Lite gnäll

23 söndag Maj 2010

Posted by in Gnäll

≈ 3 kommentarer

Dagens ord: Smärta. Varm, bultande smärta som jag har kunnat lokalisera men inte hittat vad som gör ont. Vaknade med vad som kändes som ett väl åtdraget skruvstäd med knivar in i ryggen nedanför skulderbladen, i bh-bandsområdet. Vaknade med. Ingen träning igår, har inte gjort något som jag kan se skulle ge träningsvärk. Bara spontant. Såvida jag inte har lyckats vrida till något rejält i natt.

Känner efter – visst är ryggfiléerna spända, det är de alltid, men de gör inte ondare än vanligt. Och smärtan sitter liksom … djupare. Inne i ryggen. På ytan känns inget annorlunda. Men det är svårt att andas och röra mig och skratta och… ja, ni förstår. Några timmar senare är jag skittrött på att ha ont, försöker djupandas för att ventilera lungorna ordentligt och undrar vad det kan vara. Vill ha en dunderdos morfin, eller åtminstone distalgesic. Eller något bra smärtlindrande + muskelavslappnande. Till och från kommer små krampdragningar som närmast kan beskrivas som när jag hade brutit revbenen. Men det är nog bara någon muskelinflammation. Och den får gå över snabbt. Har inte tid att ha ont, har inte tid att något stör koncentrationen.
Nej, nu ska gnällfia torka håret och sätta på sig ett ansikte. En brudkonsultation väntar, sedan promenad hemåt i solskenet och mer jobb.

Tystnat har sången…

23 söndag Maj 2010

Posted by in Aktuellt

≈ Lämna en kommentar

Två starka röster har tystnat. En sångröst och en legendarisk frihetskämpe har gått ur tiden.

Igår morse fick jag ta del av beskeden om två offentliga personer lämnat oss. Anna-Lena Löfgren, som odödliggjorde sången ”Lyckliga gatan” på ett sätt som ingen annan, i mitt tycke, förmått göra – därav det här inläggets titel – och Ingrid Segerstedt Wiberg.

Jag har alltid varit imponerad av Ingrid Segerstedt Wiberg, för hennes skärpa, engagemang, integritet och tro på människan. Få människor har haft ett engagemang för mänskliga rättigheter, kvinnofrågor och när det gäller FN som berört mig på samma sätt. Det behövs fler så kallat ”stridbara debattörer” som står upp för mänskliga rättigheter och kvinnans självklara rätt att delta i samhällslivet på samma villkor som mannen – och som har en integritet som överstiger partibeteckningar. Ingrid Segerstedt Wiberg kommer att saknas.

Olustig upplevelse

18 tisdag Maj 2010

Posted by in Livet

≈ Lämna en kommentar

Tidigare i kväll knackade en av mina grannar på dörren. Någon i huset hade ringt och anmält henne till Socialtjänsten för möjlig vanvård av sin son. Anmälaren, som var anonym, hade angett ett antal händelser och påstått att hon/han pratat med övriga grannar som också kände sig störda. Det handlade bland annat om att barnet (som är 6 månader) skrikit och att mamman skrikit åt honom att vara tyst och sedan gått och satt sig i trapphuset och låtit honom ligga kvar och skrika i lägenheten. Detta skulle ha hänt igår.

Jag arbetar hemifrån och är därför hemma mycket, och även om jag har registrerat att det finns en baby i huset – det är ganska lyhört – så har jag verkligen inte känt mig störd. Tjejen ifråga har tidigare haft psykiska problem och vid något tillfälle varit lite störande, men inte på det senaste året, så därför känns det väldigt märkligt att en anmälan kommer nu. Jag har inte hört någonting mer än enstaka barnskrik och igår kväll var jag hemma och hörde inte ens det. Bebisar skriker ibland och det är inget jag reagerar på om det inte är på ett ovanligt sätt, eller ovanligt länge. Inget utöver det vanliga hördes igår. Det hela känns väldigt obehagligt, och jag förstår att mamman känner sig rätt så förtvivlad, eftersom hon pga av sina tidigare problem redan har haft kontakt med Socialtjänsten. Tack och lov såg de väl själva när de kom över att det faktiskt inte var något akut problem eller att hon skulle ha blivit sämre.
Att någon kommer med en anonym anmälan är inget konstigt, men det känns obehagligt att vederbörande påstår sig ha andra grannar bakom sig. Tjejen det gäller gick nu ikväll runt för att höra med oss grannar om vi känt oss störda, och ingen av dem hon fick tag på medan jag var där kände till något – och jag tror inte att någon av dem ljög. Därför är det helt klart att alla grannar inte stått bakom anmälan. Jag har mina misstankar om vem som ringt Socialen, men helt säker är jag inte. Olustigt är det i alla fall.
Fördelen i det hela är väl att vi pratat med varandra lite mer än att heja och bara byta ett par ord när vi ses.

Tankar efter HBT-festivalen

16 söndag Maj 2010

Posted by in Aktuellt

≈ 2 kommentarer

Etiketter

HBT-festivalen är över för den här gången, och har allt i allt varit ett bra arrangemang. Visst finns det förbättringsutrymme, men säg vad som inte har det? Fotot till vänster kommer från GP:s bildspel och är taget av Anders Hofgren.

Det har varit omvälvande dagar på många sätt, både rent personligt och i politiska möten, diskussioner och jobb. Och det kommer nog ta ett tag att landa. Jag var själv med och höll i två Stå på dig-seminarier som kändes lyckade och fick ett varmt mottagande, och satt som åhörare vid Fi Göteborgs seminarium om könsroller inom idrotten. Otroligt intressant, och det blir allt tydligare att stora delar av idrottsvärlden inte är intresserade av att ens befatta sig med HBT-frågor. De har inga problem, inga homosexuella, inga brister i hur kvinnor respektive män behandlas, och trots jämställdhetsplaner verkar det inte finnas något mer än ord på ett papper. Helt klart är det värre i lagidrotter än i individuella sporter, för jag minns inte från mina perioder inom vare sig simning eller iaido att jag någon gång upplevde särbehandling. Kvinnor och män tränade tillsammans, på samma tider, och satsningar gjordes utifrån nivå, inte kön. Jag minns inte heller att det fanns någon bögskräck i simningen, men kanske var jag för liten för att märka det. Och så är jag ju inte man heller… Men det var aldrig några sexistiska skämt.
Antagligen är det också svårare för en man att komma ut som bög inom idrotten än för en kvinna att komma ut som flata. Bögar betraktas som vekare, mindre manliga, och andra män verkar ha en fullkomligt irrationell föreställning om att alla bögar attraheras av dem och inget hellre vill än att överfalla dem i duschen. Medan flator uppenbarligen ses som lite mer män än andra kvinnor och därför tuffare. Jag blir så trött på stereotyper…
Men jag har också insett att det finns stereotyper även inom HBTQ-rörelsen. Det var märkligt att se hur det finns en viss ”flatstil” som väldigt många tjejer hade anammat. Medvetet otrendiga, och därför givetvis mer trendkänsliga, likadana kläder, likadana frisyrer, likadana glasögon. Jättetrist! Det verkar dessutom som om det fortfarande finns en väldigt tydlig och radikal vänsteraktivistisk riktning inom HBT-rörelsen i Göteborg (uppenbarligen ännu tydligare inom transrörelsen, vilket jag antar gör det väldigt svårt att t.ex. komma ut som moderattransa, om det finns någon sådan), och den känner jag mig verkligen inte hemma i. Men antagligen krossar jag stereotyper även inifrån HBTQ-världen. För ärligt talat: människor som är alternativa i flock är inte särskilt alternativa. En flock som säger Baaa i stället för Bäää är fortfarande en flock. Och fortfarande ointressant. Jag vill ha en öppen och inkluderade HBTQ-rörelse som inte diskriminerar dem som avviker från mittfåran.
Bilden av de stolta regnbågsföräldrarna i QX bildspel och ballongerna med texten Stolt förälder som jag sett då och då under veckan fick mig att fundera: Är mina föräldrar stolta regnbågsföräldrar? Jag tror ärligt talat inte det. Inte så att de kanske direkt är ostolta, men ointresserade. Och de skulle nog aldrig gå med i ett sådant här sammanhang. Det är faktiskt lite trist.

Galenskaper och intolerans

08 lördag Maj 2010

Posted by in Aktuellt

≈ 3 kommentarer

Etiketter

,

Uppladdningen pågår inför nästa veckas HBT-festival i Göteborg. Staden är redan vackert pyntad mer regnbågsflaggor och jag blir verkligen så lycklig av att se dem. Idag smygstartade festivalen med evenemang i Alingsås, men nästa vecka smäller det på allvar! Inser att jag inte kommer att hinna med att jobba så värst mycket, för det är så många spännande seminarier. Inte minst de två jag håller tillsammans med Callisto från Framgångstankar: Stå på dig! på torsdag (13 maj) kl 13-14:30 och på lördag (15 maj) kl 14-15:30. Som det mesta på festivalen är seminarierna gratis – läs mer i programbladet och kom dit om ni kan!


Men allt är inte frid och fröjd i HBT-samhället. Intoleransen frodas och de senaste exemplen är Pride-festivalerna i Moldavien och Litauen. Festivalen i Moldaviens huvudstad Chisinau, ”Rainbow over the Dniester”, flyttades hastigt och lustigt från stadens huvudtorg till en park utanför staden, av ”orsaker som rör säkerheten och den allmänna moralen” (från rfsu.se). Fast polisen tillät att en motdemonstration hölls på huvudtorget. Dubbelmoral? Tydligt exempel på en diskriminerande inställning hos polis och beslutsfattare?

Sedan gällde det Baltic Pride-paraden i Vilnius, som stoppades i torsdags. Motiveringen till beslutet var att ”deltagarnas säkerhet inte kan garanteras då myndigheterna fått information om planer på attacker mot paranden” (rfsu.se). Igår, en dag före paraden, fick den till sist tillstånd att genomföras av Litauens högsta administrativa domstol (rfsu.se). Det jag hörde under gårdagen var att endast 300 personer skulle tillåtas gå i paraden, som skulle bevakas av 800 poliser. Man undrar just vad de är mest rädda för: att paraden ska attackeras eller att paradörerna ska synas för mycket.

Hursomhelst gick Baltic Pride-paraden av stapeln idag, och det lär ha gått ganska lugnt till, trots att det var enligt uppgift mellan 600 och 800 som gick med i den. Victory! Foton och filmer från paraden finns på RFSU-bloggen.

Förhoppningsvis lär det vara mindre problem kring Regnbågspromenaden här i Göteborg nästa söndag. Jag kommer såklart att gå under Fi:s rosa flagg. Eller rättare sagt rosa ballonger och fina banderoller. Och jag hoppas på strålande sol, massor av glada deltagare och en helt fantastisk promenad upp till Götaplatsen och firande där. Kom och var med!

Det sista som kändes lite sisådär har kanske inte rakt av med Pride eller HBT-samhället att göra, men handlar onekligen om intolerans. Det handlar om den predikant och den pastor i Vetlanda som i ett lokalradioprogram uppmanade till bokbål med Jonas Gardells böcker Om Gud och Om Jesus. Predikanten Holger Nilsson anser att Gardell gjort ett ”totalangrepp på kristen tro” och uttrycker hädiska åsiker. Den pastor som i radioprogrammet ställde sig bakom Nilssons uttalande backade senare från uttalandet om just bokbål:

–Jag tar avstånd från ett bokbål i ordets egentliga mening. Däremot måste hela kristenheten protestera mot Gardells nya ”dogmer”. (GP)

Se mer från Jönköpingsnytt här.

Jag förstår inte varför den som ifrågasätter kyrkan alltid ska betraktas som hädisk och varför motståndet från en del av kyrkans män blir så aggressivt. Nog ska väl deras tro vara stark nog att klara lite ifrågasättande? De fakta som finns angående såväl Bibeln som den historiske personen Jesus måste tåla granskning, och de visar också på saker som man lätt kan ifrågasätta. Men rubbar det någons tro? Står inte tro över fakta och vetenskap?

I min värld är tro något som måste tåla att bli ifrågasatt, diskuterat, granskat. Tro är däremot inte vetenskap, så de där klara, entydiga svaren kommer alltid att lysa med sin frånvaro. Och den som anser sig ha Det Enda Rätta Svaret kommer jag aldrig att tro på. Den personen ljuger. Hon/han kanske har det svar som känns rätt för henne/honom, men det innebär inte att det per automatik är rätt för någon annan. Tron är en personlig sak mellan den troende och det betrodda. Åtminstone inom min tro. Men den är också något som just den kristna kyrkan under de nästan tvåtusen senaste åren gjort sitt bästa för att med våld och maktmedel utrota. Den kristna kyrkan är en av de mest intoleranta religionerna, som medvetet och med våld har inte bara ifrågasatt utan försökt utrota andra religioner: den gamla tron, judendomen, islam, för att nämna några. Då känns det lite galet att två av kyrkans män uttrycker sig som verkliga mörkermän och inte tål att deras egen religion granskas. Att författaren som granskar dessutom är hedersdoktor i teologi svider nog lite extra.

Nej, fram för ett tolerant och accepterande samhälle! Mina kristna vänner är inte den här sortens intoleranta och inskränkta människor, och min väninna som är blivande präst ger mig hopp om framtiden. Jag är prästinna inom Gudinnetro, inom den gamla tron, men min tro och min andlighet förnekar inte någon annans tro. Det enda jag begär är samma respekt.

Välmenande tips som bara blir så fel

29 torsdag Apr 2010

Posted by in Gnäll, Om mig

≈ 4 kommentarer

Jag är just nu otroligt stressad över alla jobb jag har tagit på mig – efter den här vintern med kanske en dag med jobb i veckan under fyra månader blinkar det rött på kontona och jag har därför tackat ja till alla jobb jag kan klämma in i planeringen. Vilket gör att det blir lite mycket, eftersom jag är optimist. Sova kan jag göra någon annan gång, leva också. Ibland måste man bita ihop och göra det som krävs för att överleva, och det är rätt så trevligt att ha mat på bordet och tak över huvudet också.

Men det fungerar inte att leva så i längden, inte för mig i alla fall. Jag klarar inte av en längre period med 12-16 timmars arbetsdagar, 7 dagar i veckan. Stressen äter upp mig, bristen på vila och fritid likaså. För att inte tala om bristen på kreativa utlopp och träning. Det jag måste göra hindrar mig från att göra det jag vill, det jag mår bra, det jag brinner för. Jag har helt enkelt varken tid eller pengar att göra det jag vill. Förr eller senare går jag sönder, fysiskt eller mentalt. Under tiden blir jag mer och mer frustrerad och känner mig mer och mer som gisslan i mitt eget liv.
NEJ, det är ingen offermentalitet, utan ett uttryck för just frustrationen över att inte veta hur jag ska komma ur den här situationen utan att gå under vare sig ekonomiskt eller personligt. Att ta ett extrajobb skulle innebära att jag blir av med mina kunder och därmed mitt jobb, eftersom jag är beroende av att kunna ta jobben när de kommer. Och när jag allt starkare känner att jag inte vill arbeta så som jag gör idag, med det jag gör nu, så blir det värre: HUR kommer jag vidare, HUR kan jag förändra min karriär när jag varken har tid eller pengar över?
Människor runt mig har i flera år sagt ”Men varför blir du inte […]”? ”Har du aldrig funderat på att bli […]?” ”Ska du inte läsa till […]?” Och även om det de säger är exakt vad jag tänker, så känns det lite som ett hån. Missar de att utbildningar kostar pengar? Jag får fina och peppande råd från kloka människor runt mig, och det är i största välmening, men när de går ut på något som kostar tid och pengar, så känns det bara fel. Då känns det som om de inte lyssnat, utan ger råd utifrån sin egen situation.
Uppenbarligen har andra en buffert, ett system som kan rycka in om de står utan pengar, skyddsnät eller något annat som gör att de har något att luta sig mot. Jag har inte det. Jag har drivit min verksamhet i 9½ år utan ett öre i stöd eller bidrag, men de två senaste åren har eliminerat alla buffertar och jag ser ingen möjlighet att skapa nya inom överskådlig framtid. Det finns inga stöd eller bidrag, och jag har inget skyddsnät utan måste klara mig själv. Det karriärbyte jag vill göra får därför inte kosta något och inte ta tid från de jobb jag drar in. Omöjligt? Antagligen inte, men jag kan inte se hur det skulle ske. Faktum är att jag känner mig så låst att jag inte ens klarar av att tänka mer på vad jag egentligen vill och hur jag ska ta mig dig. Det känns lite för hopplöst att ens drömma, när skatteskulden växer i takt med att jag ytterligare en månad måste prioritera att betala räkningar framför att betala in tillräckligt mycket skatt. Att leva ur hand i mun kanske passar en del, men det passar inte den som vill göra rätt för sig.
Jag har mängder av idéer på saker jag vill göra, saker jag skulle kunna göra, och någonstans vet jag att jag sitter på en massa resurser. Men vad hjälper det när jag inte har tid att göra verklighet av idéerna och inte har möjligheten att investera för att sedan vinna något? Idag kräver nästan alla intäktsmöjligheter en ekonomisk insats. Den som har pengar kan få mer, den som inte har några får fortsätta jobba ihjäl sig. Ansvaret för att lösa det är mitt – men jag vet ju inte hur.

Italiensk biskop beskyller judarna för pedofilskandalen inom den katolska kyrkan

24 lördag Apr 2010

Posted by in Aktuellt

≈ 1 kommentar

Etiketter

Ibland säger människor så dumma saker att man häpnar. Nu senast är det den pensionerade italienske biskopen Giacomo Babini som till den katolska webbplatsen Pontifex i början av april hävdade att pedofilskandalen inom den katolska kyrkan är iscensatt av katolicismens traditionellt sett svurna fiender: frimurarna och judarna. Biskop Babinis uttalande togs upp i bloggen Judy’s World och sprider sig nu över världen.

Babini fortsätter med svammel om att det handlar om en sionistisk attack av ”kyrkans naturliga fiender” och att ”innerst inne, sett ur ett historiskt perspektiv, är judarna Guds-mördare.”

Rätta mig om jag har fel, men handlar inte pedofilskandalen inom den katolska kyrkan om att katolska präster har begått övergrepp mot barn? Katolska präster, inte judar. Inte ens frimurare. Och mig veterligen är även offren katoliker. Försöken att hitta en syndabock känns tämligen lama när det är klart vilka som är förövarna. Fråga mig inte hur biskop Babini tänker; om det handlar om judar eller frimurare som klätt ut sig till präster, om offren i själva verket inte är katoliker, eller om alltihop är en medial konspiration från Ondskans Makter. Eller kanske rentav ondskefull magi som kastar lustar över stackars präster.

Letandet efter syndabockar är Babini dock inte ensam om. Företrädare för den katolska kyrkan har hittills försökt att skylla övergreppen på djävulen, de homosexuella, den sexuella revolutionen, media och allmän förföljelse av katoliker.

Hur vore det att ta lite ansvar i stället? Man kan diskutera varför det här sker, om det finns systematiska problem inom den katolska kyrkan, om personer med pedofila tendenser söker sig till just prästämbetet, om det ges för lite information under deras utbildning, om det finns för lite stöd osv osv osv, men det kan inte på något sätt ta ansvaret från förövaren. Det är inte den katolska kyrkan som begår övergrepp, utan personer. Som måste hållas personligt ansvariga för det. Finns det sedan ett större fel som skulle kunna rättas till så bör de diskuteras och rättas till, men individen måste få ta ansvar för sina handlingar. I katolska kyrkan såväl som överallt annars. Vi lever i ett samhälle där människor i allmänhet verkar vara så vana vid att kunna skylla ifrån sig att de knappt tänker på att de inte tar ansvar för sina handlingar, sina ord och till syvende och sist sina liv. Oavsett vilka förklaringar som kan finnas till varför vi gör som vi gör, så är det vi som gör det. Den här skylla-ifrån-sig-mentaliteten måste få ett slut, en gång för alla!

(En parentes: Mig veterligen var Jesus, biskop Baninis och alla kristnas frälsare, judisk. Kristendomen föddes efter hans uppståndelse bland dem som trodde på profetian om att han var Guds son som dog på korset för människornas synder, Joh 3:16 och det där. Men Jesus själv var judisk. Och hans död var ju grunden för hela kristendomen, så att beskylla någon för det blir lite som att Judas har målats upp som den värsta syndaren och förrädaren av alla, när han i själva verket var helt instrumentell i Guds plan, om man tror på den. Vilket man väl gör om man är kristen. Varför är det så svårt för vissa att komma ihåg varifrån Jesus kom?

Och när det gäller Guds-mördare torde själva Gudamordet vara lite svårt att åstadkomma. De kristna lyckades förvånansvärt bra att döda många andra Gudar, Gudinnor och trosinriktningar: Isis- och Mithraskulterna och den gamla tron (paganismen) för att nämna några. Begreppsförvirringen känns ibland närmast total, och den historiska förankringen mycket svag. Men vad vet jag? Jag är inte religionsforskare. Bara intresserad. Och inte kristen.)

Nattankar

03 lördag Apr 2010

Posted by in Ord

≈ 5 kommentarer

Det är många impulser framåt nu. Mycket positivt, många möjligheter och spår. Jag borde vara jättetaggad och positiv, full av vilja och entusiasm, initiativ och idéer på hur jag ska gå vidare. Men jag är tom. Eller nej, det är jag inte heller. Jag är på en och samma gång tom, blockerad, villrådig, vilse och full av vilja. Kontentan blir lite kaotisk. Hjärnan är jätteaktiv, kanske tack vare att jag stimulerar den en hel del, men den är ofokuserat aktiv, jag vet inte hur jag ska styra upp den till något vettigt. Något som faktiskt hjälper mig och får mig att gå framåt. För jag står och stampar.

Det finns flera trådar att dra i , trådar som jag borde dra i och göra något med. Jag borde gå vidare från impulser och möjligheter, planera nästa steg, göra storyboards om jag inte kommer på nästa steg, men jag gör det inte. Dels för att det är hopplöst att planera något när det när som helst kan komma in ett jobb som jag måste ta, och då a) hinner jag inte planera klart och b) faller ändå eventuell planering; dels för att jag har tappat bort vad jag har för mål och därför inte kan planera. Om jag inte vet vart jag ska vet jag inte vad som är nästa steg. Hur planerar jag då? Borttappade mål innebär just nu också att jag inte heller vet vad jag vill. Jag vill för mycket samtidigt som det faktum att det är för mycket gör att det känns som om jag inte vill något alls till sist.

Jag måste prioritera jobb som ger pengar snabbt, och då faller det mesta som ligger en bit in i framtiden och som visserligen kan generera inkomster men som kräver tid, energi och pengar. I princip allt som kräver investeringar i form av pengar måste läggas åt sidan, och tro mig – det är mycket. Det skapar spärrar i mina tankar; att hela tiden vara på gränsen tär och blockerar. Min energi är stundtals hög, framför allt när jag är stimulerad och engagerad, men är emellanåt som bortblåst. Och ja, jag försöker att hushålla med den eftersom jag insett att jag har energidippar varje månad och det är dumt att försöka pusha mig igenom dem.

Jag vet inte hur det är för andra, men när min hjärna blir väldigt aktiv och – hur ska jag uttrycka det – jag går upp en nivå till i medvetande, så följer känslorna med. De vrids också upp ett snäpp. Överaktiva tankar ger väldigt intensiva känslor, och rent av ett känslokaos. Och tillsammans med sömnlöshet… inte helt lyckat. För det pågår en hel del bearbetning under ytan, och när känslorna vrids upp ett snäpp är det som om något som varit dolt och fruset plötsligt är tinat, och det är inte alltid lätt och skönt. Just i natt känns det allt annat än lätt och skönt, även om jag inte riktigt kan sätta ord på hur det känns eller vad det är som känns.

Känslorna är många, lite för-mycket-och-allt-på-en-gång
Jag vill bara slå hårt på något
Eller vill jag gråta?
Eller skratta

Jag vill verkligen inte vara ensam längre
Vill inte vara stark
Vill inte behöva vara kompetent och aktiv och driftig hela tiden för att något ska hända
Jag skulle någon gång vilja kunna luta mig tillbaka och veta att det finns någon som tar mot
Som håller om
Som kan vara stark åt mig
Som kan hjälpa mig hitta tillbaka till det jag VILL

Men ärligt. Jag är så trött på att vara ensam
Samtidigt som jag inte ser hur det skulle kunna vara på något annat sätt
Någonstans kan jag nästan känna det framför mig, men inte se det
För tänk om… tänk om det inte finns för mig
Tänk om de där djupaste, intensivaste, mest eldiga känslorna som jag vet att jag har inte kommer att få släppas fria igen?
Tiden går, nya människor passerar revy utan att väcka intresse eller sätta tydliga spår
(Eller är det jag som blockerar något?)
De ännu okända känslorna som jag kan ana som skuggor i dimman väntar på att få liv
De finns där, de väntar. Jag väntar

I natt är jag trött på att vara ensam, trött på att vänta, trött på blockeringar och hinder och måsten och på stunderna när allt blir så mycket för mycket att det liksom blir till intet
Jag vill få vara liten, få krypa ihop i någons famn och bara vara
Slippa ha svar, slippa vara klok och vuxen och drivande
Bara vara jag
Somna nära och veta att allt blir bra, att jag är bra

Men så är det inte
Någon finns inte där
Och jag måste vara stark och klok och själv hålla ihop mig
För hur skulle jag annars göra?

A Safe World for Women

01 torsdag Apr 2010

Posted by in Politik och samhälle

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,


Nätverket Women for A Change har startat kampanjen A Safe World for Women inför 2011 års 100-årsfirande av den internationella kvinnodagen. Det är 100 år då mycket har hänt, men där ofantligt mycket finns kvar att göra.

1993 antog FN Deklarationen om avskaffande av allt våld mot kvinnor, eller Declaration on the Elimination of Violence Against Women:

Staterna bör fördöma våld mot kvinnor och bör inte åberopa någon sed, tradition eller någon religiös hänsyn för att undvika sina åtaganden vad gäller dess avskaffande. Staterna bör med alla lämpliga medel och utan dröjsmål bedriva en politik som syftar till att avskaffa våld mot kvinnor (Kvinnokonventionen.se)

17 år senare har var tredje kvinna, runt om i världen, någon gång i livet blivit slagen, tvingad till sex, eller på andra sätt utsatt för övergrepp. Varför är det så tyst om detta?

Varje år forslas ungefär 800 000 människor över gränserna i människohandel (trafficking). 80 % av dem är kvinnor och flickor. Handeln med kvinnor och flickor är den snabbast växande kriminella verksamheten och på god väg att bli mer lönsam än droghandeln – och minst lika korrupt. Varför gör inte våra regeringar mer?

Kvinnlig könsstympning påverkar cirka 130 miljoner kvinnor och flickor. Varje år utsätts ytterligare 2 miljoner flickor för det. Varför händer det inget?

Upp mot 70 % av kvinnliga mordoffer mördas av sina manliga partner – pojkvänner, sambor, makar. Varför pratar inte människor om det?

Världen spenderar 300 000 gånger mer pengar på vapen än vad FN lägger på att eliminera våld mot kvinnor. Varför?

Det är dags att bryta cirkeln. Det är hög tid att kräva att kvinnor värderas likadant som män, att kvinnans människovärde jämställs med mannens, i stället för att hon ses som en vara.

Tillsammans kan vi åstadkomma en förändring. Tillsammans kan vi bilda världens största folkrörelse för att avskaffa alla former av övergrepp mot kvinnor och flickor:
trafficking, slaveri, påtvingad prostitution, våldtäkter i och utanför äktenskapet, misshandel, våld i hemmet, kvinnlig könsstympning, sexuella övergrepp och trakasserier, samt den tortyr och det psykiska, fysiska och sexuella våld som begås av statsmakter.


En säker värld för kvinnor är en säker värld för alla. Besök A Safe World for Women, se filmen här ovanför, reagera och ta ställning – här på hemmaplan också. Visa var du står och var du har dina värderingar. Vi går till val i höst. Hur viktig är kvinnofrågan för dig?



Sitter föräldraskap i könet?

30 tisdag Mar 2010

Posted by in Politik och samhälle

≈ 1 kommentar

Etiketter

Vidare funderingar efter Eva Sternbergs debattinlägg om fäders livsfarliga föräldraskap.

Jag kan vara ganska drastisk i min syn på män, och har inte sällan små inslag av mansförakt, men kommer helt uppenbarligen inte ens i närheten av den syn på mannen som så underlägsen kvinnan som jag upplever att Eva Sternberg ofta ger uttryck för. Åtminstone när det gäller föräldrarollen, där kvinnan tydligen vida övertrumfar mannen på alla områden. För mig låter hennes uttalanden som en återgång till 50-talet, stark färgade av en extremt konservativ familjepolitisk syn som skulle få den mörkblåaste kristdemokrat att jubla av glädje, och en biologism som åtminstone jag har svårt att ta på allvar.

Är föräldraskap i betydelsen mamma- och papparollen verkligen medfött och en del av våra genom evolutionen utvecklade egenskaper? Är det biologiska egenskaper eller något inlärt?

Rent fysiologiskt kommer vi inte ifrån att även om kvinnan och mannen bidrar med varsin cell till det blivande barnet, så är det kvinnokroppen som fungerar som kuvös för fostret. Att i drygt nio månaders tid dela sin kropp med ett barn skapar givetvis ett band till barnet. Men inte hos alla. Dessutom kan både adoptivföräldrar och pappor vara precis lika hängivna och bra som en biologisk mamma, så det räcker inte som förklaringsmodell. Men det är just kuvösargumentet och det faktum att det bara är kvinnor som kan amma barnet som jag hört många kvinnor använda för att förklara varför mamman även på alla andra sätt är den bäst lämpade föräldern. Det skulle väl innebära att lesbiska par vore den idealiska föräldrakonstellationen. En mamma är bra, två mammor är bättre. Eller?

Men utöver de rent fysiologiska faktorerna, är det verkligen något biologiskt hos kvinnor respektive män som påverkar hur de är som föräldrar? Är kvinnor av naturen mer vårdande än män? Är män av naturen mindre uppmärksamma på andras behov än kvinnor? Eller handlar det om något så enkelt som att kvinnor och män än idag fostras olika så att skilda egenskaper uppmärksammas, bejakas och premieras och därför också förstärks? Inlärt eller medfött?

Såvitt jag vet har män i allmänhet inte svårare än kvinnor i allmänhet för att lära sig se samband, läsa signaler eller förstå behov och borde därför vara precis lika väl lämpade att vara föräldrar om de bara fick chansen. Men det är kanske där vi har ett problem. Om kvinnor fortsätter att hålla fast vid att de är de bäst lämpade föräldrarna och därför inte låter männen vara det, så kommer männen inte att utveckla sina föräldraegenskaper på bästa sätt. Detta underlättas inte heller av ett ojämlikt försäkringssystem där kvinnor fortfarande tar ut den största delen av föräldradagarna. Kanske skulle vi kunna råda bot på det genom en individuell föräldraförsäkring som visar att båda föräldrarna är lika viktiga och har samma rättigheter och skyldigheter gentemot barnet.

Hur tänker du kring föräldraskap: vem är bäst lämpad som förälder och varför?