Två starka röster har tystnat. En sångröst och en legendarisk frihetskämpe har gått ur tiden.

Igår morse fick jag ta del av beskeden om två offentliga personer lämnat oss. Anna-Lena Löfgren, som odödliggjorde sången ”Lyckliga gatan” på ett sätt som ingen annan, i mitt tycke, förmått göra – därav det här inläggets titel – och Ingrid Segerstedt Wiberg.

Jag har alltid varit imponerad av Ingrid Segerstedt Wiberg, för hennes skärpa, engagemang, integritet och tro på människan. Få människor har haft ett engagemang för mänskliga rättigheter, kvinnofrågor och när det gäller FN som berört mig på samma sätt. Det behövs fler så kallat ”stridbara debattörer” som står upp för mänskliga rättigheter och kvinnans självklara rätt att delta i samhällslivet på samma villkor som mannen – och som har en integritet som överstiger partibeteckningar. Ingrid Segerstedt Wiberg kommer att saknas.