som ingenting? Följa rösten och låta passageraren bestämma vägen?
Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.

Sanningen är att jag inte vill riskera att hamna i en situation där tankar på vikt och kroppen börjar styra igen, och att jag hellre vill se hur smal jag är nu än att bli smalare. Jag vill vara smal – inte mager. Och jag tänker fortsätta boosta självkänslan i dansen och i andra positiva sammanhang, så att den negativa tankespiralen kan hävas innan det bir värre.

De fyra senaste dagarna har varit jobbiga, med ångest och viktnojja. Jag hoppas att det blir bätre snart…

Isch!

04 måndag Maj 2009

Posted by in Livet

≈ 1 kommentar

Det kryper och sticker i fingertopparna, händerna känns svaga, det surrar i huvudet och jag känner mig lipfärdig. Ångest är inte kul. Inte ett dugg. Dessutom sitter jag med bokföring, måste sitta med bokföring för att deklarera ikväll. Efter dansen. Kanske är mer samlad då. Inget får mig att vilja fly så som deklarationen!

Det blir inte alltid som man tänkt sig

03 söndag Maj 2009

Posted by in Hälsa och ohälsa, Livet

≈ Lämna en kommentar

Så nu är det maj. Redan. De senaste dagarna har varit lite upp och ner. Inte bara för att saker och ting har en tendens att inte bli riktigt som det var tänkt – vilket antagligen mest av allt är ett tecken på att man inte ska tänka för mycket – utan även för att jag helt enkelt inte är i toppform. Just nu går humöret i vågor och ångesten likaså, och jag har inte tidigare riktigt tänkt på hur mycket energi det tar att ha ont någonstans. Lederna är inte att leka med vissa dagar…

Valborg tänkte jag tillbringa i lugn och ro med att grilla hos M. När jag kom dit visade det sig att hans syster och hennes man skulle komma över. Helt OK, för de är trevliga och mycket lätta att umgås med. Sedan kom två av Ms kompisar, som jag även räknar till mina vänner, också över. Lugn och ro bara vi två blev grillmiddag med 6 personer – men lugnt och stilla ändå. Så även om det inte blev som jag hade tänkt mig, blev det bra. Och trevligt. Men när gästerna hade gett sig av och vi halvsovande satte på TVn för att slöa lite, i tron att klockan måste vara en bra stund över midnatt, med tanke på hur trötta vi var. Icke då! Klockan var strax efter elva… Så jag antar att det räknades som en lugn kväll, vilket det faktiskt var, i betydelsen inget röjande, utan stilla middag och samtal. Med personer som alla verkade vara förkylningströtta eller allergitrötta eller bara allmänt trötta. Det var faktiskt rätt så skönt att komma i säng tidigt.

I fredags åkte jag hem ett par timmar för att packa ihop för en helg på lägergård utanför Smögen, och M hämtade upp mig och L i husbilen. Jag måste säga att det är helt OK att resa uppkrupen i en soffa med en bok. Vi kom upp en par timmar före middagen, och L och jag hade ett ganska långt snack eftersom hon inte mådde alls bra. Ångest, helt enkelt. Så jag erbjöd henne att sova med oss i husbilen i stället för ensam i ett rum, vilket hon nappade på. Och jag förstår henne. När man har rejäl ångest och allt bara känns jättejobbigt, så är ensam det sista man vill vara, även om det kan vara svårt att våga fråga om man får ”tränga sig på”. Men eftersom både L och jag har vissa gemensamma saker i våra bakgrunder, och är väl medvetna om att den andra också vet hur det är att ha ångest och bara inte må bra, även om man inte vet varför eller egentligen inte vill prata om det, så blir det lättare att prata och också lättare i och med att vi vet att vi inte är ensamma med att må så.

Kvällen blev halvlugn, trots att det var först på lördagen som vårfesten skulle äga rum. God middag, med mumsig efterrätt och vin. Kanske lite mer vin än vad jag hade tänkt, men hyfsat varvat med vatten 🙂 Från middag och lite socialt snack i soffan över snacks och dipp (mer grönsaker och dipp än chips, faktiskt), och jättegod lakritsshot, till den vedeldade badtunnan i en timme eller så, lite privat tid med M och sedan gå och lägga mig framåt tvåtiden. Det är verkligen helt underbart att sitta i 40-gradigt vatten mitt i natten. Även om man måste komma ihåg att dricka vatten eftersom man inte riktigt känner att man svettas och blir av med en massa vätska… vilket flera uppenbarligen glömde. Det glömmer man tydligen bara en gång. Kvällen får ändå räknas som lugn, även om det inte blev som jag hade tänkt mig.

Lördagen bestod av en del arbete. Som att måla bräder en masse, iförd endast underkläder, målarförkläde och Converse – för att inte få färgfläckar på kläderna. De närvarande männen tyckte att det enda som saknades var högklackade skor, plus att de nog egentligen tyckte att underkläderna inte heller var helt nödvändiga. Det var visserligen strålande sol, men rätt så kallt, och så här i efterhand var det kanske inte världens smartaste sak att göra när man knappt blivit av med en förkylning. Inte för att jag direkt frös. OK, inte hela tiden, men kanske lite osmart. Efter målning, lunchfika (ost- och skinkpaj och jordgubbs- och rabarberkräm) och att ha ställt i ordning några av de oanvända sovrummen, gick jag undan in i husbilen för att vara ifred, läsa lite och vila en timme. M och L kom också och vilade en stund, och den där timmen blev två timmar, tills det var dags att börja göra mig i ordning för middagen.

När jag stod i duschen såg jag plötsligt stjärnor, helt utan ha slagit i huvudet eller något sådant, och det visade sig knappt en timme senare att det visst var första tecknet på migrän. Inte alls vad jag hade tänkt mig, men tack och lov hade jag med mig migrännässpray och kunde ta den så att anfallet inte bröt ut på allvar. Men det var ändå tillräckligt för att jag skulle bli lite avslagen, trött och lättirriterad, och liksom lite beröringskänslig. Att ha ont har den effekten på mig. Och precis som vanligt efter migrän så hade jag ont i nacken. Det blev tack och lov bättre, fast tyvärr försvann inte ångesten. Enkelt uttryckt kände jag mig inte riktigt på topp, även om jag kunde njuta av middagen. Men det var verkligen inte riktigt vad jag hade tänkt mig.

Hela dagen idag har jag haft ont i lederna, och ångest som ligger väldigt nära ytan. Har en del gamla nojjor som surrar i skallen, men som jag inte ”kan” prata med om vem som helst. Med L kunde jag, eftersom hon har liknande tankar. Det är jobbigt när humöret går upp och ner och ångesten hela tiden ligger på lur, och jag dessutom börjar känna mig deppig igen. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Och imorgon måste jag göra klart förra årets bokföring för att deklarera. I sista stund. Jag hoppas bara att jag inte får alltför mycket restskatt…

Men nu ska jag försöka dra mig tillbaka för kvällen. Om jag inte stannar uppe och tittar på ”Britain’s most haunted”, förstås. Nåja, jag kan åtminstone packa upp och göra mig i ordning för natten.

Sov gott!

Mer nystart

14 tisdag Apr 2009

Posted by in Livet

≈ Lämna en kommentar

Så var steg ett på min nystart med träningen taget. Efter ca 7 månader… Jag har haft en genomgång av lite övningar med fria vikter i gymmet tillsammans med min träningscoach (som alla på mitt gym har), och eftersom jag tycker att det är så grymt tråkigt att träna i maskinerna, så hoppas jag att det ska hjälpa mig att komma igång igen. För jag behöver det. Inte för att gå ner i vikt, utan för att mina muskler behöver träna för att må bra; inte minst behöver min rygg det. Stillasittande jobb, stress och ingen träning är inte bra för mig, på något sätt, så jag får försöka göra något åt det jag kan påverka: träningen. Nu blev det visserligen bara en genomgång idag eftersom jag har lite för mycket att göra för att hinna med ett helt pass, men jag har redan skrivit in det i almanackan att jag ska gå dit imorgon. Eftersom jag har lite fullt upp med jobb i veckan, så får jag ta mig i kragen och vara effektiv.

Ett av mina stora problem med träningen har varit att få till rutiner, och det måste jag börja med nu. Allt blir så mycket enklare då. Idealet hade varit att träna på morgonen, men jag blir bara mer morgontrött ju äldre jag blir (och kommer i säng allt senare), och eftersom jag inte alltid sover hemma, så är det sannerligen en utmaning. Jag skulle kunna göra ett tappert försök när jag sover hemma, och se om det går.

Det är förresten riktigt mysko väder här; jag hade bara halvlånga träningsbyxor, linne och munkjacka på mig ner till gymmet och hade väntat mig att frysa lite grann. Inte då! Det var tvärtom förvånansvärt varmt, nästan lite kvalmigt, som om det skulle kunna bli åska. Och regnet hänger i luften, om det inte rentav faller några droppar. Det är visserligen bara runt 14 grader nu, men visst är det underbart med vår?! (Bortsett från att det känns som lite väl mycket pollen, trots att min säsong inte börjat än.) Älskar vår! Det är inte ens mitten av april, starar och ärlor kom redan för några veckor sedan, det finns massor av vitsippor och för varje dag blir det allt grönare.

Ledighet

13 måndag Apr 2009

Posted by in Empowerment, Ideal och identitet, Om mig

≈ Lämna en kommentar

Jag har varit ledig i påsk. Ledig som i inget jobb, inga måsten eller krav eller förpliktelser i flera dagar. I hela två dagar i alla fall, men det känns som längre. Jag skickade iväg ett jobb i fredags morse och hade sedan två sminkningar, men efter det var det lov. Idag ska jag skriva en krönika och kanske komma igång med den kommande veckans uppdrag, som jag skulle ha börjat med för en vecka sedan, men vi får se hur mycket mer än krönikan som blir gjort. För jag dansar ikväll!

Det var många år sedan jag kunde vara så här ledig, annat än helgerna i England. Jag har alltid haft svårt för att varva ner, är en person som tycker om att ha mycket att göra och hålla mig aktiv, och är därför också bra på att fylla min tid med aktiviteter. Dessutom ser min jobbsituation lite speciell ut eftersom det går upp och ned med antalet uppdrag och jag därför är (ekonomiskt) tvungen att tacka Ja till i stort sett alla jobb som kommer in, även om det innebär att jag nästan jobbar dubbelt ibland. Och även när jag inte egentligen jobbar aktivt så sitter jag gärna vid datorn och försöker hålla igång mitt sociala liv. Men inte längre.

Jag har lärt mig att stänga av datorn och inte ha dåligt samvete för att jag inte håller kontakt med människor. Mina helger är lediga, jag försöker åtminstone ha en dag i veckan då jag inte ens sätter igång datorn om jag inte verkligen vill. Och med pojkvän som jag är hos så är det minidatorn som gäller, och även om vi vissa kvällar sitter med var sin dator och surfar, så blir det mindre dator och mer umgås. Framför allt nu under påsk, när det varit gäster på besök och verkligen socialt liv. Avkopplande och trevligt! Mycket bra ledighet.

Jag har arbetslösa bekanta som klagar över att de inte har något att göra, och då kan jag inte låta bli att tänka att de får väl se till att göra något då. Sitt inte still och vänta på att livet ska rulla vidare, utan ta tag i det i stället. OK, jag är väldigt mycket en ”A-personlighet” och kanske lite dampig ibland som har en låg uttråkighetströskel och tycker om att ha mycket att göra – men självvalt mycket, inte saker som andra försöker tvinga på mig – men jag ser till att fylla tillvaron också. Ta rodret, ta makten över mitt liv och själv styra det, så gott det går. Livet har ju en tendens att överraska, och den som tror att hon/han kan kontrollera det lär bli besviken. Men att bara sitta på rumpan och vänta funkar inte. Jag har försökt – när jag var sjukpensionär – och inte var det något alls som blev bättre av det. Men vi är alla olika, och det kanske funkar för en del att inte vara så aktiva. Fast om man beklagar sig över det så är väl det ett tecken på att det inte funkar, eller?

Samtidigt förstår jag inte hur en del kan hinna med så fasligt mycket: heltidsjobb, förhållande, barn, socialt liv, kurser och träning. Jag behöver liksom egen tid att göra nästan inget alls på också, tid att vara spontan, för annars är jag expert på att bli stressad och vara på väg in i den där välbekanta väggen. Framför allt när jag börjar ta på mig andras önskemål som krav. Inte bra. Till och med mycket osunt. Ingen annan ska få styra mitt liv, förrän den dag jag får barn. Då måste de styra en del eftersom de har behov som jag är ansvarig för eftersom jag valt att sätta dem till världen. Tills dess är det enbart mina egna behov som jag ansvarar för. Och katternas, men de är inte så krävande och dem älskar jag över allt annat och har valt att ta ansvar för.

Det roliga i allt detta är att jag alltid har känt att jag inte får tillräckligt mycket gjort. Mer än en gång sa jag till min terapeut att jag skulle vilja ha Ritalin eller något liknande för att kunna koncentrera mig bättre och få mer gjort. Hon tyckte, som alla andra (verkar det som), att jag väl får en jäkla massa gjort och har tusen järn i elden. Jag tycker inte det. OK, när jag tar några steg bakåt och tittar objektivt på hur många olika saker jag gör, så kanske jag får en del gjort, men jag vill ju få mer gjort. Det är också på grund av det här som jag har så svårt att acceptera att det tar tid att få tillbaka energin och orken efter i höstas. Jag vill vara pigg och aktiv NU, jag tycker att jag har väntat och varit tålmodig (nåja) länge nog. Jag har så många saker jag vill göra, projekt som jag vill plantera fröer till och sedan få dem att växa. Men var sak har väl sin tid. Och nu är min tid att ge mig tid.

Jag är inte Super-Lisa som klarar allt och inte har några behov. Jag är super för att jag har behov, för att jag är mänsklig, och jag är starkare när jag vågar vara svag.

Utanför?

05 söndag Apr 2009

Posted by in Fri(sk)het, Vikten av vikten

≈ 3 kommentarer

Etiketter

På fredag, långfredag, är det bal, vilket alla vi som ska gå på den ser enormt mycket fram emot. Flera av mina vänner ska dit redan på middagen, men jag, min pojkvän och lite andra vänner ska äta trerätters hemma hos honom (tydligen en tradition) och dyka upp på festdelen av balen.

Inför detta har det tämligen normala samtalsämnet bantning kommit på tapeten. Både män och kvinnor runt mig bantar, några (i mitt tycke) ganska extremt med alla mål utbytta mot pulvershaker. OK, några av de bantande bland mina vänner är lite överviktiga och skulle troligen inte må dåligt av att gå ned några kilon, och jag har bara lite funderingar kring att en extrem bantning oftast misslyckas och bara är en del i ett jojobantningsbeteende. Väldigt få har den disciplin som krävs för en kortvarig extrem start som följs av en upptrappning med normal mat och motion. Långvarig hårdbantning/svält leder bara till att kroppen drar ned på förbränningen så att man slutar gå ned lika snabbt, och när man sedan börjar äta normalt igen så är det otroligt lätt att gå upp mer än man gått ned innan förbränningen normaliserats. Enkelt uttryckt: Det finns inga genvägar.

Men det är deras problem. Det som gör att jag reagerar är känslan av utanförskap när andra pratar bantning som om det vore lika normalt och naturligt som att äta middag. Jag må vara normalviktig och smal, men precis som andra normalsmala väninnor kan jag också ibland känna att jag skulle vilja bli av med något kilo här eller där. Framför allt inför en stor fest, sommarläger eller badsäsongen, när så många andra blir otroligt kroppsfixerade. Jag vill också vara med i deras klubb! Slippa tänka på att komma på vad jag ska laga till middag och bara ta en shake eller mealbar i stället. Få prata om att jag också har komplex och peppa och stötta varandra att tappa det där envetna kilot. Men det får jag inte.
1: Jag är smal och alltså det de andra strävar efter. Att säga att jag har samma komplex och missnöje som de har blir som ett tabu eftersom det visar att allt inte är perfekt bara för att man är smal.
2: Som tidigare anorektiker är bantning ett högriskbeteende som jag inte kan tillåta mig. Jag behöver inte banta och ska heller inte göra det.

Men tanken finns där. Och den välbekanta gamla känslan av att inte vara riktigt som andra, att inte kunna vara helt delaktig i ett normalt liv. Av ren trots känner jag bara ”jag vill, jag vill, jag vill”. Jag ska inte. Men en del av mig vill. Lite som att en del av mig troligen alltid kommer att vilja gå ner i vikt och bara bli lite smalare. Jag vet bättre än att gå från tanke eller vilja till handling, men jag förnekar inte att tanken slår mig ibland.

Sårbarhet

25 onsdag Mar 2009

Posted by in Fri(sk)het, Känslor

≈ Lämna en kommentar

Vaknar glad och pigg till en solig dag.

Några timmar senare sitter jag där med en förnimmelse av tårar som vill tränga fram men som inte når fram.
Tung andning, tunga armar, tunga händer över tangentbordet.
Intensiv känsla av… ja, av vad?
Sorg? Nej, inte så starkt.
Nakenhet? Nästan, men inte riktigt.
Ledsenhet? Ja, men det är inte den känslan som är starkast.
Saknad? Lite, efter något odefinierat, men det är inte heller det som är den dominerande känslan.
Sårbarhet? Ja, det är det! Jag känner mig sårbar, hudlös, nära känslorna, nära mig själv. Nyfödd och i behov av skydd, värme, närhet, trygghet. Jag behöver en kram.

Så här är det vissa dagar. Ångesten slår ner plötsligt, känslorna öppnas och väller fram, ofta utan att jag riktigt kan sätta ord på dem. Jag vet inte vad jag ska göra åt den tunga känslan över bröstet, åt att luften plötsligt blir så tung att andas och att armarna känns som bly. Mer än att fortsätta andas, fortsätta som om allt var som det ska. För jag vet ju att det blir som det ska igen. Jag är van. Jag önskar att jag inte behövde vara van. Att det alltid var lätt att andas. Att den där lätta, positiva känslan från när jag vaknade alltid var där, utan att tryckas ned under det tjocka, grå täcket som är ångest.

Men är det ångest? Kanske är det bara sårbarhet som ger mig lite ångest eftersom jag är rädd för att vara sårbar, rädd för att släppa mina försvar och blotta mig så att jag kan bli sårad. Inte längre rädd för att visa mig svag, men sårbarhet är både skrämmande och skönt på en gång.

Kanske är det bara nästa steg, nu när jag har närmat mig någon annan känslomässigt på ett sätt som jag inte gjort på länge innan. Jag känner tillit till honom, en djup och intuitiv tillit. Och jag kan lämna över kontrollen helt till honom i trygg förvissning om att han förvaltar den. Att han inte gör något som jag inte vill. Att han ser och hör mina reaktioner, kanske till och med bättre än vad jag gör. Jag kan till och med ge upp inför honom. Han har fått mig att ge upp, surrender. Och det är en häftig känsla. Vi har ett häftigt samspel, där han litar på att jag sätter mina gränser och talar om när jag når dem, och jag litar på att han respekterar dem. Det är jämlikt, även om många kanske inte tror det när jag underkastar mig honom. Men balansen är enorm, jag har nästan mer makt än honom när jag låter honom förvalta den.
Det är häftigt.
Det lär mig kraften i att våga vara svag, att våga ge mig hän, våga underkasta mig, våga överlämna kontrollen. Och det ger mig en frist när jag inte behöver vara stark och ha kontroll. Det är faktiskt ännu häftigare.

Men kanske är priset för den här utvecklingen att jag kommer att känna mig sårbar ett tag, nu när jag har rivit lite mer av murarna. Är det i så fall ett pris jag är beredd att betala? I nuläget: Tveklöst JA. Men det skrämmer, jag är livrädd för att bli beroende av honom – faktiskt mer rädd än för att bli sviken – och just den rädslan är något som jag vet är så centralt för mig. För det är inget fel i att behöva andra människor. Men den tanken är inte den lättaste att ta in, för när man gör sig beroende gör man sig sårbar… Skrämmande.

Bra men ändå inte

18 onsdag Mar 2009

Posted by in Empowerment, Fri(sk)het, Ideal och identitet, Livet, Om mig

≈ 1 kommentar

Livet är lite märkligt just nu. Egentligen så är det bra, eller mycket bra – träffat någon som jag trivs otroligt bra tillsammans med och har väldigt kul med, lever ut en ”alternativ” livsstil som jag sökt efter ett tag, har nya vänner, en del jobb, det är strålande sol och vår – men samtidigt känns det som om jag balanserar på en rakbladstunn knivsudd till utbrändhet. Tröttheten är vissa stunder nästan förlamande, mitt vanligtvis osvikliga minne (har nästan fotografiskt minne och en förmåga att komma ihåg saker som folk säger i förbifarten) sviktar så att jag glömmer saker som diskuterats, jag vågar nästan inte dricka alkohol eftersom jag kan få små minnesluckor utan att ens bli full, går omkring med en ständig känsla av att kanske ha glömt något viktigt, känner att till och med en del roliga saker blir som enorma krav och stressmoment, plus att tröttheten gör mig stressad, så att jag blir mer trött osv. Och jag känner mig lite mer deprimerad igen, men vet inte om det bara är utmattning. Jag vill så mycket och det är vansinnigt frustrerande att inte orka lika mycket som jag vill.

Jag försöker ta det lugnt, minimera stressen genom att inte sitta vid datorn särskilt mycket, bara flyta med, umgås med M och med vänner på ett lugnt och kravlöst sätt, hör inte direkt av mig ens till de älskade vännerna om jag inte orkar eller har något att säga (och konstigt nog är det ingen av dem som hör av sig heller, men de har väl inte heller något att säga), tar en tupplur om jag behöver det och känner efter. Jag försöker verkligen att säga Nej, att inte ta på mig saker som jag inte kan garantera att jag orkar med eftersom jag verkligen, verkligen avskyr att behöva svika löften och göra människor besvikna.

Människor blir ibland besvikna utan att det handlar om svikna löften, utan bara för att jag är upptagen eller har andra prioriteringar eller helt enkelt inte uppfyller deras förväntningar, och det är lite svårt att acceptera. Eller svårt och svårt, det gör lite ont när de beter sig som om jag är den värsta svikaren bara för att jag inte gör som de vill. Men ärligt talat: Är det särskilt vänskapligt? Jag borde inte bry mig, för det handlar om deras egna problem, men jag tar ändå åt mig trots att jag försöker låta bli.

Så nu försöker jag verkligen att sätta gränser för mig själv, inte ta på mig för mycket, och verkligen släppa de inre kraven. För hur kul är det när något känns som ett krav? Jag har redan släppt kören eftersom jag bara inte orkar gå dit längre, och funderar på att släppa en fest nästa vecka, som jag verkligen sett fram emot, för att jag bara tycker att det känns jobbigt nu. Som ett krav. Jag vill hellre kura ihop mig i en soffa framför vedkaminen och mysa eller läsa. Eller bara titta på TV utan att behöva säga något. Men om jag inte går så kommer jag garanterat att få höra talas om det sedan, och antagligen anklagas för att vara en svikare. Så det är inte lätt att bestämma mig för hur jag ska göra. Ibland vore det skönt om någon tog över mitt liv och bestämde. Det är i de stunderna jag faktiskt kan sakna den timeout från livet som psyket brukade vara. Trots att det är 10½ år sedan sist (bortsett från Varberg), och att den sista vändan gav mig viss sjukhusskräck, så kan jag komma på mig med att ibland sakna det. Och det jag saknar är timeouten, att inte behöva göra något, eller ens bry mig om något.

Men det positiva är att jag börjar lära mig att prioritera bort allt som inte är så viktigt, släppa kraven och kunna lägga undan tankar och upplevda förväntningar som faktiskt inte är så viktiga. Jag försöker släppa vänners syrliga kommentarer om att jag inte verkar ha tid för dem längre eller att jag är dålig på att höra av mig (kommunikation går faktiskt åt två håll, så vill de något kan de kontakta mig), och bara vara. Mindfulness, medveten närvaro, acceptans – saker att arbeta på och bli bättre på. När jag lyckas är det underbart – harmoni och lugn, att bara flyta med. Men jag vill lära mig att skaka av mig andras problem och de kommentarer de ger som kommer från deras problem. Jag vill ju göra rätt mot alla, men vet att den enda jag egentligen har en förpliktelse gentemot är mig själv. Jag måste lära mig att sätta mig själv och mina behov före andras, annars kommer jag att fortsätta gå in i väggen med jämna mellanrum. Och livet är för kort för att känna sig jagad och tyngd av krav. Så idag försöker jag släppa det dåliga samvetet utan orsak.

Allt det här är anledningen till viss bloggtystnad och brist på kommentarer hos andra. Jag är här, jag läser, jag tänker på, jag bryr mig, och jag mår nog egentligen ganska bra. Eller skulle göra om jag inte var så trött.

Compassion fatigue

16 måndag Feb 2009

Posted by in Okategoriserade

≈ 1 kommentar

Jag satt igår kväll och zappade framför TV:n, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Kanalerna flimrade förbi utan att något fångade mig. Sådan blir jag när jag är trött i huvudet och inte orkar annat. När jag borde stänga av och lägga mig i sängen men inte förmår att göra ens det. Helgen bjöd på en massa samvaro med en god vän, en hårklippning hos min fenomenale frisör, trevliga möten och glada leenden på Alla Hjärtans Dag, jobb och besök på gården dit min bror och hans fru snart flyttar, där vi firade hans födelsedag i huset som han renoverar. Men efteråt var jag trött, behövde verkligen jobba men behövde tydligen ännu mer bara vara, vara ifred utan att göra något.

Ett program på TV8 fångade mig en liten stund. Det handlade, såvitt jag förstod, om sjukvårdspersonal och präster i militär tjänst i Afghanistan, och om vilken enorm press de utsätts för. De är kanske inte alltid ute på fältet, men vad de får se och höra… Hur ska en människa orka med det? Så nämndes plötsligt termen ”compassion fatigue”, och jag hajade till. Den förstod jag instinktivt. Inte bara förstod. Kände igen.

Människor som bryr sig för mycket om andra, som tar in och tar in och tar in andras smärta och problem utan att ta minst lika bra hand om sig själva – eller faktiskt bättre hand om, som vi borde göra eftersom vi är viktigast i våra liv – kan drabbas av detta. Man blir emotionellt utmattad av överflödet av känslor som inte fått utlopp, destruktiva beteenden kan bubbla upp till ytan i form av isolering, missbruk, agressivitet (givetvis oftast vänd inåt), depression, apati osv. Det beskrivs också som ”secondary traumatic stress disorder”.

Jag skrev ett inlägg förra veckan, Inte mer nu, och inser att det jag känner är just compassion fatigue. Emotionell utmattning av att bry mig om för mycket tills jag inte orkar längre. Ibland känns det nämligen så tröstlöst att veta att hur mycket jag än bryr mig så spelar det ingen roll. Men vad gör man när man är en person som av naturen bryr sig, som älskar och vill sprida kärlek och ljus, ge stöd och energi, få andra att orka? Det är svårt att bara stänga av när man inte orkar längre när det jag behöver stänga av är en del av den jag är. Eller?

Jag kanske borde vända mig utåt i stället, se till att hitta andra som ger mig lika mycket som jag ger, så att jag skapar en balans. Men i de där utmattade perioderna vill jag bara vara ifred, vill inte ha någon där som bryr sig, för det känns som om det blir ett krav.

Det kanske är hög tid att ändra på mina beteenden nu, för min skull. Jag har redan minskat antalet bloggar jag läser, hur mycket jag försöker stötta och vilka. Det är inte för att jag är kallhjärtad och inte bryr mig, utan för att jag bryr mig för mycket. Mer än vad jag har energi till. Mycket mer än vad jag får tillbaka, men det kan bero på att jag är dålig på att ta emot. Jag vet inte.

Läs gärna mer på Compassion Fatigue Awareness Project, där det bland annat finns information om CF, självtester (inga roliga resultat för min del) och tips och råd om vad man kan göra, både på en arbetsplats och för sig själv. Läs till exempel de 8 reglerna för olika områden.

Exempel:

The Eight Laws Governing Healthy Caregiving:
#1 Sustain Your Compassion
#2 Retain Healthy Skepticism
#3 Learn to Let Go
#4 Remain Optimistic
#5 Be the Solution
#6 Embrace Discernment
#7 Practice Sustainable Self Care
#8 Acknowledge Your Successes